Det här är ett inlägg som jag vet kommer väcka känslor.

Sen jag var liten så har min familj sett annorlunda ut. Jag hade en mamma och en pappa, syskon, hus och bil…det fanns annat som skilde oss från andra familjer och det var att min pappa var transsexuell. Han och min mamma var trots det tvillingsjälar och var en familj tillsammans med oss, sina barn. Detta har präglat oss syskon på olika vis och det tänker jag inte gå in på för jag kan bara svara för min del. På den tiden fick man inte operera om sig då man hade familj(som jag förstod det) detta var konstigt för mig då, jag tyckte att gick familjen med på detta så var det ju ingen grej. Jag var redan som ganska liten insatt i detta ämne och min pappa var öppen med det mesta, även utredningar och liknande saker.

Medan jag växte upp så var jag ett stöd i pappas personlighet, jag köpte smycken, kläder osv när han fyllde år, jag tyckte själv han skulle leva ut sin sida och inte tänka på andra, för på den tiden så var det bara familjen som visste, allt annat var tabu och skedde bakom neddragna gardiner och stängda dörrar.

En dag blev jag själv stor och fick barn, jag fick 3. Denna fråga som för mig hade varit självklar var egentligen DÅ också självklar. Pappa skulle visa vem han var, inget annat. Detta ville inte min pappa trots mina påtryckningar och jag gav honom ett ultimatum. Visa dig nu för mina barn vem du är eller tig för evigt för detta ska inte komma som en chock för dem sedan. Min pappa ville inte visa sin sida. Åren gick och plötsligt skedde något. Min pappa började allt mer påskina sin kvinnliga sida. Jag tog upp detta med honom flertal ggr. Gå inte på samhället sminkad som en kärring om du inte kan ta detta med dina barnbarn först. Visst att man kan ändra sig från sina tidigare val, men då får man faan stå för dem också! Flertal ggr träffade jag på honom och barnens kompisar började reta barnen och de visste inget utan försvarade honom.

En dag kom min äldste son hem kritvit i ansiktet, han hade träffat på morfar på byn, uppsminkad och i kvinnokläder. Jag tog än en gång upp detta med honom. Han måste ta detta med mina barn, sina barnbarn. Det är inte min bit att ta.

Nu kommer min ilska att ta över skrivandet och jag kommer kanske gå över en och annan gräns, men detta är min upplevelse och min berättelse och den kan ingen ta ifrån mig.

Jag tjatade gång på gång att ska du gå utklädd och uppsminkad så sätt dig ner med mina barn, dina barn barn och berätta vem du är. Jag sa åt dig en gång i tiden, jag gav dig ett ultimatum och jag skiter högaktningsfullt i om du ändrat dig för nu går det ut över mina barn. Stå då för vem du är i såna fall… inte ens det kunde han göra utan fortsatte utsätta sina barnbarn för kränkningar och att bli retade bara för sin egen egoistiska skull. Han vill leva den han är innan det är försent!! Han vill!!! Vad vill hans familj då?

Jag fick sätta mig ner med mina barn och berätta för dem vem morfar var för morfar själv var så förbannat feg, ändå skulle han traska fram på samhället för han vill leva som den han är och stå för det, men han kunde inte stå för det gentemot sin egen familj.

Sen har han mage att gå och beklaga sig för folk på byn att det är så synd om honom. Det är faan inte synd om honom för fem öre, han har haft en fru som stöttat honom från de att de blev tillsammans tills hon dog, han har fått 3 barn som älskat honom för den han är och 5 fina barnbarn som inte annat gjort än dyrkat honom. Jag blir så förbannad att folk verkligen kan tycka synd om honom…

Sen var han hos ett medium här på byn som kallade mig för trångsynt, hon sa att barnen är öppnare än mig. han spelar upp bandet för alla inklusive sina barnbarn och sitter och säger att det där är mamma. Jag har aldrig varit trångsynt då det gäller hans sexualitet. Han får leva som han vill, men han kunde skonat barnen från det helvete de fått för hans skull. Det är för mina barns skull som besvikelsen kommer, vad de utsätts för. Mina barn är öppna, det är andras barn som jag talar och som inte är öppna. Att leva ut sin sexualitet innebär inte att gå i full mundering och uppsminkad på samhället där hans barnbarn bor. Man är inte mindre kvinna för att man inte är sminkad. Jag vill vara smal det är jag inte, men sånt är livet… Mina barn, iaf nåt av dem skäms som faan för honom, men vill inte vara olojal mot sin morfar.

Jag är så in i helvete besviken på min far, jag kan inte ens se på honom längre utan att känna avsmak för hans feghet och hans sätt… Vissa i vår familj säger att jag inte ska skriva om det för han kan inte försvara sig, men jag och min familj har inte kunnat försvara oss från hans skit snack heller… denna besvikelse och irritation och ilska är något pappa kommer få ta med sig till graven för hur han behandlat sina barnbarn i sin egen egoism kommer jag aldrig att förlåta!

Många år satte jag min pappa på piedestal, jag tyckte han var en bra människa, men jag har förstått med åren att han är en feg människa som dessutom pratar skit om sin egen familj bakom ryggen på dem och det gör han med alla sina barn… Han älskar oss, men förstår inte hur hans sätt påverkar andra!

Nu förstår jag varför man inte fick en operation då man hade familj för detta är nåt som påverkar andra och i väldigt hög grad. Ibland vill jag vill bara sluta vara arg, men jag kan inte… jag är så arg och besviken!