Dyka i grottor

Av , , Bli först att kommentera 8

Korrläsning av manus leder sällan till bättre kondition. Inte undra på att man blir fet. Men det är lätt att bli uppslukad av den text man skapat och som ska levereras till mina läsare. Särskilt om att texten om Ester Duva Nilsson omsluter 507 sidor. Men nu ska 100 bort. Det finns lika mycket oro som iver i detta hantverk.

Att skriva romaner borde vara en bra form av minnesträning, kan man tycka. Ofta använder vi författare minnet för att blicka bakåt. Något har hänt som vi vill berätta om, rent av skriva en tjock roman om. Men sliter vi och drar för ofta i ett särskilt minne kan vi faktiskt bli glömska. Flitiga besök hos ett särskilt minne, kan leda till att det förändras och omtolkas till något helt annat.

Fick en hjälte häromdagen. Han heter Mikko Paasi och var gäst hos Skavlan i lördags och berättade om räddningsinsatsen vid Tham Luang-grottan i Thailand. Det var 2018 som ett thailändskt pojklag i fotboll fastnade djupt inne i ett grottsystem. Vattnet steg hela tiden och pojkarna väntade på drunkningsdöden.

I trånga tunnlar dök Mikko och hans kompisar in i grottsystemet och lyckades rädda hela pojklaget. USA:s marinkår var på plats, men de klarade inte av dyka genom grottsystemet. Har för mig att det rörde sig om två kilometer. De fick in ett läkarteam som sövde ner pojkarna, sedan band de ihop fötterna och händerna på dem – och så började dykningen mot räddningen. Vilken story. Torde väl bli en film. Ska bli intressant att läsa boken ”Grottdykaren” som nyss har släppts.

För övrigt så har jag inte sovit många minuter i natt. Ja, om det skulle vara av intresse.

 

 

 

 

 

Sömnlös i Pig Hill

Av , , Bli först att kommentera 6

Jag har råkat hamna i en sådan där sömnlös natt, igen. Sömnlös i Pig Hill. Det är helt omöjligt att somna. Men jag har inga måsten i morgon förmiddag. Däremot bio vid 17.30. Har också mitt korrekturläsande. Igår printade jag ut 407 sidor av det som ska bli romanen ”Älskade Ester”.

För ett år sen var jag säker på att jag inte skulle kunna skriva några fler romaner. Men så skakade också min vänsterhand så jäkligt att jag bara kunde skriva med höger pekfinger. Till dess neurologerna justerade min parkinsonmedicin. Numera är jag bara allmänt fumlig.

copy-solens-ljus.jpg

Min stund på jorden. Tänk om vi alla befinner oss här som utsända observatörer. En dag kallas vi hem för att avlägga rapport. Vad har vi sett och hört, vad har vi känt? Finns här några uppenbara orättvisor? Vi får frågan: Vilka är goda, vilka onda? Säg deras namn. Det kommer att bli problem för den som samlar in svaren. Det blir säkert över miljarden, kanske fler, olika svar. Vi människor kan inte göra oss en gemensam bild av världen. Tyvärr.

Vi människor har en förkärlek till att se våra egna handlingar som alltings orsak. Samtidigt ska vi betänka att varje människa är ansvarig för sin egen dumhet, för sina åsikter och attityder.

person-984124_960_720

För övrigt säger vänner och bekanta att jag ser piggare och har blivit mer närvarande. Stämmer nog. Jag har ju i 5-10 år gått omkring med en brist på dopamin. När jag nu får mediciner som sätter fart på det dopamin som finns kvar och läkemedel som omvandlas till dopamin, så kan jag åter känna njutning i livet.

 

 

Tur eller otur

Av , , 2 kommentarer 7

Plötsligt händer det. Men det har inget med tur att göra. Jag har heller inte haft otur tidigare vad gäller turerna kring mina sjukdomar och livet i flyttkartonger i väntan på en ny lägenhet. Det är sällan något plötsligt händer. Allt som sker i livet har någon form av förhistoria. Men jag skrev ”plötsligt händer det” som brukar användas i reklamen för de som vinner på lotto.

