Jag bju hem mej hos okänt folk

Av , , Bli först att kommentera 9

Varde ljus!

Gick i natt mellan rummen, två till antalet. Lägg lägg ett kök och en toalett, så kommer man under en natt lätt upp i ett par mil. Jag tänker bättre när jag går. Sov en timme i natt, mellan tolv och ett, resten av tiden funderade jag på var min kreativitet tagit vägen, alltså förmågan att tänka nytt, att uppfinna ett par nya karaktärer ur ingenting. Jag har under ett drygt år haft tre, ibland fyra, projekt på G. Detta i tron finna fram till den text som ska bli en publicerbar roman eller en självbiografi. Nu är det bara filmmanuset kvar. Skrivit cirka 40 minuter av ett manus som som landar kring två timmar och en kvart. För att någorlunda följa de dramaturgiska regelverket (som är är hämmande) bygger jag en värld i världen, alltså utanför de 600 sidor som är omfånget på Esterboken. Mariaboken har jag i skallen, men däruppe flyter floder med sirap fram i knapp styrfart. Brist på dopamin.

Parkinson ligger i för att dräpa allt dopamin som finns i hjärnan. Denna substans sköter om kontrollen av våra kroppsrörelser, men som även är kopplad till hjärnans belöningssystem. Det som får oss att uppleva glädje, lust och njutning. Bristen på dopamin gör oss långsamma och med tiden kan det bli långt mellan skratten. TYSTNADEN. Men underskatta aldrig tankens kraft. Vi mår bättre av fysisk träning då rörelser frigör dopamin. Genom att träna upp vår kreativitet och förmågan att tänka NYTT (eljest) kan vi locka fram dopaminet ur sina gömslen. Dessutom stärker det självkänslan. Kreativitet är VÅR INNEBOENDE förmåga att skapa något helt nytt.

Det gör vi genom våra livserfarenheter. ALLA människor är kreativa, men det krävs regelbunden träning. Kanske var det dopamin jag letade under nattens vandring? När vi skapar och är kreativa så ökar dopaminet, samtidigt som stresshormonet kortisol minskar. Det spelar ingen roll vad du skapar, inte heller om du är ett proffs eller är en glad amatör. Det blir samma reaktion i hjärnan.

Källargubben och Svarte Petter.

Snart Littfest i Umeå. Är för ofärdig för att orka trängas i Väven. Inte länge sedan jag var en av deltagarna och satt på scenen i Äpplet . Jag och Jögge Sundkvist samtalade om min roman om Ester Duva. Fullsmockat. Jag var en i gänget, vilket kändes bra. Beröm och bekräftelse skakade fram det dopamin som gömde sig i hjärnans vindlingar. Läste i Lokaltidningen att arrangörerna låtit tillverka en kortlek bestående av författare från den norra landsändan. Jag får vara nöjd med att ha blivit utsedd till Svarte Petter. Ett underskattat kortspel.

Vilken respons jag fått på min småknasiga idé om att bju hem mej till några av mina trogna läsare.  Min impulsiva del av min hjärna och personlighet, ADHD-delen, fick en idé. Kvinnan tackade för underhållningen. Hon hade läst mina sju romaner högt för sin make. ”Vi har skrattat och gråtit. Nu är min röst slut.” För tusan, jag kommer hem till er och läser en timme.” Gamlingarna jublade. Om två veckor påbörjar ska jag min resa mellan olika vardagsrum, där jag slå mig ner och läser högt ur Älskade Ester. Kön växer dag för dag. Jag tvingas välja. Får inte hamna i stressträsket och bli liggande igen. Men jag har så innerligt saknat mötet med mina läsare. Ska bli roligt – och nervpirrande.

”Det var en gång …”

Att bju in sej hos okänt folk och läsa högt i deras hem, torde vara unikt. Det är spännande med högläsning. Det sker något med oss människor. Det sitter väl i generna, nedärvt från tiden då människan strövade på savannerna och om kvällarna satt kring lägerelden – och berättade för varandra. Då fanns inga pennor, inget papper. Berättelserna fanns inuti människorna.

