Ester-dagen och usla dialoger

Av , , Bli först att kommentera 6

Har återvänt från AIK-Land efter en lugn, skön helg hos min Älskade. Har varit Parkinsonsvag i benen ett par veckor och detta faktum tvingar mig att använda  rollatorn utomhus. Att färdas fram geografin styrande på en rollator av senaste modell och med det raspande lätet från skosulorna jag dra efter mig, är nog bland det mest osexiga en man i min ålder kan tänka sig. Lever ett relativt fritt tankeliv inne i skallen, medan det yttre livet får mig att framstå som en man som gjort sitt. På alla plan. Vem tar mig på allvar?

Finkultur är fin!

Det finns väl de bland kultureliten som menar att jag icke ska tas på allvar längre, inte ens när min senaste roman fått en lysande recension:

”Älskade Ester”
Fyra  + + + + av fem möjliga
av de svårflörtade lektörerna på BTJ. 

Jag ler inåtvänt, smått elakt, och kliver in bland mina ord och meningar; gömmer mig i en skog av metaforer och stavar tyst till: Den övergivnes bitterljuva hämnd.

Skriv en bok själv, era jäkla slöfockar!

Å nu över till nåt helt annat:

 ESTERDAGEN
Den 10 juni i Lycksele
Ruselegården, Gammplatsen
11.00 – 14.00

Jag ska sitta utanför, eller inne i Ruselegården, beroende på vädret och signera böcker till hugade köpare. Besökarna kan beställa kokekaffe och och en ”Esterbakelse” i fiket. Ester älskade prinsesstårta och lär ha ätit en och annan tårtbit då hon deltog i 2000-3000 begravningar och lika många minnesstunder.

Jag fick frågan vilken maträtt som kunde förknippas med Ester?

Tja, hon var allätare, men något seg kött kan hon knappast ha njutit av, tandlös som hon var. Men eftersom hon vid flera tillfällen smugglade in fläskpalt i sin rutiga handväska på ålderdomshemmet, lär hon ha gillat palt. Så palt blir det det till lunch.

Bakom mig står teven på: En svartvit gammal seg svensk film från 40-talet som visas på grund av programmakarnas usla fantasi; en film för de som förlorat hoppet under pandemin. Hör med ena örat hur karaktärerna säger den ena meningslösa repliken efter den andra. Inte nog med att svenska filmer från den tiden inte hade någon vettig handling, de talade på samma sätt som från en teaterscen: Halvskrikande, högtravande.

Då ringer en man från landets södra delar, tror jag jag. Han vill prata om en blogg jag skrivit. Nu åker jag på en avhyvling för nåt dumt jag skrivit, tänkte jag. Men så var inte fallet. Det var en mycket trevlig äldre herre som ville berömma mig för min raljerande och bitska blogg om de irriterande reklamavbrotten. En blogg jag skrev 2018. (Herregud, mitt bloggande håller på att göra mig odödlig).Han höll med mig om att reklamen är fördummande och synnerligen irriterande. Han håller på att spricka av ilska var gång de bryter för reklam. Vi är rörande överens att TV 4 är värst och att den kanalen borde bojkottas.

Jag berättar om dagens blogg, om de usla dialogerna i gamla svenska filmer. Han lär mig att på den tiden spelades ljudet in i mono. Då gick det inte att prata i mun på varandra – utan att skådespelarna fick tala en och en. Jag förstår. Då blir det inga dynamiska dialoger.

I gengäld håller jag en kort kurs i ämnet ADHD; vi med usel koncentrationsförmåga och dåligt arbetsminne. När TV4 bryter En Beck-film efter 45 minuter och kör ett halvtimmes långt uppehåll, så  har vi med ADHD sen länge bytt kanal, eftersom vårt dåliga arbetsminne gjort att vi glömt inledningen på Beck-filmen. Vi minns inte ens att det var en Beckfilm. Men det skiter TV 4 i – trots att vi är upp mot 200 000 med ADHD som vid det laget bytt kanal.

Nu ska jag jobba med min webb – en webb som ska bli världens mest innehållsrika i Övre Norrland.

Kolla in vad den har vuxit: kentlundholm.com

Tjena!

Bli först att kommentera

4 ++++ till Ester

Av , , Bli först att kommentera 12

Jobbat med PR-utskick mest hela dagen. Gjorde lång mobilintervju med Lokaltidningen utanför Merkonomen. Knas med bromsarna. Kan bli dyrt. Nåväl tror att det blir ett bra reportage. Nu är klockan 22.00, drygt, och jag packar inför morgondagens bilfärd till Lena i Skellefteå.

Igår kom ett glädjande besked; Recensionen från BTJ, Bibliotekstjänst. 4 plus av fem, vilket är liktydigt med Mycket bra. Varsågod, här kommer den.

Älskade Ester
Roman av Kent Lundholm

”Älskade Ester är en roman med dokumentära inslag där vi får följa Ester som åren 1896–1985 levde i Västerbotten. Författaren Kent Lundholm ger nytt liv åt en kvinna som från småbarnsåren ansågs vara eljest, annorlunda. Ester föddes som ensambarn till äldre föräldrar och växte upp i stor ensamhet på en gård i väglöst land. Vi tas med på en resa genom barndomen och den närmast obefintliga skolgången, vidare genom livet och flytten till Lycksele, där familjen p.g.a. föräldrarnas svaghet och ålderdom fick plats på ett äldreboende.

Ester, som vid denna tid var i 30-årsåldern, fick också flytta in på hemmet där hon blev kvar till sin död vid 89 års ålder. Boken öppnar upp och levandegör en helt annan värld än dagens. Den tar upp utanförskap, men berättar också om den inneboende kraften i en människa att mot alla odds lyckas skapa sig en egen tillvaro, om än annorlunda.

