Kategori: Okategoriserade

Lite lokalt

Av , , Bli först att kommentera 0

Sedan jag flyttat så har det (självklart) minskat med lokala ärenden jag plockar upp. Två av dem ska jag dock redovisa.

1) Jag har fått frågor från kommunalt anställda om varför de 400 kronorna bara kan användas i Umeå City. Det är ologiskt både mot lokala näringen och ur smittosynpunkt.

Svar: Jag vände mig till ansvarig politiker i POU. Där framkom det att detta var ett tjänstemannaförslag som redan var upphandlat och att man ville undvika gåvobeskattning och andra fördyrande omständigheter för att upphandla rabatten utanför stadskärnan. Beslutet togs före pandemins återväxt. Till nästa gång kan man ju tänka att även näringar utanför citykärnan kan behöva liknande subventioner och att personalen måste kunna använda julklappar där de bor.

2) Det har uppdagats via en medlem i S-föreningen ett öde kring konstverket av Seth Lindgren, kopparfontänen som står utanför storsjöskolan. Frågan rörde varför detta konstverk tillåtits förfalla.

Svar: I svaret framkom det att vid kommunsammanslagningen (1974) så fanns inget konstregister i Umeå kommun. Verket skrev därför aldrig in i någon form av underhållsplan eller dylikt. Vid ombyggnationen, byggnationen och restaureringen som pågått vid skolan upptäckte Umeå kommun det för första gången (Här ger jag andpaus för ett ”ALLTSÅ!”) och tog beslut på att kommunen framledes inte heller har ansvar över konstverket då restaureringskostnaden var för dyr. Konstverket inköptes av Holmsunds Köping som de äldre minns. Således kommer fontänen fortsätta förfalla men skolan har tillåtelse att placera den vars de behagar.

Förövrigt anser jag att när pandemin är över borde någon kolla på möjligheterna att sätta in älvburen kollektivtrafik Obbola – Holmsund – Umeå. Måste ju gå nästan snabbare än bilen ibland.

Bli först att kommentera

Ekonomisk radikalism i svensk mittenpolitik

Av , , 2 kommentarer 3

Bilden nedan är från idag och är tagen från centerpartiets ungdomsförbunds facebook:
Bilden nedan föreställer samma kampanj för  ca 15 år (mitten av 00-talet) sedan, av den generation som idag utgör centerpartiets ledarskap: Martin Ådahls och Annie Lööfs närmsta man kommer från den klicken.

Centerpartiet och dess ungdomsförbund är att se som politiska radikaler inom den ekonomiska politiken. De är nyliberala revolutionärer och har svårt att ens förneka detta vid direkta frågor. Jag vill vara klar med att jag här inte riktar udden till småbrukare i typ Dikanäs utan mot den maktelit som styr Centerpartiet centralt. Det råder ingen skillnad för mig som socialdemokrat om det är en lallande Åkesson man har i båten eller som de senaste åren med Sabuni och Lööf. Den ekonomiska politiken är densamma. Det som skiljer dem åt är om de viftar med en prideflagga eller en svensk flagga och mumlar om volksgemeinschaft. Det är bara ytan, symbolpolitiken, identitetspolitiken som skiljer sig åt. Jag ser ingen som helst ”middle ground” med denna centerextermism och varken den svenska modellen, ordning och reda på svensk arbetsmarknad eller ytterst demokratin. Enda anledningen till varför folk i gemen inte ser dessa stolligheter är för att ytterkantsstolligheterna inom vänstern och SD är det som hamnar i blickfånget. Så varsågoda alla löntagare, beskåda centerpartiets ungdomsförbund!

Folk i gemen måste begripa att lika ideologiskt övertygande och rabiata är den allt mer desperata, vildsinta och radikala nyliberalism som samlar sig i politikens mittenfåra som resterande politiska avarter. För mig är avgrunden mellan dem och min position exakt lika djupt som mellan mig och identitetspolitikerna i SD eller för den delen sovjetkommunister eller när vänsterpolitiken bara blir mumbo jumbo istället för reel ekonomisk politik.

Ytterst visar det här på varför vi i fackföreningsörelsen är så förbannade just nu. Det sitter en fan i båten och tillåts angripa oss om och om igen, så inte i helvete tänker vi ro båten i land. Vi skrev inte jöken. Släng fanskapet överbord. För att vara krass.

Mer djupgående seriösa inlägg har jag skrivit om bland annat LO och PTKs nya positioner samt om krismedvetande på Folkbladet de senaste veckorna. Där kan ni läsa det.

2 kommentarer

Uppror i liberalerna kring LAS?

Av , , 1 kommentar 9

Uppror i liberalerna?

Igår blev det klart, för en andra gång, att arbetsmarknadens parter står för långt från varandra för att komma överens om en s.k. ”moderniserad arbetsrätt”. Återigen står alltså januaripartierna, och i synnerhet C och L,  med svarta petter i famnen.

Förutom att ett enhälligt LO återigen kunde konstatera att detta ej gick, så föll ikväll också Lärarförbundet in i ledet. Resten av PTK ska dock fortsätta diskutera med Svenskt Näringsliv, på egen hand. Således faller idén om nytt huvudavtal.

Anledningen till att förhandlingarna kraschat är jag väl införstådd i och även jävig i, då jag är aktiv på den nivån inom fackföreningsrörelsen. Det bud Svenskt Näringsliv la fram även denna gång innebar bara försämringar för våra medlemmar. Det var på vissa sätt, värre förslag än förra gången. Trots en ganska vild holmgång i veckan mellan oss i LO, där undertecknad tillhör de som inte ens velat förhandla detta från första början, så kunde vi enas snabbt när vi såg förslagen på bordet. För att förhandla måste de uppstå en ”win-win” situation. Detta är omöjligt i dagens kontext.

Jag vill vara väldigt tydlig. Så länge Toijerutredningen ger Svenskt Näringsliv övertaget så kommer en uppgörelse inte vara möjlig. De politiska krav som drivs genom utredningen och hamnar på förhandlingsbordet är så världsfrånvända så att det helt enkelt inte går att förhandla om. Politiken kan fortsätta försöka få facken att städa upp deras skit hur länge de vill, det kommer inte att hända. Det är uppenbart nu också att fler och fler arbetsgivarorganisationer börjat tröttna.

Ansvaret för att förhandlingarna kraschat vilar således på politikerna som också gjort hela denna fråga till ett problem genom Januariavtalet. Nuvarande LAS fungerar bra. 8 av 10 i befolkningen vill ha mer trygghet och inte mindre på jobbet. De flesta företagare jag pratar med ser det här som ett icke-problem. Flera liberaler har personligen frågat mig ”varför den här frågan verkar vara så viktig?”. Det tycks för mig uppenbat att denna fråga drivs av ideologisk nit av en minoritet bland stockholmseliten kring partistyrelserna i Centerpartiet och Liberalerna.

Det finns saker i dag som inte fungerar bra, och som parterna är eniga i att förbättra, men inget av dessa reela problem hanteras i de långtgågna systemskiftande förändringar som de liberala krafterna kräver genom Toijerutredningen och Januariavtalet. För det är precis vad det är, krav på underkastelse, inte  en diskussion om lösningar på problem. Med sådana grundförutsättningar kan självklart inga förhandlingar hållas.