Kommunen har tilldelat mig en handikappanpassad lägenhet. Allt jag vet är att det är en tvåa som ska kosta mig cirka 6000 kr i månaden. Var i stan vet jag inte. Men äntligen är det nån som lyssnat på mig. Någon som tagit mig allvar och mitt larm att snart kommer jag att falla i trapporna och slå mig fördärvad. Jag anar att det i skymundan funnits personer som arbetat för min sak, som dragit i de rätta trådarna. Någon som kunnat känna medlidande och empati.

Däremot kan jag inte flytta direkt utan måste sitta av den tre månader långa uppsägningstiden. Den biten gick inte att lösa med hyresvärden. Får vara försiktig, så att jag inte oturligt trampar fel och faller. Får väl börja tänka mer positivt, då det visat sig att de människor som kan tänka positivt, har mer tur än de med en mörk klangbotten.

Vad gäller ramlandet på grund av min Parkinson, så har det nog inget att göra med tur eller otur att göra, knappast heller med positivt tänkande. Inte heller med förmågan att möta motgångar. Vi faller på grund av plötsligt blodtrycksfall. Vi ramlar för att en massa nervceller i hjärnan dött ut så att balansreflexerna försämras, musklerna blir stela. Vi kan även drabbas en plötslig ”frysning” då man blir till en staty. Innan jag fick min diagnos och medicin ramlade jag plötsligt vid tre tillfällen. Knäckte revben, krossade glasögon. Detta skapade en rädsla som sitter kvar.

Har idag fått ett larm jag ska bära dygnet runt och som räcker ända ner till tvättstugan i källaren. Om jag tuppar av eller faller så trycker jag på en röd knapp på höger handled. Då får jag tala med en larmcentral i Malmö som skickar ut en patrull. Jo, nu känns det tryggt. Kan kanske lugna ner mig och börja tänka lite mer positivt så att jag i slutändan får lite mer tur.

För övrigt har jag ju haft ganska tur under hösten och vintern. Jag har släppt en ny roman som fått fina recensioner, hållit 12 föredrag/framträdanden, fått en ny lägenhet och ett larm. Eller beror detta på hårt arbete och en vilja av järn?

2 kommentarer
Etiketter: , , ,

Ordens betydelse

Av , , Bli först att kommentera 6

Mitt framtida boende döljs allt mer i framtidens dis. Det blir kanske ingen flytt överhuvudtaget, inte nu i varje fall, trots risken att jag faller i trapporna och hotet om att jag blir isolerad – rentav fånge i min egen lägenhet.

Boende1_FDUV_970x400

 

Det är en sabla massa regler när man ska flytta och byta lägenhet och då krävs det samarbete och att alla bjuder till. Den goda viljan. I mitt fall krävs empati, medmänsklighet, medlidande och vanlig, hederlig hygglighet. Men sånt kan man ju aldrig tvinga på folk, som dessutom knappt känner till begreppen eller ordens betydelse.

copy-person-1317600_960_720.jpg

Varje människans stora skräck är att att inte bli tagen på  allvar; när folk börjar tala över ens huvud (som om man inte fanns) och än värre blir det om man döms utifrån sitt yttre. Ni vet, det tunna skal som omger oss. Jag tröttar fort på människor som tycks tro att det bara finns en enda världsbild – och det är deras. Denna inbillade kunskap ger dem rätt att döma ut de som bryter mot mönstret, de som stör, är annorlunda och eljest. Tänker ofta på detta när jag skriver om Ester. Hur stod hon ut med dessa ”övermänniskor?”