I romanen tecknas ett finstämt och levande porträtt av en kvinna som levde ett speciellt liv. Älskade Ester är en riktigt bra historielektion i romanform. Kent Lundholm har skrivit flera romaner med miljöer från Västerbottens inland. Den mest kända är Konungarnas konung från Baklandet (2006)..”

Helhetsbetyg: 4. Mycket bra

Lektör Birgitta Ehn Eliason Recension
Publiceras i BTJ-häftet nr 11, 2021.

Skriftställaren Lundholm har stavat rätt och har lyckats med sitt drama.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,

1 maj – numera demonernas dag

Av , , 2 kommentarer 6

Nog ska väl 1 maj- demonstrationerna vara röda

1 Maj, då ska man vara röd och sjunga Internationalen. Dock icke under ett pandemiår som detta – en tid när folksamlingar innebär en fara för livet. Demonstrationernas dag har blivit demonernas dag. Pyttesmå virus som vill dräpa oss alla.

Det var ett tag sedan jag gick i ett 1-maj tåg. När jag var 18-22 år gick jag i dåtidens VPK-tåg. För ett tiotal år sen knatade jag med i sossarnas tåg här i Umeå. Men det är allt. Jag kände mig aldrig hemma i vänsterns tåg. Tror att det beror på generna. Varenda kotte i släkten är sossar – eller var. När jag tågade ihop med vänsterfolket, var mina politiska åsikter svart-vita, antingen eller. Mina vänner var röda, mina flickvänner var röda.

Sen kom ett sakta uppvaknande. Jag insåg att det skulle vara omöjligt att vi skulle få med majoriteten i landet, i genomförandet av ett socialistiskt projekt. Jag hade också börjat reta mig på de inom vänstern som körde med dubbla agendor: På våra möten så var de onekligen rabiata kommunister, men utåt var de vänstervridna socialister. Det fanns somliga som inte såg något fel i att åka på de ”studieresor”, som arrangerades av Komsomol, ungdomens kommunistunion, med andra ord ungdomsförbundet till dåtidens Sovjetiska kommunistparti. De som tackade ja blev bjudna på allt: Resor, boende, mat och mängder med vodka. Inte undra på att Säpo började bevaka och granska oss medlemmar i KU.

Kampsånger i öst

Jag tackade nej till denna inbjudan. Det kändes som om att bli köpt; som om att sälja min själ och mina fria tankar till en diktatur. En av de som jag flitigt umgicks med under Lyckseletiden återvände från öst, bakis, och lyriskt över hur generösa folket i öst varit och över alla vackra flickor han mött under bjudresan. Jag var passiv medlem i VPK under utbildningen till sjuksköterska i Skellefteå 1980-82. Istället satsade jag och min dåvarande flickvän all vår kraft och vårt engagemang på att bygga upp Svenska Freds och det lyckades vi med, tillsammans med vänner och bekanta. Snart var vi ett hundratal medlemmar i Skellefteå med omnejd. Visst, merparten var röda, men nu arbetade vi med upplysningsarbete om och kring det dödshot vi i Europa levde under. Sovjet hade ställt upp sina robotar längs östblockets yttre gräns mot västmakterna och USA ställde upp sina atombombsrobotar på andra sidan gränsen och den största mängden i Turkiet. Ett enda tryck på den röda knappen, om än av misstag, skulle förgöra Europa och om en sådan attack spred sig så skulle människorna förvandlas till aska. Jorden skulle bli en planet som beboddes av kackerlackor och råttor. Jag satt i styrelsen, tycker mig minnas att jag till och med var ordförande en kortare period. Jag höll mitt livs första tal till folket. Mitt på torget i AIK-Land.

Kamp för freden

Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, grundades den 2 april 1883 av en liberal riksdagsman, som 1908 fick Nobels fredspris. Då som nu var kampen riktad mot upprustning och krig och att vi på fredliga vägar ska lösa konflikter. Svenska Freds var med och stoppade den svenska militärens försök att skaffa kärnvapen under 1950–60-talen. I Skellefteå gick den mesta energin åt till att stå emot alla de vänstergrupper som försökte infiltrera föreningen och sabotera vårt arbete. När vi anordnade Fredsmarscher dök det upp maoister och R:are med egna plakat och skulle prompt gå med i våra demonstrationståg. Med sina paroller och plakat. De ville enbart djävlas och söndra – på sekters vis. ”Ner med allt! Upp med ingenting!”

Va, har Mao sagt att Pinochet är en bra karl?

Jag tröttnade på tokvänstern. I stort bestod den till största delen av en himla många smågrupper, som tillkommit alla de gånger de ynglat av sig. Alla dessa utbrytargrupper som tolkade världen genom sina små fönster (som var dåligt putsade) och där emellan bråkade de med andra utbrytargrupper. SKP var ursprungligen en utbrytargrupp – i deras fall från VPK och grundade i stort alla sina antagande utifrån vad maoisterna i Kina sa och gjorde. Deras största fiende var Sovjet och kunde gå över lik för att få visa sitt sovjethat. De kunde till och med sabotera våra fredsdemonstrationer. Min tidigare lite naiva syn på vänstern, om att vi det stora hela tillhörde samma lag var hur fel som helst. I stället för att gemensamt sparka borgarna i baken, så sparkade vänsterfolket varandra på smalbenen.

Många kändisar var SKP:are

Jan Myrdal var deras portalfigur i ett parti som i mångt och mycket bestod av välutbildade akademiker och kulturpersonligheter, vältaliga och retoriskt skolade ungdomar. Bland den tidens många kända medlemmar i SKP på riksplanet, kunde man finna Jan Guillou, Robert Aschberg, Tomas Bolme, Göran Rosenberg, Jan Stolpe. Vi i Svenska Freds gjorde ett gruvligt misstag som utmanade SKP:arna i en debatt om fredsarbetet i stort och smått. Vi blev slaktade av deras påståenden, som var omöjliga att känna till i förväg. De var rena rama siffermaskiner. 1982 hade Svenska Freds i Skellefteå förvandlats till spillror – och samma skeende pågick i SKP på riksplanet. Vänsterns öde är alla deras splittringar, som ofta har grundat sig på någon liten avvikelse i partiprogrammet. En felaktigt placerad parantes, ett kommatecken på fel ställe … Jag lämnade både vänstern (i alla dess former; Svenska Freds och Skellefteå) för att ett drygt år senare hamna i Oslo, på Aker sykehus som sykepleier. Men det är en helt annan historia.