Nu ska jag gå en sväng  – på toa.

Hattar gör mig glad

Av , , Bli först att kommentera 12

Har ingen lust, ingen ork.

Har hamnat i en grop. Ligger där och vilar, tar igen mig. Det har varit ett jävla spring hos läkare, sköterskor och apoteket. Känner mig utbränd. Skriva litterärt går då rakt inte, trots att jag har drivor av texter som jag borde gå igenom. Om jag försöker att skriva, så fastnar jag mellan orden, får för mig att allt jag skriver ska hålla … Nobel prisklass. Även inläggen på facebook..

Varje text, även inlägg på Facebook, ska vara av högsta litterära klass. Börjar rätta små stavfel, sedan kastar jag om hela stycken, ändrar ingressen, och då har det gått tre timmar. Jag sitter där med en text jag inte förstår. Skrev en krönika till Lokaltidningen, en betraktelse över hur vi lite vi vet om varandra och tog som exempel John Olson, född i Mesele, en släkting, en bror till farmor. En orolig själ som drog till Amerika och hamnade på Västfronten under första världskriget. Det tog mig tre dagar, typ fem-sex timmar per dag. Brukar i vanliga fall ta 2-3 timmar att skriva en krönika på 2800 tecken inklusive mellanslag.

Skrivkramp? Har råkat ut för det en gång tidigare. Det var efter ha skrivit ”Konungarnas konung” som gavs ut 2006. En roman som fick strålande recensioner. En tidning menade den var årets bästa roman. Det tog sex år innan jag vågade skriva en ny roman. Kraven var höga. Påminner om de krav som jag känner inför skrivandet av en roman efter Älskade Ester – som är mitt livs roman. Jag har ju själv sagt: ”Jag kommer aldrig att kunna skriva lika bra som i den boken”.

Det finns med all säkerhet ett samband mellan bristen på dopamin, som uppstår när Parkinson tar död på de nervceller som tillverkar dopamin. Dopamin har en viktig roll när vi belönas med glädje och känner njutning. Är likgiltig i det fallet. Möjligtvis att jag tokskrattar åt min spegelbild.

Min senaste hatt

Det enda som får mig att ana något som påminner om välbefinnande, är när jag tar på mig någon av hattarna jag införskaffat. Det är inte klokt. Inbillar mig att hatten håller ihop skallen. Utan hatt sväller skallen, vecklar ut sig till en ballong, så att jag flyger väg. för att sedan landa på månens baksida….

Klev upp 03.25, satte mig och skrev det följebrev som ska skickas med min ansökan om ett stipendium. Det är Författarfonden som ska ha en kort sammanfattning. Denna sida i A4 format har jag säkert skrivit om (räknar ark i papperskorgen) elva gånger. Elva gånger! Ska skicka iväg hela rasket i afton. Annars sitter jag med texten till den första mars – deadline.

Långvarig smärta leder ofta till depression. Kan vara så. Jag har varit befriad från den i ett par veckor, men i förrgår högg det till i ryggen. Gick och la mig vid sjutiden. Vaknade 03.25, klev upp … Se där cirkeln är sluten. Känns som i filmen ”Måndag hela veckan.” Äsch.

(Denna text genomläst EN ENDA GÅNG.)

Läkarbesök och filmmanus

Av , , 2 kommentarer 8

På väg till möte med läkare

Råkade ut för en riktig giftig förkylning. Även sådan normal åkomma sliter hårt på kroppen om man har Parkinson. Mest ledsamt var att jag därmed missade Rolles begravning.

Efter att ha väntat i vissa fall upp mot ett år för att få träffa en läkare, kallas jag plötsligt och samtidigt till tre kliniker som behandlar mig – var för sig. Nu måste jag kräva en samordnad behandling, då det inte längre fungerar att var klinik mumsar på sin tårtbit. Någon måste ta hela tårtan och ta huvudansvaret. Jag är ju multisjuk där där diagnoserna går in i varandra. När jag som är utbildad sjuksköterska inte lyckas få EN läkare, som fungerar som en ”spindel i nätet”, hur illa kan det då inte gå för tant Hulda som bor Långt borti bergen.