Sanningssägare. Ni vet, de där som ruskar på huvudet åt alla motbevis, sen ler de lite snett och säger: ”Lille vän, detta stämmer inte med mitt sätt att se på saken!” Sedan är det slutsnackat. man har inte ens fått chansen att fått lägga fram sina motargument. Att tala med väggar är synnerligen tidsödande, tråkigt och bortkastad tid.

autumn-tree-crown-15682853139De

Livet strömmar fram. Under tiden växer  träden. Om jag klättrar upp i en trädkrona, lägger mig där och sover i tusen år, så borde jag, den dag jag vaknar, ha kommit närmare himlen. När man blir gammal och sjuk, när man förlorar kontrollen över sin kropp, och får allt svårare att klara sig på egen hand – måste man till slut be om hjälp. Men om man då inte blir tagen på allvar, finns en uppenbar risk att ingen hör ropen.

soldiers-303473_960_720

Vi människor är tänkande varelser. Det räcker inte med att känna, vi vill också veta varför vi känner som vi gör. Då händer det att vi måste gissa, samtidigt som vi letar efter gamla minnen som hjälper oss att förstå. Men till syvende och sist kanske allt handlar allt om kemin inne i hjärnan. Brist på dopamin eller ett plötsligt överskott. Ett rus av lycka eller dödsångestens strupgrepp. Så ser en dag ut när parkinsonmedicinernas prickskyttar smyger omkring i ens lyckocentra och skjuter skarpt.

För övrigt tror jag att den fruktan man växer upp med, blir till en rädsla som följer en genom hela livet. Det är därför jag aldrig kunnat lära mig att gå på vattnet.

© Kent Lundholm

Luktminnet

Av , , Bli först att kommentera 5

Mår dåligt av allt strul kring min flytt. Väntar på besked från Umeå kommun angående en handikappanpassad lägenhet med hiss. Blir det ett ja, så blir det en snabb flytt – samtidigt som jag sitter fast med tre månaders hyra på drygt 15000 kronor, pengar jag inte kan undvara. Då riskerar jag att mista lägenheten från kommunen. Samtidigt som reservplanen: Ett lägenhetsbyte,  blivit stoppad av Bostaden. Snacka om Moment 22.

4942

Så jag har borrat ner mig i skrivandet. Börjar författa vid fyrasnåret på morgonen och sitter fram till lunch. Allt för att få tiden att gå och slippa grubbla över flytten och olika alternativ och känna efter om min Parkinson blivit sämre; vilket den har. Förmodligen på grund av stressen.

bullying-2778163_960_720

Jag har en kronisk hjärnsjukdom som icke går att bota. De celler som ska producera Dopamin dör och därmed även ”kunskapen” om musklernas koordination, styrka, kroppens balans och i slutänden själva minnet. Även om medicinerna i nuläget fått mig att återigen kunna känna njutning och glädje, så avtar den effekten över tid. Kvar blir stelheten, darrande händer, fötter som fastnar i golvet. All inlärning, som under livet bildats i kontakten mellan olika celler, varje färdighet som jag lärt in, varje insikt jag fått kommer att raderas bort. Detta gör Parkinson till en mycket skrämmande sjukdom.

Gläds åt mina nya skrivare. En svartvit laserskrivare och en billig bläckstråleskrivare med skanner. Det är väl ungefär vad jag tjänat, efter skatt och momsåterbetalning, på höstens alla framträdanden. Inte blir man rik av att författa och framträda. Men det är allt jag kan. Det är sådan jag blev.

nos-kartoshkoi-chto-delat-e1390382071130

För övrigt så förlorar vi parkinsonpatienter luktsinnet. Kan ju ibland vara till ens fördel, tills man förstår hur många minnen och känslor som förknippas med olika dofter.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Nya möten …

Av , , Bli först att kommentera 6

I helgen ska jag få hjälp av L. att skapa struktur i min lägenhet. Eftersom jag varit så flitig att packa så bor jag i en röra av kartonger och soppåsar – en konsekvens av att mitt flyttande hela tiden skjuts upp. Nu ska sjukvården kalla till nåt som heter Sip-möte – ett möte mellan kommunens handläggare och sjukvårdens experter. Nån parkinsonläkare borde väl kunna förklara för byråkraterna på kommunen att det finns stora risker för en parkinsonpatient att bo i en lägenhet med branta trappor. Vi har en viss förmåga att plötsligt ramla.

xTrappa

Allt mer finlir med Ester-texten. Små strykningar, små tillägg. Men plötsligt ryker fyra fem sidor på raken, ett helt kapitel där upprepningarna smugit sig in. Ändå så blir det en tjock bok, trots att 100 hundra sidor rykte de senaste korrekturläsningarna,så är 480 sidor kvar.

someones hand holding Wooden Law Gavel

Snart besök på apoteket och sen gubbficka på Ullas ute på Västerslätt. Som vanligt inleds fikat med en genomgång av var och ens sjukjournal.

