Jag hade en annan blogg, men tyckte att jag fick såna jobbiga kommentarer från min direkta närhet så i ett surt ögonblick så avslutade jag den. Efteråt insåg jag att sååå många kvinnor tyckt om att läsa det JAG skrev… många och det är många som kommit fram och saknat MIN blogg, jag kan inte annat än bli rörd och väldigt varm i mitt hjärta. Trodde aldrig någonsin att så många skulle sakna mina ord och mitt ”svammel” . Det ger verkligen krydda att fortsätta skriva.

Ni kryddar mitt liv… Jag trodde jag var anonym, men serru det var jag verkligen inte! Jag vill tacka er alla som skrivit mail och ni som kommit fram till mig och sagt att ni saknar min förra blogg, det ni inte visste var att jag gjorde en ny och var lite mer ”anonym”.

För mig är skrivande en terapi i vardagen och kanske ord hamnar fel ibland, och kanske låter det värre eller kanske simplare än vad det egentligen är, men för mig spelar det ingen roll för huvudsaken jag får skriva av mig och få ned det på print. Då har jag fått lasta av mig det jag behövde. Det som är synd är att när det är som tyngst så orkar jag inte ens få ned det i ord. Då bara vill jag låsa in mig, gräva ner mig eller nåt. Fast det går ju inte, man har ju hem och familj att ta hand om.

Ibland undrar jag om gud skojade då han gjorde mig, en test version som i slutändan skulle bli helt annorlunda. Man kan ju inte ha mer fel än mig. både kroppsligt och ”själsligt”. Eller är jag en turbo version, tänkte att en turbo som överladdas går ju ofta sönder… För hur är det möjligt att en människa kan ha fler trasiga ”saker” än jag? Eller är vi människor så? Är vi trasiga? Är det meningen att vi ska vara såna?

I morse när klockan ringde så tänkta jag: Det är inte ens möjligt, hur kan klockan ringa den här tiden och det känns som den skulle ringt mitt i natten? och det var bara att gå upp, barnen ska ju upp! Så det var bara öppna de blå och sträcka på de onda kroppsdelarna och kliva upp, så får vi se vad den här dagen har att ge! 🙂