Digitala demonstrationer

Av , , 2 kommentarer 8

Första maj inställd. Inga demonstrationer under gårdagen. Den första maj är den internationella arbetarrörelsens högtid och världen över går politiska partier, organisationer och vanligt folk ut på gatorna för att demonstrera.

Ett virus har satt stopp… för vår årliga solidaritetshandling.

Men det är bara 150 år sedan Sverige var ett av Europas fattigaste länder, med enorma klasskillnader och tider då folk svalt ihjäl, då familjerna tvingades bli rotehjon och med sina småbarn i ladugårdar, tillsammans med svinen, sedan auktionerades ungarna bort för att till lägstbjudande. Männen stod med kepsen i handen och inväntad storbondens lynniga svar på vilka som fick arbeta ihjäl i timmerskogen eller att dika ur nån surmur, bygga en vägstump – för en spottstyver. Till lägstbjudande.

Det fanns en attityd (fördomar) bland de besuttna att fattigdom hörde ihop med lathet. Att latoxarna fick skylla sig själva. Ja, den fördomen lever ju kvar än i dag. Tidigt 1900-tal var ett mycket orättvist och fattigt samhälle. Var det då så underligt detta armod och elände till slut ledde sig till, att folk började sluta sig samman till fackföreningarna och att LO med tiden växte sig starka. Jag undrar  – SD brukar ju tala om hur mycket bättre det var förr i tiden. Är detta denna tid som SD vill att vi ska återvända till: med herremän, storbönder och ett och annat rödmålat torp – många stugor var ju inte ens målade. Fattigt folk hade inte råd med målarfärg.

Åren efter andra världskriget rådde relativt goda, ekonomiska tider i Sverige. För att kunna genomför reformerna med målsättning en att bekämpa fattigdomen och orättvisorna. Men vad hände under resan? Var tog visionerna, drömmarna om det Goda Sverige – det rättvisa landet i norr?

Vi får se hur S förvaltar det ökade förtroendet som de fått genom en bra hantering av pandemin. En tidigare mumlande, trött och uppgiven statsminister, har plötsligt blivit statsmannamässig och är vår tids landsfader som många förlitar sig på. Ser inte att nån annan partiledare hade klarat av leda landet genom den förskräckliga pandemin. Men så brukar ju folket sluta upp bakom sittande regering när landets dras in i en kris, i ett krig.

Men några demonstrationer blev det icke.

Om jag skulle ha paraderat med i tåget skulle jag burit en skylt med texten:

Corona ökar psykisk ohälsa!
Glöm inte de sårbara! 
Se upp för psykets pandemi!

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Isolerade med psykisk ohälsa

Av , , 1 kommentar 6

Social distans. Ett uttryck som länge kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt coronavirus. Att hålla oss undan är ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi tar livsviktigt ansvar; en solidarisk handling mot våra medmänniskor. I detta nu sitter flera miljarder människor isolerade och håller social distans. Det är ett sätt att överleva.

Jag ifrågasätter inte myndigheternas rekommendationer, utan litar fullt och fast på de som vet. Däremot skriver jag om en grupp som är särskilt sårbara, de som sällan höjer rösten, trots att de trängs mot väggen. En grupp som riskerar att hamna mellan stolarna. Jag talar om de som i någon form lider av psykisk ohälsa eller har en diagnostiserad psykisk sjukdom. Det handlar bland annat om människor som sedan tidigare har problem med olika former av isolering.

I deras sårbarhet finns ofta en dålig förmåga att hantera stress, att ha svårt för att bli instängd, för påtvingad ensamhet, känna sig bortglömd: känslor och tankar som sätter fart på stressen i kroppen, vilket sätter igång en rad kroppsliga processer som ökar oron och ångesten än mer, och som kanske leder till sömnproblem. En typ av symtom vi även ser vid utmattningssyndrom och ångestsyndrom. Alltså, detta är i korthet beskrivet de som sedan tidigare finns mitt i bland oss och under årens lopp haft besvär med nån form av psykisk ohälsa. Under den långvariga isoleringen kommer det att dyka nya människor, som under resans gång upptäckt en sårbarhet som leder till det jag beskrivit ovan. Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet, som nu blir tydligt då symtom och gamla beteende kan väckas till liv.

Svårare för somliga
Det kan med andra ord finnas grupper som har extra svårt att stå ut med isolering, ensamhet och med själva dödshotet som kommer från hemska Covid-19. Det är för somliga plågsamt jobbigt i nuläget, och det kommer att bli än tuffare dagen då myndigheterna blåser faran över och alla får återvända till samhället. Misstänker att många stannar kvar i den sociala isoleringen som vuxit fram under veckorna, månaderna som gått.

För er som inte eller aldrig lidit av någon psykisk åkomma, så verkar kanske detta som rent nonsens. Men jag lovar att detta inte är nåt påhitt.

Ohälsan är redan hög
Sådana här siffror fanns att ta del av långt före pandemins utbrott.

  • Socialstyrelsen har meddelat att mellan 20 – 40 procent av Sveriges befolkning lever med samlingsnamnet psykisk ohälsa. (Psykisk ohälsa är ett sammanfattande begrepp som inbegriper både mindre allvarliga psykiska problem såsom oro och nedstämdhet, och mer allvarliga symtom som uppfyller kriterierna för psykiatrisk diagnos.) (Socialstyrelsen)
  • Psykisk ohälsa, som samlingsbegrepp, är den vanligaste sjukskrivningsorsaken. (I denna grupp beräknas 10–15 procent behöva psykiatrisk behandling.) (F-kassan)
  • Psykiatriska diagnoser har de längst sjukskrivningsperioderna. (F-kassan)
  • FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

 

Missbrukets baksida
Nu beskriver jag något mycket viktigt. Det handlar om den yttersta olyckan som kan vara resultatet av en lång tids oro och ångest. Samsjukligheten är vanliga vid en rad psykiska åkommor, som gör att behandlingstiden ökar än mer. Många psykiska sjukdomar och även tillfälliga ångest/paniktillstånd kan leda till någon form av självmedicinering: Alkohol och/eller droger. Har man en psykiatrisk diagnos ex. bipolär och är fast i ett missbruk (som är vanligt) så kallas det för en dubbeldiagnos och som är synnerligen svår att bota. Det är alltså troligt att många av de som tagit stryk p.g.a. sin sårbarhet, som vid utsläppandet släpar med sig ett par svårbotade diagnoser.

