Struktur i juletider

Av , , Bli först att kommentera 8

Parkinsonstrött man


Efter ett par
veckors skov i sjukdomen, har jag åter börjat träna och ta korta promenader. Mådde ju prima efter de fyra veckorna på neurologirehabiliteringen. Genom intensiv träning fick jag bättre hållning, balans och blev starkare. Har tappat en hel del muskler. Fan, benen påminde om piprensare. Köpte hantlar och dragsnoddar för att kunna träna här hemma. Var flitig. Men  två  veckor efter hemgång, slog värken till, och nervsmärtorna hoppade runt i kroppen.

Strukturtavla

Jag blev mentalt sänkt av bakslaget vilket utlöste mig en Parkinson relaterad depression. Sa inget  om detta till mina doktorer. Det fick självläka. Plågades av en molande tungsinthet som försämrade mitt minne och fantasi. Visste knappt vilken veckodag det var. Ett tag fick jag för mig att jag blivit dement. En bipolär depression är explosiv, förlamande och är fallet tillräckligt högt, om man strax innan varit uppe i det blå, så tappar man helt luften vid landningen. En depression som är sprungen ur min Parkinson är lika trög som sjukdomen i sig.
Jag har försökt följa rutiner och styrt upp dagarna med få struktur  över var dag. När man mår dåligt och lever ensam är det lätt att släppa taget om sin omgivning, sin bostad och sig själv. Man blir sittande. Därför fick jag en struktur- och planeringstavla av min arbetsterapeut. Det låter kanske löjligt att sätta upp lappar där det står skrivet: Städa, plocka ur diskmaskinen, tvätta kläder, vila, träning, men faktum är att det fungerar. Genom att planera sina dagar blir tiden tydlig och man inser hur många småsysslor man har att hålla reda på och då uppstår kaos.

Jag har i väntan på att förlaget korrekturläste Esterromanen, har jag utfört uppdrag till FoU-panelen, skrivit julkrönika till Lokaltidningen, skrivit fem noveller och pulat på med något som påminner om en diktsamling – samtidigt som jag hållit koll på mina småsysslor i vardagen. Sakta har tungsinnet släppt.

Romanen om Ester

I torsdags återfick korrekturet som lektören och förläggaren läst. I den stora textmassan (ca 450-500 sidor i en tryckt bok) finns som vanligt en del knäppa dyslexifel, men det var väntat. Efter  långa diskussioner har jag tagit bort en tongivande karaktär som tog för mycket plats och störde gestaltningen av Ester. Kill your darlings som det kallas på författarspråk. Men efter 45 sidor saknar jag inte diakonissan som var tänkt att vara Esters andliga stigfinnare. Det fixar Ester på egen hand. Jag har även filat på dialogerna och noga följt mitt berättaperspektiv. Det kommer att krävas 3-4 korrekturläsningar till (minst), så det är en lång sträcka kvar innan romanen trycks. Skulle gissa till hösten. Förlaget påstår att detta är den bästa roman jag skrivit, vilket gör mig barnsligt glad. Därför var jag uppe i ottan för att ta mig an arbetet med romanen ”Älskade Ester”.

Liten flock

 

Snart är det jul. Ibland slås jag av sorgen över att ha förlorat min flock. Jag får strunta i inlandsflocken och istället ty mig till den lilla flock som jag har bildat med dottern Hanna och min älskade Lena + mina vänner här i Umeå. Det bli sannerligen en märklig jul som denna gång ska firas i sociala bubblor bestående av max åtta personer per hushåll. Jag och Lena firar julen här i Umeå. Ledsamt att inte kunna träffa dottern då hon i sitt jobb som butiksbiträde i en affär i stora Avion och att hennes kille snurrar runt på universitetet gör att risken finns att de bär på smitta.

 

Hoppas att vaccinet stoppar Corona och covid-19, men det  är synnerligen oklart hur vaccinationen ska genomföras. Gamlingar och sjukhuspersonal först – och även högriskpatienter (sådana som jag.) Men ingen tycks veta hur de samordnade enheterna ”hittar” oss som tillhör gruppen av de som icke överlever en attack från covid-19.

Arbetslösa tomtar

De lär inte bli insläppta i dessa Coronatider.

Vad är mod?

Av , , Bli först att kommentera 9

Kan man träna upp sitt mod, ungefär som när man tränar upp en muskel? Vad nu mod egentligen är? Ja, det kan faktiskt vara lika modigt att göra upp med sina rädslor som att syssla med fallskärmshoppning. Ett hopp är över på ett par minuter, en kamp mot daglig panik kan ta flera år och kräver ett mycket stort mod. I varje fall anses det som modigt att klättra uppför en brant klippa, bestiga höga berg, hoppa fallskärm, syssla med backhoppning. I mångt och mycket om korta dopaminkickar – precis som när en alkis tar dagens första sup.

Logisk måste man då vara en fegis om man vägrar hoppa bungyjump från en hög bro med vassa klippor inunder? Är det verkligen alltid så att det förknippas med tuffhet och smula huvudlöshet lika med mod? Vad händer om jag lägger till orden förnuftig – omdömesgill, resonabel, klarsynt. Får vi då en annan syn på äventyrarna som kastar sig ut från ett flygplan och förlitar sig på att en tygbit ska veckla ut sig bakpå ryggen, innan man slår i backen blir till en blöt fläck – tjugo, trettio år före ens egentliga, statistiska död som en 82 årig feg gubbe på ett sjukhem.