Det hjälper inte att hänvisa till Patient lagen, som är tandlös i denna brist på specialistutbildade Distriktsläkare. De senaste åren har jag enbart fått  träffa AT-läkare och ST-läkare som haft svårt att se helheten och ibland inte sett farorna i samsjukligheten. Jag har själv fått sätta ut vissa mediciner som förvärrar Parkinson – men istället för tack för din uppmärksamhet så har det uppfattats som att jag tassat in på läkarnas revir – läkare som inte finns.

Sålunda tre läkarträffar inom loppet av fem dagar. Tack snälla Karl Anton och Kirsi som ställer upp som följeslagare och mina ställföreträdande minnen.

Kalle Anka kan smyga sig in i ett filmmanus.

Onekligen infann sig en sorg efter ha avslutat min Esterturné den 1 december i Norsjö. Även om jag lidit av smärtorna under de långa resorna, så har berömmet, bekräftelsen jag fått i mötet med cirka 5000 läsare, som kommit till de 40 framträdanden jag avverkat under ett drygt år. Måste vara ett rekord i Västerbotten.

Jag har fortfarande Ester i mitt huvud då jag sitter och skriver på ett filmmanus. Jag har ett år på mig att skriva samman ett manus som ska bli en två timmar lång filmatisering. En baggis tänkte jag, men det tar jag tillbaka. Alla scener ska visas för tittarna. Jag tvingas lägga tjusiga inre monologer åt sidan och korthugget beskriva vad som är synligt. En omställning. I de första versionerna blev det lite av livet i Ankeborg: Karaktärer med pratbubblor. Dessutom tvingas jag gå utanför och vid sidan om handlingen i romanen, för att kunna följa dramaturgins regler. Jag har till och varit tvungen att skapa några nya fiktiva karaktärer. Eller som en polare sa: ”Kent, vi ska göra film och det är helt annorlunda än att skriva böcker.” Jag har dock samma grundidé kvar: Att ge Ester upprättelse, både som barn i stenriket Nygård och som vuxen i Lycksele.

Jag ger inte upp!

Problemet är brist på ork. Jag orkar skriva 3-4 timmar per dag. Vissa dagar inget alls på grund av smärtorna. När jag skrev ihop de 600 sidorna i romanen satt jag i snitt 12 timmar per dag. Förutom smärtan i ryggen, så ha min tankeverksamhet blivit klart trögare. Vilket beror på att dopaminet ”dör” i min hjärna.

Jo då, så är det. Kvart i sex. Det kan jag höra från teven, då dagens gnägglöpning, trav, redovisas för de saliga. Dags att börja med dusch och påklädning. Bara att dra på sig stödstrumporna tar minst en kvart. Sedan bär det av mot NUS och läkarmöte nr 1. I morgon neurologen.

Lev väl! / Kent

Gubbar med käpp – se upp!

Av , , Bli först att kommentera 9

Manifest för kamratföreningen Gubbar med käpp

§ 1 Det är mycket nu. Hot från alla håll. Länder dränks i monsunregn, ett par veckor är samma länder öken. De som inte drunknat i flodvågen, törstar i uttorkad jord, hård som sten. Gigantiska tromber sliter sönder hela städer i USA. Äsch, säger förnekarna. Lite ojämnt väder har det väl alltid förekommer onormalt, extremt väder, utan att för den skulle klassa det som en klimatkatastrof. Det är så illa att klimatförnekarna fritt kan sprida sina lögner från talarstolen i våg svenska riksdag. Trodde faktiskt att stollarna skulle nöja sig med att fäktas med järnrör och sjunga nationalsången vid Karl XII staty – men icke.