Resultat: Det kan i framtiden (när nu den inträffar) komma att bli ett enormt tryck mot psykiatrin, men även mot öppenvården. Förmodligen kommer det att bli mer jobb på vårdcentralerna och socialtjänsten. Det är många som sitter instängda i detta avlånga land, så kommer att behöva hjälp. Finns det nån sådan beredskap? Borde det inte finnas en sådan … Går det att rädda egendomar, företag, flygbolag måste det väl finnas hjälp till sårbara människor som fått betala ett högt pris p.g.a coronan? Som sagt: Generellt är det en tystlåten patientgrupp som inte gör mycket väsen av sig.

”FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.”

Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam, bli tvingad till isolering. Ulvarna kan ta dig! Stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Isoleringen gör oss mer sårbara. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Vad kan Du göra för en isolerad person som lider av psykisk ohälsa:

  • Ta kontakt (mobil, Skype, skriv ett brev, epost, SMS)
  • Våga störa.
  • Hjälp till med det praktiska (handla mat, godis, EJ alkohol.)
  • Om det är en förälder och du är ung, kom ihåg: Bär inte på nån skuld. Det är INTE ditt fel.
  • Om ett barn far illa, gör en orosanmälan till soc.

 

@ Kent Lundholm

Skriver ofta om psykisk ohälsa, förläser en hel del i ämnet. Har egen erfarenhet, både som vårdare och som den som blivit vårdad för bl.a min bipolära sjukdom.

Läs min självbiografi ”Spring Kent, spring!” (2016 Ord & visor förlag)

Beställ den för 113 kr! >>> Bokus beställning

Har laddat batteriet

Av , , Bli först att kommentera 8

Försiktigt rattade jag min Skoda längs stadens gator. Valborg, denna ång utan  basprJag ämnade att tvätta bilen, utan att utmana ödet, att drulla till det och bli smittad. Men på OK Haga har de en biltvätt där jag som bilägare kan betala med utanför tvätthallen, utan att behöva kliva in i butiken och stöta ihop med nysande person.

Fint väder gav mig kraft och lust, att efter den yttre biltvätten, parkera Skodan solljuset, ett trettiotal meter från närmaste bil. Nu skulle även insidan bli ren och fin. Sopade ihop vinterns gamla grus från golven, dammade av gummimattorna, torkade panelen ren från damm. Lite usla hjälpmedel, men det funkade. Bilen blev riktigt fin, både på utsidan och insidan.

Dessutom hade jag fått lite frisk luft utan att ha utsatt mig för nån smittorisk. Under går kvällen pratade jag och Lena om detta med ha en bra ”räddningsförsäkring” ifall man skulle bli stående med bilen. Jag hade under stor tvekan löst ”Falcks Vägassistansförsäkring”. Tyckte att 395 kr/år lät mycket innan jag delade summan med 365 dagar. 1 kr och 10 öre per dag och ingen självrisk.

Under samtalet försvarade jag den ”dyra” försäkringen, och sa nåt bekymrat om det gamla batteri i min bil. Det skulle säkert få stopp på min framfart. Motargumentet var att min bil hade startat oklanderligt under hela vintern. ”En dag startar inte biljäveln”, sa jag och kände mig synsk. Mycket riktigt …

Så när jag skulle starta efter biltvätten och rengöringen av bilens inre delar, hände inget när jag vred på startnyckeln. Bilen var död och batteriet var helt slut. Försäkringen! Plockade fram den ur handfacket. Ett kort telefonsamtal och tio minuter senare dök en ung tjej upp i en stor röd räddningsbil. Det var en elektrisk brud som skulle ladda mitt tomma batteri. Från ett band runt hennes hals hängde dagens moderna ”bilstartare”; som en kopia av dagens hjärtstartare.

Det var bara att vrida om startnyckeln och konstatera att bilen kurrade och gick. En halvtimmes körande för att ladda upp batteriet. Misstänker att jag får hosta upp en dryg tusenlapp för att inhandla ett nytt batteri. Men den stora grejen är att veta att man med den försäkringen inte behöver ”spöa upp” bilen eller sparka in dörren, utan att man lugnt kan vänta på räddningskåren.

Det är en sabla skillnad på försäkringarna. Somliga är billigare, andra dubbelt så dyra – och med en självrisk upp mot ett par-tre tusen spänn – som det kostade mig när Lena råkade låsa in bilnycklarna i en bil som puttrade och gick. Efter en väntan på 45 minuter kom en stor karl och ”bröt sig” in i bilen med en lång metalltråd. Sen 2000 kr i självrisk.

Ja, om ett trött bilbatteri kan bli till dagens stora händelse förstår ni hur lättroad jag blivit av att ha suttit inomhus i en dryg månad. Men se denna blogg som en konsumentupplysning och ett gott råd att ni bör införskaffa en stycke räddningsförsäkring och att ni innan köpet kollar upp självrisken.

