Mitt mående blir inte bättre, jag faller i mörka tankar, känns som om jag lever men jag glider bara med..ser ingen mening med saker…

Jag ser men det jag ser kvittar!

Är rädd för mina egna tankar och det jag känner eller det jag faktiskt inte känner…

Många frågar hur ska jag hjälpa dig? Men ingen kan hjälpa mig… bara jag kan!

Vill du prata?

Vad ska jag prata om då det känns som ett stort svart hål som bara slukar mig inifrån, jag vet inte varför jag mår dåligt…eller jo ekonomin är ju en sak!

Så fort någon frågar mig hur det är personligen så sprutar tårarna, så less på att gråta, så less på att andas!

Less på att alltid vara ett moment 22.

Jag har berättat för de flesta hur jag egentligen mår, men vet inte om de verkligen förstår hur illa det är…

En vän ringde Vc och bokade tid, men jag har inget förtroende för dem i frågan då jag satt och grät och berättade hur mitt mående var och läkaren ändå skriver att jag inte var deprimerad så det förtroendet försvann ju… Däremot var det viktigt att skriva i journalen att jag har rosa hår, som att det var relativt för stunden! Hoppas det står i andras journaler också!

Min arbetsplats är medveten om mitt mående och chefen kom idag och frågade om hon fick prata med mig? Nej sa jag jag vill inte prata alls… sen kom tårarna och det var skört, så jag sa nu gråter jag ändå så vi kan prata ändå!

De sa att skulle jag känna att jag mår så pass dåligt så kör de upp mig på psyket, om jag skulle vilja det…men jag är inte direkt där än…vet inte om jag nånsin blir det!

Just nu känns det bara sunkigt!

Tack och adjö för idag