Obbolabron repareras!

Av , , Bli först att kommentera 1

Med stor glädje kan vi notera följande:
1) I morse påbörjades akuta reparationer av Obbolabron. För att fixa de mest akuta hålen. VK har också nu på morgonen släppt en artikel som bekräftar insatsen.
2) Massa grannar och boende har kontaktat Trafikverket direkt som fått redovisa sin plan för att lösa problemen långsiktigt.
3) Över 740 stycken skärgårdsbor skrev på en protestlista på tre dagar. Detta innefattade även att ideela krafter ställde sig vid konsum och samlade in namn med paddor, massa folk ringde trafikverket, flera politiker blev kontaktade. Folk käbblade inte om det nyss avslutade valet utan slöt upp tillsammans.

I och med att akuta reparationer har påbörjats har jag nu beställt efter listan i sin helhet tills imorgon från Skiftet och då kommer vi skicka in den som påminnelse och markering. Om det skrivs på i denna takt som skett de senaste dagarna kommer vi vara över 800 st som markerar vårt ställningstagande till Trafikverket. Har du inte skrivit på så är det en bra tid att göra det nu.

För att citera nuvarande S-ordförande Anneli Andersson:
Ett kvitto på att folkrörelsen är det starkaste vi har att tillgå.

Jag vill också poängtera att kontakta mig med tack och dylikt är lite väl tilltaget. Det är väl kul men tacka er framförallt er själva!

Nu fortsätter vi slå vakt om Obbola och Holmsund! Tillsammans!

 

Bli först att kommentera

”Reparera Obbolabron!” – över 400 underskrifter på ett dygn

Av , , Bli först att kommentera 4

Fredagsnatt så såg jag ett inlägg från en granne. Skicket på Obbolabron hade kokat över igen hos en av de boende. Han var inte den första och knappast den sista som med rättmätig vrede kört ”slalom” de senaste månaderna. Numera åker jag mycket buss och noterade med skräck första gången även bussen körde i fel fil bara för att undvika groparna och mötande trafik.

I diskussionen vi hade som följde så enades vi om att försöka skapa en gemensam protestlista. Han behövde lägga sig å sova (det var natt) så jag satte mig och knåpade ihop något – jag är ruskigt dålig på att sova.

Natten mellan fredag och lördag så släppte jag kampanjen via skiftet. Jag trodde inte det riktigt skulle få fart om jag ska vara ärlig.

Under ett dygn har nu över 400, i skrivande stund 480, boende i Obbola och Holmsund skrivit på protestlistan. Det understryker med kraft vilket problem obbolabrons bristande underhåll leder till.

 

I slutet av veckan skickar vi in den.

Skriv på du också! 

 

Bli först att kommentera

Det är val och jag vill mest prata om det här…

Av , , Bli först att kommentera 3

Det finns väl tusen saker att säga om att det är val igen. För den här bloggens del så skulle jag väl bara vilja föra fram en genuin vilja av att se de lokala partierna presentera sina visioner för de olika stads- och kommundelscentrumen. Det är ju ofta de frågorna man diskuterar mest.

Några exempel från Obbola och Holmsund är ju t.ex.
– Hur länge kan en bro verkligen repareras?
– När kommer järnvägsöverfarten?
– Vars ligger coop i planerna just nu?
– Skärgårdsstaden. Vad hände med det?
– Hur går det med med fler återvinningstationer till Obbola?
– Kan en säker GC skapas i Södra obbola då trafiken ökat markant på obbolavägen? Nya bostadsområden och expansioner måste väl föranleda att vilja få bort gångare/cyklister från särskilt sträckan salteriet – stranden?
– Vad är konsekvenserna av hamnens expansion för lokalsamhället? Vars ligger projektet nu?
– Hur gick det med pendeltåget?
– Är det dags för en fördjupad analys om det är möjligt med en elfärja mellan obbola, holmsund och umeå med en sex-sju stopp?
– Hur går det med nya busshållplatser till t.ex. Holma?
– Vad görs kring att göra vattnet dugligt igen i Holmsund för bad?
– Är det ens realistiskt att önska sig en kvarterspolis igen?

(Stående punkt: Vad händer på Trafikverket?)

Sånt vore roligt att ta del av. Nu är jag inte partiaktiv längre (förutom som skribent och fackligt aktiv, passiv medlem i S i Obbola och Holmsund) men sådana frågor vet jag folk har ett intresse för och lockar människor. Där har partierna mer att presentera kring hur de tänker. Man vill veta hur framtiden ska utveckla sig för sina ungar och man vill tycka till om rejäla, tabara, saker. Rikspolitiken har de flesta klart för sig sina åsikter i. De mindre frågorna ger ytan att bryta sig fram och mötas.

Inom kort kommer dock ett öppet möte arrangeras i Holmsund om sjukvården. Det blir riktigt bra. 31/8 är det klockan 18.00 och jag antar att vi håller till på storsjö. Jag är tillfrågad att vara moderator när storcheferna svarar på frågorna men jag får se hur det blir med hjälp med läggningen då och om jag kan.

Over and out

Bli först att kommentera

Gula flottan – mikronationen som påminner oss om oss själva

Av , , Bli först att kommentera 0


1967 sänkte Egypten fartyg vid både in- och utfarten i Suezkanalen som en direkt effekt av det pågående sexdagarskriget. De femton fartygen i kanalen, varav två svenskflaggade, blev kvar i åtta år till 1975. Sjömännen kom från åtta länder; Storbritannien, USA, Sverige, Tjeckoslovakien, Polen, Västtyskland, Frankrike och Bulgarien. För eftervärlden är den händelseutvecklingen som kom att ske känd som ”den gula flottan” på grund av den sand la sig över däcken.