Leva eller överleva

Av , , Bli först att kommentera 8

Så mycket tid har gått åt till att överleva, att det knappt att blivit nån tid över till att leva. Livet, det jag levt, har bestått av så många faror, så att merparten av de känslor jag känt mest bestått av rädslor. Rädslan har ställt sig i vägen för glädjen, nyfikenheten och ibland även för kärleken. Livet kan bli riktigt trasslig då man är rädd för att leva och rädd för att dö – på en och samma gång.

Klart att jag begriper att valet att välja livet är det bästa för mig. Men det är ta mej tusan inte så enkelt. Det funkar inte så att man vaknar en morgon, reser sig upp och utropar: Nä nu jävlar ska jag leva livet. Att bli en överlevare är något som är djupt rotat i min personlighet. Om det dessutom är så att man varit nära Döden några gånger, så åker garden upp. Slappna aldrig av, för då smäller det!

Från och med att jag med hjälp av KBT-terapi lyckades släcka ut de fobier som vuxit fram i mig, så verkade jag sänka garden så mycket att de kroppsliga sjukdomarna ersatte de psykiska. Slag i slag kom de och tvingade mig att återigen att försöka överleva den stroke jag drabbades av.

Stroken högg sig fast i lillhjärnan och jag var några millimeter från döden. Några millimeter till och proppen hade fastnat i hjärnstammen och jag hade dött på golvet i arbetsrummet. Jag kämpade i 45 minuter för att överleva – då jag kröp fyromfot eller ålade runt lägenheten för att finna mobilen. Ett par år senare började jag snubbla, falla och vingla som om jag vore drucken och 2019 fick jag diagnosen Parkinson.

Nu sitter jag isolerad sen 32 dagar och försöker överleva coronavirus och Covid-19. Livet? Ja, det finns väl nånstans därute. Här i min tvårummare håller sig livet undan. Här överlever jag.

Begreppet överlevare används ju även som ett epitet för de som överlevde Förintelsen under 2:a V-kriget. Medan miljoner dukade under av nazisternas utrotningsexperiment fanns det en grupp som lyckades överleva – mot alla odds. För många av dess överlevare, fann de vägen tillbaka genom att viga sina liv åt att vittna om nazismens ondska. Vet inte om dessa överlevare lyckades återfinna lyckan i att i nuet leva sina liv. Jag har en känsla av det måste ha varit svårt. Det fanns ju även många överlevare som aldrig berättade nåt om vad de upplevt. De bar på hemligheter.

De överlevare jag försöker beskriva har ofta tidigt i livet blivit bekanta med Döden och blivit så skrämda att Livet hamnat i skymundan.Man börjar tidigt att gå på tå för att undvika alla faror. Livet påminner om ett minfält med nergrävda hot. Överallt dessa faror som lurar runt hörnet. Inte ta några onödiga risker. Alltså, ge tusan i att dö. Vägra släppa taget, trots att naglarna lossnar. Lidandet blir ett naturligt tillstånd – man lider till och med i förväg; plågas av allt som ännu inte inträffat – men kan inträffa. Även om risken är 0,000000001 procent. Ja, ni hör så dumt. Men en överlevare väljer inte.

Några drömmar om nåt bättre har man inte tid att unna sig. Eller, så blir man rysligt effektiv, en arbetsnarkoman som skyndar sig sig fram genom tillvaron för att hinna med så mycket som möjligt ”innan det smäller”. Fastnar i olika projekt och när ett är klart så kliver man in i nästa. Så undslipper man ångesten – och naturligtvis att leva livet.

Det väl för fan bara att bestämma sig för att välja livet, att utmana alla de rädslor som begränsar en, spotta i händerna och njuta av Nuet och livet. Tänk om det vore så enkelt … Det är ju inte helt ovanligt att i överlevarnas mörka klangbotten finns en rad psykiska åkommor som begränsar ens vilja och valmöjligheter.

Så detta med att överleva och leva är komplicerat och inget som man förändrar från en dag till en annan. Överlevnadsstrategin växte i mitt fall fram redan i barndomen och har sen följt mig genom livet. Har det inte varit så att jag på egen hand försökt uppsöka Döden så bär jag på sjukdomar som när som helst kan slå mig till golvet. Vad som kom först vet jag inte riktigt – om det var den psykiska ohälsan eller mina somatiska sjukdomar. Än knepigare blir det om man lägger till genetiken – den genetiska ärftligheten. Det sociala och kulturella arvet. Det jag såg och hörde som barn kanske fick mig att omedvetet att spegla mig den strategi som en överlevare använder sig av. För att … överleva. 

 

 

© Kent Lundholm 2020

Det goda samtalet

Av , , Bli först att kommentera 8

Det måste väl finnas ett land, ett liv som ligger mellan ordning och kaos. Där man befinner sig ungefär mitt på hållet, i nån slags vägkorsning, där man kan stå och vila upp sig. Dock med risk att bli överkörd av de som i en rasande fart kör mot det ordningsamma landet.

I tider av kaos, under hotet av ett dödligt virus som tvingar oss till isolering, så är de goda samtalen av vikt. Under den senaste månaden har de mest skett via mobilen, ett och annat via dörrspringan – och förstås de korthuggna meddelanden jag lämnar på Facebook som leder till ett och annat ”gilla”, tummen upp, rent av ett hjärta eller en leende gul gubbe.

Ibland är det inte så himla noga vad som sägs när man väl får tag i nån att prata med. Det är mer intressant vilka känslor och tankar som bubblar upp under samtalets gång. Varje dag talar jag med Lena, så har vi gjort i stort varenda dag i fyra års tid. Det brukar i snitt bli en halvtimme, ibland mer, då vi rapporterar om hur dagen varit. Det är trivsamma och ofta glädjande samtal, om vår längtan, vårt medlidande och en och annan politisk analys. Igår pratade jag en timme och tio minuter med Uffe i Stockholm. Vi ringer varandra nån gång i månaden, ibland med längre uppehåll. Därav de långrandiga samtalen. Det är en hel del skoj och flams när vi talas vid och det fyller sin roll. Det är det skrattande samtalet.