Gråsosse eller rasist

Med åren har jag blivit en s.k gråsosse, ett öde som drabbat många ur den forna vänstern. Förvånande många ur den dåtida vänstern har helt bytt värdegrund och blivit mörkblåa. Har två gammal polare som var med i vänstersvängarna i slutet av 70-talet, som inte bara har blivit mörkblåa; de har dessutom blivit rabiata rasister som börjat tillbedja Åkesson som att vara den gud och räddare som på det yttersta ska befria oss från alla som är eljest och blivit födda med fel hudfärg. Men vad gäller dagens S-regering, skulle jag mycket väl kunna göra som Petrus och förneka partiet och regeringen tre gånger innan tuppen gal. Jag hoppas verkligen att Reformisterna får större inflytande i paritet. Jonas Sjöstedt gillar jag skarpt och saknar hans personlighet och kunnande i dagens politiska värld. Det är ett slöseri att den mannen ska sitta vid nån flod i Vietnam och skriva halvdana deckare.

Alla dessa (ovanstående beskrivna) upplevelser (plus de två åren jag bevakade Umeå kommunfullmäktige), omvandlade mig från att ha varit en politiskt intresserad man, som ville var med och bygga ett bättre land, till förvandlas till en uppgiven och trött cyniker. Vill ju inte vara det.

Minnesbild 1: Valåret 1970. Palme var ny partiledare. S backar 3 procent, men behåller makten med hjälp av VPK.  Pappa går längst fram i sossarnas 1 Maj-tåg, bärande i motvinden Skogsarbetarförbundets stora fana. Han ler stolt. Han föddes 1931 och började jobba i skogen som 13-åring. Min far var med på resan mot Folkhemmet – då välfärdsstaten skulle byggas, då orättvisorna skulle reformeras bort och Sverige skulle byggas på en värdegrund bestående av jämlikhet och rättvisa.

Minnesbild 2. Skogsarbetarstrejken 1975. Skogsarbetarna, bland annat min far och hans huggarkompisar, tvingas gå sist, ett par hundra meter bakom sossarnas tåg i Lycksele. De har inte ens Skogsarbetarförbundet på sin sida i strejken. Arbetarna kräver månadslön, och att de vansinniga ackorden ska bort. Pappas ögon är glansiga och vattniga. Han tittar ofta ner – som om han skäms. Sedan valet 1973 så styrs landet av en lotteririksdag, då blocken fick lika många mandat. Valet 1976: Sverige får en borgerlig regering. Veckorna efter det nederlaget tillbringar min far åtskilliga  timmar på vedbacken. Yxhuggen är hårda, snabba. Ekot från dem slår mellan bergen i Baklandet. Min far bar aldrig mer den stora fackföreningsfanan. Han var inte betrodd längre.

Nu är jag klar med mitt årliga 1 maj-kåseri eller vad man nu ska kalla det. En nidskrift? Nja, mer en kommentar över vår samtid (med en hel del nostalgiska återblickar) eller är det rent av en plattityd, skriven av en cyniker?  / Lev väl! Hälsningar Kent

Nya normer skapas

Av , , Bli först att kommentera 7

Rätt så lugna dagar. Jag lever i vetskapen om att jag har en vaccinationstid nu på onsdag, samma dag som jag ska byta till sommardäck. Nu är det  väl inte jämförbart med sommardäck och få ett stick i armen. Jag vågar hoppas, vågar känna framtidstro. Vetskapen att jag i skydd av vaccinet i sommar kan röra mig i grönskan, träffa polarna, familjen, dottern och min kära lite oftare. Bytet till sommardäcken som görs av killarna på Mekonomen, är en handling man årligen gör när våren är på väg och efter den följer sommaren.

byte till sommardäck

Förra sommaren var jag usel i min Parkinson och med en galopperande diabetes var jag tvungen att ta höga doser insulin, så att jag svall upp och inte hann dricka vatten i den mängd jag svettades ut. Men denna sommar vill jag verkligen bejaka. Ensamheten, rädslan och isoleringen i tvårummare på östra Ersboda i länets största stad, Umeå.

Jag anar att jag fick vaccinationstiden i grevens stund, för nu släpper region efter region fram ”massorna av friska” för att få fart vaccinationstakten. De sjuka har blivit en bromskloss. Löftet/lögnen att multisjuka och riskpatienter skulle prioriteras verkar inte gälla i lika hög utsträckning längre. När vaccinationen startade i januari, redan då fick jag höra talas om brevet som skulle skickas till mig och andra riskpatienter. Självklart! Det lät så underligt  att jag redan i januari började ställa frågor: Först till de två läkare jag träffade på min HC: ”Jag ni har väl börjat inventera vilka som är riskpatienter så att ni och samordnarna verkligen får tag i de sjukaste?” Nix, något sådant uppdrag hade de inte fått.” Men hur tusan ska då en centralstyrd vaccinationssamordningsgrupp ska kunna veta vilka de ska skicka det där brevet till? Jag har fortsatt ställa obekväma frågor. Jag har bränt broar.