Snabbt började sjömännen från de olika nationerna, vana från bland annat sin fackföreningsrörelse ITF, att organisera sig. Redan i Oktober 1967 sammanstrålade manskapet från de olika fartygen för att bilda en en förening för att hantera de olika svårigheterna – Great Bitter Lake Association – GBLA. En idag kultförklarad förkortning hos åldrande sjömän.

Tack vare samordningen och den inbördes solidariteten i personalen så utvecklades föreningen snabbt. På fartygen organiserades bland annat biograf, pool, gym, bibliotek och andra rekreations- och bildningsytor. 1968 arrangerades till och med ett litet OS, Bitter Lake Olympic Games. För eftervärlden är kanske dock mikronationens postverk mest känt, där frimärken från GBLA anses ha ett stort samlarvärde. Under 1969 så sattes fartygen bredvid varandra – flottan blev en reel autonom stad baserad på djupa demokratiska rötter där besättningarna själva i allra högsta grad hade beslutsmakten över vad som skedde. Varje besättning fick total makt över sitt fartyg.


Efter några år så kunde också rotation av besättningarna påbörjas. I regel gjorde man tremånaderspass i Gula Flottan. I och med det systemet så blev också besättningarna mindre. Sverige passade även på under de åtta åren att sälja de svenskflaggade fartygen till Grekland. Först 1975 öppnades kanalen upp igen. I åtta år fanns mikronationen GBLA. Enbart de tyska skeppen kunde för egen maskin ta sig hem för att mötas av jublande folkmassor.

I efterhand har många sjömän gått i god för att tjänstgöringen i ”Gula flottan” tillhörde bland de bästa jobb man kunde ha just på grund av den påverkansgrad sjömännen hade och hur man trots utmanade av maskinfel, krig, uttråkning och andra faror lyckats etablera en demokratisk nation tvärs igenom kalla krigets rigorösa uppdelning. På en plats på jorden under 60- och 70-talet fanns det en reel internationalism och samhörighet där samverkan på lägsta möjliga nivå var normen i ett mycket avancerat samhällssystem med ett flertal olika tjänster på otaliga språk.

Episoden är idag i allra högsta grad bortglömd men tre källor bör nämnas. För det första den bok som skrevs 2017, för den andra den dokumentär denna bok senare ledde till och för det tredje en aktuell pod på ämnet. Svenska nedteckningar från gula flottan är mycket, mycket, sparsamma trots att många svenska sjömän deltog i verksamheten även om det hela nämnts i förbifarten i bland annat Ny Teknik. Enskilda omnämningar förekommer i olika dagboksanteckningar från sjömän långt därifrån som hört talas om vad som sker i Suez.


I dagens ”just in time” cirkulation är det mycket svårt att tänka sig att Suezkanalen skulle stå still i åtta år. Det enskilda skepp som häromåret skapade rubriker om mångmiljardförluster visar på den bräcklighet och otålighet dagens kapitalcirkulation har. Någonting som ”Gula Flottan” är mycket svårt att tänka sig ens accepteras idag. ”Just in time” kräver det auktoritära, hierarkiska och totalitära av våra själar.

Det sagt så uppvisade Gula Flottan mitt under brinnande krig, i en period när kärnvapenkriget hotade oss förra gången, på några fundamentala sanningar. En av dem är självklar och bör vara en tröst för oss allihopa. Vanligt folk förblir vanligt folk och när vi får chansen så samarbetar vi, löser problem och ser till att ha roligt ihop. Oavsett vad de höga herrarna säger.

Just på grund av det politiskt känsliga i historien, att man kan bygga internationella gemenskaper över gränserna underifrån, så har den också förblivit tämligen okänd än in i våra dagar där ”globalism” oftast betyder cyniska handelsavtal och där nationalism, en mörk människosyn och det dåliga självförtroendets ständiga misstänkliggörande av andra människor ses som det ”folkliga” svaret. Gula flottan står som ett bevis på det goda i den vanliga människan och på fundamentala sanningar om vår art.

Därför fann jag det nödvändigt att bjuda på lite sjöfartshistoria.

Bli först att kommentera

Kravallerna kopplade till utländska intressen

Av , , Bli först att kommentera 4

De senaste dagarna har flera aktörer satt sig in i vilka konton som eldat på de upplopp som skett över påskhelgen. Idag kan DN avslöja att flera av de som eldat på förloppet är samma nätverk som jag skrivit om tidigare. Som tidigare påpekat så är det samma nätverk som bland annat påstår att sverige är nazistiskt, att svensk socialtjänst kidnappar barn (den s.k. ”LVU kampanjen som också finns i Umeå) och att sverige förser Ukrainska nazister med vapen (i led med ryska narrativet). Redan under helgens första upplopp dök det också upp uppgifter om irakiska politiker som uttryckte hot mot sverige av typen ”gör som vi säger annars..”.. I åtminstone ett fall hade en politiker tidigare varit boende i Sverige och återvänt till Irak där denna håller sig till den Iranvänliga, och därför närstående ryska, maktsfärerna.

Flera debattörer har också försökt kartlägga en starkare koppling mot ryska intressen de senaste dagarna, att det kan röra sig om ryska intressen i Irak som utnyttjar situationen kan ej uteslutas. Det kan ej heller uteslutas att den danska pedofilen tillika provokatören, som nyligen var persona non grata, får något form av stöd eller uppmuntran från extern part. Innan helgens upplopp var han uträknad som ”influencer” inom extremhögern efter läckta sexchattar med underåriga pojkar. Även partiet Stram Kurs var som man säger ”på fallrepet”.

