Reflektioner om en återmilitariserad skärgård

Igår var det öppet möte om översiktsplanen för Holmsund och Obbola, denna gång på Holmsundsidan. Mötet drog cirka 100 personer. Undertecknad var moderator (i vanlig ordning)

Det som däremot kanske fastnade mest i mina tankar var inte allt arbete kring översiktsplanerna (som hanterats ypperligt med en mängd möten, arbetsgrupper och privata initativ senaste månaden) utan nyheten att finska regeringen nu ser det som prioriterat med en bro/tunnel-lösning över till Holmsund.

I grund och botten handlar det om att NATOs öst-västliga kommunikationer måste förbättras, alltså försörjningen till Finland, under rådande säkerhetsläge.

På kartan här försöker jag (ur minnet) förklara lite hur logiken blev förklarad för mig. Gråa prickarna är den tidigare försörjningslinjen (tåg främst), blåa prickar är hubbar av olika slag (järnväg/hamn). NATO loggan representerar en fiktiv landsättning av trupp. Då ska man ha i åtanke att det är alltså är inlandsbanan som avses när vi pratar tågen (därav dragningen fritt ur minnet)

Då NATO räknar med att försörja Finland från södra Sverige är ytterst besvärligt (Kaliningrad, St Petersburg..) så kollar man alltså på att ersätta järnvägsnätet över Haparanda (flygavstånd från Murmansk..) genom en korridor över Västerbotten, vidare över kvarken, och in till Finland där Vaasa blir central hub ut till finlands försörjningslinjer – vilket avsevärt förkortar avståndet – och är säkrare – jämfört med Kemi som tidigare haft den rollen.

Ett steg i detta är bland annat att Storuman kollar på etableringen av en järnvägskoppling mellan Mo i Rana och Storuman, med t.ex. ett stationshus i Tärnaby.

Ett annat steg är t.ex. Finska regeringens intresse att få till stånd en riktig bro över kvarken. En i sig inte konstig åsikt, med tanke på att senaste gången Ryssland och Finland var i krig så var Holmsund en hub för material till finska försvarsmakten.

Som man ser tydligt så blir centrumet av hubbar för NATO material axeln Holmsund – Vasa.

Det här skapar ju dock en hel del funderingar. Obbola/Holmsund var tidigare en mycket militariserat område. Mycket pekar idag på att vi kommer återmilitariseras. Bara en enkel blick över kartan avslöjar ganska snabbt att en eventuell koppling över kvarken kommer vara ett prioriterat mål att slå ut eftersom man då tvingar logistiken i nordlig eller sydlig riktning (betydigt närmare ryska ställningar och ryskt flyg). Det vill säga, som en mötesdeltagare sa till mig. ”Smäller det, så är det vi som ryker först”. I sig ingen nyhet kan man tycka. Det har Umeå kallt räknat med sedan 1809.

Men. Det i sin tur skapar ju såklart en hel del frågor för oss som vuxit upp under Kalla Kriget i Holmsund/Obbola. De gamla områden som tidigare var försvarsmakten är idag övertagna av sommarstugeägare. Gamla bunkersystem är sedan länge besöksmål för småbarnsfamiljer. Vi har en hemvärnsgrupp – och nu ska vi bli en nod i NATOs logistik?

Det är svårt att se att samhället, idag, skulle kunna bygga den form av infrastruktur som kan hantera att bli en NATO nod. Bara en fråga om skyddsrum visar på att de är kraftigt eftersatta. Civilsamhället saknar idag ett organiserat civilförsvar (FRG grupp). Brandkåren har i många år larmat om olika problem. Vi är långt ifrån det kalla-krig samhälle jag växte upp i med mängder av områden man ”inte fick gå till”, militärförråd, militärövningar, att helt plötsligt gå in i soldater i skogen, övningar i skolan osv.

Här kommer myndigheter, politiska krafter, kommunen behöva göra insatser, snabbt, för att hantera en sådan utveckling. Vi medborgare måste oavsett vad som nu sker få tydliga besked om att samhället är tryggt att bo i och få erforderlig hjälp för att hantera vad som sker.

Sammantaget under mötet så malde de här tankarna vidare. Oavsett vad vi liksom som medborgare anser om vad som hänt de senaste åren så är det onekligen så att vi som medborgare i Obbola och Holmsund måste å ena sidan engagera oss mer i lokalsamhället för att kunna hantera den utveckling som sker, å andra sidan ställa om till en återmilitarisering av stora delar av vårt samhälle. Inte minst tänker man ju att hamnen blir ett sånt område som onekligen måste kunna beskyddas. För att inte tala om samhällets historiska roll att vara ”sköld” till Umeå och logistiknod till Finland.

En sådan utveckling kräver av oss som bor här att man i grunden har ett extremt starkt lokalsamhälle som förstår att gemenskap, ömsesidig solidaritet, starka föreningar och förmåga till snabb organisation ytterst handlar om, mycket, allvarliga saker som kan ske. Ytterst handlar det också om att öka medvetenheten om att vår ort kan vara av stort intresse för främmande makt även i fredstid något som också förusätter en extremt god kännedom om grannar och boende på orten. Det duger inte längre att bo i någon villa och pendla till Umeå och fly undan lokalsamhället. Det är liksom odugligt ur försvarssynpunkt.

Kortfattat. Läget kräver om man så säger det, en kollektiv tillnyktring om allvarstiderna vi lever i.

Så bakom diskussionerna om hur detta kan främja handel, samverkan med Norge och Finland, kanske skapa lite lokala jobb och företag (som förvisso är en uppsida på det hela) – den alldagliga politiska frågorna –  så måste man också ta med sig det ytterst allvarliga som faktiskt sker. Är det så att vi blir en NATO nod så är det fullt rimligt att vi som bor här börjar begripa också vad detta innebär.

På mötet sade jag i princip bara en enda sak. Det här innebär att det inte duger med att samla 100 pers i en lokal någon gång per år, detta innebär att vi medborgare måste aktivera oss i alla nivåer för att det här ska bli så bra som möjligt. Som exempel lyfte jag också behovet av en civilförsvarsförening och en samordning av föreningslivet.

Detta är bara några av tankarna. Fler kommer att komma.

Bild under från besök på ”klubba” i somras, med två av mina barn, i de gamla bunkersystemen. Något som under min uppväxt lades ned och övergick till att bli ett område för ungdomar och barn. Det är något horribelt att barnen leker lyckligt ovetande om vad vi vuxna tvingas fundera på. Idag känns de gamla systemet mer spöklika, som tankar om nedläggningar skedde i en värld som försvunnit.