Idag har jag stöpt på

Idag har jag bakat tunnbröd för sista gången i år. Det blev en hel del och jag kunde inte låta bli att småle när jag tänkte på min mamma Eva.

När jag var barn var det vanligt att jag fick följa med min mor, eller rättare sagt man hade inget val, när hon skulle baka detta hemska mjukbröd som man tyckte då. Hon hade ingen egen bakestuga utan for land och rike, åtminstone mellan olika stugor i byn och även till andra byar ibland.
Det var långa dagar och timmarna var långa tyckte jag då.

Något jag aldrig kunde förstå var att den där stöpkaggen var lika full jämt. Det var som att det aldrig minskade. Den räckte i evigheter tyckte jag.
En dag fattade jag vad det var som hände. Hon stöpte på, som de sa. Alltså innan det var riktigt tomt i kaggen gjorde de en ny stöpning i det som var kvar. Det där fattade aldrig jag utan tyckte bara att det var konstigt.
Idag sa jag högt till min mor, som jag tror satt och tittade på mig från ovan, att nu ska jag också testa att stöpa på som du gjorde.

Alltså har jag för första gången stöpt på och det gick ju det också. Brödet blev gott och mycket blev det.
Tack mamma för att du lärde mig baka tunnbröd och tack för att du lärde mig att stöpa på.