Jag har jobbat många år inom åldringsvården och aldrig hört någon säga med bitter röst och tårfyllda ögon: ”Harreligen att jag inte försökte bestiga Mont Everest!” Ingen annan har rullat runt i sängen, skrikande av ånger: ”Att jag aldrig prova på att dyka från 50-metersklippan när jag var i Grekland 1949.”

Nä, vad som är mod och ren dumdristighet är emellanåt hårfint. Likaså kan det var vara knepigt att begripa sig på feghet/rädsla.

Modet är kanske något som finns mycket närmare oss än vi någonsin kan tro. Modet att våga visa oss sårbara och stå upp för oss själva, att inte låta andra trampa på en, göra narr av oss. Modet kan ju också vara att våga ingripa när någon medmänniska håller på att sparkas ihjäl av ett gäng ”mentala kalhyggen”. Eller är det bara dumdristigt eftersom att skinnskallarna förmodligen kommer att sparka ihjäl även dig.

Jag tror att vissa slags mod har att göra med grupptryck. Man klättrar trots en vansinnig skräck och en fara för livet för att få bli ”medlem” i just denna flock av bergsklättrande och fallskärmshoppande alfahannar. Utsätter vi oss för ett sådant mod, så har vi inte bara besegrat sina rädslor, utan även naggat våra inre övertygelser att inte riskera livet i onödan. Dessutom har jag inte tillfredsställt mitt egna, personliga mod och kanske besegrat en förlamande rädsla, utan jag har klättrat uppför klippan för att tillfredsställa andra människor.

Människan är ett flockdjur. Flocken är en social gemenskap som ger oss trygghet och gemenskap. Hamnar vi utanför flocken, vårt sociala sammanhang, är det lätt att modet sviker oss. Våra hjärnor kan bete sig underligt och larmar om faror som inte finns. Vi hamnar i en ständig jourverksamhet. Det handlar om djupt nedärvda egenskaper från tiden vi levde i grottor och ute på savannen. Utan flock kan en 500 meter lång promenad till matbutiken kantas av en rädsla (eller brist på mod) som påminner om att dyka med huvudet ner mot havsvågorna 150 meter längre ner. I ensamheten och brist på en flock kommer vi att bli rädda för att misslyckas och vi drabbas av skam och känner oss värdelösa. Vi blir rädda för att misslyckas. Den ångest som en gång var nödvändig för att vi skulle överleva på savannen, kan i våra dagar bli till ett sånt meningslöst, plågsamt lidande att man tar sitt liv.

Åter till frågan: Kan vi träna upp vårt mod? Jo, jag är övertygad om det. Men det kommer att krävas ett stort mod av den som ska börja träna på detta. Det handlar om att utmana de värsta av våra rädslor, och i nästa andetag inse att rädsla bara är en känsla. Själv har jag gått i KPT-terapi för att få bukt med en massa rädslor. Dock handlade det aldrig om att våga hoppa fallskärm eller klättra uppför höga klippor. Hjärnan är en kemisk fabrik och kan feltolka farorna. En urgammal nedärvd funktion som var nyttig när vi levde på savannen, kan i våra dagar ställa till med ett rent helvete. I djupet av hjärnans tinninglober finns små knölar som heter amygdala, vars uppgift är att dra igång larmet när något farligt hotar oss. Det är då som rädslan slår till: Du får svindel inne i hissen, tror att en trädgren är en orm, och om rädslan övergår i panik kan du förledas tro att ditt hjärta håller på att stanna. Kort man beskriva det som sker är att amygdala tar en genväg och struntar i förnuftet (som skulle ha gett oss rätt information). Istället startar amygdala hela det urgamla larmsystemet som får rädslan att sätta sig i kroppen beredskap genom att ge oss hjärtklappning och flytta om blodet i kroppen: ”Gör dig redo för att fly eller slåss mot den sabeltandade tigern!”

Jag tränade i ett drygt år i KPT innan mitt medvetande och förnuft besegrade amygdala. För att göra något sådant krävs att man vågar visa sin sårbarhet – och för att göra det krävs ett stort mod. Det krävs även mod för att provocera fram en panikattack (som kan kännas som att hoppa från ett plan utan fallskärm) och sedan vänta ut känslan genom att lära sig en särskild andningsteknik.

Läste en studie som visade att ”äventyrare” som hoppar och faller mot döden och kör för fort har mindre amygdla än normalt. Kanske borde ”äventyrarna” behöva träna på att ge tusan i att riskera sina liv genom att kasta sig utför en klippa eller från ett flygplan med ”några tygbitar” bakpå ryggen. Ja, rynka på näsan! Kalla mig fegis. Men jag tänker inte riskera livet för ett 30 sekunders kort dopaminrus som om det vill sig riktigt illa leder till värre och större utmaningar av livet. Äventyrskickar är som hälla i sig rejält med alkohol. Till slut vill man bara  ha mer och mer till dess ”känslan” ockuperat hjärnan och det limbiska systemet, så att man till slut bara kan njuta av alkoholen eller att falla från höga klippor.

Så att definiera vad mod egentligen är – är inte alltid så lätt.