Det är således mycket mer än polisens taktik som känns mycket konstigt under de s.k. påskkravallerna. Svensk polis tillhör världstoppen i att hantera folkmassor, men detta misslyckade lär diskuteras internt inom polisen under överskådlig tid. Samtidigt pekar allt också på att de s.k. ”motdemonstranterna” (ett felaktigt begrepp enligt mig) har kopplingar mot organiserade kriminalitet. Även hypoteser om kopplingar till IS florerar men det tycks som orimligt då svensk säkerhetspolis övervakar f.d. soldater i IS och att vara soldat är, trots allt, ändå något helt annat än att delta i en kravall. Även inom IS. Upploppsmakarna skulle agera betydligt mer militärt och koordinerat om det nu var så att det förelåg militär träning bakom kravallerna – något som man ser i t.ex. frankrike, grekland och på nordirland som ritualmässigt har koordinerade och välorganiserade upplopp. Det sagt så är osvuret bäst.

Oavsett kan vi konstatera att det är ett rimligt antagande att ha att
1. Det strategiska misslyckandet med att förhindra kravallerna gör så att valåret kan komma att präglas av kravaller då utländska aktörer nu sett att man kan påverka svensk politik genom allianser med organiserade kriminella. Pandoras ask är nu öppen för rubler att rinna in och skapa problem, i synnerhet när vi nu påbörjat en NATO debatt.
2. Det var mer bakom kravallerna än vad ögat kunde se. Kopplingarna framkom tidigt men har nu belagts av DNs (och andras) undersökningar i ämnet. Bara en månad innan kravallerna påpekade också SÄPO i sin årsrapport denna risk.
3. Valåret kommer bli rörigt.
4. Nätverket bakom LVU kampanjen, nazistanklagelser etc lär vi höra mer av

Under dagen har det också framkommit att det ska ha genomförts en attack mot en SD lokal i Luleå. Norrland har sedan många år inga rörelser som angriper Sverigedemokraterna, vilket Sverigedemokrater nog kan intyga. Däremot så förekommer såklart motdemonstrationer och aktioner av andra slag. eSD är svagast i landet här uppe, vilket också gör idiotiska angrepp mot deras lokaler ännu mer obegripliga.  En inkastad rökbomb eller liknande är en oförklarig eskalering  (Det förekommer t.ex. inga öppna bråk eller konfrontationer i norrland mellan antirasister och sverigedemokrater sedan åtminstone 10 år tillbaka) och passar bättre in i mönstret om det är någon som vill stöka till under valåret och ”pitcha” krafter mot varandra. Attacker av det slag som påstås ha skett i Luleå kräver en våldsspiral. Det tåls att påpekas att Sverigedemokrater förut dock lyckats med bedriften att anfalla sig själva, även om det rört sig om undantagsfall.

Övriga betraktelser som kan göras är att väldigt många också dansar efter det manus som andra verkar skriva åt dem. Som rotad i progressiva värderingar så kan man dock inta dessa ställningstaganden; dansken är en jävla idiot tillika gaphals som alla borde bara skita i, bråkstakarna är jävla idioter och har i bland annat malmö utsatt helt oskydliga civila för mordförsök (brandbomb mot en buss full med folk), i en demokrati får man häda gud men man ska ha respekt för folks åsikter och får räkna med att folk surar (men inte att de försöka mörda en), någon på polisen kommer få sparken efter oförklarligt dåligt hanterade polisinsatser. Men framförallt, var vaksam över det som händer i valrörelsen.

Bli först att kommentera

Svensk alliansfrihet

Av , , Bli först att kommentera 0

”Svensk alliansfrihet” ekar nu som en myt genom svensk politisk debatt. Jag kan tycka det är en oärlig debatt. Sverige har haft en aktiv utrikespolitik som i många avseenden inte är smickrande, särskilt 1939-1945, där bland annat Vänsterpartiet centralt påstått är ett gott exempel på ”svensk alliansfrihet”. Vi har också goda exempel på när vårt aktiva ställningstaganden hjälp till att göra världen till en bättre plats. Just ”Neutrala” har vi varit dåliga på.

Kortfattat kan man säga såhär om ”svensk alliansfrihet” eller om man så vill ”svensk neutralitet” – den finns bara i Sverige. För resten av världen kan man påstå mycket men från 1939 fram till 1999 så finns det många som skulle påstå att vi snarare varit opportunistiska. Det sagt saknas inte goda exempel på vad jag personligen anser varit berättigande ställningstaganden; som t.ex. militära hjälpen till Finland, vår beväpning och träning av motståndsrörelsen i Baltikum eller stödet till ANC.

En kortfattad lista på svensk ”neutralitet” innefattar:
Stöd till Finland under finska vinterkriget 1939
Stora militära eftergifter till Nazityskland 1939 – 1943 (Trupptransporter, skydd av tyska handelsflottan, upprättandet av tysk kommunikationerna etc etc)
Stöd till brittiska SOE 1943- 1945 (Inte minst på sjön)
Stöd till amerikanska OSS 1945 – 1945 (Operation Sepals etc. )
Beväpning och träning av Norska motståndsrörelsen (1944-1945)
Beväpning av Danska motståndsrörelsen (1944 – 1945)
Baltulämningen till Sovjetunionen (1945)
Träning och beväpning av Estniska motståndsrörelsen (1950-1960)
Svenska statens och i synnerhet LOs stöd till oppositionskrafter bakom järnridån (1953-1991)
Svenska statens ställningstaganden i Vietnamkriget (1972)
Svenska statens stöd till ANC (1970 – 1994)

Sedan har vi beväpnat båda sidorna i bland annat Indien/Pakistan samt Iran/Irak. Det kan man ju dock rent krasst säga är just – neutralt. Här kan man ju lite syrligt tillägga att vår förmåga att både skicka vapen till Ukraina samtidigt som vi vägrar strypa importen av rysk olja och gas antagligen får nedtecknas som en sådan ”neutral” operation.

