Holmsund och miljömålen

Av , , Bli först att kommentera 2

Idag tar kommunfullmäktige Umeås miljömål fram till 2040. En stor majoritet av partierna sluter upp bakom ett gemensamt förslag.

För Holmsunds del så kommer åtgärderna komma senare än cityområdet som också står för majoriteten av utsläpp med mera. Idag tas dock bara miljömålen och senare kommer åtgärdsprogrammen.

Det sagt tåls det redan nu börja tänkas på miljömål, åtgärder och problem för Holmsunds del.

Här kan jag, och flera med mig, identifiera några tydliga problem:

– Transporterna till och från Umeå är avgörande för att få ned utsläppen. Idag är normen runt 2 bilar per hushåll. Här måste ökad kollektivtrafik, GC-väg till Umeå och pendeltåg sättas in i sin rätta kontext. Särskilt viktigt här är sträckan mellan NUS/UMU och Holmsund och flygplatsen (idag åker bara bussar från Obbola förbi flygplatsen)

– Transporterna inom Holmsund sker idag också med bil för alla utanför konsumfyrkanten. Här måste man ta fram olika smarta och smidiga sätt för holmsundsbor att ta sig till centrumområdet, kommande resecentrum, skolor med mera genom cykel- och gångtrafik. Detta är kritiskt för att befolkningen kommer att öka i Holmsund vilket på sikt kan leda till infrastrukturellt kaos i samhällets kärna med buller, avgaser och utsläpp.

– Holmsund är och förblir främst en industriell och logistisk nod för Västerbotten. Detta innebär att vi säkerställer att hamnar, industrier, lager, färjetrafik med mera sker på så miljövänligt sätt som möjligt.

– En utbyggd kollektivtrafik mot nya bostadsområden i södra Obbola, Holmsund och Ön är viktigt för att fånga upp delar av vårt område som fortfarande inte har naturliga kopplingar mot kollektivtrafiken.

– Möjligheten för återbruk, hyra fritidsprylar och den cirkulära ekonomin kan inte bara ske i Umeå stad utan också ha naturliga uppsamlingsplatser, forum och lokaler även i kommundelarna.

– En utbyggd återvinningsstation med mer tillgängliga öppentider.

Det är några av de strukturella saker vi kan åtgärda för att lösa stora delar av Holmsunds miljömål utan att börja peta på individuella konsumtionsmönster.

Bli först att kommentera

Morgonfundering

Av , , 1 kommentar 3

Betänk att du är 12 år gammal. Du har sparat ihop 150 kronor och är nu på väg i rask takt mot city, du hoppar på ultrabussen glad och förväntansfull över hur du skall investera dina pengar – den där extra touchen på tillvaron. Du är en glad studiemotiverad och småvuxen liten 12 åring. Även om det strulat lite på hemmafronten så är det ganska stabilt hemma.

På stan möter du tyvärr ett gäng på fyra personer. I en kedja av tragiska händelser så blir du av med dina 150 kronor. Rånet sätter djupa spår i dig och ur en rent privat ekonomiskt synsätt så återhämtar du dig aldrig. Skolan blev sabbad, du började knega på Sängjätten AB som lagerarbetare.  Det går väl, men du känner hur det knakar i fogarna av allt slit och släp.

Du är nu 26 år gammal.

Vid Utopia träffar du en släkting till en av gängets medlemmar som står och argumenterar med några andra personer.. När de ser dig spärrar de upp ögonen, det står klart att de diskuterar om dig. Det visar sig att de vill återbetala dig. Alla känner till vad som skedde mot dig som 12 åring. I smyg har de pratat om dig när de sett dig på stan. De bryr sig. Smaken av hur falskt det känns för dig går knappt att förklara.

– Jag vill ge honom 3 kronor!
– Trams, klart han ska få 10 kronor!
– Är du  tokig? Det har vi inte råd med! Vi kan gå med på att ge honom 5 kronor, det blir sista budet! Förresten är du skyldig mig fem kronor också! Det har vi fyra här borta faktiskt kommit överens om!
– Jaha men då ger vi honom sju kronor!

För 12 år sedan hade du 150 kronor.

Nu får du fem kronor i handen. Valutavärde 2020 års kronkurs. Samtidigt tar den personen fem kronor från dig för besväret. (Värnskatten)

Jag lämnar till läsaren att avgöra vad berättelsens huvudperson gör. Och vad han tänker.

Låt oss säga att han bestämmer sig att kalla dessa personer för sjuklövern och går därifrån med en känsla av att han aldrig kommer slippa sina sadister.

Sedan 2006 har 150 miljarder tagits bort från välfärden genom skattesänkningar. Dagens välfärdsdebatt är inte ens på banan ännu över hur man skall nå samma nivå som 2006, än mindre, hur framtiden ska lösas. 

1 kommentar

Reformismens möjligheter och begränsningar

Av , , Bli först att kommentera 0

Som de flesta medborgare känner till så befinner sig kommunen i ett ganska prekärt ekonomiskt läge, därtill förvärrat, av nya kommunala utjämningssystemet. För att täcka låneskulden för stadens expansion så har kommunen dessutom större krav på vinst än förut, om än ej på revisionens rekommendation. Ekonomin i kommunen är alltid en utmaning och det är med hårt arbete som kommunen ändå hankar sig fram genom att skruva hårt i systemet.. Dessa ”effektiviseringar” och besparingar har självklart ett högt pris på personal och medborgarna.