 

 

50 bra filmer

Av , , Bli först att kommentera 2

TOPPLISTA (Kent Lundholms tycke och smak)

Vilka är de bästa filmerna som jag sett? Jag lyckades, godtyckligt, rangordna 50 filmer. Jag kan inte gå i godo för att de ÄR DE BÄSTA utan det handlar med om vilka filmer som berört mig mest och som jag gång på gång återvänt till. Eller så har jag jävligt lite att göra. Skyller på min rastlöshet i väntan på korrekturet från förlaget.

Nr 1 i mitt filmval.

  1. Fanny and Alexander (Ingmar Bergman, 1982) Det finns en 3 timmarsversion, men jag ser helst den som är nära 6 timmar lång. En hemsk skildring av ondskan, gestaltad av Jan Malmsjö som spelar ”Prästdjävulen”.
  2. Gökboet (1975 Milos Forman. Jack Nicholsons genombrott.
  3. Forrest Gump (1994. Tom Hank i sin bästa film.)
  4. Pulp fiction (1994. Tarantino.)
  5. Pianot (1993)
  6. Schindler’s list (1993)
  7. Sling Blade (1996) Billy Bob Thorton skrev manus, regisserade och spelade huvudrollen.
  8. Den blå filmen (även den Vita och Röd i trilogin. 1993 Kieślowski)
  9. Annie Hall (1977. Älskar Woddy Allen. Zelig och Ta pengarna och stick)
  10. Terminator 2: Judgment Day (1991) Barnsligt förtjust i Arnold-filmer)
  11. Gravity (2013) Alfonso Cuarón. Sandra Bullock
  12. Pans labyrint (2006)
  13. Cinema Paradiso (Giuseppe Tornatore, 1988)
  14. Django (2912) Tarantino.
  15. Moderna tider+ Diktatorn 1936 1940 Chaplin
  16. Lost in Translation (2003) Sophia Coppola
  17. Mulholland Drive (2001) David Lynch
  18. Kaspar Hauser (Herzog)
  19. Aliens (1986)
  20. Moulin Rouge (2001)
  21. Livet är underbart 1997
  22. Mannen utan minne (2002) Aki Kaurismäki
  23. Tjuren från Bronx 1980 Scorsese
  24. Amelie från Montmartre, (Jean-Pierre Jeunet 2001
  25. Into the wild (2008) Regi: Sean Penn
  26. Rosapantern filmerna (Sellers i högform)
  27. Trilogin: Vem älskar Yngve Frej, På palmblad och rosor, Henrietta
  28. Timbuktu (2015)
  29. Fargo (1996)
  30. No country for old men (2007) Coenbröderna
  31. It´s a wonderful life (1946) Frank Capra James Stewart
  32. Sophie’s val (1982)
  33. Searching for Sugar man (2012) Regi: Malik Bendjelloul
  34. Taxi driver (1976 Scorsese. Di Niro)
  35. Att återvända (2006) Regi: Pedro Almodóvar
  36. Matrix (alla tre) 1999
  37. The Talented Mr. Ripley (1999)
  38. Léon 1994 Besson
  39. Jedins återkomst 1983
  40. Sagan om ringen + övriga två.
  41. Gladiator (2000)
  42. Gå och se (Rysk krigsfilm)
  43. Solaris (Andrei Tarkovsky, 1972)
  44. Birdman (2015)
  45. Den gröna milen (Spielberg Tom Hanks)
  46. Men in Black (1997)
  47. Hajen (1975, Spielberg)
  48. 12 years a slave (2013)
  49. Det våras för sheriffen 1974
  50. Sound of music, the (1965)

 

Sling Blade. En kanonfilm.

 

 

 

 

Två män att minnas

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag har bloggat flera gånger om dessa gubbar, men jag kan inte låta bli att återigen väcka dem till liv. Vissa har gjort sig förtjänta av att bli ihågkomna lite då och då. Nostalgi betyder hemresa på grekiska. Men man får akta sig för att inte idealisera det förgångna så att det egna skimmer skymmer den egentliga bilden. Men när det de två gubbar som figurerade i min barndom och uppväxt är det svårt att att låta bli att inte förstora dem till goda jättar eller inbilla sig att de var nedstigna jordänglar.

Filip och Elon och bakom skymtar jag.

 

Precis som pappa var farbror Filip krontorpare och deras hus var på utsidan som vårt, men invändigt var deras tre rum och kök spegelvända i jämförelse med vårt hus. Det var cirka två kilometer mellan husen i byn Bäckmyran. Dit sprang jag och syrran mest var dag eller så kom farbror Filip farandes på sin sparkcykel.

 

Elon Brändström, Bäckmyran

 

Elon däremot körde bil vart än han skulle. En av de bilar som höll längst var en gul Fiat, då han hade en förmåga att göra skrot av sina bilar genom dikeskörningar eller frontalkrockar med andra fordon. Han drevs även av ett tvång att utforska traktens alla skogsbilvägar eller följa hjulspår djupt in i skogen. Pappa var den som drog loss Elons bilar som fastnat i lera eller på nån blötmyr. Elon var eljest och hade sin alldeles egna bild av världen vi alla levde i.

Farbror Filip och Elons namn och deras minnesbilder dyker upp inför var jul. Vi var inte släkt med dem, utan egentligen var de ju utifrån sett två gubbar som bodde i samma by som vi gjorde. Men de blev något mycket mer än våra grannar. De skulle inte behöva sitta ensamma medan vi firade Jul, Påsk eller Midsommar. Filip och Elon skulle vara med. Vi ungar älskade dessa snälla män över allt här på jorden – och de var så ödmjukt tacksamma för att inte bli bortglömda. De kunde inte nog tacka för att få tillhöra vår sociala flock och att på det viset få vara del i ett sammanhang.