Svensk ”Neutralitet” eller ”alliansfrihet” skall därför sättas i sin kontext. Som bäst har vi gjort vår solidariska plikt, som sämst har vi varit en del av nazitysklands krigsansträngningar. Just att vi vägrat förhålla oss neutrala har i många fall föranlett ”den humanistiska stormakten” 1960 och framåt. Ingen idag kan påstå t.ex. att Olof Palme var ”neutral” mot Francospanien.

Politiska myten om vår ”neutralitet” ska därför ses för vad det är, en myt, som används på olika sätt för att uppnå vissa målsättningar i en debatt t.ex. rörande NATO medlemskap (en organisation vi aldrig varit neutrala till sedan 1944 då vi lämnade tyska intressesfären) och så vidare. Självklart kan allt detta diskuteras till dödagar men man bör ha god vetskap om att ”svensk neutralitet” och ”alliansfriheten” inte per definition är något magiskt ord, utan måste sättas i aktuella kontexter utefter en klar historisk tidslinje.

Några exempel av, värsta, sort nedan på ”svensk neutralitet” (förövrigt rekommednerar jag Höglunds ”Oneutrala tal” samt Ture Nerman ialla dessa frågor). Det man bör ta med sig är att det är bara i Sverige som vi har framstått som neutrala i de omgivande krigen genom 1900-talet.

Den uppmärksammade ser vilken bild jag fått tag på rörande tyska trupptransporterna – och vars de då befann sig.

Bli först att kommentera

Det är värre än en debatt om LVU

Av , , 2 kommentarer 2

Ni som läser här på VK bloggen ibland har säkert noterat den debatt som uppstått mellan å ena sidan Jan Hägglund (Arbetarpartiet) och Andreas Lundgren (Socialdemokraterna) särskilt rörande en kampanj som bedrivs, bland annat i Umeå, mot socialtjänsten med huvudlösa anklagelser om att svenska staten kidnappar barn och dylikt. Fram tills nyligen, var jag relativt ointresserad av dylika rättshaverister tills jag fick ett samtal om kampanjens art.

En snabb överblick över kampanjen länkar den snabbt vidare till hashtaggen #sweden_is_fascist_country en internationell påverkanskampanj om att vi egentligen lever i en nazistisk stat, där detta narrativ är det idag centrala talespunkten. Denna kampanj lanserades i och med krigsutbrottet i Ukraina. Vi kan därför med ganska stor sannolikhet alltså att ha att göra med s.k. främmande makt och dess politiska intressen. Särskilt om man ser till intresset att ”denazifiera” länder medelst klusterbomber.

Att vissa kampanjer inom extremhögern idag är kopplade mot Kreml och efter krigsbrottet nu sprider putinpropaganda är djupare belagt än kopplingarna mot denna i huvudsak av muslimska brödraskapets drivna kampanj. Typexemplen här är antivaccinationskampanjerna och den s.k. ”Freedom convoy” i Kanada som på stående order började med en rysk desinformation kampanj. Ovanstående oro kring den s.k. ”LVU-kampanjens” kopplingar är därför inte ogrundade.

Kuriost i sammanhanget är dock hur denna hashtag, eller om man så vill internationella påverkanskampanj, sprider tidningen Proletärens bilder på Azovbataljonen med svenska vapen. Något som intressant nog är ett narrativ som en av debattörerna ovan också gjort. Nu ska jag vara tydlig här. Jag tror det är en ren tillfällighet att samma bilder och narrativ spreds.

Dock bör man alltså notera att i denna internationella påverkanskampanj för att framställa oss här i Sverige som nazister, så används alltså bland annat Proletärens artikel för att ”bevisa” detta. Man kan också notera några andra s.k. ”Marxist-leninistiska” partier sprida denna desinformation. Antagligen totalt ovetande, som nyttiga idioter, eller i full vetskap om att det är rysk desinformation. Att vi skickat pansarskott är ingen hemlighet. Att azov är nazister är ingen hemlighet. Att de flesta i Sverige och Ukraina inte är nazister också en sådan uppenbar iakttagelse.

Övrigt material som förekommer i denna större internationella kampanj, ledd av vad vi får förmoda är FSB, botkonton, muslimska brödraskapet och en och annan gammelkommunist, rör också den helt uppenbara olämpliga läraren som i Skåne nyligen fick ett utbrott på sin SFI klass. Nätverket består i högsta grad av en blandning ryska troll, radikalkonservativa, radikala islamister unt so weiter, av det man kan belägga. I min värld brukar jag kalla det ”extremhögern” för att hålla mig kort.

Detta ska väl inte ses som en inlaga i själva debatten. Jag har helt ärligt inte följt med i alla svängar där denna kampanj på något sätt ska behandlas politiskt i kommunfullmäktige.  Men jag tycker det är värt att påpeka i vilken kontext denna s.k. ”LVU kampanj” sker och att det också gäller på internationella nivåer och dessutom ökat markant sedan krigets utbrott med ett tydligt språk- och bildbruk som vill göra gällande att återigen ett alliansfritt land skall kunna ställas inför ”rysk rättvisa” för sin ”nazism”.