För övrig säger jag som gubben hemma i Baklandet: ”Om hä int jer en stövar eller en gråhunn, va äre då för en jävla hund?”

Bli först att kommentera

Drömbygge i sand

Av , , Bli först att kommentera 6

Man ska nog tänka över vad man bygger sina drömmar av. Det är förödande att  använda sig av sand, lite mer långvariga kan de bli om man använder sig av is –  i varje fall till vårfloden kommer. Inte heller papper och tejp är särskilt beständigt. Det ligger inget symboliskt i detta konstaterande. Bara ett antagande att vi bör välja något som beständigt i frågan om våra drömmar.

jump-2731641__340

När det gäller sjukdomar så har vi inga val. Man vaknar ju inte upp en morgon och säger lite hurtfriskt: ”I dag är det sol. Om man skulle ta skaffa sig lite diabetes, eller varför inte en rejäl stroke …” Nej, dessa mystiska åkommor slår till när du minst anar det, ur tomma intet, och knuffar oss en bit utanför själva livet. Vi dör inte, men vi tvingas ödsla en massa tid och energi för att kämpa oss tillbaka. Ibland, skriver ibland, kan de lite mindre sjukdomarna vara en signal om att våra liv är på väg åt fel håll; en rejäl bihåleinflammation slår kanske till för att vi ska tvingas ta en paus och sänka farten.

broken-heart-2965890__340

Sen finns det sjukdomar som sparkar en i arslet så och hårt att man försvinner allt djupare in i glömskans skog. Då finns ingen väg tillbaka. Möjligen att man kan klamra sig fast vid nån gammtorrtall och skjuta upp slutet ett litet tag. Ofta inträffar detta när man uppnått en aktningsvärd ålder och faktiskt samlat ihop lite erfarenhet och visdom, men då hänger inte kroppen med. När man var ung, rask, smidig och uthållig men erfaren som en guldfisk i en vattenskål, då jävlar skulle man ut och erövra världen – utan att ha en aning om hur man skulle bära sig åt. Ofta växte sig världen över huvudet på en.

Med hjälp av goda vänner har jag fått lämna tillbaka den stora otympliga färglaserskrivaren jag impulsköpte och därmed fått 3000 kr tillbaka på kontot. jag fick också hämta ut min mindre och lättare skrivare på ICA Kvantum – den som Post Nord inte ides köra hem till mig igår. En märklig företagskultur. Det verkar vara nån slags lotteriverksamhet som är drivkraften i bolaget. Ibland vinner man ett  paket av brevbäraren. Ibland bär de inte ens ut lövtunna böcker, för att ibland kasta tjocka böcker på golvet i trapphuset.

 

Bli först att kommentera

Romantiserad drog

Av , , Bli först att kommentera 5

En gång i livet drack jag på tok för mycket alkohol och trots att jag visste att det var en tveksam sysselsättning, så kunde jag inte sluta. Det var som om jag led svår brist på alkohol och försökte återställa balansen, vilket gjorde det hela än värre.

headache-1910644_960_720

Utan hjälp, behandling hade jag aldrig klarat det. Stort stöd var också de fem årens AA-möten. Minns en hel från den gruppterapi som jag dagligen gick under ett år. Där fanns missbrukare av all de slag: Alkohol förstås, piller av alla de slag, spel, sex, de som romantiserade ”ofarliga” droger och sedan en och annan totalförnekare.