 

Elon, mor Signe och Filip Brändström.

 

Här en bild på familjen Brändström. Här levde ännu mor Signe, men hon dog tidigt. Farbror Filip blev ensam med pojken Elon, som var speciell, och som Filip försökte skydda och hjälpa på alla de sätt. Redan i skolan råkade Elon ut för mobbarna. Han hade ett märkligt mellannamn som fick folk börja skratta. Första skoldagen kunde inte ha varit lätt för Elon när han skulle ställa sig upp och högt och ljudligt säga sitt fullständiga namn. Elons svar spred sig över trakten. ”Jag het Elon … (han tvekade en stund) Bodil Brändström å jag jer sä trött!” Bodil … Hade prästen skrivit fel? Nja, mor Signe var vist egen av sig.

Han var långsam av sig. När han hos Domänverket som skogshuggare, blev pappa bekymrad. Han tog på sig att hålla sig nära Elon så att han inte skulle skada sig. Elon satt mest på någon stubbe och vilade. ”Varför hugger du inte”, ropade pappa och fick genast Elons patentsvar: ”Jag jer ju sä trött!”

De försåg oss med godis.

 

Elon och farbror Filip försedde oss med godis. Mängder med godis. Och julklappar. Det var två män som inte lärt sig att verbalt tacka för att de fick bli medlemmar i vår familj och ta del av mor Gunhilds dignande julbord. En julafton kom de åkande i Elons gula Fiat, med nervevade bakrutor för att få plats med alla julklappar. Varenda kronor av deras små pensioner måste ha gått åt till att köpa presenter, julklappar och godis till oss ungar.

 

Elon, men ingen farbror Filip.

 

När farbror Filip dog tappade Elon fokus i livet och klarade inte längre att sköta hygien eller att sköta om hushållet. På några år förvandlades till en soptipp och hans liv blev allt mer kaosartat. Till slut låste han dörren och slutade att släppa in oss. Det var vildkatter överallt. Drygt 60 stycken räknade pappa till en dag när Elon var in till Lycksele och köpte godis.

 

Elons sista år på jorden.

 

Han blev tyst, inbunden. 1987 dog Elon. Pappa och en annan granne bröt upp ytterdörren då han inte synts till på veckor. De fann honom sittande död på toalettstolen. Något hade brustit inom honom, något stort blodkärl som brast.

För några år sedan gick vi ”barn” som en gång bott i Bäckmyran samman, och skramlade ihop den summa som behövdes för att rengöra Filip och Elons gravsten. Det var en vacker tanke och vårt tack till två snälla män som en gång levde sin korta stund på jorden.

Deras gravsten blev som ny.

 

 

 

 

Farliga bakåtpassningar

Av , , Bli först att kommentera 4

”Att blicka tillbaka kan vara livsfarligt”, svarade Torgny Lindgren på min fråga angående hans novell i ”Legender” (1986). Jag ställde frågan i slutet av 1990-talet när han besökte landshövdingens residens för ett framträdande. I korthet handlar novellen om fotbollsspelaren, libron, som tidigare i livet aldrig slagit en bakåtpassning till målvakten, men en dag när tilliten sviker honom gör han det ödesdigra misstaget. Detta leder till att anfallaren i motståndarlaget kan ta bollen och slå den i mål. För För detta högförräderi döms backen till döden genom stegel och hjul. Trots att Gud räddade hans liv, så var fotbollsspelaren för evigt dömd av människorna. Torgny Lindgren menade att tillbakablickandet är en meningslös sysselsättning och att gräva allt för djupt och ofta i minnet kan vara farligt.

Faran med att ständigt kasta blickar över axeln, är att man kan bli bitter och då blir man blir otrevlig, sur, gråhårig och rynkig. Bittra människor har svårt för att förlåta, eftersom de inte kan glömma gamla oförrätter. De kan helt enkelt inte stänga dörren till det förflutna, vilket gör att de har vansinnigt svårt att finna lyckan. Istället sår de sorg i sina vänners, sin familjs liv. Bitterhet kan göra oss dömande och få oss att se ner på andra och av bara farten börjar vi sprida lögner och fördomar omkring oss. Bitterhet är ofta frusen ilska.

Håller inte helt och hållet med författaren att tillbakablickandet skulle vara farligt. Bara vi är måttliga i vårt sökande bland våra minnen. Vi kan ju omöjligt bygga en mur mellan Då och Nu och glömma och gömma våra minnen. Är de svåra brukar de på något sätt ta sig upp till ytan och rent av sätta sig i kroppen. Ibland måste vi blicka bakåt för att kunna lära oss av de misstag vi gjort och förstå sambanden som binder samman våra liv. Visst, man kan bli bitter om man ständigt blickar bakåt och fastnar vid något särskilt minne. Då kan man bli gråhårig. Har man nu gjort något riktigt dumt eller blivit utsatt för någon orättvisa tjänar man mycket tid och smärta genom att försöka försonas med det som skett. Om det är möjligt förstås. Men det går ju inte att ända på det som skett. Gjort är gjort. Då kan lösningen vara att försonas eller rent av förlåta. Om man kan förlåta sina fiender och belackare så kan man kanske i slutänden även förlåta sig sig själv – vilket är lättare sagt än gjort.