§ 2. Därav bildandet av föreningen ”Gubbar ned käpp”, egentligen är föreningen registrerat under namnet: ”Antifascistiska seniorföreningen Gubbar med käpp.” Vi är ett tjugotal gubbar med lyten som tvingar oss att stödja oss mot en käpp för att färdas över stadens gator och torg. I utkanten av torget finns de parkbänkar som vi äldre män med käpp sitter i beredskap inför den slutliga striden. Då och då utdelar vi ett rapp över ändalykten på de som uttrycker fascistiska åsikter. Detta med god effekt.

§ 3 Från parkbänksperspektivet har jag förstått att många håller på att bli förlamade av alla de kriser som anhopar sig vid horisonten. Den galne Putin skrämmer slag på många, tätt följt av det mer konkreta hotet av energiångest och den alltmer påtagliga räntepaniken! Men även under analyserna av ”Vem som fel som orsakar den dyra elströmmen” så spårar det ur? Någons fel måste det vara! Säger en välklädd man i sina bästa år – Detta med NÅGONS FEL har till och med kommit att bli bliv en populär politisk idé. I korthet består lösningen av att: Sparka neråt – sparka på den som redan ligger ner så ska i varje fall räntekrisen lösa sig. Vi hytter med våra käppar för att visa vårt missnöje mot fegheten att inte definiera vem/vilka Någon är.

Man med hatt och gömd käpp.

§4 Många av oss i föreningen Gubbar med käpp är i vintertid hemma och vårdar sin prostatit. Ty äldre män ska icke sitta allt för länga på kalla träbänkar. Bänkarna är så här års kalla. Personligen köpt en batteridriven värmedyna att sitta på. Detta är vårt offer, vilket ingett en viss respekt.  På sistone har jag börjat glömma min käpp, vid bänkarna, inne på godisbutiken vid Rådhustorget, innan på fiket NK. Har fått en känsla av att det är en medveten handling. Glädjande är det alltid ungdomar som kommer springande med min glömda käpp. ”Hallå farbror … Stanna, NI gömde er käpp!” Jag tackar dem alltid för deras ärlighet. ”Många stjäl gamla gubbars kvarglömda käppar.” Sedan ger jag dem ett par-tre syrliga karameller, medan jag läxar upp dem för att ha niat mig. Ungar i dag känner inte till klassmarkören NI som överklassen använde sig av för att betona att vi levde i ett VI-OCH-Dom samhälle.

Som ni märker så jobbar vi på olika nivåer. Fast mest tillfredställande är att ge en fascist ett rapp över smalbenen.

§ 5 Vi har blivit närsynta i tidens landskap. Vi blir det när det blivit fult att kasta blickar över axeln, att resa i sina minnen bakåt i tiden. I våra minnen finns de misstag vi en gång gjorde. När vi minns kan vi undvika att upprepa de värsta stolligheterna. Intet nytt under solen. Allt upprepar sig. Instängda i Nuet kan vi inte blicka bakåt! Dagens nasare i pseudovetenskap som tar rikligt med betalt för att vi alla lägen leva i nuet, har lurat i folk att tillbakablickandet är en reaktionär handling. Gubbar med käpp tar avstånd från dylika tankar.

”Tro du Putin kommer?” Mannen bredvid håller upp kvällstidningen. ”Var dag en ny bild på fursten i öst?”  Jag frustar och viftar med käppen för att visa att jag är i ständig beredskap. Underskatta inte en gubbe med käpp. Gubbar i alla länder, håll en käpp i era händer.

Gubbe med käpp.

§ 7 Tiden är tung och vred. Våra minsta som borde leka tafatt, får numera vapen av vuxna banditer. En dag hörs två skott ifrån lekparken och en ”lekande” tolvåring stirrar stort på två döda barn i sandlådan. I ett ögonblicksverk har pojken med pistolen blivit mördare. ”Lugn, detta ska vi ordna upp,” säger världens kortaste statsminister. Knappast. Om han ljög till sig makten, så lär han knappast ha någon lösning på skjutandet. ”Någon är orsaken till detta skjutande. Låt oss kasta ut Någon ur landet – varför inte hela högen”, hojtar det främlingsfientliga partiet som stöttar statsministern.  Jag haltar mot parkeringen när en gosse knuffar i mig. ”Ni glömde käppen.” Dags en kortkurs i ämnet klassmarkörer.