Om detta sakläge vittnar en stor demonstration i lördags om. Det är helt enkelt ”too little cash” i systemet.

Välfärden är utmanad. Inget parti lägger än så länge på riksnivå de nödvändiga 90 miljarderna för att behålla välfärden som den är idag framöver, med alla sina brister.

Istället diskuteras kaffepengar på nationell nivå samtidigt som staten skjuter kostnaderna på kommunal nivå. Ett mått av fräckhet som är rent provocerande med tanke på den goda statskassans finanser och ständiga amorteringar av statsskulden.

Än mindre lägger något parti långsiktiga reformer och en budget för detta. Först måste de 90 miljarderna till för att överhuvudtaget säkerställa en bas att ta såna språng ifrån. Vänsterpartiets 5 miljarder, eller Moderaternas 3, ter sig bleka mot de krav som krafter inom t.ex. S ställer där siffror på 65 miljarder nämns som ett första steg för att hämta igen hundratals miljarder som försvunnit i skattesänkningar. Men visst, det är tacksam och bra debatt som nu börjat. Att vi äntligen ska diskutera hur vi bygger ett starkare samhälle.

På kommunfullmäktige idag la Vänsterpartiet ett i anden vettigt förslag, att täcka upp kostnaderna för karensavdraget, och på så sätt sänka sjuknärvaron på kommunens arbetsplatser. Att man helt enkelt inte ska straffas för att man är sjuk. Det beräknas enligt en uppgift på fullmäktige kosta 60 miljoner kronor.

Här måste man ställa sig flera frågor.
Vars ska man dra ned för att finansiera detta? Vilka ska få gå?
Och varför skall kommunen täcka statens kostnader och lagar?

60 miljoner är mycket pengar.

I debatten nämndes också att lagen om sjuklön är dispositiv. Detta stämmer. Men parter i frågan är centrala parterna på arbetsmarknaden, inte kommuners fullmäktigesalar. Dialogen här mellan kommunen som arbetsgivare med de 21 fackliga organisationerna är A och O.

Förövrigt: kommunen ska inte ta kostnader som staten egentligen skall göra, dessutom frivilligt. Vilka signaler skickar det till staten som redan idag svälter kommunernas välfärdsbudgetar? Att vi börjar täcka kostnaderna för statliga beslut frivilligt?

Här tycker jag Socialdemokraterna svarade helt rätt. Dessa 60 miljoner skall prioriteras på att ge full bemanning inom välfärden, fler händer. Punkt.

Och så fungerar också reformism. Man måste ta ett steg i taget. Och just nu är välfärden i ett sådant läge att det är en lång trappa att gå innan vi kan lansera ytterligare reformer. Man måste släcka en brand innan man bygger ut huset.

För i anden är ju Vänsterpartiet helt rätt ute, det håller nog alla med om. Men teori och praktik är två olika saker. Alla socialdemokrater var tydliga med detta och att markera alla brister som finns idag hur karensavdraget främst slår mot kvinnor och lågavlönade. Det har ju inte varit karensdag eller avdrag per automatik i vår historia. I en tid när socialdemokratins idé dominerade debatten, så såg det annorlunda ut. Men varje steg på trappan av reformer till ett bättre samhälle, till ett sådant folkhem igen, bygger på finansiering.

Men om man ställer frågan i verkligheten då: full lön de dagar du är sjuk eller fler kollegor så du kanske slipper bli sjuk?

Då är svaret självklart.

P.s. och då har jag inte ens nämnt så mycket om kompetensförsörjningen.

Bli först att kommentera

Postspektaklet

Av , , Bli först att kommentera 7

Nu rullas realiteten ut mer och mer för medborgarna hur pakethanteringen numera sker i Holmsund. Uppdelat mellan Circle K (Schenker) och ICA Fyran i Obbola (Postnord) så har den stora snurren då påbörjats efter att postombuden slog igen portarna i December. Alla vi som har otur att få DHL får bege oss in mot staden. Själv fick jag plocka ut ett paket på ICA Ålidhem. Mer än två mil från där jag bor. Kan ju dock säga redan nu att jag kanske virrat till vilka företag som har avtal vars, men i huvudsak så är det macken, obbola, stan, som gäller.

Bara resan till Obbola (Obbolabor har som bekant fått åka till Holmsund sedan privatiseringarna ej att glömma) kan såklart vara problematisk för alla utan bil och med lägre inkomster, som pensionärer. Särskilt när övergångstiden på länstrafikens bussresor är tämligen kort. En resa in till Teg eller Ålidhem för att plocka ut en vara från Ellos, är så bökigt så man häpnar. Det påminner om svenska komedier på 80-talet.

Klimatvänligt för oss som har bilen då? Knappast. I viss mån kan man väl hävda att ICA i Obbola kanske får lite mer kunder på det här. Sen får vi se hur länge de klarar av kapaciteten i takt med ökad internethandel.