Jag, som skriftställare, har för vana att göra ständiga besök i minnets dunkla landskap, och har trots detta farliga tillbakablickande (bakåtpassningar) ännu inte blivit dömd till döden genom stegel och hjul. Om man får för sig att skriva en roman är man ofta beroende av att kunna söka sig fram bland sina minnen. Det hör skrivandet till. Med åren har denna form av tillbakablickande blivit ett sätt att förstå mitt beteende och mina handlingar.

Jo, emellanåt blir jag småbitter och då och då dyker tanken upp: ”Tänk om …”   Hur skulle livet ha varit idag ifall historien tagit en annan riktning? Tänk om. Men att tänka så är verkligen att trampa omkring på minnets surmyrar. Mitt resande i minnet, i det förgångna, handlar i mångt och mycket om att försöka acceptera det som hänt. Att minnas är ett sätt att kika in i ett rum och sedan stänga dörren och gå vidare. Dessutom: Att minnas håller mig vid liv. Den dagen då mina minnen är borta finns jag förmodligen inte längre.

Torgny Lindgren

För övrigt vill jag säga: Ni som vill studera och ta del av stor novellkonst bör läsa Torgny Lindgrens novellsamlingar: ”Merabs skönhet”, ”Legender” och ”I Brokiga Blads skönhet.” Att skriva noveller är det svåraste man kan ge sig på. Att skriva kort och samtidigt sammanfatta något stort, är det svåraste som finns.

 

Bli först att kommentera

Jakobs återuppståndelse

Av , , Bli först att kommentera 3

Minns så väl när L-G kom till festen med en ny häftig platta under armen. Det var 1989. Bodde ute på Teg vid den tiden. En period då jag mådde pyton. ”Nu ska ni få höra nåt smått otroligt”, sa L-G med lyrisk stämma och glittrande ögon. Det var Jakob Hellmans debutplatta ”… och det stora havet.” Hans första och enda platta. Efter storsuccén, då plattan bland annat utsågs till hela 1900-talets bästa skiva av Nöjesguiden, tystnade Hellman. Fram tills nu. Han blev en myt, en ikon, en mystisk man som lämnade berömmelsen för att istället arbeta på bageri och i hemtjänsten. Så här lät det 1989.

Han hade kunnat lägga världen under sina fötter … En jordängel? Satt till världen för att väcka vår empati, vårt medlidande och förstå att kändisskap i musikvärlden bara är fernissa över det verkliga livet. För mig betydde skivan oerhört mycket. Musiken var unik, texterna var poesi.

Igår dök han upp i ”Så mycket bättre”. Dryga 30 år senare, nu 55 år gammal, men välbevarad och tillsynes lugn och klok.

”Den bästa förklaringen är nog att jag drog mig bort från människor som kunde pusha mig. Först flyttade jag från Stockholm och drog mig undan det här med musiken och alltihop. Jag var inte nöjd med det jag spelade in, och jag ville inte bjussa på mig själv så mycket som jag fick för mig att det var min plikt att göra”. En av hans förklaringar. Sedan nämnde han i förbigående att det kan han handlat om att han gjort allt för ”inte vara Jakob Hellman”.

”Ibland blir man förvånad över att människor är väldigt kreativa, men det beror på att man hittat sitt naturliga språk. Har man problem och inte kan göra det, då kan man inte göra något alls. Det är svårt att säga vad det berodde på?” Det sa han i en intervju i VK.  Kanske ställde han för höga krav på sig och det är klart: Efter att han släppt en platta som framröstades till 1900-talets bästa så blev kraven skyhöga, det är förståeligt.

Tolkar delar av hans svar som han om hans inre Jag inte var han själv. Att han blev sin egen främling. Sanningen finns i mångt och mycket mellan raderna, i undertexten. Så kliver han upp på scenen och tolkar en låt av Plura – men samma självklara pondus och inlevelse som för 30 år sedan. Det var som han inte gjort annat än sjungit under de 30 åren av ”tystnad”.

Från ”Så mycket bättre”. Jakob Hellman tolkar Pluras låt ”I skydd av mörkret”.

Nu ska han visst efter 32 år släppa en ny platta. Han har lagt ut två nya låtar på Spotify. Återuppstånden efter alla dessa år av tystnad. Välkommen tillbaka Jakob Hellman.

 

Pryo bland vargar

Av , , Bli först att kommentera 5

70-talet. Då hette det pryo (praktisk yrkesorientering tror jag att det betydde???), sen bytte det namn till prao och vad det kallas idag vete tusan. Men meningen var att vi ungdomar skulle bekanta oss med arbetslivet där vi efter studierna skulle tillbringa merparten av våra liv. Till dess vi slitit ut våra leder, ryggar eller fått åt nerverna. Har för mig att jag pryade två gånger, en gång i 7:an och en annan gång i 8-9:an, två veckor var gång.

Min första pryo gjorde jag hos en av Lyckseles fotografer, en erkänt skicklig sådan. Jag var glad över att få tillbringa två veckor hos honom för att lära mig mer om fotografering, men den surgubben gav mig istället i uppgift att städa alla hans förråd och källare. Jag fick inte ens hålla i en av hans stora, dyra kameror. En enda gång fick jag följa med på ett av hans uppdrag, då han skulle fota några av Lycksele IF:s fotbollsgrabbar. Det blåste och regnade småspik och fotbollsspelarna höll på att frysa ihjäl i sina kortbyxor. De skulle le och hålla upp varsin boll, men några leenden orkade de inte pressa fram.