Exempel på hur kampanjen försöker påstå att Sverige är nazistiskt länkat här (jag kan ej visa bild p.g.a. HMF lagstiftningen)

Exempel på internationell nivå:

Man får anta att alla former av ”nazism” i Sverige framöver helt enkelt kommer användas på detta sätt, oavsett hur sant det är, eller hur ”nazistiskt” det är. Kollar vi på fallet Ukraina så räckte det dock med ett väljarstöd på mindre än 2% och drygt 1000 aktiva nazister i hemvärnet. Då vårt land har en ganska livaktig extremhöger så kan det vara värt att poängtera att kampanjen dock riktar sig mot framförallt staten i detta läge (LVU kampanjen, pansarskotten) vilket i sig nog avslöjar ganska mycket om påverkanskampanjens mål i dagsläget.

2 kommentarer

Gammel och nyvänster om Ukraina

Av , , Bli först att kommentera 3

Inom vänstern pågår intensiva debatter om läget i Ukraina och hur man ska ställa sig. Här kan man notera t.ex. Arbetarpartiets ställningstaganden lokalt likväl som Socialdemokratins regeringspolitik i frågan och Vänsterpartiets velande fram och tillbaka.  Allt från vapenleveranser, svensk neutralitetspolitik och NATO medlemskap diskuteras högljutt från kommunal nivå till internationell nivå. Längst ut i den kommunsitsika myllan hitter vi allt från de s.k. Donbassföreningarna till andra sidan socialdemokrater som förespråkar NATO medlemskap.

Så jag tog reda på vad vänstern i Ukraina vill och hur de ser på saken. De hade en hel del att säga.

Korta noteringar. Tre stycken om anarkisterna, som i Ukraina får ses som helt självgående från ”vänstern” och numera främst en militär rörelse under inrikesministeret och Ukrainan Territorial Forces, exluderade då detta rör framförallt militär information och är relativt ointressant för VK blogg läsare.

  • Nyligen förbjöd ukrainska regeringen ett femtontal partier. Dessa partier kom från hela spektrat av den politiska skalan och bannlystes på grund av direkta kopplingar med Ryssland, ofta med direkta personkontakter mellan ledningar och ryska regeringen. Ukrainska ”Sociala rörelsen”, en demokratisk socialistisk organisation, påpekar att detta stämmer men att individer borde ställas inför domstol för dessa kontakter. Något kritiker påpekar är onödigt i en krigssituation. Flera ”socialistiska” partier blev förbjudna av dessa femton. Sedan 2014 är det kommunistiska partiet också förbjudet då de officiellt ställde sig bakom ryska annexeringen av Krimhalvön. Sedan 1991 arbetar Ukraina mot kommunistiska symboler och dylikt som direkt effekt av sovjetunionens förtryck. Det förbud som etablerades i dagarna rör sig om, enligt ukrainska vänsterrörelsen, sovjetnostalgiska partier som i sakpolitisk mening ofta är högerextrema i sina uppfattningar om t.ex. invandring och/eller religion. Flera av varandra oberoende socialistiska rörelser påpekar faktumet att tar man avstånd från sovjet/kommunism och putinregimen kan man ha hur radikal plattform man nu vill och ställa upp i val.
  • Vanliga ”vänsterns” och socialdemokratins misslyckanden. Tack vare flera oligarkskandaler, interna konflikter och parlamentariska misslyckanden är ”vanliga” politiska partier till vänster i Ukraina mycket försvagade. Under 00-talet fanns det fortfarande i viss mån inflytelserika socialdemokrater och en rad vänsterpartier som mellan ”färgrevolutionen” och maidan mer eller mindre tappat allt parlamentariskt stöd. Flera av dem har också manövrerats ut av rikare partier tack vare oligarkers medvetna strategier och många av dem har aldrig kunnat etablera riktiga sociala rörelser runt sin partiverksamhet. Alla partier till vänster dras i landet med det kollektiva minnet av sovjetunionens förtryck. Den enda vänsterrörelse som kan anses idag vara aktiva och kapabla att hantera situationen under krig är den s.k. ”Sociala rörelsen” som är öppet demokratiskt-socialistisk. Ukraina befinner sig idag vars väst var på tidigt 90-tal, i en brytningstid mellan en ”gammal” och en ”ny” vänster – på samma sätt som landet slits mellan ”väst” och ”öst”. Före kriget fanns det ingen egentlig socialdemokratisk rörelse i landet.
  • Fackföreningarna. Däremot finns det i landet en stark fackföreningsrörelse med goda kontakter till t.ex. svenska fackföreningar. Det finns flera huvudorganisationer men den som bedöms som mest självständig är KVPU som bland annat uppmanar till bojkott av rysk olja. Sedan krigets början har fackföreningarna i huvudsak mobiliserat stöd till frivilligorganisationer, mobiliserats till armén samt aktiverat internationella solidaritetskampanjer (t.ex. via Olof Palme International center) till stöd för humanitär hjälp. Det är noterbart att Ukrainska fackföreningar verkar vara i kontakt med både ryska och belarusiska kontakter (om än ej officiella fackförbund) vilket föranlett rapporter om t.ex. järnvägspersonal i Belarus (som känner varandra bra över gränserna) saboterar ryska krigsinsatsen. KVPU är de som i huvudsak har kontakt med Europeiska kamrater också via t.ex. ETUC, ILO m.fl. Det finns en påtaglig risk att fackföreningarna i krigstid kommer försvagas betydligt.