Tänk om alla Hälsocentraler  i länet, i landet, börjat inventera sina patienter, vilken grundplåt av rättvisa man då kunde ha stått på. Region Stockholm släpper nu helt öppet fram kärnfriska i första ledet. Orsaken är att de släpper de friska första. De vet att vi rollatorer är chanslösa i leken ”Alla mot alla.” Även här i Västerbotten och i Västernorrland släpper man fram 60-64 åringarna (i grupp 3). Det enda man krav man har i Västerbotten är att man måste ringa till Hälsocentralerna och boka tid. Dessutom när flera regioner kör helgöppet, så är dt stängt i Umeå och Skellefteå. Det kan ju i och försig bero på att de har slut på vaccin.

Samordnaren i Stockholm fick frågan av TV-reportern varför man gått i från FHM prioriteringsordningen? ”Vi har inte tid att stoppa kön för att söka rätt på högriskpatienterna.”  Även här i Västerbotten hinner man inte leta i blindo. Ja, att inventera nu är ju i senaste laget. Sen i januari har man som sagt kunnat påbörja inventeringen.

Jag kämpade med näbbar och klor för att få ett besked. För någon typ av listor har det ju funnits, kanske har man på en del Hälsocentraler tagit reda vilka riskpatienter de har. Men det nekar man till – som om de vore rädda för nåt. Jag har blivit utskälld, några har skratta åt ”mina fantasier”. Till slut bad jag om nåd. Jag sa: Nu orkar jag inte länge till. Visade mig sårbar. Jag en tid. Nu på onsdag – men inte på den HC där de så väl känner till min situation. Utan från en som jag aldrig besökt.

Nu håller vi på att ska ett VI och ett DOM.

”Men var glad nu Lundholm, du har ju fått en tid”, sa en polare till mig i dag. ”Det är fler som väntar … på det där brevet. ”Vilket jäkla brev”, sa polaren. ”Glöm det”, svarade jag.

Nya normer skapas.

Bli först att kommentera
Etiketter:

Vaccinturism och andra märkligheter

Av , , Bli först att kommentera 8

Blir det aldrig min tur?

Då händer det!

Efter att ha sett hur en efter en av kärnfriska bekanta och ibland 20 år yngre, få vaccinationstider på löpande band, ilsknade jag till. Detta är inte rätt! I helvete heller! Det säger ju självt, om man kan det minsta om hur människokroppen fungerar och har läst grundkursen i sjukdomslära. Ålder är ibland en massa siffror på rad. Graden av samsjuklighet är minst lika livsfarligt åldern om man nu skulle få Covid-19. Diabetes, högt blodtryck, hjärt- och kärlsjukdomar och det faktum att jag är en lönnfet man gör mig till en tickande bomb. Det är därför jag isolerat mig. Lägg till en stroke, Parkinson, astma – och ytterligare ett par diagnoser som grädde på moset. En läkare sa för ett par år sen till mig: ”Du är lite över 60 år, men har en kropp som en 75 åring.”

75-åriga Vasaloppsåkare

75 åring med 30-årskropp

 

63 åring, med en kropp som 75 åring

Sålunda kan vi konstatera somliga 75-åringar kan vara en Vasaloppsåkare, medan en 63 årig multisjuk man kan jämföras med en normaltränad 75-årings. Höj blicken på siffrorna som berättar hur många år vi levt. Siffror i en lång rad. Redan för ett par månader sedan började oroa mig. Något stämde inte. Till höger och vänster inom vården lugnade man mig med att i sinom tid skulle jag få ett brev med en inbjudan till vaccination. Men hur vet de att just jag är en högriskpatient? Jag frågade två läkare på min hälsocentral. ”Sker det nån slags inventering på hälsocentralerna? Ja, så att vaccinansvariga vet vart de ska skicka de första breven i min grupp? Till vi som är multisjuka?” De skakade förvånat på huvudet. Inte en susning. Senare frågade jag sköterskorna på olika mottagningar: Nej, ingen visste.

Jag ställde frågorna på grund av av rädsla och för att jag började bli allvarligt bekymrad över hur urvalet gick till. Jag började tänka som en journalist. En rädd och bekymrad sådan. För tusan jag har ju jobbat som pressinformatör åt Landstinget (Numera Region Västerbotten). En koloss på lerfötter, minsann. För någon knapp månad sedan kontaktade jag några som är införsatta i hur vaccinationssamordningen fungerar – men inte heller de visste hur man skulle kunna veta något om folks sjukvårdstillstånd, vilka som tillhörde den riskgrupp som skulle kallas först. Men på Krisinformationen fick ett mycket märkligt svar. ”Men det är väl så att det finns folk som går igenom journalerna, på nåt sätt.” Det bor 270 000 i Västerbotten, drygt. Räknar man från 45 och uppåt så skulle det vara 122 000 journaler som ska läsas igenom.”

Innan det samtalet hade jag fått att två bekanta till mig, som liksom jag högriskpatienter som liksom jag placerats grupp 3. På Facebook berättar de (båda i 50 årsåldern) hur de blivit uppsatta på en särskilt lista på sina hälsocentraler, från vilka multisjuka med kort varsel kunde kallas för vaccinering. Det lät ju klokt. De trängde sig inte före, de fick det vaccin som blivit över. Sådan listor måste väl finns även i Umeå?!

Kommunikationskris!

För två veckor sen, drygt, fick en sköterska jag känner ett tips om att det fanns platser för riskpatienter, vaccin som skulle ges under helgen. Jo, det stämde, för min skk-kompis fick ju en spruta. Jag ringde min HC, nej några sådana listor finns inte! ”Tro inte på allt du hör!” Samma svar fick jag på två andra Hälsocentraler. Blev avsnäst. ”Det går inte fuska sig förbi kön!” Va, skulle jag av ren högfärd kämpa för min rätt, för att ta reda på om det fanns platser.  Återigen ringde jag runt, hamnade hos en sköterska på 1177. Jag kopplades åter till Krisinfo. ”Jo visst, jag känner till listan. Jag ska kolla om det finns några tider över.” Jag blev iskall. Det var helsnurrigt. Listan fanns. ”Tyvärr den är fulltecknad, tyvärr! Men ring runt till alla HC, det är din fulla rätt”. Nu hoppar jag i rena ilskan från balkongen! Tanken föresvävade mig.

