Jag har en depression, jag har medicinerat och jag har haft samtalskontakt. Jag slutade med bägge. Att skriva för mig är en slags avloppsteknik för att bli av med lite skit.

Mina nära och kära kan bli less på att få läsa hur jag mår, men jag har så svårt för att säga att hej! Jag mår dåligt ha lite överseende med mitt humör och krama mig gärna!! Det funkar liksom inte i min hjärna…än fast jag gärna vill.

Att säga då jag mår dåligt eller har ont, då skulle jag inte få tjata om annat för den här förbaskade värken finns jämt och ständigt. Blir inte ens av med den då jag sover.

Jag har återupptagit samtalskontakten då jag känner att jag är nära botten, alla runt omkring mig som rycker och sliter i mig. Af, jobb, måleri, familj-barn, soc, ekonomi… alla yttre faktorer som jag inte kan påverka.

Jag känner att jag inte orkar mina 4 timmar om dagen i arbetsträning, men jag trivs så jäkla bra så det är en strid som jag kan beskriva som en dragkamp med snöre där knuten hela tiden passerar linjen åt än det ena och än det andra hållet. Min ork tryter, men samtidigt mår jag bra där jag är. så det är en kamp mellan det fysiska och det psykiska. MIn kropp säger nej, men mitt inre mår bra… så det är en fin linje!

Samt känner jag mig uppskattad för det jobb jag gör…

Kontentan blir att jag orkar mindre hemma, men förhoppningsvis ska min sambo + barn inse att jag inte orkar allt. Att de får ställa upp lite mer. Jag önskade att medicinen skulle hjälpa mer, men tröttheten är som en lång filt som jag släpar med mig var jag än går. Det verkar ta tid.

Samtidigt lättar humöret lite då det är mer vår ute, solen skiner och fåglarna spelar!

Over and out