Men den ”stora” pryoplatsen var den jag fick på Lycksele djurpark. Oj, vad jag skröt och psykade mina polare som fått platser på typ reningsverket och postsorteringen. Fast i ärlighetens namn så vete sjutton vad jag skulle göra på djurparken, för jag var ingen större djurvän och var smårädd för många av djuren. Det märkte djuren. Vi människor lär utsöndra speciella hormonella dofter som berättar för djuren att ”här kommer en rädd fegis”. 

Denna pryo var ungefär lika meningslös som hos fotografen. Man betraktades som en besvärlig unge som de var tvungna att sysselsätta i två veckor. Sålunda fick jag mest skotta dynga, mer dynga och ännu mer dynga och ge mat åt morrande, gläfsande djur med gula ögon. Där fanns mängder med elaka odjur. Redan första dagen blev jag biten av en grisjävel så att jag fick åka till akuten och ta en stelkrampsspruta.

Nästa dag blev jag stångad av en älg så att jag flög all världens väg och strax därefter jagad av en påfågel som skulle hacka ut ögonen på mig. Efter en veckas tid fick jag förtroendet att bära in blodiga köttbitar till vargarna. ”Det är lugnt”, sa djurskötaren och höll upp motorsågen ifall vargarna skulle attackera mig. En motorsåg – jag grunnar fortfarande vad han skulle ha gjort med den? Sågat benen av vargarna? Jag vägrade bli vargmat och avbröt med omedelbar verkan min pryo. Nu fick det vara nog med mina inblickar i yrkeslivet.

Jag kom vare sig att syssla med fotografering eller att sköta om djur, utan utbildade mig till sjuksköterska, sen pluggade jag filosofi för att förstå livets mening, innan jag utbildade mig till journalist och efter den perioden blev jag informatör, pressekreterare åt landshövdingen och slutligen författare.

Minns fortfarande en hel del latinska namn på (o)djuren: Alces, Canis lupus, Lynx lynx …

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , , ,

Smärtor och cynism

Av , , Bli först att kommentera 4

 

Inte nog att jag blivit långsam och fumlig. Det har börjat bli svårt att knäppa knappar, hantera tangentbordet och vissa dagar är balansen så dålig att jag måste använda käpp. Jag vinglar fram som om jag vore full. Det finns förstås en förklaring till detta: Jag lider en kronisk neurologisk sjukdom, som många av er redan vet. Jag har drabbats (upphöjt i tio) av Parkinsons sjukdom. I korthet dör de hjärnceller som producerar signalsubstansen dopamin som är viktig för att vi ska kunna kontrollera och styra kroppens rörelser. Det är en sjukdom då man sakta men säkert (ovillkorligt) förlorar kontrollen över sin kopp. Även tankarna går långsamt och jag har svårt att följa med i samtalen om gruppen är fler än tre-fyra personer. Jag blir förtvivlad, samtidigt som mitt ”stenansikte” signalerar ilska – så att folk har börjat få för sig att jag kroniskt förbannad.

Det finns en jäkla massa knäppa och plågsamma symtom som jag inte ska tråka ut er med, men ett av de värsta är smärtorna, ett symtom som det talas och skrivs lite om när Parkinson kommer på tal. Vi uppmanas att lida i tysthet. ”Bär ditt kors och träna på att stoiskt lida pin.” Det är smärtor som kommer och går, som kan flytta sig från en dag till en annan, för att emellanåt var borta. Den påminner om den typ av smärtsymtom som förekommer vid Fibromyalgi. För fyra dagar sen plågades jag intensiva smärtor i nacken och huvudet som höll i sig i två dygn, sen satte sig smärtorna i knäna och i dag har turen kommit till ländryggen. Molvärken blandas med en rivande, brännande nervsmärta.

Smärta vid Parkinsons sjukdom är ett symtom ofta faller mellan stolarna, då det är så många andra symtom som ställer sig i vägen och skymmer smärtproblematiken. Detta trots att studier visar att två av tre personer med Parkinsons sjukdom plågas av smärta.

Lägg till andra icke-motoriska symtom som förstoppning, ett ständigt kissande, rösten som blir allt svagare, trög i tankarna, ångest, oro och ni kanske förstår att det går åt mycket tid att må dåligt på de mest skilda sätt. Jag har även blivit rysligt stresskänslig. Tidigare i livet har jag varit en person som haft många bollar i luften på en och samma gång, men nu kan dagen bli förstörd om mobilen ringer samtidigt som jag sitter och skriver.

Sömnproblem är vanliga och ibland blir det inte många timmars sömn per natt, ibland ingen alls. Men värst är det den typ av drömmar som drabbar oss Parkinsonsjuka. Drömmarna blir skrämmande verkliga, ibland känns det som om jag drömmer att jag drömmer och jag har dessutom börjat ”leva ut mina hemska mardrömmar” genom att skrika, gråta, ropa på hjälp, trilla ur sängen, kliva upp och ”vakna upp” i köket, vinglande uppe på toppen den branta trappan och till och med slåss med min älskade. Innan jag fick hjälp så var vi tvungna att sova i skilda rum.

Och ovan på allt detta så sitter jag isolerad. Är det meningsfullt att hata ett virus? Håller jag på att bli galen när jag känner lust att offra en get för att göra Gud blid och komma till vår räddning? Åtminstone få vårt Högre väsen att skicka ner någon av sina ärkeänglar – gärna Mikael som är en jäkel på att slåss.

