Etikett: Arvidsjaur

Män blir sjukare

Av Kent Lundholm, 27 mars 2018 kl 10:18, Bli först att kommentera

Jo, så är det! Män drabbas hårdare av förkylning än vad kvinnor gör. Forskning tyder på att män har en svagare immunreaktion när det kommer till virusinfektioner som förkylningar och influensa. Män har värre symptom och som håller i sig längre. Det verkar vara så att de kvinnliga könshormonerna stärker immunsystemet. Så ni som brukar raljera över hur ynkliga vi män blir av en förkylning, vet nu att det det finns vetenskapliga belägg för att vi helt enkelt blir så vansinnigt mycket sjukare än vad kvinnorna blir. Skriver detta för att få någon slags sympati gällande den svåra förkylning jag lider och pinas av. Orkar knappt hålla mig upprätt, hostar och nyser. Förfärligt värre.

Grattis Lycksele till den nya ambulanshelikoptern. Den kommer att rädda många liv. Det vet jag som en gång i livet varit ambulanssjuksköterska i Arvidsjaur. Det var nån gång i slutet av 80-talet. Men då var det ingen ambulanshelikopter jag flög, utan en helikopter som var ansedd för militärt bruk. Det betydde att man fick släpa med sig akutväskor, syrgastuber och allt annat som behövdes för färden till Boden eller Piteå. Efter en av turerna till Boden, vill jag minnas, så rådde det full snöstorm. På vägen hem flög piloten vilse. Just det. Noll sikt. Till slut meddelade han att vi var tvungna att gå ner. ”Nu är min stund på jorden kommen”, tänkte jag och höll fast så hårt jag kunde. ”Jag måste läsa av vägskyltarna”, fortsatte piloten. Vägskyltar? Sakta sänkte sig helikoptern mot marken. Till slut skymtade konturerna av en bilväg. Helikoptern flög fram på ca 20 meters höjd. Om det kommit en bil vid det tillfället, hade vi dött. ”Se där”, sa piloten. Skylten pekade åt vänster och på den stod det (typ) Arvidsjaur 18 km. Så vi flög åt vänster, en bit ovanför vägen, och kom fram med livet i behåll.

För övrigt är det extrapris på ägg. Undrar varför?

Inte ett napp

Av Kent Lundholm, 27 maj 2016 kl 07:38, Bli först att kommentera

Oj vad himlen är underbart blå och så vackert solen lyser. Fint väder har utlovats, inte bara idag utan långt in på nästa vecka. Kanske blir det läge att försöka få lite färg på mina bländvita spiror och låta strålarna ge kinderna och näsan en svag nyans av rött .

Skriver flitigt på min kommande roman och just nu är mina karaktärer vid en vackert belägen sjö för att fiska, men än hur de bär sig åt så kan de inte ens få ett napp. Sjön verkar död och de tvivlar på att där finns någon fisk att dra upp. Märker att jag väver in mina egna fiskeäventyr i berättelsen, för personligen har jag aldrig varit någon storfiskare. Jag har saknat tålamodet, uthålligheten att stå timme in och timme ut för att locka till mig gammelgäddan.

När jag, Johansson och LG jobbade som stafettsyrror i Arvidsjaur i slutet av 80-talet, försökte vi fördriva tiden genom att ta oss ut i naturen och fånga lite ädelfisk. För den fanns ju där, i mängder, det kunde de bofasta vittna om. Det var bara att hänga ut kroken och vänta några minuter så satt där en öring, färdiga att rensas, lindas i folie med en klick smör och lite grovsalt för att tillredas ovan öppen eld. Vi hade köpt dyra spön, tusen specialblänken och drag, håvar, knivar och gud vet allt som vi släpade med oss på våra fisketurer. Vi var vid älvar, åar, lånade båtar för att djupmeta i fjällsjöarna. Men knappt ett napp. Vi tappade mängder med dyra drag, blötte ner oss och blev vansinnigt myggbitna.

Under morgonfikat på vårdcentralen var den stående frågan: ”Hur mycket fisk fick ni den här gången?” ”Det blev några”, svarade vi, men ibland drog vi världens fiskehistoria om jättelika öringar, mängder med abborrar, stenhårda kamper mot väldiga gäddor. Men de log alltid åt dessa historier. Vi fick alltid nya tips om vilka vatten som ”idiotsäkra” att fiska i; där det alltid nappade. En dag fick vi tipset att åka en par mil inåt landet och sedan smyga oss in till några småtjärnar som låg insprängda i skogen. Man fick egentligen inte fiska där, men det gjorde bara fisket mer spännande. Jag och Johansson bestämde oss att cykla dit, vi for sent om kvällen för att slå till nattetid. Det var ett vackert ställe, med ett par spångar över vattnet och en bit upp i skogen låg några vackra kåtor.