Lokalt pågår fortfarande diskussionen om Coop (som tog ATGn) inte ska ta över paketen. Problemet är ju dock att de ej har plats för detta i en samtid när antalet paket håller på gå om antalet skickade brev i och med internethandeln. Ersättningen täcker inte kostnaden för att expandera lokalerna. Lägg till dessutom en förändrad struktur inom Coop som avslutat det mer lokala direktdemokratiska påverkansmöjligheterna så ser det ganska mörkt ut, även om man såklart håller tummarna.

1636 bildades Postverket. 1994 övergick detta till Posten AB och gick ut på marknaden. Sedan 2009 så har spektaklet och Maud Olofssons hjärtebarn Postnord (I folkmun ”postmord”) mer eller mindre blivit en driftkucku hos det svenska folket. Oseriösa underleverantörer. Borttappad post. Försenade leveranser. Svenska skattemedel äts upp av danska pensionsavtal i rasande takt. Nedlagda postkontor (lokaler som skulle behövts idag).

Förbannat bra förhandlat Maud.

Nyligen gick Postnords VD ut med ett krav på att man bara kommer dela ut post var tredje dag. I realiteten alltså var fjärde dag för oss i Norrland som redan idag har en dags eftersläpande genom logistiken.  Frågan är när kravet kommer att bara dela ut post till centralorter?

Då Postnord ställs inför krav att bedriva vinst, och att detta är en bärande idé i företaget, samtidigt som den tekniska utvecklingen och internethandeln så har det också resulterat i en drastisk avveckling av antalet brevbärare och terminalpersonal.

De fackliga varningarna duggar tätt om sämre arbetsmiljö, snabbare tempo och personalbrist.

Svaret på det? Höjda porton.

Politiskt vill ingen säga det uppenbara ”Återinför Postverket!”

Samtidigt privatiseras marknaden ännu mer med aktörer som Bring Citymail och andra vinstdrivande företag. Postnord missköts så fatalt (jämfört med en statlig förvaltning) så att det bildas en helt ny marknad. Marknadslogik gällande post och paket kommer såklart bara gynna de mest tättbefolkade delarna av landet och inte följa postlagens intentioner. På sikt ser vi ännu dyrare hantering helt enkelt.

Tillsammans bildar hela historien om Postnord en mycket sedelärande historia om vad som händer med ogenomtänkta privatiseringar, om vad som händer när posten inte längre (trots lagstiftning) blir en samhällsservice utan ett konsultjippo.

Postverket sköttes genom statlig försorg och höll i över 300 år Det var ryggraden i princip all svensk infrastruktur. Det var för alla generationer fram tills 90-talets febervirriga privatiseringsvåg en fullständig självklarhet att posten skall vara statlig och icke vinstdrivande samhällsservice.

Frågan folket ställer sig nu är om PostNord ens kommer att hålla i 20 år?

Det är rimligt att människor, oavsett partipolitiska sympatier i övrigt, faktiskt ställer en grundläggande relevant fråga här: Kan man verkligen privatisera samhällsservice?

Bli först att kommentera

Uppfostrings och korrigeringsresor är en motståndshandling mot vårt samhälle

Av , , 1 kommentar 4

Under dagens kommunfullmäktige diskuterades barn som tas utomlands, från skolan, för att genomgå uppfostrings- och korringeringsresor eller att för att giftas bort av sina föräldrar och/eller släktingar. Det förstnämnda är resor där föräldrar tar sina barn till sina hemländer för att barnen anses påverkats negativt av svenska samhällets sekularitet, normer och värdegrund som appliceras genom skollagen och skolplanen.

I grunden är det här en dragkamp mellan en konservativ del av världen och en progressiv del där de moderna ideologierna befinner sig; socialism, liberalism och ekonomiska högern. Dessa resor är ett vapen för konservativa anhängare att helt enkelt förhindra ”korruption” inom sina egna led då dagens samhälle anses hota patriarkala, religiösa och hierarkiska föreställningar dessa ideologier hotar genom sin koncensus om vetenskaplig grund och progressivitet – om än oeniga inom sig själva om dess utförande, men med idag en bred enighet kring frågor som t.ex. könens jämlikhet, likhet inför lagen, kyrkans seperation från staten med mera.

Striden om barnens sinnen är i sig inte ny inom politiken. Alla bör ha i åtanke att även de tre ovan nämnda ideologierna, inte minst kanske de mest absurda versionerna av socialismen, har ägnat sig åt att försöka nå ungdomen på icke-demokratiska och barnsrättsvidriga sätt. Alla känner nog också till hur extremhögern ägnat sig åt liknande metoder genom både slutna sällskap och öppna organisationer. Tendensen finns även kvar idag inom yttersta högern med en form av rörelse mot modernism, frågan är bara när de – också – kommer närma sig barnens sinnen där de idag redan har filterbubblor, egna nyheter och andra verktyg för kulturkamp. Där bör vi alla vara vaksamma, särskilt i debatten om ”rätten till hemskolning” som sker på högerkanten och inte minst hur vi tillsammans kan agera mot missbruket i friskolesystemet och hur detta system återkommande skapar möjligheter för barnskadlig verksamhet.

