Uppror i liberalerna kring LAS?

Uppror i liberalerna?

Igår blev det klart, för en andra gång, att arbetsmarknadens parter står för långt från varandra för att komma överens om en s.k. ”moderniserad arbetsrätt”. Återigen står alltså januaripartierna, och i synnerhet C och L,  med svarta petter i famnen.

Förutom att ett enhälligt LO återigen kunde konstatera att detta ej gick, så föll ikväll också Lärarförbundet in i ledet. Resten av PTK ska dock fortsätta diskutera med Svenskt Näringsliv, på egen hand. Således faller idén om nytt huvudavtal.

Anledningen till att förhandlingarna kraschat är jag väl införstådd i och även jävig i, då jag är aktiv på den nivån inom fackföreningsrörelsen. Det bud Svenskt Näringsliv la fram även denna gång innebar bara försämringar för våra medlemmar. Det var på vissa sätt, värre förslag än förra gången. Trots en ganska vild holmgång i veckan mellan oss i LO, där undertecknad tillhör de som inte ens velat förhandla detta från första början, så kunde vi enas snabbt när vi såg förslagen på bordet. För att förhandla måste de uppstå en ”win-win” situation. Detta är omöjligt i dagens kontext.

Jag vill vara väldigt tydlig. Så länge Toijerutredningen ger Svenskt Näringsliv övertaget så kommer en uppgörelse inte vara möjlig. De politiska krav som drivs genom utredningen och hamnar på förhandlingsbordet är så världsfrånvända så att det helt enkelt inte går att förhandla om. Politiken kan fortsätta försöka få facken att städa upp deras skit hur länge de vill, det kommer inte att hända. Det är uppenbart nu också att fler och fler arbetsgivarorganisationer börjat tröttna.

Ansvaret för att förhandlingarna kraschat vilar således på politikerna som också gjort hela denna fråga till ett problem genom Januariavtalet. Nuvarande LAS fungerar bra. 8 av 10 i befolkningen vill ha mer trygghet och inte mindre på jobbet. De flesta företagare jag pratar med ser det här som ett icke-problem. Flera liberaler har personligen frågat mig ”varför den här frågan verkar vara så viktig?”. Det tycks för mig uppenbat att denna fråga drivs av ideologisk nit av en minoritet bland stockholmseliten kring partistyrelserna i Centerpartiet och Liberalerna.

Det finns saker i dag som inte fungerar bra, och som parterna är eniga i att förbättra, men inget av dessa reela problem hanteras i de långtgågna systemskiftande förändringar som de liberala krafterna kräver genom Toijerutredningen och Januariavtalet. För det är precis vad det är, krav på underkastelse, inte  en diskussion om lösningar på problem. Med sådana grundförutsättningar kan självklart inga förhandlingar hållas.

Ytterst så står därför landet inför en eventuell regeringskris enbart av en enda anledning och det är den barnsliga politiska radikalism som C och L bedriver och som vi ser i mittenpartiernas ledande företrädares arrogans och tondövhet. Sådan dogmatism brukar man ju annars hitta till sovjetiska lajvänstern, om man säger så.

Jag vet också att flera på arbetsgivarsidan håller med fackföreningsrörelsen att det är helt vansinnigt att skicka in landet i politisk kris samtidigt som företagen behöver stabilitet och trygghet mitt i en pandemi. Inte minst för att regeringen ska kunna vara duglig med en aktiv finanspolitik för att stärka upp coronapandemins effekter. Stabilitet och trygghet är precis samma sak som deras anställda också strävar efter. Precis det, som fackföreningsrörelsen nu bevisat är överordnat det politiska spelet.

Min förhoppning är att arbetsgivarsidan nu tar tag i de politiska extremister som driver på i denna fråga och att de också tydligt aviserar till regeringen att det är dags att skrota utredningen så att parterna kan mötas och skapa en stabil lösning.

Denna återkommande charad börjar dock väcka mer och mer opposition även inom svensk borgerlighet. Det är mycket hedersamt med tanke på att lagen om anställningsskydd kom till genom ett förslag från Folkpartiet. Precis som jag konstaterat tidigare, något mer raljant, så angriper Liberalerna framförallt sin egna historiska politik än ”sossarna” med dessa dumheter.

Detta verkar dock skapa mer och mer internt motstånd.

Förra gången jag skrev så lyfte jag på hatten för Ola Nordenbo eminenta krönika och nu har han varit igång igen med ”LAS frågan förtjänar inte en regeringskris” på ämnet.

Jag kan också konstatera att redan i maj så markerade liberalen Olle Wästberg mot dessa dumheter i sin krönika ”Finns inga liberala motiv för att lucka upp LAS”

Ikväll briserade också nyheten att partistyrelseledamoten Anna Starbrink, regionråd i Stockholm, gått i öppen opposition mot Sabunis farliga plakatpolitik genom sitt inlägg ”Vad Sverige behöver” och genom en artikel i Expressen tar hon en offentlig roll som liberal kandidat mot dessa dumheter mot löntagarna på ett tydligt sätt.

Jag kan inte vara tydlig nog när det gäller dessa liberaler. Allt vad de skriver och säger i dessa artiklar bör ni som läser diskutera med er lokala medlem i liberalerna eller centerpartiet.

Det får räcka nu. Nog med politisk radikalism mitt i en pandemi. Dra tillbaka toijerutredningen!

P.s: Förövrigt kan vi fackliga notera att vissa punkter i Januariavtalet tydligen är värda att dö på kullen för (LAS frågan) men vi väntar fortfarande spänt på den där ”sänkta skatten som ska minska klassamhället” som det pratades om. Eller familjeveckan. Eller någon annan av delarna som inte verkar bli verklighet i avtalet. Kan dessa bara lämnas vind för våg. Så kan LAS punkten det också. Släpp prestigen.

Förra omgången skrev jag denna krönika ”Politikerna har sig själva att skylla”. Den håller än