I det goda samtalet blir vi utforskande, upptäcktsresande samtidigt som vi själv vågar tala klarspråk. Ett sådant samtal får tid och rum att försvinna, där vi ger och tar och där båda månar om rättvis fördelning av ordet. Sånt som stärker gemenskapen och relationen. Det är då som vi kan spegla våra tankar och ord i någon som lyssnar. Någon som tar oss på allvar.

Det är nog ganska viktigt att man känner trygghet, att det finns så pass mycket harmoni att man vågar säga vad man egentligen tycker, utan att vara rädd för att den andres värld ska rasa sönder och samman. Samtidigt som man själv måste lära sig att stå pall för lite konstruktiv kritik. Det kan vara förödande om man under samtalet måste stå i ständig beredskap mot ironiska nålstick, passiv aggression – där det finns en svårtydd undertext. Vissa samtal är dömda att misslyckas. Sådan man har med någon som fått för sig att vara den viktigaste personen på jorden, den toppar ligan för personligt lidande och som visar noll intresse för omvärlden.

Men visst måste man tillåta att andra, periodvis, är mer sårbara, som mår så illa att de har svårt att lyssna på andra. Då handlar det om empati. Fast den kan ju ha sina gränser. Om denna sårbarhet pågår ständigt och jämt, utan synbart slut, så kan det bli tröttsamt. Personligen har jag alltid haft svårt att föra samtal i grupp, när det babblas till höger och vänster om mig. Bättre har det inte blivit med åren, särskilt inte då jag drabbades av Parkinson. I den sjukdomen kan tankeverksamheten gå långsammare. Hur jag än försöker hänga med och försöka få ordet, så är jag steget efter. Det är rent av pinsamt. Så jag blir ofta tyst.

Men goda samtal med en och en, öga mot öga eller via mobilen, är livsviktiga. Särskilt i tider av isolering och påtvingad ensamhet.

 

© Kent Lundholm 2020

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Den psykiska pandemin

Av , , Bli först att kommentera 7

Skrev i går om den sociala distansen vi tvingas till för att inte sprida smittan av coronaviruset. Vi är sedan tidigare duktiga på att hålla avstånd. Men isoleringen i ensamhet kan leda till leda till en social isolering där vi odlar våra fobier och panikattacker. Det finns en växande grupp som lever med psykisk ohälsa, och gjorde så långt innan coronapandemin. Den gruppen kan knappast ha minskat. Misstänker att vi i framtiden kommer att se en ökning av den psykiska ohälsan.

Redan före pandemin levde vi i ett samhälle som präglades av ensamhet. Jag tror att den sociala distanseringen kan väcka liv i symtom och gamla beteende, dessutom skapa nya fall av psykisk ohälsa som inom snar framtid kommer att belasta psykiatrin. Förmodligen kommer även att självmordsstatistiken att öka.

Sociala ångest (eller social fobi som det hette tidigare) är ett tillstånd som gör att man blir en rädd människa. På sikt en människa blir rädd för att bli rädd. De som är sårbara för isolering och ensamhet, kan under pandemins distansering utveckla en social isolering. Mängder av människor kommer att stanna kvar i sina lägenheter – trots att myndigheterna meddelar att faran är över. Den sociala isoleringen skapar svår ångest, rastlös oro, panikattacker, sömnlöshet – både då vi närmar oss det vi blivit rädda för – till slut vid blotta tanken på en fullsatt biosalong eller en gnisslande hiss.

Panik och ångest  startar när vårt inbyggda larmsystem går igång. Vi har fått med oss det från tiden då vi bodde i grottor och levde under ständigt hot från vilda djur. Amygdala en lite ”ärta” i hjärnan leder trupperna och trycker på ”larmknappen”: Hot! Fara! Paniken tar fart och gör dig redo för att fly eller slåss för ditt liv. Hjärtat börjar slå hårt och snabbt, det drar åt över bröstet, det sticker i läpparna och fingrarna, munnen blir snustorr, kroppen skakar. Du håller på att dö! Tror du! Men det bara känns så. Rädsla är bara en känsla – men det inser man inte mitt under en panikattack.

Amygdala har gjort en feltolkning, det finns inget farligt. Det var inget flygalarm, bara en bil som tutade ute på gatan. Till slut kan vi utveckla ett Paniksyndrom. En diagnos jag fick i 20 års åldern (1981). Då handlade det inte om enstaka panikattacker, utan jag hade veckolånga perioder med 5-10 panikattacker per dag. Jag var fullkomligt slut. Gick nåt halvår i nån slags terapi där terapeutens försökte få mig att koppla på förnuftet och intala mig själv att det bara rörde sig om känslor.

Så jag började självmedicinera. Ångestdämpande mediciner typ Valium, Rohypnol. Vilket ledde till ett mindre helvete när de slutade att verka och paniken återvände – med dubbel styrka. Men det skulle ta år innan jag klarade av att gå på bio, sitta i möten i små rum med många människor, åka i rulltrappor och befinna mig på höga höjder. Men jag kämpade på – på egen hand – och utmanade mina rädslor för att ”släcka ut” fobi efter fobi.

Den sociala distanseringen som är konsekvensen av den dödliga Covid-19, kan med andra ord leda till en social isolering med komplicerande fobier och paniktillstånd. När vi en dag åter får röra oss fritt i samhället, kommer en stor grupp människor att stanna kvar i sina ”trygga rum.” Det talas mycket om den ekonomiska kris som väntar oss när pandemin klingat av. Mängder av företag går i KK och hjordar av arbetslösa köar vid arbetsförmedlingen. Däremot hör jag inget om hur vi människor kommer att reagera på det psykiska planet. Den psykiska ohälsa kommer att  skjuta i höjden och vara en starkt bidragande till att enorma kostnader uppstår när vi ska försöka få folk på fötter igen.