Ur en historisk synvinkel ter sig därför dessa resor inte är en fråga för den enskilda förälderns val – ett feltänk vi ofta har idag som gärna reducerar allt till individuella val – lika lite som de tusentals föräldrar som tidigare hellre sett sina barn i pionjärerna eller hitlerjugend. Handlingen skall tolkas som politisk. Som en motståndshandling mot vårt samhälles normer och slutligen lagar där man är beredd att ta beslut åt sina barn vilka idéer de ska präglas av – för att inte tala om valet av livspartners/kopplingsverksamhet när det gäller bortgiftandet av små barn.

Skälet till varför detta sker beror till syvende och sist på vårt samhälles misslyckande att helt enkelt vinna hegemonin över hela samhället när det gäller modernismens ideal. Den kampen fortsätter alltjämt. Dessa resor måste tolkas som en dragkamp mellan de som ställer sig bakom demokratiska ideal, och de som inte gör det. Därför är frågan också svår då det inte bar rör sig om ”upplysning”. Lika motiverade som de konservativa är för att slå vakt om sin unkna medeltidsvärld, lika motiverade är vi om demokratin och barnens rättigheter. Denna kamp kommer säkerligen pågå i 20-30 år till, tills integrationen ökat genom bland annat arbetsmarknadspolitik, civila samhället och utbildning genom just skolan.

Umeå kommunfullmäktige är glädjande nog helt överens om att dessa resor ej skall förekomma. I Umeå skall barn följa skollagen, skolplikten och skolplanen.

Dagens debatt handlade dock om hurvida Umeå kommun kan förhindra dessa resor och hur många barn idag som kan vara i fara för detta. Debatten kan i korthet sägas å ena sidan presentera en lång rad åtgärder som redan sker, inte minst genom skolpliktsövervakning, men också att samhället i stort – alltså på nationell nivå – har mer att göra  bland annat gällande hur man ska sortera ut ”vanliga” avvikelser från skolplikten (t.ex. en förälder bor utomlands ett år för att jobba) med dylika resor. Verktygen måste skärpas. Den politiska enigheten verkar dock helt överens om att fortsatt arbete gäller och att ytterligare verktyg måste tas fram för att täppa till de hål som finns idag. Således kan debatten sägas varit progressiv, nämndsordföringarna leverade å sin sida ett helt batteri åtgärder som redan görs, oppositionen ville se ännu mer skruvande för att komma åt brister som de första erkände var problem. Alla ville skruva mer för att helt förhindra dessa resor.  Det är ett gott betyg för kommunens värdegrund som helhet.

1 kommentar

Nya bussar, översiktsplaner och servicehuset

Av , , 1 kommentar 0

1. Sedan ungefär två månader sen så står det klart att vi får en ny aktör inom kollektivtrafiken. Jag vill inte avslöja för mycket men det kommer vara en god julklapp till er som önskat fler turer på kvällstid. Att det blivit en ny aktör bör inte förvåna efter de senare årens problem.

2. Det har varit skriverier om tjänstemannaförslaget om att lägga ned Servicehuset i Holmsund. I måndags hade jag ett samtal med S-föreningens representant i äldrenämnden där vi kom fram till att en nedläggning ej är aktuell så länge inte platserna kan ersättas av trygghetsboendeplatser. Servicehus är ett gammalt format som det är logiskt att ersätta, men inte utan att nya platser finns. I december tar nämnden beslut.

3. Ett uppdrag om en ny fördjupad översiktsplan över Holmsund-Obbola beslutades av kommunstyrelsen under Tisdagen. Det kommer bli väldigt intressant att ta del av denna och jag kommer återkomma med mer information i ärendet.

Det är många möten och händelser just nu. Inte minst genom mitt fackliga engagemang i Seko – Service och kommunikationsfacket. Där vilar i huvudsak mitt samhälleliga och politiska engagemang. Som de flesta noterat har vi t.ex. valt att hoppa av det förslag som LO tagit fram gällande LAS som de skapat i de dolda förhandlingarna med Svenskt Näringsliv, förhandlingar som skett utan vår kännedom, insyn eller påverkan. Tillsammans med ett gäng andra förbund tog vi det beslutet och vi representerar idag en majoritet av LO medlemmarna. Det är också avtalsrörelse nästa år så fokus har också lagts mot medlemsmöten och motionsskrivande etc.  Därför ligger bloggen lite vilande men lokala frågor är prioriterade i mån av tid.

1 kommentar

Finsk självständighet

Av , , Bli först att kommentera 2

stellansfinskafarfar
Idag firar Finland sin självständighetsdag. Just vi i Umeåområdet är väl några som av historiska anledningar haft mycket att göra med den finska historian och brödrafolkets väl och ve under århundraden. Många av oss har finsk påbrå eller andra kontakter över kvarken. Så tidigt som på första kartan över skandinavien, Carta Marina, av Olaus Magnus skildras trafiken mellan Västerbottens kustland och Österbotten.

För egen del spåras mina finska rötter till min Farmor som kom hit som krigsbarn  när Sovjetunionen invaderade. Hennes far å sin sida, min finska gammelfarfar, kan beskådas på tavlan. Jag vet inte överdrivet mycket om honom men han tjänstgjorde i krigen i samband med andra världskriget bakom fiendens linjer – som jag förstått det i de finska specialförbanden. Han berättade aldrig om sina upplevelser har jag fått det berättat. Att vi är släkt går dock ej att förneka med tanke på utseendet.