Snart har det gått 11 år sedan jag missbrukade. Under dessa 11 år har jag druckit ett glas vitt vin och två folköl. Utspridda vid tre tillfällen.

thinkstockphotos-462327753

Totalförnekarna var de som aldrig druckit, men som kom berusade till terapin, som kom med stora bandage kring skallen och som var sena för att de fått sova över på tillnyktringen – men inte för att de druckit, utan för att övervaka bulan i pannan. Det var skrämmande att höra vilken förnekelse folk kan leva i. Men det ligger i sjukdomens natur. För missbruk i alla dess former är en hjärnsjukdom med en tydlig symtombild. Så att säga till en alkis: ”Fan, det är väl bara att skruva igen korken och ställa bort flaskan!” Du skulle aldrig säga nåt så dumt och elakt till en cancersjuk eller en diabetiker, eller?

dyslexia-3014152_960_720

Drogerna förändrar kemin i hjärnan och till slut så ”kapar” drogen dina minnen och hela ditt belöningscentrum. Alla de vanliga belöningarna vi brukar få som en liten kick när vi joggar, lyfter skrot, dricker en kopp kaffe, älskar blir med tiden helt ointressanta för hjärnan. Drogen har tagit över. Det enda som får belöningscentrumet att reagera är när du använder droger. Du har blivit en slav. Med tiden, krävs mer och mer  av drogen, och till slut reagera hjärnan inte ens på drogen. Du kan inte längre njuta.

Cannabisromantikerna
Av de missbrukare jag stötte på under behandlingen så var de mest rabiata och försvarsbenägna de om dagligen sysselsatte sig med att röka cannabis. De var ruskigt pålästa, men mycket var falska nyheter från USA. Men enligt dem var cannabis helt ofarligt, en sällskapsdrog, en bra och ofarlig sömnmedicin som borde släppas fri. Men även deras belöningssystem var kapade.

andligheten2

Psykoser och cancer
De rökte och rökte, tappade vikt, fick bristsjukdomar eftersom de blev slöa, slappa i kroppen, viljelösa och icke ett dugg spirituella och roliga som de trodde sig bli. Det finns sanslöst mycket forskning kring cannabis (om man nu tror på vetenskapsmän …)  Somatisk fördubblas risken för cancer, särskilt i testiklarna. Bronkit, hjärta- och kärlsjukdomar, trafikolyckor. Dubbelt. Sen har vi den mentala och psykiska biten. Visserligen så gäller detta i princip alla droger, men skriver ju detta till förnekarna.

Djävulen som rökte på
Har ni stött på stött på nån som fått en haschpsykos? Det har jag. Jag särskilt beskrivit detta i min självbiografi ”Spring Kent, spring” då jag var inlåst på psyket i två veckor – och under denna tid var denna man spritt språngande galen och livsfarlig. De korta stunder han var någorlunda klar i knoppen satt han i matsalen och höll hov och sjöng cannabisrökningens lovsång, innan han återigen blev Djävulen och hade spindlar under kläderna. Man kan också råka ut för en kronisk psykos, som övergår i en schizofreni.

sovande groda

 

Överhuvudtaget så är ”hallisar” vanliga bland cannabisrökare, liksom förvirringstillstånd. Man blir också relativt snabbt beroende – och sm vid allt missbruk så förlorar man till slut allt: jobb, familj, sina barn, vänner, villa och bil. Så när jag hör flumskallarna prata om att släppa detta gift fritt eftersom det är ofarligt och ”folket lugnare, mindre stressade ..”, så ruskar jag på huvudet och frustar som en gammal häst.

 

Jag och flyttkartongerna

Av , , 2 kommentarer 7

Går på knäna idag. Det sket sig med lägenhetsbytet. Så nu lever jag här bland mina flyttkartonger och sopsäckar och vet varken ut eller in. Kommunen sa blankt nej till att hjälpa mig visa LSS och Bostaden sa nej till lägenhetsbytet. Trots tre läkarintyg där man ur olika aspekter pekar på riskerna för mig att försöka gå i trapporna.