Mådde bra av de fyra veckorna på neurologrehabiliteringen där jag fick träna upp min kropp och jag fortsatte att må bra två veckor efter behandlingen och jag tränade flitigt här hemma. Men nu har jag pinats av sådana smärtor att jag helt enkelt inte kunnat träna, förutom lite stretching för att inte stelna till helt och hållet. Står på en låg dos av smärtstillande, som inte räcker till. Jag har tappat orken att bråka och kämpa för min rätt. Emellanåt så dyker livsledan upp. Jag har blivit cynisk. Tyvärr. Vilket skrämmer mina nära och kära. Men vem är inte rädd? En dag förvandlas jag till en stenstod som placeras på något av kommunens vårdinrättningar, oförmögen att berätta att jag har djävliga smärtor och plågas av en hemsk ångest.

Vem vill förvandlas till en tyst, men tänkande, runsten?

Oj, vad det här blev allvarligt och deppigt. Men ni ska se att jag lever upp igen när förlaget korrekturläst min kommande roman ”Älskade Ester” och jag får ge mig i kast med den slutgiltiga versionen som sedan ska gå i tryck. Vad jag förstår så är det många väntar på min roman om Ester Nilson.

De som läst korrekturet påstår att det är det bästa jag någonsin skrivit. Det blir väl en fin sorti.

Saknar min flock

Av , , Bli först att kommentera 2

Pandemin i våra liv, anno 2020 och det lär fortsätta ett par år till. Jag håller mig mest inne och tar inte emot besök, förutom Lena. Isoleringen och den påtvingade ensamheten, slår sönder en himla massa flockar. Vi är ju sociala varelser som ofta rör oss i med våra grupper åt samma håll och finner trygghet i detta. Nu kan vargen komma när som helst. Vem ska skydda oss? Vem hör våra rop på hjälp?

Våra kroppar reagerar med en ständigt pågående stress som är farlig för våra kroppar. Blodtrycket höjs, liksom hjärtats slag, hormonerna flödar över eller stängs av. Våra kroppar är i ständig beredskap mot ett osynligt hot, ett litet virus. Vi tvingas sova med ena ögat öppet, vara redo att fly eller slåss. På samma sätt som de utsparkade grottmänniskor gjorde när flocken försvann. Ett beteende som levt kvar i våra gener.

Beställer julklappar på nätet, men sen ska de väl hämtas på Coop eller nån bensinmack, för inte fan bär Post Nord ut paketen till ens dörr – trots att man betalat extra för att de ska bära mina beställningar till min dörr och ringa på. Istället tvingas folk ut ur sina grottor för att själva hämta dem på Coop och då bli utsatta för smitta.

Nu finns del två av ABF Västerbottens podcast. Den har har fått titeln ”Räddad av min sårbarhet” – ett fritt kåserande om min känslighet, min rädsla och hur mitt skrivande räddade livet på mig. Länken till min berättelser finner du längre ner.

Länk till del 2 i mitt berättande (30 min)

TIll Kents berättelse

 

Farlig lek med ord

Av , , Bli först att kommentera 7

Börjar med att klaga. Har i snart tre dygn plågats av en pinande huvud- och nacksmärta. Men den håller sakta på att klinga av. Värken är en kombination av lite för flitigt tränande med mina 6 kilos handlar, en timmes röjande i källarförrådet för att återfinna lådan med julpynt. Sedan satt jag i fredags i en nästan tre timmar lång videokonferens och sedan blev det när åtta timmars arbete vid datorn, med krökt nacke, för att fixa till en broschyr åt FoU Panelen. I stort handlar ett sånt jobb om att översätta forskarsspråk till begriplig svenska. Fast det lärde jag mig under åren då jag arbetade som pressinformatör på länsstyrelsen och skulle omvandla obegripliga forskartexter till lockande och begripliga pressmeddelande. Forskare är noggranna typer som ofta skriver ”baklänges”: alltså börjar med det oviktiga och lämnar det intressanta i slutet, dessutom är varje mening byggd utifrån evidensbaserade hårdfakta och om man ändrar för mycket så sabbar man hela andemeningen.

Jag har återigen gått med i FoU panelen. Medlemmarna i panelen har grundläggande kunskaper i forskning, många av oss har en gång pluggat informationskunskap och sedan gått en repetitionskurs i forskarmetodik på ett halvår. Vi är därför väl förberedda att representera brukarintresset. Vi hjälper exv kommunerna med planering, metodval, tolkning och spridning av resultat. Andra kunder är forskare och studenter, men även förvaltningar inom sjukvård, socialtjänst och andra offentliga och privata aktörer inom välfärdssystemet som vill finna stöd i sitt utvecklingsarbete.

Det låter kanske tråkigt, men vi har unika erfarenheter som gör oss speciella. Alla vi i panelen har egna surt förvärvade kunskaper av psykisk ohälsa och många av oss har även en eller flera kroniska psykiatriska diagnoser. Jag har exempelvis bipolär sjukdom.