Redan före pandemin beräknade Socialstyrelsen att mellan 20 – 40 procent av Sveriges befolkning lever med psykisk ohälsa. I denna grupp beräknades 10–15 procent behöva psykiatrisk behandling. Enligt Försäkringskassan är psykisk ohälsa den vanligaste sjukskrivningsorsaken. FN:s Världshälsoorganisation WHO har tidigare varnat för att psykisk ohälsa kommer att bli den största och snabbast växande utmaningarna mot folkhälsan i världen.

Den skrämmande pesten som heter Covid-19 skapar i sig oro och ångest. Det är naturligt vid en kris, vid ett hot. Då SKA larmet gå. Men inte hela tiden, inte 20 gånger per dag. Det är ingen vild gissning att den psykiska ohälsan kommer att öka efter att ”faran är över”.  Lägg till vårt stillasittande, tröstätande, ökade intag av brännvin, som på sikt gör oss somatiska sjuka. Katten på råttan å råttan på repet …Stressen och inaktiviteten gör oss feta. Vi får högt blodtyck, diabetes, artroser, cancer, hjärtinfarkt, stroke. Vad kommer en sådan utveckling att kosta samhället?

Efter corona väntar en psykisk pandemi.

För övrigt kan du läsa mer om psykisk ohälsa, ADHD, paniksyndrom och missbruk i min självbiografi ”Spring Kent, spring!” 


”Öppet, ocensurerat och oerhört angeläget innehåll som är mästerligt välskrivet. 5 poäng av 5 möjliga”.

Beställ ett exemplar för 113 kr!  >>> Till Bokus

 

Om konsten att hälsa

Av , , Bli först att kommentera 9

Social distans. Ett aktuellt ”inneord” som för lång framtid kommer att förknippas med ett elakt, livsfarligt virus – corona. Håll två meters avstånd för att undvika smittspridning. Ett enkelt råd som räddar liv. Inte särskilt svårt att förstå eller att förhålla sig till. Vi ska inte ens skaka hand, än mindre kramas. Nu nickar vi åt varandra, vinkar eller kanske gör en honnör när vi möts.

Vi får lära oss att med teknikens hjälp hålla social distans. Digitala möten är kanske här för att stanna. Vi kanske inser att det är ganska skönt att slippa träffa folk i verkligheten. Vi lär oss också att allt för många och intensiva möten kan leda till döden. När människor möts hud mot hud sprids smittan.

Hur märkligt och stolligt förhöll vi oss inte till de stackare som drabbats av HIV/Aids då den smittan spreds under på 80-talet? Det är viktigt att förnuftet får råda. Vi får inte stoppa huvudet under armen, särskilt inte när faran är över. Det är kanske då som de verkliga konsekvenserna kommer; då syndarna ska utses och straffas.

 

Social distans är inte något egentligt problem för mig. Jag har under hela mitt liv levt med den sociala distansen som ett naturligt, normalt tillstånd. Jag är av hävd, femte generationens inbitna handskakare. Jag är oppstillt i en miljö där spontant kramande och pussar på kinden icke hörde till vardagen. Kramas? Men huvva så fjolligt!

Personligen har jag alltid haft svårt för att släppa folk innanför min bekvämlighetszon, förbi min osynliga gräns. Jag har alltid känt mig obekväm med att kramas i tid och otid. Med åren har jag tvingats lära mig att kramas (dock en aning tillgjort), då detta tycks ha blivit det naturliga sättet att hälsa på. Men om jag får välja, om jag hinner, kliver jag fram med ena foten, för att stå stadigt, och skjuter fram högerhanden till en handskakning. Den framrusande kramaren som med utslagna armar tänker skuta mig i sin famn, måste tvärnita och får besviket nöja sig med en handskakning. Men … skulle en handskakning vara en lägre, sämre, mindre värd form att hälsa på. Icke!

Märkligt, obehagligt blir det när okänt folk, de man möter för första gången, vill hälsa på mig med en kram. Många tycks känna sig avvisade när jag sträcker fram min högerhand och undviker en kram. Det är en felaktig slutsats. Det har inget att göra med mina känslor för personen i fråga. Jag är enbart en inlandsman som inte fick lära mig att kramas.

Det låter kanske ledsamt, men ute i skogarna där jag växte upp kramades inte folk. Möjligen under täcket i becksvarta natten. Nej, man sträckte fram handen, tog av sig mössan, bockade och tackade när man fick sina julklappar eller presenter, när man träffade farmor, farbröderna, mormor och morfar. Så tackade jag även mor och far. Ofta skrotades även handskakningen och ersattes med ett hurtfriskt ”tjosan, tjosan!” eller ett ”hej på dej!” Det dög gott. Men att kramas … Nä, det var sällsynt. Jag har svårt att minnas en enda kram i min barndom och uppväxt. Även om jag förmodligen behövt närkontakt vid vissa tillfällen.

Numera gillar jag att krama de personer som jag valt att släppa förbi gränskontrollen, de som av mig fått ett godkänt pass och visum. Min kvinna, min dotter, några av mina närmaste vänner brukar jag då och då hälsa på med en kram.   Det har alltså inget att göra med högfärd, högmod och allmän kylighet. I grunden är jag en varm och empatisk person. Min avoga inställning till kramandet har ÄVEN att göra med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, såsom ADHD, där det förekommer problem med kroppskontakt. Det är nåt fel på vår perception, alltså hur vi uppfattar/tolkar sinnesintrycken. En kram kan därför sprida ett obehag i hela kroppen.