En sköterska sa: ”Håll dig till den hälsocentral du tillhör.” Hon kände alltså inte till min rätt som patient höra mig för. Sedan – den där förbannade listan för multisjuka, som förnekades och bekräftades på en och samma gång. Jag känner ju bevisligen två multisjuka, som är i samma grupp, som är ca tio år yngre än vad jag är, som fått vaccinera sig. Jag blev utskälld. Efter snart nio månader isolering, i ensamhet, så kan jag lova att till slut börjar den starkaste att tvivla. Det var som att vara en karaktär i en novell av Kafka.

Rena rama lotteriet!

Då berättar min älskade att hon på SVT:s webb sett att Ö-vik skickat inbjudan till 60 åriga friska män i Västerbotten. Är detta möjligt, tänkte jag. Så jävla enkelt kan det omöjligt vara. Jag gick in på 1177, Västernorrland. En enkel webbapplikation, busenkel. Ett par minuter senare har jag en tid i Övik tisdagen den 27 april, nästa vecka. Jag fattar noll. Pling i mobilen. ”Välkommen till Ö-vik för vaccination”. En länk till en karta, bokningsnummer, tid och en länk till man avbokar.

Samtidigt – ett hett tips på nätet i onsdags. I helgen kommer det att släppas tider för de som är mellan 60-64 år. Grupp tre, min grupp. Stämmer. Jo, folk inne organisationen bekräftar. Men först till kvarn. Det ska ju komma ett brev till mig, eftersom jag tillhör de som ska vara först när det öppnas för grupp 3. Än har det inte kommit nåt brev. Om det stämmer – och fullt friska gått före multisjuka, då jävlar!

Tävlar regionerna om ”kunderna?”  Tänkte på på de totalt 20 milen i bil. Nä, detta känns inte rätt. Vaccinationssemester … Ett sista försök. Jag är ju för tusan författare. In via 1177 in på fem Hälsocentraler i Umeå. Nu hade de tagit på webbapplikationen tagit bort möjligheten att skriva under Rådgivning. Sista rycket! Nu tror det att jag blivit galen!  Klämde in en text under olika rubriker: Jag skrev om mitt dilemma, om hur jag höll på att tappa orken. Jag radade upp alla mina diagnoser, lämnade mobilnummer, personnummer. Allt. Jag vädjade om förståelse. Bad allra ödmjukast om hjälp. Jag var alldeles genomvåt av svett efter att skickat iväg mina personliga brev. Skickade breven vid ettsnåret i torsdags, mindes inte till Hälsocentraler jag skrivit till. Vid 16-tiden kom tre svar. ”Vänd dig till din Hälsocentral” .”Vi kan inte ge just dig förtur!” ”Vänta på din tur!”

Nu har han spårat ur!

Jag hade ju en tid i Ö-vik på tisdag 13.54. I deras curlinghall. Men det kändes inte okej. Skulle jag bli en vaccinationsturist? Skulle jag utsätta mig för smitta i Ö-vik. Om jag av ren trötthet körde i diket, kunde det ironiskt leda till jag som trafikskadad upptog en IVA-plats för en covid-19 sjuk! Sov oroligt. De måste tro att jag är galen. Varför ska det alltid vara jag som ska bråka och bränna broar? För att jag kan … För att det pågår något som är fundamentalt fel? För att jag på grund av isoleringen mycket väl kan dö av en ny stroke … Av stillasittande. Det vore väl för jävligt illa. Men jag hade ju inte slagit rallarsvingar i tomma luften. Jag sökte ärliga svar. Jag stod upp för mig själv när ingen annan gjorde det. Jag är dessutom insatt i vårdapparaten eftersom jag är sjuksköterska och merparten jobbade jag på akuten, var periodvis helikoptersyrra, har även arbetat arbetat på avdelningar och varit med ett par gånger när multisjuka patienter  kollapsat, när organ efter organ lagt av. Sedan denna oräddheten jag införlivat som politisk reporter och grävande journalist. Vet vilka trådar jag ska dra i. Men är det rätt att göra så? Bara för att man kan en sak, så ger det ju inte per automatik att ”buffla mig fram”.

Men när man känner i hela kroppen att detta kan sluta riktigt illa … ska man då inte ropa hjälp? Jag har lyckats samla mod för att våga visa min sårbarhet. Det har sina risker. Huggen kan komma bakifrån.

Klev upp vid femsnåret i morse. Jag orkade inte logga in på 1177 och snurra runt och kolla efter tider. 09.45 plingade det i min mobil. Ett sms: ”Du har ett meddelande på 1177”. Loggade in och väntade mig en utskällning. Det var ett meddelande från en av Umeås HC. Ett svar på mitt brev.

Blev 30 år yngre!

”Jag har bokat in dig för vaccination onsdagen den 28 april 13.30”, skrev en sjuksköterska. En kvinna med känsla för medlidande och empati. Dubbelkollade, läste om det korta svaret gång på gång. Detta är inte sant! Jo, det är sant.

Jag är en lycklig man!

Jo, det är sant! Vaccin!

I dagens VK läser jag: Ö-vik toppar smittningsligan i landet. Guds pekande finger. Jag kunde ju ha åkt och dragit med smittan tillbaka till Umeå. Så desperat var jag. Hur många färdas till veckan till Ö-vik för att vaccinera sig? Detta är ju inte klokt. Det fanns ju i torsdags ett femtiotal tider kvar i  på Region Västernorrlands sida.

Tack M. som gav mig tiden på er HC.