§ 8Hotet mot mänskligheten skapar existentiella ångest. Läs Kierkegaard och Sartre. Det är dags att ruska av oss förlamande ångest och i stället ställer vår tillit till de som vet. Gubbar med käpp menar, att vi på samma sätt som vi ställer krav på att flygplanen ska styras av utbildade piloter, ska vi ta lärdom av dagens klimatforskare. Vi får inte förlora hoppet, då förlorar vi även framtidstron. Ta i stället rygg på de kloka. Tiden på savannen är över, så vår överlevnad hänger inte längre på att vi ska frukta främlingar. Människan har blivit en tänkande och förnuftig varelse. Men ta inte demokratin för given, och låt er inte luras av att dagens samhällsomstörtare är förklädda i kostym och slips.

§ 9 Middagtid. Pulvermos och fiskbullar i hummersås. Slå det om ni kan. Dagens mattips kommer från broschyr vi låtit trycka upp i trehundra exemplar som kan beställas för 789 kr styck. Några goda, billiga exempel på prima käk ur broschyren ”Hygglig mat för gubbar med käpp – med eller utan tänder.” Blodpudding, ärtsoppa på tub, fiskpinnar. Vi kan tillåta sig att njuta av livets goda trots att balansen blivit sämre och luktsinnet försvunnit.

Var tusan är min käpp?

 

© KNUT LUNDVALL

 

Det drar kallt

Av , , 1 kommentar 12

Vi är bättre än domKallt och dragit. Bostaden går verkligen in för att profilera sig som ett bolag där miljön ska komma i första hand. Bilplatsen har tvingas säga upp, så att hyran av en stolpe lär mångdubblas. Jag är så svagbent att inte orkar gå till den plats där all min överblivna mat ska samlas. Det blir en uppgift för mina gäster.

Det klart att de undviker att besöka mig, när jag bjuder på rutten mat ur papperspåsar som är fulla med bananflugor.

Mångdubblas p-platserna så måste jag på sikt göra mig av med min fina lilla bil – den som jag tar mig till matbutiken med och åker till veckans Gubbfika. Alla människor är inte lika pigga och raska som Bostadens miljöplanerare.

Marken under mig sluttar brant. All energi slukas av smärtan. Orkar rakt ingenting.

Vad gäller den så kallade vårdapparaten, så har den i mångt och mycket anammat Tystnadens strategi.  De kniper käft till dess patienten blivit nergrävd i vigd tjälfrusen jord.

Lev väl.

Sörjer Rolle – en speciell reporter

Av , , 1 kommentar 13
Jag sörjer Roland Edlund. Tiden är tung och vred. Jag är i den åldern då bröllop och dop, byts till farliga sjukdomar och begravningar. Nyss så levande, sedan en blinkning, och han försvann in i evigheten, för alltid.

Vi flyger. Vi flyger upp mot himlen.

Vi kom en en gång i livet att bli arbetskamrater på Västerbottens Folkblad – båda från trakterna kring Lycksele. Rolles devis var: ”Det finns ALLTID nyheter att skriva om, det gäll ba att finn åt dem.” Sedan klämde han fast telefonkatalogen under armen och började söka efter dagens nyheter – utanför stadsgränserna.

Han bläddrade i katalogen och på måfå hamnade hans finger på Hulda, 83 år i Hjuken, eller Hjalmar 77, boende utanför Tärnaby.

”Edlund, Folkbladet. Har det hänt nåt i dina trakterna?” Jo då, både det ena och det andra hade hänt. Men ingen hade frågat. Rolle var den lilla människans reporter; han som lyfte fram de nyheter som utspelade sig vid sidan av allfarvägarna, ibland vid vägs ände.