Jag har en märklig överkänslighet av beröring, som gör att jag exempelvis har svårt att vara klädd i allt för åtsittande kläder. Får panik när en slips eller polotröja trycker mot halsen. Jag har svårt för lätt beröring som blir till plågsamma kittlingar, medan en rejäl muskelmassage gör mig lugn. Ja, det är trassligt. Lägg ihop detta med min uppfostran, min uppväxt där vi nästan aldrig kramades, så får ni kanske en förklaring till att det finns människor som blir handskakare. Men som sagt, det betyder inte att jag är känslokall eller att jag på detta sätt avvisar människor.

Jag säger INTE nej till all slags kroppskontakt. De som känner mig vet hur jag kan njuta när händer masserar mina ben och rygg. Att leva ensam och utan beröring är faktiskt en hälsorisk och ibland längtar jag så stark efter kontakt att den blir en ”hudhunger”. Vi behöver alla fysisk närhet för att vi ska må bra och känna oss trygga och lugna. Men visst, jag har ett komplicerat förhållningssätt till beröringar. Jag har svårt med hälsningskramar, men kan ligga i timmar och njuta av en ryggmassage.

Sålunda … jag har generellt inga större problem med rekommendationen att hålla en social distans på två meter. Samtidigt som jag känner en psykiska påfrestning i min påtvingande isolering och ensamhet. Det som jag beskrivit i tidigare bloggar. Ska vi skaka hand på det?

 

För övrigt har en av mina favoritförfattare, P O Enquist, idag den 26 april 2020, avlidit. ”Musikanternas uttåg” ser jag som hans bästa litterära verk. Hans författarskap var ju så brett. Romaner, drama för teater och film.

Tack P O för din klokskap och för att jag emellanåt fick låna dina tankar och följa den stig du trampat upp genom de västerbottniska skogarna av storvuxna tallar, yviga granar och vackra solgläntor.

 

 

Läser allt – samtidigt

Av , , 1 kommentar 8

Jag har alltid läst flera böcker samtidigt. Ofta en roman som bas, sedan faktaböcker och biografier vid sidan. Förmodligen har det att göra med att jag så lätt blir uttråkad och att jag tidvis har svårt att fokusera någon längre tid. Allt sprunget ur min ADHD. Fast de gånger jag greppat en ”storroman”, när Torgny Lindgren eller Göran Tunström släppt nåt nytt, blev jag uppslukad av en enda text.

Den senaste tiden har ovanstående titlar legat utspridda lite varstans, ofta på bordet i vardagsrummet, och jag har läst dem – under en och samma period. Inte samtidigt, men jag har varvat mellan dem, utan någon särskilt ordning.

Lite kort om böckerna:

”Grottdykaren” är en biografi om den finländske grottdykaren Mikko Passi – en bok som vi läser i Bokpratarna, läsecirkeln bestående av mogna bokläsande män. Det var jag som valde den. En fantastisk story om hur Mikko och en kollega 2018 räddade 12 pojkar som fastnat i en vattenfylld, två kilometer djup, lång grotta. De sövde ner pojkarna, lindade fast deras armar med tejp och tog dem, en efter en, genom de smala gångarna, ut mot räddningen. Tyvärr tycker jag att författaren Johanna Elomaa slarvat med gestaltningen av karaktärerna och med miljöskildringen. Denna story borde inte varit svår att dramatisera och förtäta, inte minst de klaustrofobiska inslagen under dykningarna genom trånga tunnlar med lerigt vatten. Alltså – boken var si så där.

Har tagit mig igenom de dryga 400 sidorna i Phil Collins biografi ”Not dead yet”, trummis och sångare i Genesis, tillika en än större soloartist som sålt antal plattor i Beatles-klass och som kan fylla Wembley stadium med 50 000 åskådare. Collins är en av mina stora musikaliska idoler som varit med mig sedan 16-års ålder. Han var i början medlem i Genesis, men blev med tiden allt mer som soloartist. Men oj vad han pladdrar i denna bok. Förläggaren borde ha tvingat Collins att stryka 100 sidor.

Trist att läsa om Collins pajade rygg som gjort att han inte längre kan trumma och att rösten håller på att lägga av. När han förra året uppträdde i Stockholm, äntrade han scenen med en krycka och satt sen stilla på en stol. Jag måste erkänna att jag haft det jobbigt med språket, då dessa 400 är skrivna på en märklig brittisk engelska. För 13 år sen lades Genesis ner – nu sägs det att gruppen ska ut på turné igen.

Tidskriften Västerbotten har getts ut mellan 1920 och 2014 av Västerbottens läns hembygdsförbund. En kulturskatt där man får lära sig om det mesta, från hur man var klädd på 1800-talet till hur och varför man gräver ett krondike. Synd att den lades ner. Jag har ett 40-50-tal i min ägo.

Bo Malmbergs ”Kronotorparlandet” fick mig att förstå hur detta med skogs- och kronotorp fungerade – särskilt då jag själv  vuxit upp i ett kronotorp i skogarna utanför Lycksele.

”Lycksele 50 år” kom ut 1996, 50 år efter att Lycksele 1946 blev en stad. Innan det hade Lappstockholm bara varit en köping som kallades ”plass’n” i folkmun. Jag har läst den och ett tjugotal av ”Västerbotten” och ”Kronotorparlandet” för att skaffa mig viktiga kunskaper i skrivandet av romanen om Ester Nilsson.

När man skriver romaner använder man kanske 5-10 procent av den fakta man tryckt in i skallen. Författaren är ju allvetande vad gäller sin berättelse, men man får inte bli predikande och rabbla en massa siffror och svåra ord för att försöka briljera på läsaren. Skriv inte folk på näsan! Däremot är det tryggt som författare att veta mer än man behöver skriva.