I väntan på det mesta

Av , , Bli först att kommentera 4

I väntan på Älskade Ester, min roman som trycks i Litauen. Den verkar bli en-två veckor försenad. Förseningen har inte uppstått vid tryckeriet i Baltikum, utan de lär uppstå inom landet. Ja, så att ni vet, alla ni som förhandsbeställt boken. Rekordmånga.

Ester försenad 1-2 veckor

Det är en svårplanerad tid. Vaccin, de kommande rekommendationerna: Blir det fler än 8 i publiken eller ökar de till 50? Smittspridningen tycks ju fortgå. Har en känsla att att folk börjat slarva. Klungbildningar, inget munskydd – sedan lär väl påskfirarna som trängts i liftköerna och inne på hotellen ha bidragit till den ökningen. FHM prognos om att efter en pik upp i april ska liksom under fjolåret peka neråt, verkar inte hålla. Jag kan inte spika varken boksignering, boksläpp eller ett framträdande på Gammplatsens utomhusscen eller storloge kring midsommartid. En bokning har jag tackat ja till: v.29 torsdagen den 22 juli: Ett framträdande i Tärnaby i samband med gränsmarknaden. Sen borde det väl bibliotekens bokningar för hösten snart börja trilla in. Men alla inväntar nog den 2 maj då FHM rekommendationer kommer.

Förlaget och jag väntar med spänning och en viss oro på recensionen från Bibliotekstjänst (BTJ). Det är ofta kortfattade recensioner som i stort inte säger så himla mycket, men är avgörande för hur många exemplar som beställs av landets bibliotek. Fast det verkar ju inte allt vara avgörande alls, för trots strålande recensioner har beställningarna varit måttliga. Mer avgörande är om det uppstår en efterfrågan från läsarna: Ifall ni går till ert bibliotek och vill låna mina böcker: I detta fallet ”Älskade Ester”. Jag har ofta fått bra recensioner av BTJ och borde även få det för romanen av Ester, som utan att förhäva mig är det bästa jag skrivit.

Så här skrev BTJ om min förra roman ”Män som spelar schack” (2019, Ord & visor förlag”

”Schackspel, vänskap, alkohol och skrönor gör att dödens intentioner kommer på skam. Absurditeter, vulgariteter, finurligheter och vanligheter kombineras i en prosa som i sina bästa stunder påminner om Stig Slas Claesson. Ömsinthet i vänskap, miljöskildringar, schackspelandets metaforiska funktion och insikterna om en variant av manligt döende tillhör textens styrkor. Språket är lättillgängligt med flyt och dramatik. / Jan Hansson BTJ

En roman som inte recenserades av vare sig VK eller Norran. Vilket i mina ögon (många andras) är lite märkligt.

BTJ:s recension: 5 av 5 möjliga.

BTJ om självbiografin ”Spring Kent, spring!” (2016, Ord & Visor förlag)

”Språket är detaljerat, vackert och väl avvägt. […] Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”. / Katharina Jacobsson BTJ

”Vedtjuven” (2012, Ord & Visor förlag)

”Boken håller läsaren fängslad från första till sista sidan. Språket är spänstigt och har inslag av dialektala uttryck. Med denna roman har Kent Lundholm definitivt övertygat om att han är en mycket läsvärd författare.”
/ Lars Rask, BTJ

I övrigt händer inte mycket vad gäller min vaccination – förutom att jag får höra att fler och fler av mina friska och krya släktingar och bekanta fått sin första spruta, medan multisjuke Lundholm vackert får vänta – eller? Händer inget nästa vecka så styr jag bilen 13 mil söder ut och vaccinerar mig i en annan region. Har fått tid och fått ett vänligt mejl där jag hälsas välkommen! Vid minst lilla förfrågan här i Umeå har jag blivit surt bemött och till och med anklagad för att för att försöka tränga mig förbi – trots att jag vet att det finns listor på andra multisjuka som de ringer upp ifall det blir något återbud som de med kort varsel vill ersätta.

Multisjuk i väntan.

I efterhand måste det väl ändå bli någon diskussion om detta tokstirrande enbart det år som folk är födda. Det finns 75 åringar som åker Vasaloppet och springer maraton och har kroppar som 50 åringar, samtidigt som det finns sådana som jag: en 63-åring med en kropp som en 75-åring och med fem-sex dödliga diagnoser.

En strimma av hopp

Av , , 3 kommentarer 3

Uppe i ottan, som vanligt. Tiden går. Snart maj och då är det ju sagt att den grupp jag tillhör ska få sitt vaccin. Om nu inte alla vacciner läggs i malpåse eller hamnar i karantän. Men det ljusnar. Tänkte på det i helgen då Lena var på besök och vi promenerade i solskenet och satt på balkongen i kortärmat och småpratade. Vi vågade planera lite inför sommaren. I det lilla.

Kent talar

Men innan vaccineringen handlar det bara om grovplanering. Men lite löst vågar jag hoppas på några framträdanden i juni. Den 2 maj kommer FHI med nya rekommendationer. Efter det vet vi mer. Jag ska signera böcker på Skogsmuseets Café i Lycksele i början av juni (allt hänger på vaccinet). Jag hoppas på någon form av utomhusframträdande i Lycksele. Kanske på utomhusscenen eller i storlogen på Gammplatsen i Lycksele. Något i det lilla kan det bli på Pilgatan i Umeå. Men allt hänger på vaccinet, pandemins utveckling (eller avveckling) under sommaren. Det blir avgörande är vad FHI och regeringen gör i frågan: Antal besökare på exv en utomhusaktivitet.

Jag vill tro att det blir bättre. Med Covid-19. Med min Parkinson. Trots allt elända vill jag hoppas och när det finns hopp, så finns det även en framtidstro. Hoppet sträcker sig ju framåt. In i framtiden.