Aldrig att den mannen förhävde sig. Han var den typen av människa och journalist som ville jobba i det fördolda. Istället var det hans medlidande som tog all plats. ”Hur är det Lundholm, säg till när du har nån ny bok på gång.” I det tysta såg han till att ett eller två kapitel alltid publicerade i Folkbladet och senare i VK. Det betydde oerhört mycket för mig. ”Min plikt”, svarade han.

Sista gången jag träffade Rolle, satt han under en parasoll med en luva djupt nerdragen över öronen – i försommarvärmen. Han hade krympt, blivit blek. Meningen var att jag som skulle prata om Ester och läsa ur boken, men i det ögonblicket bytte jag fot och höll ett hyllningstal till en person som under årens lopp varit min beskyddare och påhejare: Rolle Edlund – som fick min sista Ester tröja.
Efteråt satte jag mig vid hans bord. ”Tack för fina ord”, sa han. ”Jag har aldrig vant mig med att ta emot beröm”, sa han. ”Vi är inlandsmän”, svarade jag och han nickade.
Något växte i hans hjärna. Under luvan bar han ett nät med ”metallpiggar” som underlättade strålningen. Våra vattniga ögon möttes.
Någon vecka senare ringde han. Nu var hans röst var ljus och full med fågelkvitter. Han var som vanligt en aning kryptisk när han berättade att kommunen skulle belöna mig för det jag gjort som skriftställare.
”Jaha, är detta något som du har fixat”, frågade jag. Han svarade med ett kort, inåtvänt skratt. ”Hur mår du, egentligen?” frågade jag.
”Jag kämpar, precis som du gör.” Aldrig fokus på honom.

Roland var en snäll och empatisk man, som ville andra väl. För mitt inre ser jag Rolle komma gående i korridoren, rak i ryggen, stiligt klädd, med fokuserad blick.

”Sä länge vi minns en männsich, sä länge finns hon kvar!”

Rolle, vi minns dig.

Vila i frid! /Kent

I morgon bär det iväg

Av , , Bli först att kommentera 7
Kent Lundholm

Norsjö. Orkade knappt stå på bena.

Femton dagar sedan besöket i Norsjö. Den plats på jorden där min och Esters turné nådde vägs ände. 40 framträdanden blev och några till. Väl hemma hos Lena i Skellefteå, efter en tur på isiga vägar och snörök Sen låg vi tre dagar. Ester bar sten, jag och Lena böcker. Jag har börjat likna en indian är ute letar spår: framåtböjd med krökt rygg. ”En dag ska vi bli så sne å krokig att vi kunn blog opp fåror däri pärlanne.”

Kanske är pinvärken bakpå ryggen en sorgereaktion, en slags abstinens. jag har inte lyckats få tid hos någon läkare, men genom ny tjänst på 1177. Jag fick besvara en mängd frågor som analyserades av en robot (en sådan där smart plåtburk) som efter en stunds betänketid kom fram till att jag skulle uppsöka läkare på hälsocentral.

Va fan, det var ju det jag skrev på fråga ett. ”Vill du chatta med en sjuksköterska?” JAAA! Och då fick jag efter tjugo minuters väntan konversera med en kunnig och trevlig sköterska. En riktig männisch! Efter att jag snabbt redogjort för min situation. ”Det låter ju inte klokt!” En halvtimme senare hade jag en läkartid på hälsocentralen. Men jag fick nöja mig med en AT-läkare.

Ester i mobilen

En hel del beröm har skickats till mig. Förlaget har på sin webb lagt upp ett prov av Örjans inläsning. (Detta är icke den bearbetade inläsningen.) LÄNK TILL Ord & visors startsida. Längst ner finns en länk till de Örjan Lundbergs inläsning.  Ljudboken köper di på BOKUS ELLER ADLIBRIS. 