Det märks att isoleringen börjat gå mig på nerverna. Sover illa, jagas av mardrömmar, är rastlös och orolig dagtid, får allt svårare att hålla mig till rutinerna och att plikttroget arbeta med skrivandet minst 6-7 timmar per dygn, köra runt med dammsugaren, kliva in i duschen och äta tre mål mat per dag. Dag 25 i total isolering börjar sätta sina spår. Stressen sätter igång obehagliga processer i kroppen. Blir panikslagen när jag hör att först i juni kan de lätta en aning på isoleringen. Två månader till i min tvåa uppe på Ersboda … (hjälp!)

För övrigt fortsätter tiden att gå, oberoende av vad vi gör, tänker och känner. Ibland upplevs den som en galopperande häst, andra gånger som en sengångare i djungeln. I själva verket är tiden konstant. Den håller alltid samma tempo, in i framtiden, in i evigheten, vare sig vi vill eller inte, vare sig vi är på plats eller inte.

Isoleringens baksidor

Av , , Bli först att kommentera 7

I detta nu sitter flera miljarder människor isolerade på grund av pandemin. En del av egen vilja, en del under hot. Jag är inne på min 25 dag av ”frivillig” isolering i ett höghus i Ersboda, Umeå. Jag är en högriskpatient som inte skulle överleva Covid-19. Redovisade fall enligt WHO är att 2,6 miljoner blivit smittade och drygt 183 000 har avlidit i Covid-19. Mänskligheten lever under ett världsomspännande hot, ur flera aspekter.

Stoppa spelandet
Precis som jag skrivit klar denna långa blogg håller regeringen en presskonferens, just om de indirekta sociala riskerna som uppstår när folk tvingas sitta instängda. En av riskerna är ett ökat spelberoende (vi bör nog lägga till alkohol och andra droger). Nu ska regeringen ändra regler. Låter bra! Men varför ”dutta på” med begränsningar på de summor man får satsa – förbjud skiten! Det är samhället (ej de godmodiga spelbolagen) som får stå för rehabiliteringskostnaderna av hjorden av spelmissbrukare.

Orons tidevarv
Somliga är oroliga för sjukdomen och dödshotet, andra bekymrar sig för det ekonomiska på det personliga planet, kanske även för samhället i stort. En del räds brunskjortorna som försöker dra nytta av den rädsla och ilska som uppstår. Man kan, som jag gör, känna oro för samtliga påståenden. Pandemin är en livssituation vi inte styra. Lika lite som vi kan kontrollera vulkanutbrott, tåg som spårar ur, jordbävningar.

Bristen på kontroll kan i sig skapa en massa oro. Just nu kan ingen heller säga när denna karantän tar slut. Det vi vet är att därute finns ett dödande virus, inte för alla, men i högre grad för de s.k. riskgrupperna.

Det finns som alltid vid olika kriser, en ”upprorisk” grupp som misstror myndigheterna och som av nån anledning tror sig kunna svär sig fria dödshotet. Detta gäller inte dem! ”Jag går ju för tusan på gym fyra gånger i veckan!” De tror sig kunna köra sitt ”egna race”.

Många i det så kallade ”krogfolket” lutar sig mot myten om att unga (och starka) inte kan bli smittade eller insjukna i Covid-19. En riktig skröna.  Visserligen får barn och yngre färre symtom och mindre biverkningar, men visst dör väl relativt unga i Covid-19! Men vad ”krogfolket” däremot kan göra, med sitt spring där coronaviruset kan frodas: Det är att de lik förbannat kan sprida smittan! Till sin gamla mormor eller hjärtsjuke svåger, eller astmasjuke granne.Trots att de går på gymmet. Jag tycker att det visar på brist på empati och medlidande för andra människor.

 

Redan dubbelt drabbade
Det finns en rad psykiska tillstånd/sjukdomar där de drabbade, med eller utan pandemin, är vana av att lida av svår ångest och rastlös oro. Det finns även grupper som socialt straffas dubbelt av att tvingas till isolering. Vad svarar en hemlös på frågan: ”Varför är du inte hemma som alla andra för att inte sprida viruset?” I Indien sitter dryga miljarden lydigt i karantän, medan ett tiotal miljoner ”fuskar” – de hemlösa. Skulle de lyda order, svalt de ihjäl. Sedan har vi en stor grupp kvinnor som lever ihop med våldsamma och alkoholiserade män. Att bli instängd med en sådan karl en längre tid, kan kosta dem livet.

Farlig ensamhet
Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam, bli tvingad till isolering. Ulvarna kan ta dig! Alltså – stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Isoleringen gör oss mer sårbara. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Nu och framtiden
Det är klart att vi i dessa unika tider då mänskligheten hotas, att vi lyder de som vet, de som kan. Då krävs det ödmjukhet från vår sida. Men vi ska vara medvetna att det kommer tid efter pandemin och isoleringen: Då med andra konsekvenser. Det torde var en fördel att redan nu vara medvetna om dem. Kunskap är A och O.

Då får vi hoppas att vi har politiker som står stadigt i myllan och ser till att det finns en rättvis fördelningspolitik och visioner om ett framtida tryggt, rättvist samhälle.

Vi kommer att få slåss för det öppna samhället och demokratin. Det finns Mörkermänniskor som vill dra nytta av osäkerheten i samhället och ilskan hos folk.

 

Dessa fantastiska män som vet hur man angör en brygga …


”Jag inte har sett något virus flyga omkring”…

Citat: Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko

”Som en vanlig förkylning”
Det finns ett gäng ledare som redan i dagsläget försöker dra politisk nytta av pandemin. Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko förnekar epidemihotet eftersom han ”inte har sett något virus flyga omkring”. I Ungern har parlamentet godkänt en undantagslag som ger premiärminister Viktor Orbán så gott som obegränsad makt och som kringskär yttrandefriheten. Brasiliens högerspöke till president Bolsonaro, har sagt att ”covid-19 inte är värre än en förkylning”. Allt dumt som Trump sagt skulle krävas timmar av skrivande. Men visst var det han som sa att i USA hade man minsann god kontroll som förutspådde att alla besökte påskmässan. Mannen i öst, Putin, sa för ett par kvällar att i Ryssland hade man kontroll över virusläget. En lögn!