Ester på väg

Ester är just nu i Litauen för att tryckas. Boken på 580 sidor ska bindas, omslaget ska tryckas och titeln Älskade Ester göras av äkta guld. Enligt planen kommer en del av upplagan till Skellefteå. Jag och Lena packar våra bilar full med boklådor för transport till Umeå och som jag sedan ska försöka sälja vid mina framträdanden. Skogsmuseet kommer till Umeå och fraktar böcker till Lycksele där de säljs över disk på Caféet.

Min serie om Parkinsons sjukdom fortsätter. Lade i går in del fem i en serie på åtta delar. Den fick namnet ”Parkinson och min värdighet” som handlar om bristen på samordning inom vården och hur lätt det är för multisjuka att hamna mellan stolarna. Jag framhärdar även rätten (enligt Patientlagen) att få en stadigvarande läkare på hälsocentralen. De senaste två åren har jag träffat ett tiotal olika läkare. En av dem var färdigutbildad distriktsläkare, som sedan försvann, som många andra distriktsläkare, till annan ort.

Kent läser in dagens avsnitt.

Till Anchors Podd: ”Parkinson och min värdighet.” 

3 kommentarer

Värdelös på att sova

Av , , Bli först att kommentera 5

De flesta vuxna behöver mellan 7–8 timmars sömn, men sjusovare måste sova tio timmar, andra kan var på benen med enbart två timmars sömn. I snitt sover vi svenskar 6 timmar och 51 minuter. Vi sover för att hjärnan och kroppen ska återhämta sig. Sovandet har en läkande effekt. Under sömnen varvar kroppen ner, blodtrycket sjunker, pulsen och kroppstemperaturen går ner, andetagen blir färre och musklerna slappnar av.

I delar av hjärnan minskar aktiviteten – samtidigt jobbar killarna i lagret med att lägga minnen i rätt fack, och hjärnans bibliotekarier sortera ny kunskap och bearbetar allt nytt vi varit med under dagen. Där finns även ett gäng sopgubbar som rensar bort det onödiga. För om vi skulle lagra alla 65 000 tankar vi tänker om dagen, skulle människans huvudform likna en ballong som pumpas upp för att slutligen sprängas. (Fick här en tanke. Det finns ju en del personer som drar nytta av onödigt vetande och ställer upp i olika frågesporter och kammar hem stora vinstsummor. De måste lida brist på sopgubbar som kastar bort skräpet?)

Så, när vi sover händer det en hel del i vår hjärna. Förutom minneslagringen, aktiveras kroppens immunsystem och viktiga hormoner bildas under sömnen. Samtidigt minskar produktionen av stresshormoner. Att sova tillräckligt kan minska risken för en rad sjukdomar. Sov länge så slipper du förhöjda blodfetter som i sin tur minskar risken för hjärt-kärlsjukdom, diabetes typ 2, depression och utmattningssyndrom

Jag har under hela mitt liv varit värdelös på att sova; både vad gäller insomningsproceduren som längden av själva sovandet. Det hela började redan i barndomen, då jag led av nattskräck och omöjligt klarade av att sova i mörka rum. Dessutom började armar och ben att röra sig av sig själva direkt jag dragit upp täcket till hakan. Jag hörde det brummande ljudet från motorn som gick inne i skallen, dygnet runt. Effektiv tid som jag under barndomen max 5–6 timmar (när rekommendationerna var tio timmar). Men orsaken var förstås min ADHD som gjorde mig att min kropp krävde ständig rörelse. Jag blev lugn av att springa. Orsaken var att det bildades mer dopamin när musklerna fick arbeta. Då som nu lider jag brist på dopamin.

Det har sina nackdelar att vara en nattuggla. Man får sämre fokuserings- och koncentrationsförmåga. Bristen på sömn är en av förklaringarna till att jag redan från start fick bråka med orden, med mitt språk. Förutom usel sömn, så tvingades jag tillbringa två timmar varje dag i Ebbes gamla buss. 07.10 stannade han i Bäckmyran, sen studsade jag runt på hårda säten i en dryg timme innan jag och syrran kunde kliva av vid Furuviksskolan. Sedan var samma väg i samma buss åter vid 15-tiden.

Sömnlös på Ostvägen.

I dag är jag 63 år och sover lika uselt. Vissa perioder har jag bara sovit 1–2 timmar per natt i nån veckas tid. Det är svårt att exakt veta orsaken, men jag har en rad diagnoser som alla kan störa nattsömnen: Diabetes, bipolär sjukdom, ADHD, stroke och Parkinson. Det finns statistik på allt. Även hur mycket man förkortar sitt liv genom att sova för lite: Minus 20 år. Mina psykiatriska sjukdomar, minus 30 år. Parkinson, minus 30 år, Diabetes, minus 30 år. Det blir 100 år. Jag skulle inte ens ha fötts, men här sitter jag skriver om riskerna med sömnsvårigheter. När andra sover sina nio timmar och laddar batterierna, vilar hjärnan och kroppens muskler och inre organ, är jag uppe vid 02.00 och skriver, efter att ha vaknat efter två timmar sömn.

Eftersom stress påverkar min diabetes (sömnlöshet är en stressfaktor) kan den försämras. Både högt och lågt blodsocker försämrar sömnkvaliteten. Mardrömmar och morgontrötthet kan vara tecken på låga nattliga blodsockervärden. Högt blodsocker skapar törst. När jag druckit upp en liter kallvatten och fortfarande är törstig, vet jag att det är dags att kolla blodsockret och ta en ”dutt” snabbinsulin. Sedan ska litern kallvatten jag drack ut på nåt sätt. Fem toabesök den närmaste timmen, är klart störande för den goda sömnen.

Bipolär sjukdom innebär att man svänger i stämningsläge, ibland deprimerad, ibland hypoman (det kreativa tillståndet) eller manisk (upprymd, omdömeslös). Då sover man dåligt. En psykotisk mani är livsfarlig i sin form då hjärtat och de inre organen belastas till max.  ADHD skrev jag om tidigare. Men att inte kunna ligga stilla och försöka sova samtidigt är rent av hopplöst.