Ytterst så står därför landet inför en eventuell regeringskris enbart av en enda anledning och det är den barnsliga politiska radikalism som C och L bedriver och som vi ser i mittenpartiernas ledande företrädares arrogans och tondövhet. Sådan dogmatism brukar man ju annars hitta till sovjetiska lajvänstern, om man säger så.

Jag vet också att flera på arbetsgivarsidan håller med fackföreningsrörelsen att det är helt vansinnigt att skicka in landet i politisk kris samtidigt som företagen behöver stabilitet och trygghet mitt i en pandemi. Inte minst för att regeringen ska kunna vara duglig med en aktiv finanspolitik för att stärka upp coronapandemins effekter. Stabilitet och trygghet är precis samma sak som deras anställda också strävar efter. Precis det, som fackföreningsrörelsen nu bevisat är överordnat det politiska spelet.

Min förhoppning är att arbetsgivarsidan nu tar tag i de politiska extremister som driver på i denna fråga och att de också tydligt aviserar till regeringen att det är dags att skrota utredningen så att parterna kan mötas och skapa en stabil lösning.

Denna återkommande charad börjar dock väcka mer och mer opposition även inom svensk borgerlighet. Det är mycket hedersamt med tanke på att lagen om anställningsskydd kom till genom ett förslag från Folkpartiet. Precis som jag konstaterat tidigare, något mer raljant, så angriper Liberalerna framförallt sin egna historiska politik än ”sossarna” med dessa dumheter.

Detta verkar dock skapa mer och mer internt motstånd.

Förra gången jag skrev så lyfte jag på hatten för Ola Nordenbo eminenta krönika och nu har han varit igång igen med ”LAS frågan förtjänar inte en regeringskris” på ämnet.

Jag kan också konstatera att redan i maj så markerade liberalen Olle Wästberg mot dessa dumheter i sin krönika ”Finns inga liberala motiv för att lucka upp LAS

Ikväll briserade också nyheten att partistyrelseledamoten Anna Starbrink, regionråd i Stockholm, gått i öppen opposition mot Sabunis farliga plakatpolitik genom sitt inlägg ”Vad Sverige behöver” och genom en artikel i Expressen tar hon en offentlig roll som liberal kandidat mot dessa dumheter mot löntagarna på ett tydligt sätt.

Jag kan inte vara tydlig nog när det gäller dessa liberaler. Allt vad de skriver och säger i dessa artiklar bör ni som läser diskutera med er lokala medlem i liberalerna eller centerpartiet.

Det får räcka nu. Nog med politisk radikalism mitt i en pandemi. Dra tillbaka toijerutredningen!

P.s: Förövrigt kan vi fackliga notera att vissa punkter i Januariavtalet tydligen är värda att dö på kullen för (LAS frågan) men vi väntar fortfarande spänt på den där ”sänkta skatten som ska minska klassamhället” som det pratades om. Eller familjeveckan. Eller någon annan av delarna som inte verkar bli verklighet i avtalet. Kan dessa bara lämnas vind för våg. Så kan LAS punkten det också. Släpp prestigen.

Förra omgången skrev jag denna krönika ”Politikerna har sig själva att skylla”. Den håller än

1 kommentar

Finns liberalismen?

Av , , Bli först att kommentera 7


Undertecknad blev väldigt glad när det kom till min kännedom att den lokala liberale ledarskribenten Ola Nordenbo uppvisade både en ideololgisk stringes och folkvett när han angriper L och C för sina pajaskonster kring LAS. Även om vi har olika grund i våra ställningstaganden så skjuter vi åt samma håll och det ska han ha all heder för.

Liberalismen i stort (existerande framförallt i C och L men också som en minoritetsfalang i S) är ju som vi alla vet under angrepp och möjligen också ett rent parlamentariskt utrotande. I min mening förbättrar de knappast på sin position heller när de väljer att dö på en kulle för att löntagarna ska få sämre anställningsskydd i en pandemi. En åsikt som knappast delas av varken väljare till deras parti eller folk i gemen, oavsett politiskt åsikt.

Den liberala krisen avtecknar sig såklart på många olika sätt. Själv noterar jag att prominenta f.d. folkpartistiska riksdagspolitiker som Carl Tham idag är medlemmar i socialdemokratiska föreningen Reformisterna som anklagas även internt i S, av vissa som ironiskt nog kallar sig liberaler, för att vara ”vänsterextremister”

Det säger en hel del om hur höger den ekonomiska politiken blivit i Sverige då Tham knappast blivit kommunist, utan snarare är trogen ekonomiska idéer som återfinns i bland annat IMF och OECDs finanspolitiska uppfattningar. Eller helt enkelt ”folkpartism”. Vi lever alltså i en tid då gamla folkpartister befinner sig i vänsterns ytterkanter (Reformisterna är enligt de flesta vänster om V i ekonomiska frågor).

Den här historiska förskjutningen att gått från ett ställningstagande för individuell frihet och ideal om en jämlik ekonomi och samhälle kanske dock främst syns om man drar på sig de historiska glasögonen. Jag själv har stor respekt, och även influerats, av historiska liberaler som t.ex. Tingsten, Harald Wigforss och Israel Holmgren.

Och den där boken jag har hemma från mitten av 70-talet från LUF med titeln som innehåller ”Revolution” skulle nog främst idag antas ha sitt ursprung i AFA eller liknande organisationer.

Det är således någonting som hänt med liberalerna sedan de slutade vara folkpartister. Sunda åsikter om personlig integritet är idag helt övergivna. Har någon ens hört den diskussionen sedan FRA diskuterades i början av 00-talet? Hade LUF ens en åsikt i frågan? I en tidsera när vi mer än någonsin just ser totalitära, maktgalna, övervakningssamhällen etablera sig igen så yrar liberala krafter på om att anställningstrygghet är det värsta som finns och att röka hasch är bra. Det är så att man tror att det nästan är ett skämt.

Det verkar som om när liberalismen inte längre kunde spegla sig mot marxismen som ett frihetligare alternativ, och på så sätt ironiskt nog också göra socialismen mer frihetlig, och bara behövde förhålla sig till marknaden, så har den politiska kvaliteten ramlat djupt ned i kaninhålet. Förmögen idag bara att vara en skugga av sig själv och bekämpa ståndpunkter som var, självklarheter, för den svenska liberalismen i 100 år. Som anställningstrygghet, bra arbetsmiljö, lika möjligheter, utvecklad och radikal demokrati med mera. Att liberalismen ”vann” 2000-talet verkar varit dess ideologiska dödsstöt.

Vem vet. Kanske liberalismen förtjänar att dö på en kulle för att krossa anställningstryggheten, som hyrda legoknektar till Svenskt Näringsliv? Men det är ingen vacker död. Det kan jag anse även som deras politiska motståndare men ändå medresenärer i någon form av progressivt projekt i drygt 100 år.

Bli först att kommentera

Stilguide för ditt digitala möte

Av , , Bli först att kommentera 0

(detta är en satirinlaga med allvarsam botten)

Det verkar turbulent i lokala V av många olika anledningar. Folk hoppar hit och dit, det är partiskatter som vägras betalas, folk ”hoppar av” men ändå inte och lite allt möjligt.  Värsta skandalen av dem alla är väl den ohyggliga bonad som unge Herr Sköld visat upp på zoommöten vilket fått till följd att det råder en erigerad konflikt med vänstervänstern hurvida fallosar får visas i zoommöten i litterär form. Tack och lov, för alla inblandade, så är det inte i fysisk form som denna fallosdiskussion sker på vk bloggen. Jag begriper dessutom att en viss personlig stil i dessa tider kan vara störande för andra, och ja ett arbetsmiljöproblem, och därför är jag seriös i att vilja öka professionaliteten när det gäller ljud och ljus på möten likväl som eventuell inredning. Det är också mitt jobb (se längst ned).