Turné tog slut i Norsjö

Av , , 1 kommentar 10

Den 1 december anno 2022 avslutade jag den årslånga turnén. Jag har besökt ett 40-tal platser från Boden i Norrbotten till södra Västerbotten. En blandning av stolthet, sorg och smärta fyller tankar och kropp.

Kent Lundholm i Norsjö. Slutet på Esterturnén 

Kroppen säger stopp
Min kropp orkar inte längre med kuskandet längs inlandets smala och krokiga vägar, nu även försedda med en hinna av is och snömodd. Min hjärna och mina sinnen klarar inte längre av, sedan mörkret fallit, att tolka alla blinkande ljus, avståndet till reflex käpparna och den mötande trafiken, särskilt inte långtradarna med tiotalet extraljus och trehundra blinkande röda lyktor.

Kent kåserar

Slutet på min turné

Tack Lena och Hanna
Jag har på sistone fått förlita mig på att mina favoritkvinnor, Lena och dottern Hanna, kunnat frakta mig från A till B och sedan samma sträcka tillbaka. Denna kväll rörde det sig endast om åtta mil enkel väg, då jag kunde stanna och vila upp mig i Skellefteå.

1000 mil blev det.  Många timmar i min lilla KIS Rio. När jag dessutom fick allt svårare att ta mig i och ur bilen, inte längre orkade kånka på alla dessa böcker, satte jag punkt för mitt predikande ur Ester Duvas evangelium. Jag har under min turné träffat 4000 – 5000 åhörare/läsare.

Jag hade säkert kunnat åka omkring i obygden ett halvår till. Men de efterföljande dagarna av ångest, smärta och sömnlöshet började till slut att påminna mig om vad som kan ske när man bränner ljuset från båda ändarna. När vi som vanligt unisont sjöng Pärleporten, kom tårarna.

Skrivandet återstår
Jag har ju en del skrivjobb kvar; Ett långfilmsmanus och en text som verkar bli del två av självbiografin ”Spring Kent, spring!” (Jo, jag var först att på svenska att använda citatet från Forest Gump. Mitt förlag tog ingen strid mot filmbolaget för stölden av min boktitel).

Det blev en succé
Det är en ynnest att ha fått vara delaktig i allt vad det innebär att skriva och lansera en så kallad succébok. e.

En trött författare

Om vi haft återförsäljare runt om i landet och smidigare distributionskanaler, för att inte tala om hundratusentals kronor till annonskampanjer – ja, då hade jag väl varit miljonär vid det här laget.

Kultroman
Älskade Ester har istället blivit en kultbok som spridit sig från läsare till läsare. Sedan ljudboken kom, verkar försäljningen av pappersboken fått ny fart.

Vilar en dag till i Skellefteå, sedan bär det av till Umeå.

Ester, må du få din rättmätiga staty. 

Författaren Kent Lundholm

Det viktigaste: Ester har fått upprättelse.

 

 

 

 

 

 

 

 

LJUDBOKEN laddar du ner från bokus.com och adlibris.com

I sökrutan skriver du: Betala, ladda ner. Pris: 125 kr
Direktlänk till ljudboken Älskade Ester

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gubbar ska pinas

Av , , Bli först att kommentera 10

Vaknade som vanligt vid tresnåret. Med värk. Upp och skaka liv i parkinsonkroppen. Stel som en … staty. Ska av kommunen få biståndshjälp med tvätt, stryka skjortor, tvätta kläder och bära ut soporna. Förutom mina resor kors och tvärs i inlandet, då jag passerar någon av de surmyrar där Linné en gång passerade och spanade efter växter som han kunde kategorisera. Var det på en surmmyr han kom på att han även kunde kategorisera människoraserna? Därmed skapade han rasismen.

Försöker att plita var dag på ett treatment som sedan ska bli ett filmmanus. Men det är inte lätt att välja ut två timmar ur de 600 sidorna, som i lästid blev 20 timmar när ljudboken lästes in. Dessutom skriver jag på något som till det yttre liknar en självbiografi, i så fall del två.

Bokpratare i bullrig miljö.

