Reformismens möjligheter och begränsningar

Som de flesta medborgare känner till så befinner sig kommunen i ett ganska prekärt ekonomiskt läge, därtill förvärrat, av nya kommunala utjämningssystemet. För att täcka låneskulden för stadens expansion så har kommunen dessutom större krav på vinst än förut, om än ej på revisionens rekommendation. Ekonomin i kommunen är alltid en utmaning och det är med hårt arbete som kommunen ändå hankar sig fram genom att skruva hårt i systemet.. Dessa ”effektiviseringar” och besparingar har självklart ett högt pris på personal och medborgarna.

Om detta sakläge vittnar en stor demonstration i lördags om. Det är helt enkelt ”too little cash” i systemet.

Välfärden är utmanad. Inget parti lägger än så länge på riksnivå de nödvändiga 90 miljarderna för att behålla välfärden som den är idag framöver, med alla sina brister.

Istället diskuteras kaffepengar på nationell nivå samtidigt som staten skjuter kostnaderna på kommunal nivå. Ett mått av fräckhet som är rent provocerande med tanke på den goda statskassans finanser och ständiga amorteringar av statsskulden.

Än mindre lägger något parti långsiktiga reformer och en budget för detta. Först måste de 90 miljarderna till för att överhuvudtaget säkerställa en bas att ta såna språng ifrån. Vänsterpartiets 5 miljarder, eller Moderaternas 3, ter sig bleka mot de krav som krafter inom t.ex. S ställer där siffror på 65 miljarder nämns som ett första steg för att hämta igen hundratals miljarder som försvunnit i skattesänkningar. Men visst, det är tacksam och bra debatt som nu börjat. Att vi äntligen ska diskutera hur vi bygger ett starkare samhälle.

På kommunfullmäktige idag la Vänsterpartiet ett i anden vettigt förslag, att täcka upp kostnaderna för karensavdraget, och på så sätt sänka sjuknärvaron på kommunens arbetsplatser. Att man helt enkelt inte ska straffas för att man är sjuk. Det beräknas enligt en uppgift på fullmäktige kosta 60 miljoner kronor.

Här måste man ställa sig flera frågor.
Vars ska man dra ned för att finansiera detta? Vilka ska få gå?
Och varför skall kommunen täcka statens kostnader och lagar?

60 miljoner är mycket pengar.

I debatten nämndes också att lagen om sjuklön är dispositiv. Detta stämmer. Men parter i frågan är centrala parterna på arbetsmarknaden, inte kommuners fullmäktigesalar. Dialogen här mellan kommunen som arbetsgivare med de 21 fackliga organisationerna är A och O.

Förövrigt: kommunen ska inte ta kostnader som staten egentligen skall göra, dessutom frivilligt. Vilka signaler skickar det till staten som redan idag svälter kommunernas välfärdsbudgetar? Att vi börjar täcka kostnaderna för statliga beslut frivilligt?

Här tycker jag Socialdemokraterna svarade helt rätt. Dessa 60 miljoner skall prioriteras på att ge full bemanning inom välfärden, fler händer. Punkt.

Och så fungerar också reformism. Man måste ta ett steg i taget. Och just nu är välfärden i ett sådant läge att det är en lång trappa att gå innan vi kan lansera ytterligare reformer. Man måste släcka en brand innan man bygger ut huset.

För i anden är ju Vänsterpartiet helt rätt ute, det håller nog alla med om. Men teori och praktik är två olika saker. Alla socialdemokrater var tydliga med detta och att markera alla brister som finns idag hur karensavdraget främst slår mot kvinnor och lågavlönade. Det har ju inte varit karensdag eller avdrag per automatik i vår historia. I en tid när socialdemokratins idé dominerade debatten, så såg det annorlunda ut. Men varje steg på trappan av reformer till ett bättre samhälle, till ett sådant folkhem igen, bygger på finansiering.

Men om man ställer frågan i verkligheten då: full lön de dagar du är sjuk eller fler kollegor så du kanske slipper bli sjuk?

Då är svaret självklart.

P.s. och då har jag inte ens nämnt så mycket om kompetensförsörjningen.