Jag har dock noterat att V för första gången på länge skapat ett fackligt utskott mitt i oredan. Hur de ställer sig i zoomdebaclet är dock ytterst oklart. Jag hoppas de som jag snarare haft veckor bakom sig där man tänkt på annat.

Här följer en korrekt stilguide i hur man arrangerar sina zoommöten på bästa sätt så den unga socialistiska rörelsen kan uppvisa lite stil i frågan.

(autentisk bild från ett zommöte)


1) Hel och ren. Ett möte är ett möte. Detta uppbärs självklart med en frisyr autentisk till en modernistisk era som är praktiskt i således friluftslivet som på möten. Det är också respekt till motparten att du orkat dra på dig kalsongerna och kammat dig. Internethedonism gör sig bäst som memes..

2) Rummet. Har du inte designat ditt rum, som i det här fallet med art deco, så minskar seriositeten. Toaletter, kök och tvättstugor undanbedes! Kom ihåg att du skall vara i centrum (eller till höger eller vänster i bild om du har saker att visa upp)

3) Personlig stil. Det observanta noterar en naken kvinnokropp. Den framförs dock medelst inramning och i form av konstverk. Inte en bonad inköpt från Jula för 149:-. I hyllan återfinns också skandalös erotisk litteratur (enligt vissa i tyckonomin) men böcker är böcker och således helt okej.

4) Symbolerna. Snusdosa (ok, jag har ett sjukt missbruk sedan 13 års åldern), Mötesklubba, Myra, Norrländska flaggan, Wigforss samlade biografier. You dont fuck around här.

5) Uppsynen. Ät gärna en citron eller två före ett möte. Då ser man ut som mig på möten (här dock något slutkörd efter en intensiv period senaste tiden i fackföreningsrörelsen som ni kanske noterat)

6) Belysning: Jag är sämst på detta och har skärpt mig sedan en kamrat som är filmlärare skällde ut mig kring detta. Anledningen är att jag gillar de här nya mysiga industriella lamporna. Det duger inte online. Nu är det åtgärdat så att det ser ut som en landstingslokal och jag blir halvblind på köpet så fort jag har ett digitalt möte. Men snyggt blir det.

7) Ljudet. Här är jag djupt seriös. Finns inget jobbigare än dåliga mickar på zoommöten. Yeti har bra och billiga för några hundra. Har ni ett projekt på gång som är intressant kan ni få min snowball. Micken gör att jag kan luta mig tillbaka och prata avslappnat. Köp gärna ett puffskydd. Gamla sockor fungerar men ser för taskigt ut.

8) Kameran. Har du en HP? Grattis du har sämst kamera. Den fungerar inte alls. En bra kamera går på 600-700 kr och höjer kvaliteten för dig och dina möteskamrater. Poängen här är att du ska sitta avslappnat hemma på mötet och inte sitta hukande framför skärmen. En bra kamera gör att du kan luta dig tillbaka och dina kamrater inte får gamnacke.

9) Uppkopplingen. WIfi? Glöm det. Koppla upp dig direkt med Ethernet istället. Vad du än gör ska du inte springa runt på mötet med ett wifi och typ..städa källaren..samtidigt.

10) Stativ. Fungerar bra om du vill stå hemma. Koppla upp kameran mot stativen och ha en dator stående på t.ex. en byrå  så du kan dela med dig av intressanta dokument när ni kommer dit. Bra för längre möten på 6-8 timmar då du kan gå runt lite naturligt på mötet. Netonnet har bra kamerastativ som också fungerar för digitalkameror men även moderna webcams. Extra plus om du har en whiteboard du kan jobba med. Det är precis som vilket möte som helst. Glöm inte ett glas vatten.

Bonus: Med väl valda program har du nu också en hemmastudio för ca 10 000 spänn (inkl kostnad för dator, kamera, mick, puffskydd etc). Det innebär att du inte bara kan blogga längre, utan göra som folk gör idag, och fundera på youtubekarriär eller mer avancerade tekniska projekt. Du har också kvalificerat dig för att börja med poddar. Här finns så många tips på olika program och annat så att jag lämnar frågan vidare till den enskildes intresse och förmåga att söka runt.

Efter detta inlägg förväntar jag mig att alla visar upp sina zoomselfies.

(Spoiler: jag jobbar till vardags som servicearbetare på universitetet, det innebär att jag jobbar med de här frågorna praktiskt varje dag om hur man gör sitt digitala möte så bra som möjligt. Jag tar allvarsamt på arbetsmiljöproblem och tekniskt strul, men även hemmamiljöer, och vill se vidare professionalitet till hur vi kan utveckla digitala möten som form. Men jag kan inte sluta skratta åt vad som diskuteras i umeåpolitiken ibland)

Bli först att kommentera

Ny blogg!

Av , , 2 kommentarer 3

Hej

Nu lanserar jag min nästa blogg. Texterna är huvudsakligen teoretiska och handlar om särintressen som politik, teknologi och samhällsförändringarna. Den är inget för den som hänger på vk bloggarna för skvaller och enkla lösningar eller utfall mot enstaka politiker eller politiska partier. Men, jag vet att en hel del av er ändå läser och återkopplat positivt på mina teoretiska utläggningar och ”takes” i allt från den här bloggen till ledartexterna. Jag testkörde första texten igår och det jag fick till svars är att den ska ses som akademisk och referenstung. Så ni ska nog koka kaffe först.

Första inlägget: Strukturomvandlingen sett genom SSYK är en essä om hur sveriges arbetsmarknad förändrats och idag ser ut. Och varför det kommer sig att TCO är större än LO.

Den här bloggen kommer bara handla om holmsund så länge jag är sittande ordförande. Sedan kommer jag värna till VKs redaktion att behålla den här bloggen här för dess utpräglade arkivmaterial, studiecirklar och nyhetsvärde som kan ge en viss insikt i Holmsunds utveckling under några år. Särskilt materialet om kommundelsnämnderna är ytterst värdefullt på den här bloggen för alla som hittar igen dem bland 250 inlägg.Jag ska försöka hitta något bra sätt att bevara dessa texter på nya bloggen inom kort.

2 kommentarer

Behöver man vara höger för att ta kriminaliteten på allvar?

Av , , Bli först att kommentera 1

Svaret är såklart ett självklart nej. Vi i Holmsunds S förening har under flera år propagerat för en starkare lokalpolis och återetableringen av en lokal polisstation i Obbola och Holmsund. Vi har också, varje gång, reagerat kraftfullt på olika otrygghetsskapande verksamheter i lokalsamhället. Senast på radion när det brann en bil på solskenet. Vi har också skrivit i omgångar, och uppmanat alla boende, att skriva till ansvariga poliser och politiker. Personligen gick jag ut i ledare nyligen och hävdade att de kriminella gängen ska nedkämpas med till alla stående buds medel.

Har då moderaterna svaret på dessa frågor? Nej inte så länge de inte kan gå med på att beskatta storkapitalet och öka finansieringen av samhället som i rask takt minskar i takt med kapitalet omstruktureras. Den borgerliga lösningen på kriminalitet är en privatisering av problemen till medborgargarden och gated communities. En marknad dessa gäng skulle välkomna med öppna armar. De värsta borgerliga krafterna förespråkar till och med privatiseringen av polisen (tänk er ”mc donalds poliskår”..) även om dessa krafter idag ej syns i partipolitiken.

