I söndags blev sonen hotad, vilket ledde till att han kom till mig och sov över. På må morgon hade någon och vi kan gissa vilka varit och jävlats med hans bil som inte startade. Jag själv mådde inte alls bra och troligtvis en släng av magsjuka. Efter en stunds rekande i kablar mm så gick den dock igång.

På em så kom dottern in och trotsade mitt illamående så jag fick rå om båda barnen.

På må kväll skulle sonen hämta igen fälgar hos en sk ”kompis”. Vilka diskussioner som föranledde innan vi kunde hämta igen dessa fälgar orkar jag inte ta här. Vi fick en plats där de skulle överlämnas men väl där fick vi en annan plats och de ville han skulle komma själv. Naturligtvis följde jag och dottern med, vi körde två bilar.

Väl på plats så är det ett gäng människor och överlämnandet gick lugnt och stilla tills vi ska fara, då ställer sig kompisen och blockerar sonens bildörr. De diskuterar då kompisen har haft en sak som försvunnit ur sonens bil. Vi vet inte heller med säkerhet om den verkligen har försvunnit eller om det bara är snack.

Dottern och jag säger åt varandra att vi kör jämsides med sonens bil och försöker få oss därifrån. Diskussionen eskalerar och sonen knuffar bort kompisen från bilen.Det börjar bli gruff och jag säger åt dottern att hoppa ur bilen och gå dit. Hon blir arg hoppar ur bilen och ryter i åt dem.

Bear mom, dvs jag hoppar därefter ur bilen, ryter i/skriker för full hals, vi får dem att backa… Sonen kan ta sig därifrån och det jag sa sen minns jag inte då adrenalinet pumpade genom kroppen. Dottern och jag kastar oss i bilen och drar strax efter sonen.

Jag har ganska grav artros och har svårt att ta mig ut och in i bilen, men jag vill lova att jag var som superman, jag hoppade ur bilen och var runt den på några sekunder. Sonen och dottern skrattade sen när vi kom hem och vi lugnat oss hur snabb jag hade varit!

Igår tisdag så var jag hos sjukgymnasten på EM, Vi var ganska rörande överens om att jag måste träna upp mina muskler, jag sa att jag känner hur svag jag är om jag måste resa mig från nåt ställe där det är mindre plats att röra sig på. t.ex bredvid sängen. Han var nöjd över att jag är så motiverad att ta tag i saker och ting, men jag sa att jag är less på att ha ont och vara handikappad. Inte för att det kommer gå över, men det hjälper förhoppningsvis till att stärka upp lite iaf. Mitt första mål är att lämna bilen på vid IKSU spa och gå fram och tillbaka till sjukgymnasten utan att dö på kuppen. Just nu skulle jag ta mig dit, men nu är smärtan så påtaglig att jag skulle nog inte ta mig tillbaka.

Idag är jag tillbaka på arbetsträningen på Leia, jag trivs då jag har så fina kolleger, men ofta tycker jag att jag har för lite att göra… i EM ska dottern och jag på NUS då hon har samtal där och senare i EM har sonen tid hos tandläkaren.

Imorgon ska jag på ortopeden och dottern ska följa mig, känns rätt tryggt att ha någon med sig och hon känner mig utan och innan.

Jag känner att jag fått vila för lite i veckan och jag hoppas kunna ta igen det imorgon eller på fredag. Brukar behöva vila några timmar för att hinna ikapp med återhämtningen.

Pözz och kram