Har blivit en troglodyt. Lämnar jag grottan, så är det för att bli körd till något föredrag jag ska hålla, eller så till lill-konsum här på Ersboda, för att köpa yoghurt.

Fast i onsdags fick jag träffa mina vänner i bokcirkeln ”Bokpratarna”. Dock var Gotthards krog lite för surrigt för min hjärna, som gång på gång slog på knappen ”Off” – då missade jag fem minuters prat. Kommer på efterkälken. Brist på dopamin, förstås som det råder i min parkinsonhjärna.

Inte får jag någon hjälp av vården. Ses väl mest som en lat tjockis.

Skynda, skynda …

Lördag idag? Beställde i går natt på rean en komplett podcastutrustning, så att jag kan bjuda in gäster och föra intressanta, publikfriande resonemang med: ”Äldre män minns böcker de glömt.” ”Äldre män bör använda käpp.” ”Äldre män förfasas över dagens ungdom.” Nåt sånt.

Nä, nu måste jag gympa lite. Höga upphopp, lyfta hantlar – om nu ryggen tillåter det. Jag har ju annars komahojen att trampa på. Åka cykel liggande och drömma om riktiga cykelturer när den varma vinden kupar sina händer kring min kinder.

Scenbyte på gång

Av , , Bli först att kommentera 5

Jag kan flyga!

Näst sista föreställningen. Skellefteå, Sara kulturhus. Glädje och vemod. Norsjö kvar. 40 framträdande det senaste året. 1000 mil i bilen.

Jag har följt Ester i drygt 20 år,  av dessa 3-4 år mer intensivt. Med tiden såg jag sambandet mellan hennes beteende och autismen, ett funktionshinder på gott och ont. INTE EN SJUKDOM! Känd under namnet Ester Duva, bar hon på sitt unika universum och fick energi av sina vanor och ritualer. Nu var turen kommen till Skellefteå. 55 i publiken, Vemod och skratt.

Arrangör var Hjärnkoll. Varje år vecka 45 är det psykeveckan. I stort uppmärksammas psykisk ohälsa och vår oförmåga att prata om sådana åkommor.

Klart att jag, Övre Norrlands sjukaste författare blir inbjuden.

Dags för scenbyte. Turné och romanbyggen byts mot skrivande av manus för film, då Film i Västerbotten tilldelat mig en större summa pengar för att skriva filmmanus  utifrån min roman Älskade Ester.

LJUDBOKEN

Ingen vet hur många exemplar av den två tjugo timmar långa ljudboken. Det är lite knepigt att ladda ner ljudboken, trots det låga priset på 120 kr.

Ljudboken Älskade Ester säljs till styckeköp.
Du köper ljudboken, äger den. Ingår med andra ord inte i deras abonnemangstjänster.
Det är enda chansen för oss att återfå en del av det vi satsat och att hålla räkningen på antal sålda ljudböcker.

Vid köp på Bokus, gör så här:

Gå in på Bokus.

Logga in på ditt konto eller skapa konto. Du behöver också ha en e-postadress. (Din egen eller ”lånad” går lika bra.)

Leta upp ljudboken Älskade Ester. (Skriv Älskade Ester i sökrutan.)

Klicka på ”Ladda ned”-knappen på boksidan, eller i söklistan.

Betalning sker via Klarna. Välj något av de betalningsalternativ som Klarna erbjuder dig. (Läs mer om betalningssätt hos Klarna  eller kontakta deras kundservice om du har frågor.)

Klicka på ”Bekräfta köp.” Du får då en bekräftelse på att köpet har gått igenom direkt på skärmen.

Örjan Holmbergs inläsning av Älskade Ester är som vacker musik.

Rekommenderar en App
Det går att lyssna även i bilen. Man kan även lyssna i datorn, i en vanlig mediaspelare. En särskild app för ljudböcker ger dock en bättre upplevelse. En fördel med en ljudboksapp, är att den minns var du slutade, repeterar de senaste 30 sekunderna – sedan fortsätter äventyret.