En liten minnesplatta finns att beskåda på färjeterminalen som hedrar barnens öde förövrigt och jag hoppas den får vara kvar i ombyggnationerna. Det rör sig om tusentals människor i närområdet som på olika sätt berördes av flyktingarna från Finland.

Jag kan dock inte ett ord finska. Jag tolkar det som ganska vanligt bland oss ättlingar.

Vidare var ju just Holmsund centralort för det viktiga solidaritetsarbetet för Finlands sak. Eric Björklunds bok ”Kvarkentrafiken” rekommenderas som skildring över det massiva solidaritetsarbetet som skedde med material och annat till vårt brödrafolk.  Vid turiststationen finns det idag en sten som vittnar om platsens betydelse. Genom Finlands hemska och tyvärr återkommande konflikter under tidiga 1900-talet så finns det alltid på något ställe en koppling till Obbola och Holmsund. Om det inte är flyktingar från inbördeskriget 1918 så är det allt från ryska flygplan till militärtransporter eller för den delen kommunistiska sabotageligor (Wollveberligan hade en cell i Obbola, som aldrig hann aktiveras) – allt med en koppling till konflikterna i Finland. Vår koppling till 1900-talets historia vilar mer mot Finland än mot Stockholm.

Våra öden sitter därför ihop och för egen del är jag glad att vi fortfarande idag har en granne med nationellt oberoende och demokrati. Och därför passar det sig med en hälsning över kvarken! Grattis på självständighetsdagen!

 

78256648_10157623457289774_1521841061981323264_o Många i den svenska arbetarrörelsen som var tydligt uttalande socialister engagerade sig i den svenska frivilligkåren för att slå tillbaka Stalins invasion.
Den mest kända soldaten torde vara Conny Andersson (som också slogs i Norge och Spanien) och bland de mest kända socialisterna i övrigt Fredrik Ström, Ture Nerman, Torsten Nilsson m.fl.

Bli först att kommentera

Vs analys håller inte hela vägen när det gäller islamisterna

Av , , Bli först att kommentera 2

Under dagens kommunfullmäktige diskuterades kommunens arbete att motta och lagföra IS återvändare. Med stor majoritet antogs kommunstyrelsens förslag av en mer utvecklad  och lokal hållning än den rekommendation regeringen gett med sin ”stockholmsmodell”. Istället siktar nu kommunfullmäktige på en ”umeåmodell” som tar avstamp i andra kommuners erfarenheter och klokskaper i hur man skall agera.

Som en del av diskussionerna i ämnet stack dock V ut, inte bara genom en hård hållen jargong mot moderaternas ordförande, men också att konstant och ensidigt lyfta välfärden som botemedel mot rekrytering för IS.

Det är i sig sant, till en viss mån. I de första stegen i en radikalisering så spelar välfärd en mycket central roll att motverka extremistisk ideologi. Inte minst skolans insatser, vilket ställer stora krav på svensk skola att vara värderingsladdad, likriktad och proaktiva i denna fråga och anslutande frågor. Här bör man rikta hård kritik t.ex. mot den fria etableringsrätten och friskolesystemet. Välfärd är mycket effektiv medicin i de första en, två stegen mot att bli fulltjättrad terrorist.

Men denna hållning håller inte hela vägen, i processen att anta en militant konservativ hållning mot samhället – det som är IS ideologiska kärna – ingår med all tydlighet också ett uppror mot välfärd och modernitet. När processen således nått den ideologiska kokpunkten, och övergått t.ex. individens behov av social gemenskap och allmänt tyckande – eller att man sätts i kontakt med ideologiskt övertygande personer – så kommer välfärdsinsatser successivt avta i sin effektivitet och ersättas med ett fullkomligt förakt mot det moderna samhället, urbanitet, moderna ideologier, populärkultur, feminism, demokratiska normer och värderingar. Central i tesen för all radikal konservatism är att i princip allt efter franska revolutionen skall bekämpas. .

Likt alla radikala konservativa rörelser, som fascism och högerextremism och all religiös extremism, så är budskapet vid en brytpunkt helt enkelt att det moderna samhället skall anfallas och förstöras. I dess plats kommer en fiktiv berättelse och utopi träda in. Mot en övertygad idealist kommer ingen välfärd att hålla. Historien pekar istället på oundviklig konflikt mellan demokratiska krafter och de antidemokratiska krafterna. Om detta vittnar hela 1900-talet. V har därför en god ambition men ser inte hela spektrat. I kampen mot denna form av muslimsk högerextremism så, kommer, vi oundvikligen prata hårda tag. Förr eller senare. Alla erfarenheter mellan t.ex. demokrati och fascism talar sitt tydliga språk här.