Mest noterbart är dock t.ex. det tydliga stöd demokratiska socialisterna kräver gällande militärt stöd vilket de bland annat aviserat om i Business Insider. ”Ukraine’s democratic socialists say Western leftists should support sending them weapons to fight Russia’s ’imperialist aggression’.

En vad jag får anta mycket svårsmält rubrik för stora delar av den svenska ”gammelvänstern” – eller ”westplainers” som de också kallas av många yngre i socialister i öst i t.ex. öppna brev. (en annan term är ”antimperalism för idioter” rörande NATO debatten, som jag inte går in på här)

Utifrån den bild som åtminstone delar av den ”nya vänstern” har över Ukraina framstår Sverige som solidariskt och efter Zelenskys hyllning av Svenska Hamnarbetarförbundets blockad har detta förstärkts. Samtidigt är det noterbart att i Sverige så har vänstern i stort delats i tre läger. De som vill se direkta fredsförhandlingar (oavsett resultat), de som stödjer en fredsrörelse baserad på Ukrainsk seger (här kan man placera t.ex. S) och de som tvångsmässigt inte kan sluta prata om att det här egentligen är NATOs/västs fel (”westplainers”). Den sistnämnda kategorin anser jag man ska vara ytterst skeptisk till, om inte direkt avvisande.

Vänsterpartiet är ett sådant parti som slits isär just nu rörande dessa frågor. Som till viss del också, är en generationsfråga. Arbetarpartiet ska ändå ha en eloge i röran att i huvudsak kunna manövrera sig någolunda rätt i soppan, även om jag nödvändigtvis inte håller med om slutsatserna. Kritiker som vill se uppföljningar på vars våra vapen hamnar tycker jag principiellt har rätt, även om jag tror det blir fältmässigt svårt att genomföra. Att inte skänka vapen alls känns som en kontraorder på ukrainarna däremot ber om. Det är ingen lätt sits. Det är begripligt om folk slits mellan olika delar av sin egen mänsklighet i de här frågorna.

För egen del ser jag ingen motsättning, oavsett dessa debatter, att man kan hjälpa till humanitärt både i Ukraina och flyktingarna och sedan på individuell/moralisk basis ta ställning till om man också vill bidra till annat stöd. Här i Obbola/Holmsund arrangerade vi en så bred insamling vi kunde – och det kanske var det bästa man kunde göra. I övrigt stödjer jag Östgruppernas arbete med att stödja demokratiska rörelser i Belarus och Ryssland, vilket jag anser är avgörande.

Jag har också kännedom om att inom anarkistmiljön organiseras resor för militärt frivilliga och dylikt, men som sagt, när det gäller Ukraina och den rörelsen specifikt så är det ett helt annat kapitel av både historisk och social karaktär och berör ytterst få i just Sverige. Det är dock värt att notera att det inte bara är den s.k: Azovbataljonen som strider under inrikesministeriet utan även dess, i fredstid, mest radikala motståndare – för samma land, på samma sida, under samma regering, som miliära enheter. Den problematiken lämnar jag läsaren till att fundera omkring. Största delen av ukrainas befolkning är självklart varken nynazister eller anarkister, även om båda rörelserna växer i krigstid. De flesta befinner sig i opolitiska förband om än de ofta anslutit sig till t.e.x. mänskliga rättigheterna, antikorruptionsrörelser osv. Uppfattnignen jag fått är att de flesta demokratiska socialisterna befinner sig inom det ”allmänna” hemvärnet.

Några perspektiv efter de senaste dagarnas samtal.

Bli först att kommentera

Nedslag i släkten, helgläsning

Av , , Bli först att kommentera 2

Med tanke på världsläget kan det vara intressant att dela med mig av några släktminnen. Detta ska inte tolkas som ett politiskt inlägg. Det ska tolkas som historia. En historia som återaktiveras till liv och kan vara intressant för människor att ta del av då så mycket av vår samtid nu återaktiveras till en politisk tid där marken skakar. Ursprungligen är det här delar som jag skrivit till mina nu, tre, barn. Källor är brev från släktingar samt intervjuer med nu levande släktingar. Det är en berättelse om 1900-talet. Må våra efterkommande generationer slippa nedteckna liknande öden. Privata anteckningar och minnen, reflektioner och anekdoter är borttagna.

 

Hernan Atehla – avrättad
Våren 1918 bankar det på dörren hos arbetaren Herman Atehla i Immola, Finland.

In tränger sig en grupp män med vita armbindlar. De har kännedom att Herman Atehla är medlem i Immolas Arbetarförening. Han var ingen aktiv medlem, och är hemma med sina tre barn istället för att delta i det rasande inbördeskriget. Männen beordrar Herman Atehla att följa med dem. Den 28-årige fadern känner på sig att detta är den sista resan. Han tar ett tårdrypande farväl av sina tre barn, Kirsti, Irja och Lauri med dem tätt tryckt mot sitt bröst – omringade av vitgardisterna. Det är en brutal scen från det finska inbördeskriget när de vita (borgerliga) och röda (arbetarrörelsen) kämpar om den politiska makten. En strid som kom att definiera födelsen av den moderna staten Finland.

Detta var den sista gången den 3-åriga Kirsti fick se sin far. Herman Atehla flyttades till Tavastehus fångläger. Där plågades och torterades över 2 600 röda till döds genom framförallt svält. De fick varken mat eller vatten. Vid regnväder vågade de sätta ut händerna för att försöka fånga vatten från taket. Dessa sköts dock ned direkt av vitgardisterna. Herman Atehla avled sommaren 1918. Han svalt ihjäl. På immolas kyrkogård finns idag en gravsten med hans namn.