Det är en märklig känsla, skrämmande, förvånande, när tanken är med en, men kroppen sviker. Jag har alltså ramlat gånger flera på grund av min nyligen upptäckta Parkinson och har fått allt svårare svårt med balansen, särskilt i trappor. Därför måste jag efter 13 år byta lägenhet, till en på bottenplan eller där det finns hiss. Fick ju tag i en med hiss på Himlastigen (symboliskt gatunamn) skulle ha flyttat dit i februari.

mask-1027228_960_720

Sekunderna efter samtalet med Bostaden och deras ombuds luddiga förklaringar, så åkte jag kana ner i Kafka-land. Blev den mest ensamme mannen på jorden. Rasade runt i bitterhet och rädsla. Fick tag i G. som lovade att allt skulle ordna sig. Hoppas han har rätt.

Min mentala spänst har fått gikt. Ballongerna som ska bära min fantasi är tomma på luft och helium. Framtidstron som blivit närsynt slutar vid nästippen. Samtidigt som min obotliga sjukdom slukar tid ur mitt liv. Ska ett halvår (minst) nu gå åt till att bo i denna röra bland flyttkartonger, när jag borde leva livet och njuta.

soul-623424_960_720

Det är en jävla tur att jag bidde författare, så att jag kan borra ner mig i tidigt 1900-tal och vandra barfota längs smala grusvägar, ner mot en å för att bada, bli blöt och sedan torka. Jag har min Ester och jag tramp henne baki häla för att se vart hon ska gå. Hon säger att hon känner sig övergiven och bortglömd. Jag svarar: Jag tror mig ana vad du menar.

God natt!

2 kommentarer

Jag och Mandrake

Av , , Bli först att kommentera 7

Trots att det är ett par månader till flytten, så har jag packat låda efter låda och tömt alla bokhyllor. Jag bor bland flyttkartonger, halvtomma skåp, sopsäckar. I dag: Stora klädtvättardagen. Hoppas hinna 5-6 stora maskiner under dagen och kvällen. Om jag inte råkar ramla i nån av de branta trapporna ner till källaren och bryta armar och ben.

sover

Sovit som en kratta. En känsla av att vara bortglömd och övergiven. Ingen jävel vill ha att göra med kronisk sjuk människa, som dessutom är så trist att han inte ens dricker en lättöl. Kanske påminner jag mina vänner om deras sårbarhet, deras kommande sjukdomar och död. Inatt sov jag då åtminstone 4 timmar. Några nätter innan det sov jag en timme per natt, två på raken. Brus i huvudet.

Läste nyligen i en intressant bok att känslan är själens språk. Med tankar och känslor kan vi effektivt kommunicera med bilder, ett sätt som är effektivare än ord. Ord är den sämste leverantören av sanningen. Men kniper man käft så lär ju ingen veta vad du känner och tänker. Klart är att den största av alla känslor är kärleken.

Möjligen Mandrake. En märklig seriefigur som kunde bekämpa ondskan med hypnos. ”Mandrake gör en hypnotisk gest!” Men tecknaren Lee Falk (som gjort Fantomen) kunde inte hantera denne figur utan sålde honom ett annat bolag.

Mandrake

Jag slutade läsa Mandrake i tolvårs åldern, då jag nattetid kämpat mig igenom ett tjockt julnummer, spännande värre, för att upptäcka att den sista var utriven. Vet än idag inte hur Mandrake fann striden … vill inte veta det heller.

I boken jag som talar om själens språk, så menar författaren den som älskar en annan bara kan ha ett krav (om ens  det) och det är att bli älskad tillbaka. Låter rimligt. Kärlek funkar bäst när man är två. Sedan är en relation inte så mycket prövningar, däremot en del utmaningar. Nog kommer man längre om man undrar vad man kan tillföra ett förhållande, än vad man ska få ut av samma förhållande.

Utan nån annan är man inte mycket, knappt någonting. Därför måste man lita på sin partner när hon säger:Jag älskar dig! Fixar man inte det så är man bara en klingande cymbal som i grund och botten inte tycker särskilt mycket om sig själv. Boken jag plockat citat ur heter ”Samtal med Gud” av N.D Walsch.

Mot tvättstugan – jag och själen.

Bli först att kommentera