Nu kommer Umeå antagligen inte få IS veteraner på våra trösklar, men det vilar helt på hur situationen i Kurdistan utvecklas. Turkiets medvetna sponsorskap av jihadgrupper samt ockupation av Rojava har lett till en återväxt av terrororganisationen. Samtidigt aviserar kurderna att de ej kan hålla IS fångarna kvar i läger hur länge som helst utan stöd. De har fullt upp med att försvara sin demokratiska administration mot NATOs näst största armé. En fullt rimlig hållning, det bör inte vara deras jobb att vakta andra länders terrorister. Turkiet aviserar samtidigt att de vill skicka tillbaka utländska IS krigare till sina hemländer i de områden de ockuperar.

Situationen kan därför förändras snabbt. Och därför är det bra att Umeå Kommun nu antagit bra riktlinjer i det hela, men man måste förstå krafterna man talar om. Demokratin kommer alltid ha sina fiender. Och när de skapas utifrån premissen att faktiskt vara emot välfärd, demokrati och progressivitet som sådan – så kommer oundvikligen en konflikt. Oavsett om all välfärd i hela landet var gratis.

Bli först att kommentera

Ge oss en framtid istället för ängslan

Av , , 3 kommentarer 3

Det är lätt att värja sig mot de som kräver större visioner, ideal och ideologisk omskolning i det rådande klimatet. Och i sak är det ju rätt. Verkligheten är alltid viktigare än utopin. De praktiska lösningarna rimligare på alla sätt och vis än oöverskådliga systemförändringar. Det är socialdemokratins klassiska kritik av vänsterpolitiken, och borde så också vara mot högern.

Men någonstans finns det en illavarslande tonfall i dessa sågningar. Genom den, oftast rimliga, kritiken kan den förändringsbenägne kritikern – idealisten – med enkelhet i dag urtolka bristande självförtroende, undanflykter och i viss mån feghet av den rationelle.

För över dessa positioner vilar också något annat. Det är optimismen mot pessimismen. Framtiden, mot dåtiden. Verklighetsuppfattningen.

Och vi lever i en föränderlig värld. Vi lever just nu igenom en världsrevolution med den enorma strukturomvandling som digitalisering, automation och de tekniska sprången spränger fram i de gamla systemen. I den finns alla löften, men också alla hot. Vår förmåga att ta tillvara denna utveckling är det som kommer avgöra resten av 2000-talet.

Vi talar, kortfattat, om en utveckling för t.ex. fackliga organisationer att kunna ställa om hela sin medlemskader till att kunna få ett livslångt lärande och kompetensinsatser från deras arbetsgivare för att kunna vara anställningsbara och attraktiva på arbetsmarknaden. Vi talar om hundratals jobb som kommer försvinna men ersättas med nya krav på kompetenser. ”Mellanjobben” med någlunda rättigheter och löner, håller på delas upp i ett A-lag av de branscher där facken klarar denna utmaning, och ett B-lag inom t.ex. den nya gigekonomin och de nya jobben där arbetarrörelsen står inför nya strider om avtal, arbetsmiljö, löner och kollektivavtal. Det är enorma vågor som kommer och går.

Vi talar om helautomatiserade hamnar, helautomatiserade fabriker, nya transportsätt och nya energiformer. Allt idag pekar på att energiproblematiken kommer lösa sig själv genom prisnivåerna och tillgängligheten på t.ex. solkraft i de privata hemmen. Vi talar om en revolution. Vi talar om framtiden.

Denna revolution är minst lika skrämmande för medborgarna som vilken annan upprivande process som vi sett genom historien, som demokratins genombrott, industraliseringen eller jordbrukets etablering – eller för den delen urbaniseringen. Folk är oroliga.

Att diskussionerna idag fördummats ned till teknikskeptis, framtidsskeptis och konservatism inom olika läger är inte ett värdigt politiskt svar på den omställning som sker och, kan, ske till vår fördel.

 

Ekonomisk konservatism håller tillbaka vår förmåga att ställa om samhället till det bättre. Vi betalar av statsskulder som inte behövs, vi håller nere investeringsbudgeten, vi håller oss till strama ramverk och förlegade pessimistiska och negativa synsätt på exakt den form av ekonomisk expansion som annars präglar en samhällelig omställning. Som exempel kan nämnas att vi hade tre gånger så hög investeringsbudget under ”guldåren” (alltså belåning) än idag. Vi ”sparade inte för goda tider”. Utan Wigforss öste på för att just klara av omställningen till det moderna Sverige. Han sket i konjukturerna. Han ville bryta fram ett nytt samhälle. Han lyckades och alla idag kan enas i en nationell berättelse om hur jävla bra det blev. Ja om det är något idag som alla, kan, enas om är det hur bra Folkhemmet var. Men ingen vågar ta de nödvändiga besluten som faktiskt gjorde det bra. Idag vågar knappt någon yttra kritik mot det finanspolitiska ramverket. Ja till och med vänsterpartierna står på rad med sina domedagsprofetior. Som om Sverige inte var rikare än någonsin och skattkistorna fyllda till brädden.

