Lutar det åt…

…ännu en dag på stranden?

Vi får hoppas det. Jag hade behövt städa, jag hade behövt ringa en massa samtal för att försöka styra upp oredan som kommit i följevattnet av min sjukhusvistelse. Det ser väl inte så ljust ut just nu på den fronten, badet alltså men det går alltid att hitta på något annat. När barnen åker till sin far så får jag ta tag i det som måste ordnas.

Jag gillar inte sånt. Det som alla andra finner som självklarheter är som att bestiga Mount Everest för mig. Med nya ADHD-medicinen har det dock blivit en markant skillnad. Jag har klarat av att göra de saker som de flesta gör med en klackspark, kunnat sköta de måsten som man ska göra osv. Nu när biverkningarna överstiger effekten av det bra så blir det pannkaka hur jag än vänder och vrider på det. Jag vet att jag tjatar, men det är viktigt att berätta om hur det ser ut. För precis som en diabetiker med rätt mediciner kan leva ett helt liv och få må bra kan också jag.

Nåja…..har ringt till den enhet som behandlar mig, igen. Får se vad som händer. Ska även prova en annan instans. Är så innerligt less. Less. Less. Less.

Så…

Nu ska jag försöka sluta vara less och se mig om i Umeå efter människor som liksom jag försöker leva så bra man någonsin kan. Jag blir så less på mig själv ibland när jag helt plötsligt saknar de spärrar man borde ha och behandlar människor illa av en eller annan anledning. Oftast handlar det om ångest som jagar där jag inte vill erkänna mina svagheter då jag känner mig helt värdelös som människa. Sen undrar jag också över de val av människor jag bestämmer mig för att ha i mitt liv. De som sällan tillför annat än frustration, som irriterar mer än ger energi. Alla har val, vill man leva ärligt så ser man någon gång till att i alla fall börja försöka.

Att ljuga en sk. vän full med lögner och inte ens erkänna när man konfronteras kan få den bästa att lessna. Jag är nu inte den bästa så jag har lessnat. Orkar verkligen inte.

Nu ska jag hälsa på älskade syster och hennes familj tror jag. Ha en fin dag!