Inte nog med att en stroke kan ta livet av en eller göra en lam. Får man som jag en propp i lillhjärnan så kan man drabbas av svåra sömnproblem.  Det blir kortslutning i proppskåpet. Först när man skadat hjärnan inser man var ens verkliga Jag sitter. I hjärnan formas mina tankar, lagras mina känslor och minnen. Den styr allt som händer i kroppen och efter en stroke blir det riktigt rörigt. Känslorna som kokar, minnet sviktar och man sover ytligt och kort.

Ovan på allt detta ska vi lägga Parkinsons sjukdom, som som ett av sina vanligaste symtomen är sömnproblem. Minst 60 procent får någon form av sömnstörning. Insomningssvårigheter och nattliga uppvaknanden är vanliga. Dessutom är det vanligt med nattliga hallucinationer, samt att man lever ut sina drömmar genom att prata, skrik rent av slåss.

Jag sover inte. Sluter bara ögonen.

Nej, det var aldrig tänkt att jag skulle få njuta av en god natts sömn. När jag inför skrivandet av min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016. Ord & visor förlag) gick jag igenom en ansenlig mängd dagböcker. De var skrivna från sjuttonårsåldern fram till femtioårsåldern. De vanligaste öppningsmeningarna i mina dagböcker var:

”Natt. Klockan kvart över tre. Jag har sovit tre timmar, men kan omöjligt somna om. Trots att jag så trött, så trött …

Konsten att tappa en tårta

Av , , Bli först att kommentera 6

Apropå på att vara en tårtbit, som jag så underfundigt hittade på i min förra blogg, så kom ”straffet” idag. Den fina tårta som jag under stor möda gjort till kära Lenas födelsedag, tappade jag i golvet. Smack! Så var den sagan all. Jag skyllde allt på herr Parkinson. Jag sa att han knuffat till mig, så att jag tappat den fina tårtan till golvet.

God, fin tårta innan den föll i golvet.

Grattis Lena, men utan tårta.

Fint väder – i övrigt. Ute i solen.

Fler avsnitt finns att lyssna på min podd.

Parkinson stjäl mitt språk.

Bli först att kommentera

Jag är en tårtbit

Av , , 1 kommentar 7

Mår inget vidare. Håller på att tappa orken. När ett symtom går i tillfällig vila, så dyker ett nytt upp. Sjukdomarna går omlott, in i varandra och drar man i fel tråd så blir det bara värre efter som vi multisjuka ofta lider av samsjuklighet. Det är klart att Parkinson boven i det hela, eftersom den angriper i princip allt i min kropp, det som sker per automatik och det jag tidigare kunnat styra, som muskulaturen, balansen och något så banalt som att besöka toaletten. Ovan på detta: Pandemimolnet och denna eviga väntan på vaccinet.

Jag har blivit uppdelad i tårtbitar, och måste var gång jag ska söka hjälp för mina besvär, fundera noga över vilken klinik jag ska vända mig till. Som multisjuk borde man, kan tyckas, vara en utmaning för vårdapparaten, men jag personligen upplever det som jag enbart är en belastning. Det är inte populärt att fajtas för mina rättigheter jag har som patient. Vården är av hävd och tradition uppdelade efter disciplin/kunskapsområde och mellan dem finns vattentäta skott. Varje klinik verkar bära sina specialkunskaper i varsin Pandoras ask. Det är farligt att utöva samarbete. I varje fall verkar de inte förstå sig på varandra, som om de talar olika språk. Eller är det så banalt att de inte kan komma överens från vilket konto pengarna ska dras ifrån, när det dyker upp patienter som har ställt sig med en fot i vardera kliniken.

Är samverkan bara ett ord som uppstått i en dröm och sedan blivit till en färgglad broschyr som delas ut till patienterna? Dessutom är det ju inte bara sjukvården som berörs vad gäller oss multisjuka – i mitt fall varjag  till slut tvungen att ta kontakt med kommunen, då jag inte kunde bo kvar i lägenheten på grund av att jag inte tog mig nerför trapporna. Jag tog mig inte ut på månader.

Jag har med ljus och lykta sökt en distriktsläkare som skulle kunna fungera som en ”spindeln i nätet”. Jag hade en sådan på 90-talet. Han fixade och donade med uppföljningar och remisser, men han försvann, flyttade till annan ort. När jag nu frågat två hälsocentraler om att få en specialutbildad distriktsläkare, har jag få två lika snorkiga svar: ”Du får allt göra som alla andra och ta det som finns ledigt!” Som om jag sökte en utbildad läkare av ren högfärdighet, i ett rasande högmod … De två senaste åren på min HC fått träffa två AT-läkare (som under utbildning tjänstgör på olika klinker för att lära sig mer) och som måste fråga de andra läkarna om precis allt. Senast om en tub mot svamp. Jag har haft två-tre ST-läkare (som är under specialistutbildning), och faktiskt EN specialistutbildad distriktsläkare. Hon slutade efter något halvår och istället fick jag en ST-läkare som var duktig och lovade att bli ”spindeln i nätet. Han slutade för ett halvår sen. Vet inte om jag har någon läkare alls för närvarande. Orkar inte ta reda på det. Det enda jag ber dem om är att förnya mina recept.

Kontinuitet och trygghet är oerhört viktigt som multisjuk. Jag är i stort behov av att bli sedd i ett sammanhang, att vården behandlar hela mig, hela Kent. Det är också viktigt att jag får en chans att få vara delaktig i vården av min kropp och mitt psyke. Det är ju trots allt jag som sitter på kunskaperna av hur det känns i min kropp. Vad gäller vården av min själ och ande får jag överlåta till en präst i Svenska kyrkan.

1 kommentar