 

Social konservatism är kanske den mest påtagliga effekten av denna omställning. Tilltagande globalisering (för vissa, inte minst för tjänstemännen som idag är största gruppen på arbetsmarknaden), tekniska utvecklingen och skräcken inför vad ”framtiden” är har föranlett en masspanik av sällan skådat slag. I grunden talar man om kostnaderna för invandringen men i skuggorna är det oron för arbetstillfällen och hur man ska lyckas få ihop ett samhälle som förändras så kraftigt. Det som förändras är framförallt tekniken och möjligheterna till att resa.
Bena note. Ta notis kring den ekonomiska politiken här. Självfallet kommer inte dagens invandrare integreras på samma sätt som finnar, juggar eller greker. De skördade frukterna av att samhället vågade satsa. På näringsliv. På människor.  Idag vågar vi inte satsa på någonting. Förutom kanske vår egen förmåga att vilja stänga ned, spärra in, låsa bort, flytta bort, segregeras och bejubla en trygghetsuppfattning produktionskrafterna sedan länge malt till grus när politiken gett upp. Så i ena skålen hänger en allt mer alienerad skara invandrare, i en annan skål hänger svenska löntagares allmänna oro för framtiden och samhället i stort. Alla med samma panik över vad som komma skall. Svaret på framtiden har blivit historien om samhällskollaps. Inte helt olik rekationerna på urbaniseringen, hotet från kommunismen eller, i mikroformat, när Siewert Öholm lyssnar på hårdrock, Och när inget parti vågar lyfta upp och ställa politiska krav i linje med de nya materiella förutsättningarna, så duger den berättelsen för de allra flesta. Det är åtminstone en berättelse. Det är bekvämt. Det förklarar alla förändringar och kriser, om än så de är ekologiska, ekonomiska eller t.ex. demografiska (hotet om 40-talisternas storlek kan ine förringas t.ex. för framtida ekonomin). Och i dess kölvatten ser vi allt från religiös extremism, radikal konservatism, antifeminism men också skeptis mot framsteg, teknik och innovationer. Svaret på att allt förändras, från kalle anka på jul till att landstingen kollar på städrobotar och 1000-tals jobb redan försvunnit är densamma. In i köket med dig kvinna. Ut med invandrarna. Vi kommer alltid kunna behålla de gamla jobben. Trygghet och Tradition. Som omöjligen kan finnas i en revolutionär period. Det är inget annat än självförnekelse. Omställningen är här. Ingen kommer undan.

 

Politisk konservatism är kanske det mest allvarliga i detta. Förbluffade står hela politikerskaran och pratar om ”Hotet mot demokratin” och ”populismen”. Men det bör inte förvåna någon. Politiken har alltjämt retirerat in, rädda för utvecklingen dem också. Alla politiska framtidsprojekt om vidare demokratisering skrotades redan på 90-talet inom både arbetslivet och samhället i stort. De politiska partierna har helt avvärjt sig från den tekniska utvecklingen utan istället förstockats, förstenats och krupit in i sig själva. Fega. Och sedan snyftar de ibland att ”folkrörelserna är döda” och ”ingen vill gå med i ett parti idag”. Det är självklarheter. Partier som inte vågar ställa krav i enlighet med den tekniska utvecklingen, och använda den, som en språngbräda in i framtiden (socialdemokratins bästa gren fram till oljekrisen 78) kommer av väljarskaran dömas till ett långt självmord. Istället för att prata om hur vi nu kan möjliggöra ytterligare tillväxt, jämlikhet, reformer, arbetstidsförkortning, renare miljö, ställa om hela samhället på ett mer rättvist sätt. Med tekniken som bas. Så ägnar sig politiken mer och mer åt att skydda vad de har i form av anställningar och karriärer. Man låser in sig istället för att nyttja tekniken både till sin praktiska fördel för att bygga legitimitet, men också dess materiella effekter i samhället i stort. Man kan konstatera hur mycket man vill om hur orolig man är för ”populism” eller hur reaktionen i landet sveper fram, burna av bristen på framtidstro, men skapar man inget realistiskt alternativ till en annan berättelse utan bara skyddar sig från omgivningen. Då får man skylla sig själv.

Än värre är det, när makthavare smittar av sig till den hela statliga apparaten att inte våga ta de nödvändiga besluten för att bli en proaktiv stat som genom ekonomiska, sociala och politiska medel bygger upp framtidens demokrati med hjälp av modern teknik. Utan att den också bara kryper in i sig själv. Retirerar. Lämnar walk over till ett näringsliv som desperat vill se en proaktiv stat som ger dem möjligheter att fortsätta utvecklas. I centrum undergrävs hela den svenska modellen och kapitalets lojalitet att ens hålla till sig landet! De var ”blågula” förr för att det fanns en stark stat! Inte tvärtom!

 

Så frågan är kanske inte idealism eller en praktisk inställning. Det kanske inte är ”utopister” mot ”realister”. Den gamla mätstickan är just kanske det, gammal. Vår målsättning bör istället vara praktiska lösningar, reformer, i en progressiv riktning. Ett framtidsmärke. En optimism bevisad för folket med saker man kan ta på..

Vars är kraven på solceller till folket på samma sätt som hemma-pcn? Vars är subventionerna för att ställa om den gamla volvon? Vars är en teknikanpassad skatt som gynnar innovation och fördelar rättvisa? Framtiden är ju redan här, vars är de nödvändiga politiska besluten?