Tron på konspirationer
Konspirationsteorierna frodas. Rädsla och okunskap får somliga att söka förklaringar i dolda komplotter. En teori är att corona är skapat i ett brittiskt labb på uppdrag av Bill Gates.

En annan teori menar att coronaviruset används för att dölja den farliga strålningen från de nya 5G-masterna. I alla tider har folk trott att epidemier och pandemier är en planerad utrotningskampanj.

För övrigt: Håll ut! Spela lite schack (mot er själva …) Överlev Covid-19. Håll er sysselsatta, försök behålla rutinerna. Skriv och läs. Ring, mejla vänner och bekanta – nån av dem borde väl svara. Om inte: Omdefiniera ordet vänskap …

© Kent Lundholm

 

Dokumenterad hembygd

Av , , Bli först att kommentera 7

Under denna sömnlösa natt har jag förkovrat mig i gamla tiders leverne. I natt läste jag bland annat ”Studiecirkel från Ekorrträsk byastuguförening 1983-1993”, en imponerande sammanställning på dryga 250 sidor där nån stackare skrivit in allt på en gammal, manuell skrivmaskin – utan större stavfel. I den nämndes platser, händelser och personer som har med min släkt att göra.

Måndag till fredag, vår- och hösttermin, hämtade skolbussen jag åkte med ett tiotal ungar i Ekorrträsk; en vacker by vid en stor sjö. En klassisk bondby. Inga små torparstugor eller enkelstugor i den byn, utan mangårdshusen hade många rum och var byggda i två plan. Ekrorrträsk låg dessutom i Degerfors socken – dock gick ungarna på 60/70-talen skolan i Lycksele.

I studiematerialet figurerar en kort berättelse där min farfar Erik finns med, och i synnerhet min farfarsfar Olle Olofsson f. 1871, hans hustru Agnes och deras åtta barn, där Erik (farfar var ett av dem). ”Gäck-Ola” som Olle Lundholm kallades tog över stället Insjön, som ligger nån dryg mil från Vilan vid nuvarande E 12. Det var bara det bekymret att den förre ägaren icke haft råd att bygga någon stuga. Det hade heller inte Olle. Så familjen bodde i lagårn. I ena änden bodde folket, i den andra huserade kor, grisar och får. (Bilden: Ej ladugården i Insjön).

Ja, farfarsfar var var lika fattig som sin föregångare, så han reste inget hus i Insjön. Det gjorde inte heller han som tog över efter Olle, Leonard Jonsson från Arvträsk. Jo, han sågade till brädor, skaffade lite timmer men reste ingen stuga. Sedan berättas nåt som låter som en skröna, att denne Leonard åkte till Amerika för att jobba ihop pengar till husbygget, men föll överbord och drunknade i Atlanten på hemvägen. Virket han skaffat tidigare lär ha fått ligga och ruttna.

Historien om farfarsfars namnbyte finns inte med. Det var tydligen så att var och varannan hette Olofsson i dessa trakter, så han och brodern gick vintertid till Lycksele (ca 3 mil) och sökte upp en präst för att göra ett namnbyte. Lindholm ville de heta. Men prästen som skulle ha varit berusad skrev istället Lundholm i kyrkboken och vägrade sedan ändra detta. Därför heter jag Lundholm och inte Lindholm. Farfar Erik gifte sig med farmor Stina och de blev som vuxna kronotorpare (Nymyrliden) i Bäckmyran. Farfar dog relativt ung i magkräfta.

Även historien om min farmors bror Johan Olofssons död i 1:a världskriget beskrivs i korthet. Han emigrerade som många andra i släkten på farmors sida. Jon som han fick heta i Amerika stupade 1918, när kriget i princip var slut. Läggas till kan göras att: Johan tog värvning i amerikanska armén och hamnade i ett träningsläger i Iwoa, skeppades sedan över till Liverpool, för att sedan skeppas vidare till Frankrike och skyttegravarna i Aigney-le-Duc. Den 26 september 1918 dog Jon i sviterna av en granat som träffade honom. Ytterligare 5 kamrater dog vid det tillfället.

I många liknande sammanställningar dyker ofta någon form av berättelser om och kring Samuel Renman upp, även kallad ”Samuel Höpp-opp”. En kuf som levde i Renträsk och i sluttningen av Kammarberget i Lycksele Socken i slutet av 1800-talet. Kring denne man florerar än i dag en del märkliga skrönor om hans kraftigt överdrivna förmåga att hoppa långt och att vara sanslöst spänstig. Dessutom kunde han springa mycket fort – och långt och länge. Tydligen outtröttlig. Han och familjen bodde antingen i en stuga eller en jordkula uppe på Kammarberget (beroende på berättaren). Ibland försedde berättaren honom med en lång granstör som han använde för att snabbare hoppa sig fram med. Han lär ha ska sprungit fram och tillbaka till Vindeln över dagen som måste ha legat 5-6 mil bort.

Någon räknade ut att han måste ha sprungit/hoppat fram i cirka 60 km/h. En supermänniska med andra ord. Samuel dog mitt i kallvintern. Frun var tvungen att frysa ner honom inne i vedboden, till dess någon kunde frakta liket till körgårn. Hustrun och de sex barnen flyttade från ”jordkulan” till just – Ekorrträsk.

Så kunde det vara förr i tin.