 

Väinö och det finska vinterkriget

Den 3-åriga Kirsti var min farmors mor. 1930 träffar Kirsti fabriksarbetaren Väinö Ilmari Autio som hon också gifter sig med 1935. Det är han som 1944 tar med sig min farmor, Raili Ahlfors (fd Autio), till Sverige. Det är hon som står på bilden nedan, hållande sin faders hand strax före hon blir ett av många finska krigsbarn i Sverige.

Väinö värvades till ett av finska arméns specialförband – Kev. Os 4 (lättavdelning fyra). Det är ett lätt infanteriförband som specialiserar sig på gerillakrigsföring. Ofta opererar förbandet bakom de ryska linjerna.

Kev. Os 4 är ett av finlands mest beryktade enheter. Med uppdraget att skydda Viipuri så står de emot 200 000 ryska soldater. På bara två veckor förintas över 100 sovjetiska tanks i stridigheterna mot det lätta infanteriet. Hela det ryska anfallet stannar till och blir ett skyttegravskrig. Det förärade dem smeknamnet ”Belaya Smjert” – Den vita döden – för deras effektivitet att slå till och sedan försvinna i skogarna. I populärkultur idag vill man gärna utse att särskilda individer bar detta öknamn bland ryssarna, källorna gör talande att hela Kev.Os 4 kallades detta i den sovjetiska radion TILTU.

 

Andra namn som dyker upp i historierna om förbandet är ”Dödens enhet”, ”Dödens brigad” och ”Dödskallegänget” . Detta för att soldaterna i Kev.Os 4 tar till sig att måla dödskallar på sina hjälmar (när de används) och tar med tiden också till sig dödskallen som emblem. Det är något soldaterna själva tar till sig och något som finska officerskåren verkar ha godkänt. Medaljen nedan, som Väinö bland annat dekorerades med (fler medaljer syns på uniformen), är medaljen för deltagande i vinterkriget 1940. Två korsade svärd under en dödsskalle.

 

Sovjetunionen hade under de två krigen stående order på att avrätta alla soldater i Kev.Os 4 och ej ta dem krigsfångar. Sovjetisk radio sänkte dock moralen bland sina egna mer än att lyckas skrämma enheten. Flera fall av masspanik bland sovjetiska soldater finns bevittnade när de mötte Kev.Os 4.

Enheten blir tack vare sin förmåga att flytta sig snabbt ett av Finlands mest använda i hela kriget och slåss på flera frontavsnitt. Sedan 1940 till krigsslutet befinner sig enheten i konstanta stridigheter eller vid fronten.

 

På det stora hela faller betydligt fler ryssar än finnar i stridigheterna. Lättavdelning 4 är en av de enheter som förärar Finland dess rykte att kunna slåss mot överväldigande styrkor och skapar förundran i hela världen. Med hjälp av t.ex. molotovs bygger förbnadet så kallade ”boxfällor” (motti) för anfallande pansar. Avdelningen använts också under hela kriget mot sovjets tunga pansar.

 

När väl kriget vänder och finnarna tvingas retirera är det värt att notera att när hela arméenhet fyra tvingas bort från mannerheimlinjen så stannar just Kev.Os 4 och försvarar reträtten själva, genom att anfalla den antågande ryska armén i vad som bedömdes vara ett rent suicidalt uppdrag. Detta sägs ha räddat livet på tusentals finska soldater.

Efter kriget

Väinö klarade sig helskinnad genom hela kriget och återvände sedan hem till Kristi där han fortsatte jobba på samma färgfabrik han jobbat på hela livet. Om kriget sa han inte mycket men av vittnesmål så får jag intrycket av en tystlåten, men sympatisk, man. Han och hans fru öden är väldigt finska men verkar också skapat en stark demokratisk övertygelse bland deras barn som återfinns i nedteckningarna från våra finska släktingar. Hade Väinö någon politisk övertygelse så landade det i folkstyre. Barnen präglades å ena sidan av fascisterna som mördade Kristis pappa, å andra sidan den stalinistiska överfallet på finland och faderns tid i militären. Som på många ställen i Finland blir också Vinterkriget en händelse som reparerar såren från det tidigare inbördeskriget. I släktanteckningarna noteras kanske inte direkta sympatier för finska socialdemokratin, så högaktning för folkrörelserna generellt.

 

Efter kriget så hämtades barnen till sist hem och utökades. De var sex i familjen men landet låg i ruiner och återuppbyggnaden skapade nöd i hela Finland. De bodde i ett litet torp utanför staden. 1950 när det skulle dras ny järnväg började ett långt bråk mellan familjen och finska staten som helt enkelt hade raderat bort deras hem från planeringskartorna – vilket bland annat ledde till att det lilla torpet hamnade utanför finska vägnätet och i princip på en tågbana. Så litet var torpet.

 

Väinö går då till finska staten och söker om en s.k. ”frontmannatomt” men får till svar att han äger en villatomt. Om än placerad på en tågbana. Detta noteras i brev syrligt som tacken för insatserna i kriget.

Barnen rapporterar dock i sina skrivelser att sämjan i familjen ändå var god i familjen, trots trångboddheten, och att närheten till naturen gjorde dem gott men noterar ”Väinö hatade krig och ryssar med vilt raseri”.

Väinö dör 1972 under OS i München. Hans dotter Raili är min farmor som stod mig mycket nära och berättade mycket historier rörande denna tid och tiden som krigsbarn i Sverige.