Läs min ledare här.

P.s. på Holmsunds S förenings senaste styrelsemöte beslutades att jag står som ordförande till nästa årsmöte för att ha fortsatt stabilitet i föreningen. Valberedningen har dock börjat arbeta inför 2021 års årsmöte då jag avgår. Takten på bloggen kommer dock minskas då jag helt enkelt bor på annan plats och fixar med nya huset.

Bli först att kommentera

Hejdå Holmsund!

Av , , 2 kommentarer 5

I dagarna flyttar jag, inte långt, men den här bloggens namn och tema kommer inte stämma överens längre med verkligheten. Jag kommer antagligen sätta upp ett ny blogg någonstans då jag skriver kontinuerligt och har gjort så i över 15-20 års tid. Som obotlig bokläsare är det oundvikligt.

Året blev inte riktigt som vi planerat ute i Holmsunds (S) förening. Vår styrka har alltid varit stormöten och massa ”småmöten” överallt i samhället – vår styrka har alltid varit att finnas ”lite överallt” . Av respekt har vi retirerat tillbaka till våra hem och istället producerat vår tidning. Jag hoppas ni gillade den. Innan jag säger helt adjö ska jag följa upp några uppdrag som folk gett mig nu efter semestern och kolla efter det där stormötet med Coop Nord. Ärendet ligger nu hos polsek så jag väntar på svar. Sedan blir det lite internt arbete och sen börjar nästa kapitel.

Åren i Holmsund har varit mycket intressanta och inte minst lärorika. Jag och många med mig har utvecklats oerhört. Från att driva ett socialt center i flera år, Öppna Holmsund (2012-2017), till att engagera mig i den lokala socialdemokratiska föreningen så har striden alltid gällt 1) demokrati 2) gemenskap 3) framtiden.

Under denna tid har det etablerats en tvärpolitisk samverkansgrupp och samhället vid flera tillfällen samlat sig för olika projekt (det har varit allt från alla asylboenden som fanns här till vardagsfrågor). S-föreningen har verkligen banat vägen inför framtiden och inte tvekat någon gång att vädra vår åsikt i våra frågor – vårt sikte har alltid varit att Holmsund ska tjäna på att Umeå växer. Strid efter strid har förts. Bit för bit har vi påverkat, bråkat, samarbetat och diskuterat för den framtid som nu vecklar ut sig. Det är en enorm seger att vi lyckades vända en riktigt kass stämning att vara en död sovstad till att återhämta vårt självförtroende. Fler än en gång har de nog svurit åt oss där borta på stadshuset. Eller gett oss ett litet leende. Men vad gör det på det stora hela. Vi har utan tvekan varit den politiska organisation som arrangerat störst och flest öppna politiska möten för de vanliga medborgarna i hela kommunen. Så har det sett ut i flera års tid.

Jag får se det hela, på det stora hela, som väldigt lyckat.

Trots min något ibland vilda sida – som fått folk till vänster om mig att rodna och springa tills skogs av mina grova affekt mot klassamhället –  så har föreningen, grannarna och samtalen alltid gjort att vår politik baserat sig på det absolut mest grundläggande hos människor – trygghet, medbestämmande, transparens. Lyssnade och samtal har varit grunden. Jag har fått flera vänner och personer jag respekterar av alla politiska läger. Från lokala anarkister till sverigedemokrater. Sen håller vi inte alltid med varandra om politiken i stort. Men bakom holmsunds fana samlas vi alltid. Sådana samlingar spelar också sin roll för att vi medborgare inte ska glömma bort beroendet av varandra och den grundläggande solidariteten – det mänskliga.

Det är inte storslagna slogans eller kampsånger som gjort att folk kommit på möten, det är att man kan dricka kaffe och bete sig som folk och prata om de allra minsta beståndsdelarna som utgör politiken – och sätta dessa i perspektiv. Jag vill poängtera att jag aldrig känt mig hotad, ogillad eller blivit sneglat åt negativt för jag ägnat mig åt politik. Eller att jag blev sosse. Folk kanske trott jag varit galen. Men det stämmer ju. Fråga bara min partner. Stämningen har varit god. Och det om något är ett gott betyg. Så sent som idag ringde en lokal liberal och gratulerade mig till flytten.

Men tiden går framåt. De senaste åren har jag bott med två småbarn, två djur och min sambo på en alldeles för liten yta. Nu får barnen äntligen egna rum och vi realiserar en dröm att äntligen få bo i ett hus. Jag får till sist mitt kontor och förhoppningsvis en plats att vila ut på mellan jobb, pappa, plugg, fackligt, ”sova”. Det har runnit mycket vatten under broarna från striderna på berggatan för att få kommunen att skotta snö och hämta sopor till att nu på riktigt, kanske för första gången, få ett hem.

De som känner mig vet att jag stannar på i rätt kommundel, men över vattnet. Denna flytt gör det dock omöjligt att på samma sätt ”röra mig naturligt” i lokalsamhället. Det lokala blir nu något helt annat. Det är andra väghastigheter, skyltningar och kommunala problem som kommer prägla min vardag. Därför kommer jag också i god demokratisk ordning succesivt överlämna stafettpinnen i S-föreningen till nya krafter. Jag ser och har sett goda krafter strömma till som jag vet är kapabla till att sköta arbetet. Jag är oerhört stolt att vara den som höll vår fana på 100 års dagen och kommer hålla många minnen nära mitt hjärta över allt vi lyckats med. Coop och Statoil lär jag dock fortsätta dyka upp på. Om inte för att hämta ut alla dessa böcker jag skaffat ett beroende av att läsa. Visst är det förresten fascinerande? Så många heltidspolitiker, med deras löner och status, ägnar så mycket tid åt att ”vara folkliga?”. Medans så många jag känner, vi lokalvårdare, vaktmästare och vårdpersonal (sådana som utgjorde grunden i Öppna Holmsund t.ex.). Vi ägnar vår tid att läsa, diskutera, försöka bli bättre på saker och ting. Tänk om ”de där uppe” kunde på samma sätt sluta larva runt? Holmsund bär en stolt tradition över att fostra arbetare som kan käfta tillbaka. Den attityden baserar sig på att vi inte slarvar med att veta vad vi snackar om. Glöm aldrig det.

Under alla dessa år har såklart mycket annat också hänt. I fyra år, och kring 60 avsnitt så drevs det en podd (arbete och politik, om än den var allmänt hållen var det en norrlandspodd framförallt). Jag räknar det till något kring 25 lokala studiecirklar – inklusive mer eller mindre en rigorös forskning om kommundelsnämnder/råd,  det har arrangerats föreläsningar och debatter. Det har skrivits ledarkrönikor, debattinlägg och allt från radio till lokalmedia har föreningen figurerat i. Flyktingar har fått hjälp. Privatpersoner och familjer har fått hjälp genom öppna holmsunds nätverk. Journalister har ringt och försökt få mig att vildsint attackera ledande politiker inom socialdemokraterna, men verkat glömt att jag är ointresserad av sånt käbbel. Holmsund är för fan inte twitter. Ja. Herrejävlar. De viktigaste i samhället är folket. Då kan man inte ägna sin tid åt någon jävla såpopera i Umeå.

