Trampade ner på stan. Karlsson cyklade bredvid. Vi skulle ner på city för att glo på folk. Vi hamnade på en uteservering tillsammans med ett gäng skrålande människor i vår egen ålder. Jag har börjat känna många av dem rätt så väl och jag verkar ha blivit accepterad som en av dem – i varje fall nästan. Det glädjer mig att få ingå i gemenskapen, det får mig att finnas till, att bli sedd.

De allra flesta drack denna klara men kylslagna kväll någon form av eldvatten, alternativt öl i alla de sorter som såldes i baren intill. Jag drack som vanligt kranvatten. Det var en sådan kväll då skratten bytte av varandra. Tårarna rann ibland nerför mina kinder. Så roligt kan man också ha. En av brudarna tyckte att Karlsson var lik Robban Broberg, någon annan ansåg att han mer var mer lik Robert di Nero. En av basketspelarna tyckte att Karlsson kvällen till ära inte ens var lik sig själv. Varpå en annan kille berättade hur en kvinna sagt att han var en kombination av Keith Richards grova, tärda manlighet samtidigt som han hade Brad Pitts sugande ögon och läckra mun.Jo, man tackar.

Men vem var jag lik? Hörde aldrig någon säga Honken. Då hade jag blivit glad.

Satt på förmiddagen och fixade en facebook-sida till berättarprojektet: ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Gensvaret blev stort. Kul.

Till sidan.

Snart midnatt. Är glad att jag varit ute bland verkliga människor och inte vara tvungen att klicka mig fram bland frimärksstora bilder på nån unken sajt i jakten på den rätte. Man ska se vem man snackar med, veta vem hen är, veta vad hen heter. Så tragiskt. Nej, gissningslekarnas tidevarv är över – för min del i varje fall.

För övrigt kommer min dotter hit på lunch. Ser fram emot det.