Det känns som om boomer-generationen krampaktigt håller sig fast i det som var i rädsla för allt det här. Men varför? Ni ska ju ändå gå i pension (på dessutom ett ganska bra avtal) ? Varför är det vi unga som har framtidshopp i denna omställning, vi kommer ju möta de oundvikliga striderna? Varför går männen in i en enorm kris, när vi äntligen kan komma undan från dessa eviga skitjobb, kanske utbilda oss (tvinga arbetsgivaren till att betala dessutom) och hänga med på tåget där kvinnorna redan är? Varför all denna jävla rädsla. Tror ni man kan tygla den tekniska utvecklingen, som är neutral i sig, till vår fördel genom att vara ängslig?

Vi har alla tecken på att ha tekniken, produktionen och resurserna på vår sida att på sikt fortfarande skapa det samhälle Socialdemokratin lovat redan på första kongressen. Låt oss då börja gå åt det hållet. Det måste få ett slut att hylla Folkhemmet, Palme, Persson eller hur stora LO var förr. Vi tjänar inget på politisk, social eller ekonomisk konservatism. Låt oss istället ta den historiska lärdomen av alla som gått före oss, och lägga ut en realistisk framtid för folket. Låt oss tämja den tekniska utvecklingen till vår tjänare och kapitalet till vår finansiär.

Framtiden ligger framför näsan på er. Ta den.

3 kommentarer

Hägglund hugger hårt

Av , , 1 kommentar 10

Jag ser att Janne Hägglund är upprörd över att jag sagt att jag ej har min lojalitet till S främst utan till arbetarrörelsen, och främst facket.
Det förvånar mig lite att man kan gå i spinn om det, det bör inte förvåna någon, men det kanske är så man ser fördelar i att blåsa upp ett sådant uttalande.
Det tyder dock främst på ren okunskap, eller en bild som framförallt är präglad av att tolka världen utifrån partier, istället för ekonomiska, politiska och sociala rörelser.

Fakta i frågan är att Socialdemokratin (Här innefattar jag parti, facken, folkrörelserna och tidigare också en hel del bolag och kopperativ) alltid präglats av den fackliga och politiska samverkan mellan olika intressen, eller om man så vill, lojaliteter. Det är en process som, påbörjades i att SAP bildades först som två distinkta partier (ett i stockholm under Branting, ett i malmö under Danielsson – en höger och en vänster) och sedan alltjämt fortsatt genom olika generationer och politiker att clasha med varandra. Denna pendel har alltid varit krafterna som utgjort den politiska kompassen. Den dialektiska utvecklingen om man så vill. För en socialdemokrat är detta ett naturtillstånd, ett kretslopp om man så vill.

Det är något som gjort Socialdemokratin till en av världens starkaste rörelser.

Och så kommer Janne och ger sig ut med hugg och påstår att jag skulle passa i V bättre.
Ett parti som på de flesta punkter, helt, misslyckats med  just denna dialektik.,

Låt mig dock vara klar på den punkten. Mina föräldrar var aktiva i V. Det räckte gott och väl med deras erfarenheter samt mina egna uppfattningar om deras politik, rörelseförmåga, resurser, legitimitet, historia, auktoritära/centralistiska arv samt klassbas för att jag utan med ett uns tvekan i rösten kan säga att att V inte vill ha mig, och jag vill inte ha V. Så enkelt är det.

Däremot får nog Janne fortsätta finna sig i att sitta på sidan och vara förbannad över att det trots allt fortfarande finns socialdemokrater som har en ideologisk vilja, en rörelse och tydliga, praktiska, ekonomiska målsättningar med sin politik. Utan att det på något sätt påverkar faktumet att det strategiskt rimliga, taktiskt smarta och intelligenta i sammanhanget är att fortsätta vara aktiv i Socialdemokraterna.Har man missat att t.ex. LO och SAP ytterst är oeniga om Januariavtalet så kan jag betrygga alla läsare med ett: så är det.

Jag tycker det är synd att Janne börjar försöker hetsa upp folk och skriva manus hur andra är. Alla som överhuvudtaget förhandlat eller haft med mig att göra avspeglar knappast den halmfigur Hägglund målar upp. Skulle t.ex. en socialdemokrat som ”lika gärna kunde vara med i V” stå på S möten med över 100 pers och proklamera vikten av lokalt och regionalt näringsliv, infrastruktursatsningar? Se nyttan i att locka fler företag?

Det är något som inte stämmer i den här kritiken. Och det här helt enkelt att Janne vill hitta folk att slåss med och kritiken är ytterst grund.

Men tyvärr. Jag är helt ointresserad av att slåss med Janne. Arbetarpartiet är irrelevanta aktörer i den omorganisation och skiften som sker inom arbetarrörelsen i sken av Socialdemokratins kris (den kan jag dock villigt erkänna finns). Det är inte arbetarpartiet som påverkar hur LOs kommande kongress kommer gå eller vilka arbetarkommuner som ställer nya ekonomiska krav. Det är väl det som frustrerar till fight kanske. Men helt ärligt. Spelplanen Janne vill åt kräver partibok. Och det loppet är kört för vissa.

Jag kan tillägga ytterligare en lojalitet han kan gå i spinn över och hitta på saker kring.

Jag äger min lojalitet främst till arbetarrörelsen, och lokalsamhället. Ja det står nog till och med på min CV.

1 kommentar