Och så har vi bråkat om den där satans övergången. Såklart. Nu försvinner den. Jag får ta bilen över och fan bara spatsera där och insupa känslorna. Så många generationers tjat.

Jag är dock fortsatt fackligt aktiv på min arbetsplats och i mitt förbund. Båda har inneburit en hel del arbete kring det här med coronan på senaste, särskilt när det gäller det nationella. Förutom det så är det såklart allt det här med LASen där vi tvingat LO att tänka om, avtalsrörelsen och ja.. hur mycket som helst har skett och sker. Nu står de och säger att ingen ska få en spänn i löneökning. Det lär ju ta upp lite av min tid. Samtidigt siktar jag nu på att börja plugga  vilket är tämligen uppkäftigt när man är snart 40 och jobbat på golvet sedan man varit 15 år. Jag antar allt läsande, föreläsande och debatterande med akademikerna odlat självförtroendet. En avgörande faktor var också att jag var delaktig i att skriva en rapport om mitt förbunds framtid, med fokus på hur facket tappat nästan 50% av sina medlemmar sedan 1995 till automatiseringen. Det var en ögonöppnare.

Just nu läser jag upp gymnasiekurser jag strulade till. Tydligen för att jag åkte till skellefteå för att se löven spöa marklundarna och missade en rad nationella prov. Folköl är väl inte helt oskyldigt heller. Efter studierna är siktet på att skaffa en riktigt utbildning. Det förtjänar jag nog, och min kropp. Så vi får se hur politiskt aktiv jag är lokalt om något år eller så. Jag vet ärligt talat inte. Någonting med politiken har jag säkert att göra med, men efter så många år, det fanns ju ett liv före Holmsund också, så säger de flesta att man kanske borde ta och ägna sig åt normala saker också.  Jag tänker att den planen håller säkert en kvart eller så – jag har redan blivit kontaktad om intressanta projekt som jag kanske hakar på. Folk ringer säkert fortfarande när kommunen fuckat upp något. Det räknar jag med. Men då får ni åka över bron för att träffa mig för att surra om det. .

Jaja. Man ska inte dra ut på saker och ting. Livet går vidare. Och vår enda plikt är att fortsätta göra det här samhället lite jävla bättre. Nu börjar några dagars flytt.

Läs böcker! Glöm aldrig det lokala! Leve demokratin!
Stellan, Ordförande 2014 – 2020. Holmsunds Socialdemokratiska Förening.

2 kommentarer

Om otryggheten och staten

Av , , Bli först att kommentera 0

Den största komponenten till känslan av samhällsförfall är upplevelsen av en skenande otrygghet. Det visar sig framförallt i den allmänna diskussionen om kriminaliteten. Denna är djupt ihopkopplad med känslan av en retirerande stat (nedlagda sjukhus, skolor, apotek och infrastruktur) och i synnerhet kopplad mot den grova brottsligheten som dessutom allt mer manifesterar sig som dubbelmakter i samhället, alltså helt parallella system till den svenska staten. En av de absolut tydligaste symboler för detta är den länkade artikeln om kriminella gäng som helt enkelt tar territoriell makt över ett samhälle och upprättar vägspärrar. Inte helt olikt t.ex. hur Södertäljemaffian kontrollerade Ronna när jag bodde där och bland annat bedrev bordell dörr-i-dörr med polishuset och orkestrerade etniska kravaller (och likaväl stängde av dem när det störde handeln). Och inte olikt hur många gäng tar territoriell makt på skolgårdar och på ungdomsgårdar.

Debatten om kriminaliteten är i huvudsak en debatt mellan aktörer som inte förstår att båda har rätt. Den upplevda otryggheten har ökat. Den tunga kriminaliteten har ökat. Samtidigt har våldsbrotten över tid minskat. Inget av dessa står mot varandra. Det är därför nödvändigt att kolla djupare än till de analyser som presenteras som lösning på problemet från de olika kombatanterna som outtröttligt slåss i det offentliga rummet.

Hur än man vrider och vänder sig i de samtida politiska diskussionerna så kommer man oundvikligheten komma in på statens reträtt från det offentliga livet. Vänstern markerar sin avsky för den privatiseringsvåg som släpptes loss på 90-talet (som de godkände) som satt statens makt i handen på marknadslogiken och drivit på sociala klyftor, segregation och klassamhället. Högern å sina sida påpekar hur en försvagad stat, felpriorteringar och daltande leder till ökad kriminalitet och otrygghet – samtidigt som de förespråkar skattesänkningar och privatiseringar. Båda sidor är dock helt eniga i att finanspolitiska ramverket, som skulle kunna användas för att återbygga nationen, är heligt och ej skall röras. Få aktörer, förutom en hel del poliser, inser att man både måste ha tuffa nypor och investera i förebyggande åtgärder för att nå någonstans. Och att detta är mer komplext än antingen kriminella entrepenörer eller ”oskyldiga grabbar”.

Så ser den politiska debatten ut och har sett ut i snart 40 år. Alla som diskuterar välfärden i landet känner igen sig i att leva i en konstant repeterande process där, allt som oftast, staten och det offentliga får mindre och mindre pengar genom mer skattelättnader (politiska beslut styrda av folks irritation på staten/vänsterns oförmåga) och att nationen i sig själv helt enkelt inte kan kontrollera kapitalströmningar (som om kapitalet var lojalt till någon uppfattning av patriotism) för varje varv som går. En stat med mindre pengar får mindre pengar både till polis, kameror och underrättelsearbete – likväl som adekvata förebyggande åtgärder genom att minska klassamhället, genomföra vettig integration eller t.ex. ställa om bostadspolitiken och annat som driver fram utanförskapsområden. Och för varje budget som går, verkar pengarna i skattkisan allt skralare.. Runt och runt springer vi samtidigt som konflikterna ökar.

Effekterna av att folk inte litar längre på staten skapar en repeterande process i sig själv. När folk inte litar på staten så litar de mer på sitt lokalsamhälle, och i slutändan i Sveriges värsta områden, så kan det vara gängen som lyckas upprätta funktioner staten övergett. När folk inte litar på staten att sköta sina grundläggande uppgifter så betalar de inte heller skatt och ifrågasätter gemensamma finansmodeller för att de ser gängen växa fram eller sjukhusen lägga ned. Man börjar dessutom retirera från att skydda staten som sådant som projekt eller dess institutioner – där i särklass public service står i skottgluggen men allt mer också polisen och andra myndigheter. För varje varv som går, för varje lager som skalas av staten, så står såklart de privata lösningarna där, som ytterligare borrar pengar ur kistan. För varje varv, blir varje krona mer och mer värd. Och därför mer och mer politiskt laddad. Skattepolitikens återkomst handlar i stort sett om att när vi inte längre kan beskatta kapital, så beskattar vi arbete. Vilket i sin tur driver på röster för partier som vill se lägre skatter. Vi är fast i en oändlig spiral där ingen verkar påtala vad det faktiskt skulle kosta att lösa problemen vi möter. Staten är i kris. Men det är inte allt..

I takt med att politiken inte kan hantera faktumet att det finns ingenting som ens talar för att nationalstaten kommer överleva den tekniska och materiella utvecklingen så lever vi en tid där nationalismen ses som en lösning – som någon form av ”väg ut” från denna repeterande process och sakta död, som skett under i princip hela mitt liv. Det här pågår val, efter val, efter val. Svagare stat (politiska beslut), mindre finanser (nedskärningar), starkare nationalism (reaktion), val (Svagare stat).

