Om 100- åringen

Nu har även jag sett filmen”100 åringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Den var bra. Den är bra.

Den får mig att tänka på vilket tråkigt liv man lever. Han levde i alla fall livet om än konstigt ibland. Vilka personer han träffade.
Vi sa  det mina tjejkompisar och jag när vi gick ut från filmen; Vad gör vi i livet? Sitter i Skog tills vi blir för gamla och inte fixar att gör någonting. Jag ska i alla fall träna på att hoppa ut genom fönstret så att jag inte är för stel och styv i kroppen när jag hamnar på Åsbacka. Det värsta är att det är ganska högt ner till marken från fönstret men jag får se till att hamna på rätt sida av huset. För om jag är så klar i huvudet att jag tänker på att kliva ut så borde jag kunna se till vilket rum jag hamnar på där på ”boendet”.

Att gå på bio är ju något speciellt, verkligen. När jag var liten så fanns det bio i Föreningshuset i Skansholm. Ovanför dörrarna satt en skylt där det stod ”Gå på bio. Se film på rätt sätt” . Det är sant. Det är på bio man ska se film. Verkligen.

Då kommer vi till salongens utförande.

När jag gick på någon bio i Skansholm, vilket var någon matiné, satt vi på hårda träbänkar. Det var det flottaste där och då. När jag nu går på bio i Vilhelmina sitter vi på lite mjukare stolar, väl insuttna, med en tydlig grop i mitten. Påminner lite om flygplansstolarna på charterflygen till Thailand, där man sitter på en typ sittring som man fick låna på BB.
Och varför står stolarna på rad och inte ”aggomt” alltså inte mitt för varandra utan ”varannan mitt för” eller hur jag ska uttrycka mig?Varför måste jag sitta och titta bak i någon annans huvud?

Gnällig? Nej det tycker jag inte.

Roligt att man kan köpa popcorn, eller” pockkorn” som ungarna säger, i alla fall