Det gör att vi har erfarenheter av vårdapparaten och andra offentliga myndigheter som blandas in då vi blev sjuka. Nu sitter vi som medlemmar i en exklusiv och unik forskarpanel – som krossar en av de vanligaste fördomarna: ”De som är psykiskt sjuka är det hela tiden, dygnet runt, året om i all evighet.” Men sanningen är att mellan skoven fungerar vi rätt så normalt. Vi återvänder till våra jobb, vi pluggar, en sån som jag skriver tjocka romaner. Visst, man blir ofta sårbar och har en känslighet som kan trigga igång sjukdomarna, men med åren lär man sig att undvika det som kan göra en sjuk igen.

Dessutom: Man blir inte dum i huvudet av en psykiatrisk diagnos. Våra intellektuella förmågor består, intelligensen är ofta intakt. Däremot kan långvarig sjukdom påverka ens kognitiva förmågor: Minnet blir sämre ofta på grund på försämrad koncentrationsförmåga, orken tryter snabbare, förmågan att skapa strukturer i livet försämras och somliga isolerar sig. Tyvärr så gör omvärldens fördomar (okunskap) att skammen kopplas på och den har lärt oss att skämmas över våra tillkortakommande. Skammen har en förmåga att gnaga sig in i Jaget och ge oss en sämre jag-känsla vilket kan leda till att man har svårt att upprätthålla de sociala kontakterna.

Det är mycket därför som jag återvänt till i Panelen: Jag har behöver utveckla min sociala kompetens och fungera i grupp. Förmodligen har det att göra med isoleringen på grund av pandemin och dess påtvingade ensamhet. Saknar en flock där jag kan känna mig trygg. Tyvärr har min Parkinson ställt till det (ännu mer) i min hjärna som gör det svårt att hänga med i gruppsamtal. Jag fixar att samtala med 3-4 personer per gång, men är det fler så ”släcker” hjärnan ner och jag flyter iväg i fantasier och dagdrömmar, utan att kunna höra vad de övriga talar om.

Åter till översättandet av forskarspråk till begriplig svenska. Nu är det tänkt att vårdapparaten ska bli kunskapsstyrd, vilket låter bra. Samverkan ska ökas med andra offentliga myndigheter inom välfärden. Däremot blir jag inte klok på att kunskapsstyrd organisation inte ska nya kunskaper, utan endast använda sig av de kunskaper som redan finns. På sikt kan bristen på lärande av nya metoder, idéer  skapa en korkad, gammalmodig koloss på lerfötter.

Genom att arbeta i olika nivåer så ska man skapa nationella behandlingsregler och varje diagnosgrupp ska få en ”värd” som är extra duktiga på en diagnos. Vi som har psykiatriska sjukdomar ska visst få Region Västra Götaland som sin ”värd”. Låter långt bort.

Man infört en ny, märklig, flummig benämning för psykiatriska tillstånd och den växande gruppen som lider av psykisk ohälsa. Alla andra sjukdomar har beteckningar som relaterar till vad lider av. Men vi som lider av psykiatriska sjukdomar har på den nationella nivån klumpats ihop under rubriken: Psykisk hälsa. De har tagit bort ett viktigt o. Vad tusan är psykisk hälsa? Jo, det är ett modeord som jag gissar har lanserats av en rad intresseorganisationer i tron att fimpa ett o, ska minska stigmatiseringen. ”Det handlar om att kunna balansera positiva och negativa känslor, att känna tillfredställelse med livet. [,,,] ”… det är också en tillgång för samhället ur en social och ekonomisk synvinkel.” Det liknar en semantisk lek och språkbruk som riskerar att förminska de hinder och behov som finns.”

Så när jag går till min läkare på Parkinsonenheten så gör jag det som en sjuk patient som är placerad i den neurologiska gruppen. När jag besöker en läkare på psyket för min bipolära sjukdom (som likt Parkinson är en kronisk hjärnsjukdom), så kliver jag in i rummet som en patient som ”lider brist på psykisk hälsa.” 

Använder ohälsa

Psykisk ohälsa är ett etablerat begrepp som folk känner till. Försäkringskassan använder enbart psykisk ohälsa, den grupp som toppar sjukskrivningstoppen med 41 procent. Psykisk ohälsa är också ett samlingsbegrepp för mindre allvarliga psykiska problem: Oro, ångest, nedstämdhet, sömnproblem. Flertalet behöver någon form av behandling. Ca 10 procent i den gruppen har en psykiatrisk diagnos som kräver psykisk vård.

Självklart eftersträvar vi att tillfriskna av alla slags sjukdomar. En cancersjuk vill komma på benen efter en tung behandling och en hjärtsjuk hoppas åter kunna ta sina långa promenader. Har man blivit psykiskt sjuk och inlagd, så är målet naturligtvis att återvända till ett fungerande vardagsliv, med god livskvalitet och balans i livet. Faktum är att de allra flesta med psykiatriska diagnoser som får hjälp, återvänder hem, börjar jobba och med tiden börjar livet att kännas rätt så okej.

Men veckorna man suttit inlåst för att man hallucinerat, så upplever man knappast att man då lider en svår brist på psykisk hälsa. Att psykiskt sjuka behandlas annorlunda och samlas under ett luddigt, smått filosofiskt begrepp som i själva verket en ordlek kan öka stigmatiseringen: Psykiskt sjuka har sedan tidigare fått kämpa mot skammen som uppkommer för att känner sig Annorlunda, eljest, annars. Det kan till och med öka på fördomarna som finns i vårt samhälle. ”Jaså, bror min lider brist på psykisk hälsa. Jaså han är lat? Jag har alltid sagt att han överdriver och rent av inbillar sig saker för att slippa jobba …”