Regionalt och lokalt behöver det dock inte heller vara nationalismen som just blir svaret, men jag tar det som exempel, då det är den nationella trenden (andra exempel på mer progressiva svar är tex kamperna i Dorotea, Sollefteå etc)

Denna reaktion kommer kanske leda till en ändrad maktkomposition i riksdagen någon gång men den stora svarta ironin är att den nationella rörelsen ägnar i huvudsak sin ekonomiska gärning åt att fortsätta bygga upp ett ekonomiskt system som skiter fullständigt  i idéer om hur staten ska finansieras och har över hela västvärlden slutit upp mangrant bakom sina mecenater och finansiärer, den klass som på riktigt kan sägas idag ”sakna fosterland” och framförallt ser nationer som olika banker med olika räntor att placera i kapital i. Cenralt i denna uppfattning är hyllningen av den starkes rätt även på marknaden.

I ekonomisk mening skiljer sig därför ingenting mellan Centerpartiets radikala liberalism och Sverigedemokraternas ekonomiska politik. Det är fortsatt försvagad stat som gäller, och således ökad kriminalitet och fortsatta nedskärningar. En fortsatt nedgående spiral. På samma sätt som alla partier sluter upp för att skydda finanspolitiska ramverket, så förstår de också att de måste fjäska för en internationell klass multimiljardärer som redan har sådana inkomster så att de inte ens hinner göra sig av med dem (man talar om att de lever i en kommunism – pengar är helt enkelt avskaffat. Allt är gratis. Så mycket inkomster talar vi om bland top 1%).

Nationalstaten går igenom sin djupaste kris i sken av tekniska, ekonomiska och sociala utvecklingen. Detta diskuteras inte, och vi förnekas också ha ångest kring det, och på så sätt slipper man medge att nationalismen av idag framförallt är en känslomässigt styrd reaktion på samhällsförfallet. Det är inte ett system eller rörelse moget för att tämja ekonomiska giganter som kan komma hit och göra som de vill (t.ex. gruvnäringen, big tech mfl). Men på en mänsklig nivå känns det säkert bra att ha ”något” som blickar tillbaka, ger förklaringar, symboler, syndabockar och ett språk till vad som sker. ”Förr i tiden så kunde vi minsann..”.

Det är terapi. Inte en lösning. Det är en fars. Även om vi skulle bygga en nattväktarstat av de skatter vi skulle kunna skramla ihop från landets löntagare skulle statens förfall fortsätta eftersom dess uppbyggnad kring inkomsterna, kultur, språk och gemensamma referensramar förflyttas i rekordhastigheter.

Dagen dessa ”nationalister” sätter sig vid makten så kommer detta samband visa sig tydligt. Den ekonomiska politiken kommer i huvudsak vara oförändrad, eller öka i sin hastighet, i sken av löften till näringslivet och för att hålla ihop en ”konservativ” allians som i grunden vänder sig emot staten som projekt. Urbaniseringen kommer fortsätta eftersom man måste ha tillväxtnoder. Kapitalet kommer fortsätta kräva billig arbetskraft. Staten kommer fortfarande vara frikopplad från de stora samtida kapitalströmmarna.  Tillsvidare kan man dock vara punkaren i rummet genom sina högljudda motståndares förmåga att sticka offerkoftor till dem. Det kanske räcker ända fram till en ny elitskader av karriärister, vem vet, men man bör förstå att de då sitter där för att vi genomför någon form av kollektiv terapi tillsammans, inte tagit medvetna beslut för att stärka statens roll.

Den krassa sanningen är att vi inte vet hur staten kommer utvecklas. I historisk mening så är nationalstaten en relativt kortvarig samhällsorganisation. De delar den vilat på, kungahuset, språket, religionen är till största del redan historia  Ser vi till hur kapitalet förändras så kan vi mycket väl närma oss en ordning som under Hansan, Florens eller Grekiska stadsstaterna där handelshus, baserade kring idéer som Schlingmanns (mfls) idéer om Megacities blir de noder som övertar statens ansvarsområden. Det beräknas vara ett 40-tal megacities inom 10 år. De flesta i Asien. Det är också noterbart att den urbana människan också har påfallande lite lojalitet mot en stat, men desto mer mot sin regionala geografi eller stad som svar på den kulturella förändringarna som bland annat markerar sig genom den ökade internationaliseringen. Samtidigt är noterbart att enskilda företag, som Amazon, har större BNP än högpresterande västländer som Schweiz – inte olikt familjen medicis inflytande på 1300 – 1600 talet. Trycket på om det är staten eller storföretagen som kan administrera ett samhälle bäst är en given konflikt som kommer öka.

Dessa städer kommer i huvudsak kontrollera världens handel, vetenskap och produktion – och därför förmågan att ta ut skatter och förhandla med kapitalet. Samtidigt måste man påpeka att Sverige genomgått en urbanisering i mycket hög fart sedan 80-talet, vilket verkar ge tesen grund för att stämma. Det skapar den politiska realiteten att både en majoritet i riksdagen oavsett parti bor i en storstad liksom en majoritet av befolkningen redan bor i urbana områden.  Enligt Po Tidholms ”Sverigekartan” är det egentligen bara fyra städer som kommer spela roll om detta fortsätter: Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå. Dessa växer idag snabbt och har dessutom enorm tillväxt (detta avslöjas bland annat genom den nya kommunala utjämningslagen).

Dessa städer kommer vara beroende och baserade på att ha skapat en periferi som levererar råvaror, mat, befolkning och rekreation. Vi behöver bara kolla ut över västerbottens inland idag för att förstå att den materiella basen redan centraliserar sig på ett sätt undergräver nationalstatens grundläggande löften om att kretsa kring varje medborgares rätt till service.Vi är dock långt ifrån att nå upp till internationell standard för att enskilda städer utmanar själva staten på ett bra tag. Vi kommer leva i periferin, och på samma sätt som vi kommer vara centrum kring nordkalotten, kommer vi bara vara en nod av arbetskraft och know-how till t.ex. London via Stockholm.

I dessa städer kommer det självklart, av materiella skäl, ställas frågor om varför t.ex. ”mindre produktiva” sektorer förtjänar vård, polis, apotek etc. Precis som Region Stockholm redan gör i relation till övriga Sverige. Vilket i sin tur öppnar upp för vidare privatiseringar av polis, vård och annat som i sin tur undergräver staten. Men också möjligheter för olika sociala rörelser och t.ex. kooperativ att istället sköta företag, service och annat. Att staten skulle börja ”rullas ut” igen samtidigt som dess inre liv samlas kring urbana noder, en form av storskalig decentralisering, är ointressant för kapitalströmmarna just nu (den tekniska utvecklingen, kan, dock vända det hela)

En annan tendens är att vi ser ökade regionala gräl och bråk om resurser. Inte minst avspeglat i hundratals olika sätt kommuner (som blir större och större) tävlar mot varandra. Samma tendens ser vi genom opinionen om större regioner för att samordna resurser. Samtidigt bör vi komma ihåg att över 80% av all juridik redan är placerad på en överstatlig nivå, EU,. Kommer allt detta leda till nationalstaten till sist uppgår i någon form av historiskt baserad federation i formell mening, inom eller utom EU?. Kanske? Vi vet inte. Men vi måste börja prata om den materiella verkligheten igen istället för att förhålla oss mot myter.