Morfar Ehard – internerad

Under samma tidsperiod, framförallt under 1939 – 1943, hemma i Sverige så är min morfar, (Olof) Ehard Lundqvist internerad i Stensele fångläger på grund av sina politiska åsikter. Där anlägger de internerade, som består framförallt av socialister, det flygfält som sedan skulle heta Gunnarn flygfält eller Storuman Airport. Under kriget är det dock en hemlig militärbas. Svenska staten beslutar att bränna allt material om interneringarna efter kriget. Min mamma säger att han satt där för att var pacifist och vapenvägrade. Det är en udda åsikt under det andra världskriget men Ehard var bördig från Ramselefors och Vindeln i västerbottens län som under 20- och 30-talet hade starka syndikalistiska rörelser som kan ha påverkat hans åsikter. Han dog när jag mycket ung, 1992, 10 år gammal. Jag minns att han var sjuk. Alla hans barn har vittnat om hans godhet och hur snäll han var. När han var som argast tog han bara tag i ett öra och sa ”ajabaja”. Det var på en tid när många fortfarande slog sina barn. Som jag förstått det arbetade han framförallt som lastbilschaufför och brevbärare.

Vakter i Stensele i dokumentären ”Upprättelse” poängterar det fåniga i att svenska staten internerade människor med antifascistisk övertygelse. ”De här grabbarna? Landsförrädare? Fan heller”. Stensele verkar varit ett av de mer välskötta och skonsamma lägren i jämförelse med Sveg och Storsien. Än idag kan man se befästningar och annat som de beordrades göra. Då det inte bara var kommunister i lägret kan man spekulera i att det också var ett läger där s.k. ”Englandsvänner” satt.

 

Avslutade: Utöver dessa specifika öden så är det värt att notera både mina föräldrars politiska och fackliga aktiviteter  och undertecknads. Detta, möjligen, kan komma bli av intresse för kommande generationer. Klart står det i alla fall att sedan barnsben har dessa historier spelat roll.

Poängen med all sån här historia är inte nostalgi. Finns det en enda sak att ta med sig så är det följande. Mänskligheten klarar av det mesta. Det är ingen idé att bli modfälld. Man kan bara göra sitt bästa för de kommande generationerna.

 

Bli först att kommentera

Tvåfrontskriget

Av , , Bli först att kommentera 3
Det tåls att påpekas och repeteras att det finns två fronter i kriget.

Den ena går i Ukraina mot den ryska invasionen, den andra går i ryssland mellan befolkningen och putin.
Allt tyder på att många ryssar gör motstånd mot kriget. Mycket tyder också på att väldigt många ryska soldater vägrar slåss (extremt många rykten och antaganden men mycket pekar på det – t.ex. övergivna fordon) slutligen så är ungdomen uppkopplad till internet och därför tar del av krigsnyheterna medans den äldre befolkningen förlitar sig på TV sändningar (statspropagandan)

I det läger bör man minnas följande:
– Det kan komma ryska flyktingar, dessutom ganska många. De kommer komma hit för att regimen i Ryssland (och belarus) helt enkelt jagar ut all opposition ur landet. De har samma flyktingstatus och ska behandlas med samma respekt som ukrainare.

– Det är av, enorm, vikt att alla som har kontakter till ryska fredsrörelser och direkta antikrigsrörelser (t.ex. ryssar som sympatiserar med Ukraina) vårdar dessa kontakter, ser vad som behövs, sprider information, tar emot information osv. Det internationella utbytet över krigsgränserna kan vara avgörande i ryska befolkningens kamp mot sin regim. Ryssar för fred är allierade med ukrainas försvarsmakt.

– Vi måste vara skoningslösa mot rasism, idiotiska beslut och reaktionär yra mot ryssar. Kampen går mot den ryska regimen. Inte mot ryska civilister. Redan nu kan man se och höra högern göra svepande anklagelser och generaliseringar. Det är till och med militärt dumt om man verkligen slåss för ukraina. Varje ryss som vägrar slåss är en seger. Då kan man inte behandla dem dåligt.

– Närhetsprincipen är enorm i detta krig: Det innebär att personer av annan hudfärg än vit i Ukraina lider extra mycket i den kaotiska logistik som nu försöker etablera sig gällande flyktingar och stöd. De är också människor och skall få hjälp från krigszonen även om det är betydligt svårare.

– Försvarskrig är ALLTID legitimt särskilt utifrån den vanliga människans position. Var dock vaksamma mot de som i krigsyran vill passera gränsen för legitimt försvarskamp och chauvunistiskt krigande för andra saker än folkrätten. Typexempel är t.ex. förespråkande för militära insatser som är både militärt dumt (t.ex. flygplan till ukraina) samtidigt som det är riskabelt. Försök skaffa en bild på de som ger rimligare linjer och som ändå stödjer försvaret men på ett intellektuellt och övervägt sätt. (I fallet med flygplanen kostar de t.ex. mer än tusen pansarskott och kan inte användas p.g.a. ryskt luftvärn, samtidigt som det hotar dra in hela NATO i en konflikt – typexempel på krigshets)

– Var medveten om att vissa som stödjer kampen militärt ger blanka fan i Folkrätten annars utan gömmer etniska eller ekonomiska motiv bakom sitt stöd just nu. Alla som stödjer ukraina gör det inte av bra anledningar. Det beror på att i sak så fanns det redan före kriget ytterst osympatiska rörelser i Ukraina som nu ”tar skydd” i legitimt solidaritetsarbete

– Stöd alla kämpande demokrater. Var stenhård mot oligarkerna som startat kriget. Stöd civilbefolkningen, samhället och Ukrainas försvar. Stöd alla ryska oppositionskrafter.

Tänk. Och önska för snabb fred.
Bli först att kommentera