Med mjöllådan som estrad…

En nära kompis till mig, närmare när vi var barn, skrev till mig och nostalgitankar dök upp i mitt huvud…Vad mycket roligt vi gjorde som barn. Saker som vi kan minnas och skratta åt nu ca 47 år senare.

När sommaren kom i det skedet att höladan började bli tom hittade vi barn, fyra flickor, på att vi skulle ha fest i höladan och tjäna pengar. Vi startade en intensiv träning på sång och sketcher som vi skulle spela upp för föräldrar, grannar och släktingar som vi bjöd in till festen. Ja de blev inbjudna med inbjudningskort men fick ju naturligtvis betala inträde för att komma in i den dunkla ladan.

Min pappa var den store organisatören när det gällde att städa ladan. Det sopades och fejades och så här i efterhand undrar man hur lungorna mådde efter sopningen. Förstå vad mycket damm och råttskit som virvlade runt där i dunklet medan vi sopade och andades.

Det kanske var efter någon sådan sopning som jag fick sorkfeber. För jag lär ha haft den. Det har vi sett på några prover som blev tagna på mig en gång.

När ladan var sopad så drogs äntligen mjöllådan fram och ställdes där på golvet för att fungera som scen under denna högtidliga dag. Vi spände upp ett rep över hela ladan och hängde ett tyg framför som fick fungera somn ridå. Agnetinas pappa var regissör och satt där med sina långa ben i kors och tittade på oss när vi generalrepeterade. För det mesta tyckte han att det var bra men ibland fick vi tänka om. Beriana och Christinette var nog de som sjöng mest, men även Monabella och Agnetina sjöng. Och det dansades mycket framför mjöllådan… Vi hade utkastare Brummelebjörn från Skansen och Mikke…. men vad hans artistnamn var minns jag inte.

Våra mammor hade ju bakat fikabröd som vi fick sälja och kaffet fick de nog också bjuda på. Jag glömmer aldrig heller ärtburken man skulle gissa på. Alltså hur många ärtor det fanns i burken. Vi hade ju inte räknat dem i förväg och när vi skulle räkna så for ju en hel del på golvet och under golvet dit ingen tog sig ner. Det kostade, tror jag, 25 öre att gissa. Det var nog någon slags vinst till den som gissat rätt också men jag minns inte vad.

Den som hade sett mest av livet och underhållning var nog Agnetina. Hon var något och några år äldre än oss och hon bodde minsann i Uppsala. Vi som var från Skansholm hade nog inte sett så mycket och TV var ju ett ganska nytt fenomen. För den delen var det nästan bara Aktuellt och Perry Mason som sändes där.

När festen var över räknades pengarna, mjöllådan drogs tillbaka till sin rätta plats och så tog vardagen vid igen. Vardagen den tiden på sommaren var höladning. Det var då  benvärkens tid började. Lasarol som vi smörjde mot benvärken sved som eld i de rödrispade benen och man var spyless, men det hjälpte . Det var bara att hjälpa till.  Det var inte ens kul att åka på lasset, som en del tyckte. För det visste vi, att så fort lasset var inbackat i ladan var vilostunden över.

I skolan där jag arbetar finns en gammal fin skolplansch med en bild där barn åker i ett hölass och det är hästar som drar lasset. Det ser så glada och friska ut. Vi hade inga häster utan vi hade en "grålle", och jag tror inte att vi såg så glada ut….. men friska var vi.