Den dubbelmakt vi därför ser växa fram i de delar av staten som ses  som ointressanta, om det så är ockuperade sjukhus, kriminella gäng eller trygghetspatruller är en logisk utveckling av en stat som helt enkelt står under kraftig förändring och vacklar om den ska avveckla sig eller inte, och hur, den ska göra det i sådant fall. Man kan säga att dessa strider, som präglar vår känsla av otrygghet, också sker på internationell skala med ökade krav för seperatism (skottland, katalonien) och hur politiken allt mer blir geografisk som i USA där man öppet pratar om kampen mellan landsbygden och Washington, eller för den delen hur tydligt inbördeskrig som i Afghanistan eller Syrien präglas av en struktur mellan stad och land. Denna tendens verkar inte avstanna på något sätt. Trots denna s.k. ”nationalism” som sveper över världen så verkar städerna  och uppluckring av de historiska staterna bli spelplanen.

Min åsikt om allt det här då? Att om vi ska kunna gå vidare, vilket resultat vi än får, så skall det ske i god ordning. Staten måste slå ned gängen med våldsam repression. Det är garantin för att en dialog om statens utveckling ska ske mellan medborgarna på demokratisk och fredlig grund. Det är grundförutsättningar på eventuellt framtida system kan skapas på så god grund som möjligt, oavsett om Schlingmann får rätt eller staten kan räddas, eller vi skapar andra ordningar. Svart kapitalism är jag ingen vän av heller för den delen. Situationen vi ytterst vill undvika är olika aktörer som kämpar för våldsmonopolet lokalt, regionalt eller nationellt. Demokratska samtalet måste tryggas. Det kräver en inkludering som måste garanteras genom den nuvarande statsapparatens förmåga att hålla dessa småkapitalister korta.

De dubbelmakter (som redan finns, genom tex. civilsamhället, se bara vilken by som helst i norrland) skall vara av demokratisk natur och också tillåtas finnas kvar om de vill det. Det kommer bli oerhört svårt att komma efter en reträtt av det slag som pågått nu i flera generationer och påstå att man ”bryr sig” samtidigt som periferin tömt sina naturresurser för att fylla statskassorna. Om staten ska finnas kvar, så har den hela behovstrappor att fylla. Det måste ske i samarbete med det demokratiska civilsamhället.

Engagera dig i lokalsamhället eftersom det är där som vår främsta trygghet byggs ifrån, dina grannar är några du är direkt beroende av, oavsett om de är jobbiga eller inte. Alla former av samhällskonstruktioner som bygger på gemenskap bygger trygghet. Ytterst vilar framtidens samhälle på vår egen förmåga idag att som medborgare kunna möta varandra och hjälpa varandra även när de stora systemen krisar.

Sist och inte minst förstå att myten om den gamla staten är död. Frågan som vi ska ställa oss nu är på vilka sätt vi gemensamt ska organisera vårat samhälle på, och dela våra resurser på, och vilka lösningar vi kan applicera. Inte minst för att möta en monopolitisk kapitalism som inte behöver nationalstaten, det är ett förlegad partner i samtalet, som bäst en bank. Hur skall pengarna gå ned till oss som skapar dem? Den diskussionen kan i sin tur kan skapa en fruktsam diskussion om hur staten ska finansieras framöver istället för att vi ständigt skall nedmontera den, och sakna den, samtidigt. Det i sin tur kan leda till de förändringar som behövs för att politiken ska börja kunna ställa krav på kapitalet igen.

Och vad jag själv kommer göra då? I alla avseenden undvika att hamna i den urbana miljön. Jag trivs bäst och kommer leva mitt liv, i utkanten av allt det här. Det är där jag anser man får ut mest frihet. Jag är en sån där som vill ha mitt hus ”off grid” sitta vid en sjö där man inte kan höra någon biltrafik och stirra djupt in i en eld. Långt från affärer, vägar, eller annat störande. Men känslan av frihet, är ju inte det som driver samhällsutvecklingen.

Tyvärr.

 

Bli först att kommentera

Om internet och ”kulturens förfall”

Av , , Bli först att kommentera 1


Jag har ägnat, och ägnar, en hel del diskussioner med personer som anser sig vara konservativa. Hell. Jag skulle nog till och med påstå att min partner i viss mån är konservativ, åtminstone när det gäller vissa fasta ritualer och så vidare (hon ser mig mer eller mindre som någon form av normlös hedning är det gäller jul, midsommar och så vidare. Döpt är jag inte heller).

De flesta i LO leden jag pratar med brukar också ta upp en hel del upplevelser av samtiden som jag tänkte beröra nedan. För att nå en kärna kring känslan att samhället förfaller (se: nostalgi, domedagsporr) och så tenderar vissa teman återkomma. Språkets utveckling, kulturens utspårning och otryggheten. Då flera av dessa personer också återkommande återkopplar till mig IRL med glada tillrop och tycker jag skriver intressant så sporrar det såklart på att till sist beröra ämnet.

Två av dessa ämnen beror i princip på en enda sak, Internets tillkomst. Alltså den tekniska utvecklingen. Och bör därför studeras närmare.Den tredje, otryggheten, förtjänar eget inlägg.

Språket
Den språkperiod vi lär oss i skolan att vi tillhör är den s.k. ”Nusvenskan” som de flesta tillskriver August Strindberg och Röda Rummet till. Perioden präglas av att staten och ytterst skolan medvetet reformerade (stavningsreformen, du-reformen) språket och ytterst normerade det över hela landet via tidningar, TV och Radio (och därför trängde undan minoritetsspråk och dialekter). Den stora skillnaden från tidigare epoker var att språket var tillgängligt för alla, jämlikt och att tal- och skriftspråk med eller mindre var identiskt. En mycket stor del av 1900-talet, fram till 2000-talet, så var det svenska språket alltså i högsta grad styrt och ytterst kontrollerat av staten genom svenska akademin. Flera äldre skulle medge att de ser svenska språket som en fast form med tydliga grammatiska regler.

Med största sannolikhet är den s.k. ”nusvenskan” idag enbart applicerbar på ”offlinegenerationen”. För att förstå detta måste man först förstå att internet är motor för kulturell utveckling av sig själv. Det vill säga att det inte längre är stater eller nationer som råder över den kulturella och språkliga utvecklingen. I mycket hög grad skapar internetanvändarna en helt egen utveckling friställd från kulturpolitiska beslut eller åsikter i frågan (detta gör så mycket av svensk kulturdebatt så löjlig).

Det svenska språket har, även enligt statens mediaråd, gått in ett stadium av hyperutveckling där språket förändras i allt högre hastighet. Det som karaktäriserar utvecklingen är större vikt på bildspråk (memes. emojis), acceptans för stavfel och grammatiska fel, intensiv internationalisering med låneord, förkortningar, ökad intimisering och starkare känslor. Appar, chattprogram och sociala medier har i rekordfart gjort svenskan till en flytande form som genomgår förändringar ungefär varje halvår som förut kunde ta flera hundra år (runsvenska till fornsvenska t.ex.)

Vi lever alltså i en tid när det finns ett äldre språk (nusvenska) i en del av befolkningen, och ett nytt språk, som bärs av de unga in i framtiden. Detta är en av huvudanledningen till varför det finns en stark upplevelse av samhällsförfall, förvildning och generationskonflikt. När den förra, nusvenskarna, också intimt förknippar språket med nationell identitet, kultur och inte minst bildning – så är detta ytterst irrelevant i den språkutveckling som sker idag. En ordentligt argumenterande interpellation av god svenska är helt enkelt TL:DR (Too long, didn´t read) eftersom språkets hastighet också förändrats avsevärt, där bilder mycket snabbare än språklig poesi för fram ett budskap.

Man kan säga att SAOL, Svenska Akademin, och allsköns språkpoliser har släpat efter med allt från ”guider till att förstå ditt barn” till att införliva nya ord i svenskan i rasande takt för att möta upp utvecklingen.

Av allt att döma kommer dock denna utveckling fortsätta. Det finns inga politiska krafter som kan ta kontroll över en utveckling som sker utanför fysiska världens plattformar och beslut. Det logiska är att mänskligheten i slutändan mer eller mindre samlas kring ett och samma språk, åtminstone online, som ständigt kommer utvecklas och förändras i en flytande form och således ständigt påverka ”hemspråket”. Åtminstone så länge som den tekniska basen för detta är möjlig. Språkvård, som finns i Danmark och Finland, kommer handla om att hedra en gammal kultur och att inte glömma bort hur språket såg ut förr – likt gamla hembygdsföreningar – men har redan förlorat striden om att på något sätt formulera ett ramverk inom en nationalstat eller någon form av ”ramverk” för svenska medborgare. Att skylla på invandring i den här frågan är således bara trams, även om viss jargong kommer från ökad internationalisering bland medborgarna, så är det en ytterst liten påverkan jämfört med att vi tillhör en av världens mest uppkopplade länder. Det är noterbart att även här spelar generationer roll, men även i viss mån geografi, på hur man tolkar nya ord som är kopplad mot invandringen.

 

Om kulturens förfall
Få saker har beskyllts så mycket för att driva på ett kulturellt förfall som internet. Allt från postmodernism till feminism till porr står i centrumet i debatten av vad för kulturell motor internet är. Det man ska ha klart för sig är att de flesta förklaringsmodellerna bygger på att en person med en tydlig politisk åsikt skyller på sin motståndare för det som sker.

Det första är vi måste repetera att det finns inga fysiska rum där man kan förhindra denna kulturella utveckling (som t.ex. porrfilter i skolor. Det finns telefoner you know). Det är vi människor som skapar den genom våra begär. Det andra är att internet ytterst är en marknad både i dess sociala mening (likes, rykten, karaktärsmord, ligg etc) och ytterst en marknad för att sälja och köpa tjänster och underhållning. Det är kapitalism i sina renaste form som engagerar vad vi i andra sammanhang skulle kalla småföretagare men som i internets kulturmaskin kallas influencers, youtubers, ”journalister från verkligheten” eller vad det nu kan vara som är vad vi huvudsakligen ser på internet. I många avseenden är de också 2020-talets miljonärer som ständigt driver fram nytt material för att sälja genom uråldriga knep (sensation, spektakulära saker, callouts, sex etc). Denna motor driver på i högsta grad både den politiska debatten (T.ex. Joakim Lamotte, Linnea Claesson, Cissi Wallin) men som mekanik, som företag, skiljer sig det hela inte från t.ex. Belle Delphine här ovan som sålde badvatten för 300 kr/st till sina fans och binda upp miljoner följare genom löften att börja med pornografi.

Det enda som skiljer dessa företag från varandra är egentligen vilken kundkrets de attraherar, och som i nästan alla avseenden, redan vet vad de vill och tycker (och därför medvetet konsumerar). Internet är en skoningslös marknad och för att ”stay on top” så måste man hela tiden, likt logiken alltid varit, chocka mer. Större rubriker. Större skandaler. Mer extraordinärt. Mer PR. Detta påverkar både det politiserade politiska klimatet, likväl som trender i musik, mode och sociala normer som sipprar ned till gamla samhällets uppfattade normer och regler.

Självfallet finns det många andra delar av internet som inte drivs av samma sorts skrikiga bilförsäljarlogik men dessa är av självklara anledningar inte det som kommer konsumeras på facebook, instagram eller snapchat. Forum om ”hur man bygger en hundkoja” konkurrerar helt enkelt inte med ”Kändis X våldtog mig” eller ”kolla på hur jag stoppar huvudet i en hink med fisk” eller ”Här attackerar förortszombies bilar”. Vi ska vara klara med därför att internetkulturen både är dess offentliga del (marknaden) och dess praktiska del (samhället om man så vill). Det förstnämnda är som att argumentera med en mycket påflugen inkastare på Kreta, det andra är en fristad som släppt löst mänsklighetens bästa sidor (men som är dolt tills man hittar det).

Man kan därför säga att samma tillstånd råder här som när det gäller språket. En stor del av befolkningen står fast i en uppfattning präglad av gamla normer, statens regler och en form av social ordning – när en annan redan befinner sig på en ytterst internationaliserad plattform där allt accelererar betydligt snabbare i allt från synen på t.ex. mode, monogama relationer till transpersoner men också synen på politik. Till exempel. är en stor del av konservatismen idag baserad helt och hållet på den hastighet och kultur som råder på internet eftersom den där är ”punk” och utan 4chan och Pepe the frog skulle inte ens Trump sitta vid makten. Nåja, det är något som hävdas online i alla fall.

I takt med utvecklingen kommer också här det gamla samhället formeras till ett nytt där vi kommer konsumera (vilket vi redan gör) mer och mer som vi gör på internet. Det vi ser online, vill vi också se mer och mer IRL. I allt från skrikiga influencers, skvallerbyttor till bröliga troll.  Motståndsfickorna mot detta kommer inte kunna vara meningslösa högerpolitikers utspel om samhällets förfall (vad ska de göra, förbjuda internet?), normernas förvildning eller att moralisera över hur ungdomarna klär sig, ligger eller beter sig. De beter sig precis såsom marknaden har lärt dem, samma marknad som dessa högerpolitiska projekt har som sin ideologiska kärna. Motståndsfickorna i en tid när allt vi gör allt mer präglas av vad som händer online kommer vara att bryta marknadsmekanismerna och ta tillvara internets löfte om utbyte av teknik, vetenskap och utveckling genom t.ex. skriva såna här texter, tipsa om podcasts, dela med sig av 3d printerritningar, fildelning, skicka böcker till varandra eller varför inte en know-how om hur man bygger den där hundkojan. Man måste göra marknaden ointressant.

För att just lyckas med detta, att bryta marknadsmekanismerna, så måste man först identifiera vad det är för fel i det som sker. Och då ska man för det första inse att det knappast är vänstern som styr ”det kulturella förfallet” – det man ser är bara en accelererad form av helt vanliga marknadsprinciper. Man måste inse att att om man verkligen vill på något sätt hävda en genuin kultur så skall man genast sluta dansa med i vad influencers säger åt en att tycka och tänka, och börja nyttja internet på ett sådant sätt så att gagnar dig själv och andra. Det är nämligen så vi alltid byggt upp det som stått kvar som kulturella statyer över mänsklighetens vinningar. Ingen minns idag skvallerblaskor från 1700 talet eller knappt ens Tutti Frutti från 90-talet, och hjälps vi åt, kommer ingen heller minnas meningslösa kulturdebatter. Vi lever i en tid där vi har mänsklighetens samlade kunskaper i våra fickor. Vi kan lära oss inom loppet av minuter. För oss ska allt vara möjligt. Låt inte allt trams och billiga reklamtrick stå i vägen.

 

Bli först att kommentera