Vi började med att fika och satt och drack kaffe medan fiskarna hoppade i vattnet. Det formligen kokade av fisk, ädelfisk. Vi parkerade på varsin sida. Först kastade jag – pling! hördes det när linan gick av och det svindyra draget försvann in i skogen. Johansson hånskrattade och svingade sitt spö, men inte bättre än att hans drag fastnade uppe i en björk. Vi måste ha drabbats av panik. Det tog en evighet att få ordning på våra spön igen. Fler drag lossnade. Under tiden hoppade fiskarna glatt i vattnet; de gjorde till och med volter. Då gick myggen och knotten till attack och när jag efter nån timmes kamp kastade fast draget i vassen, så bet jag helt sonika av linan, hämtade ryggsäcken och sprang mot cyklarna, tätt följd av Johansson. ”Nu har ni väl ätit er mätta på röding och öring”, sa en av de bastanta undersköterskorna vid frukosten. Sedan fick vi ytterligare ett tips – som vi naturligtvis undersökte. Denna gång handlade det om fiske från båt. En liten insjö där det skulle koka av gäddor. Efter ett tag såg vi hur det flöt omkring skräp och bajs; en upptäckt som gjordes samtidigt som jag fick napp och efter en hård kamp kunde dra upp fångsten: En stövel! Just det – en brun stövel! Det var då vi slutade att fiska. Jag har sedan dess bara fiskat ett par-tre gånger, men då mest för syns skull.

För övrigt blir det en sväng in på stan idag. I morgon kikar vi kanske på brännbollen. Vi tar en dag i sänder. Gör det enkelt! Och lita inte på inlandsbor som ger dig tips om fina fiskevatten eller avslöjar var hjortronen växer. Det kan kosta dig livet.

Frusna minnen

Av Kent Lundholm, 28 september 2015 kl 08:33, Bli först att kommentera

Glömde bort att kliva upp och beskåda den blodröda månen. Förresten är jag färgblind (eller defekt färgseende som det heter), så frågan är vad jag egentligen hade sett om jag klivit upp vid fyrasnåret att kikat på månen. Sedan är det inte så lätt att se olika slags himlafenomen när man bor i en stad. Allt skräpljus från stadens liv lägger sig mellan himlen och betraktaren. Annat var det i Baklandet då jag som grabb satt på farstubron, omgiven av ett totalt mörker och glodde rakt in i evigheten. Sedan jag blev stadsbo har jag missa många himlafenomen: kometer, märkliga månar, meteorregn, solförmörkelser. Vi stadsbor blir avskärmade för alt det spännande som sker ovanför våra huvuden. Fast i julas, när jag besökte syrran på Näset (där man är omgiven av mörker) fick jag och dottern se ett riktigt häftigt norrsken; ett knastrande, sprakande, grönt norrsken.

Bläddrade i några gamla fotoalbum, skrattade och fällde en och annan tår. Foton är frusna minnen Vi samlar på foton för bevara händelser, människor som de såg ut just då och var bild berättar en liten historia. Som bilderna från 1985, då jag och mina vänner ansåg oss vara odödliga och utifrån den ”insikten” menade att livet skulle vara en ständigt pågående fest. Som när vi hyrde en kåk vid Nydalasjön och bjöd in en väldiga massa människor till en fest under temat: ”Vilda Västern”.

Det blev en synnerligen grabbig fest och merparten av flickorna gick hem före tolvslaget. Medan de ville dansa, så var vi ”cowboysare” fullt upptagna av pistoldueller, jakter efter en stackare som klätt ut sig till indian, för att inte tala om alla våra besök i baren för dricka eldvatten. Men det var då det. Fotografierna finns kvar. Samtliga på bilden har passerat de femtio, med råge, och i dag är det ingen av oss som skulle orka med en ny cowboyfest. Nu handlar det mer om att mötas över en kopp kaffe och möjligtvis ett parti schack.

Fisketur nånstans utanför Arvidsjaur.

Under slutet av 80-talet och i början av 90-talet tillbringade jag om mina polare Johansson och Sjöström en hel del tid i vackra Arvidsjaur. Anledningen att vi så ofta besökte den platsen var att vi var så kallade ”stafett-sjuksköterskor”. Vi åkte dit korta perioder och tokjobbadde, dag och natt, och fick rysligt bra betalt för det. Jag tycke att det passade mig bra, då jag fick loss så pass mycket pengar att jag kunde ta ledigt och skriva på mina böcker. Fast om sanningen ska fram så slösade jag (vi) bort pengarna i en rasande fart, på resor och dyra stereoanläggningar (och många krogbesök) att vi var tvugna att återvända till vårdcentralen i Arvidsjaur gång på gång. Jag höll mest till på akuten och åkte runt i geografin antingen i ambulansen eller helikoptern.

Men ibland var vi lediga och då ville vi ladda batterierna – genom att fiska. Vi inhandlade svindyra spön, mängder med drag av alla de slag och köpte fiskekort som gällde för hela Norrland. Sedan frågade vi ortsborna, lite försynt, var vi skulle åka för att få en och annan fisk. De var så vänliga och skickade oss till sjöar och vattendrag där man kunde få hur mycket fisk som helst. Vi fick inte ens napp. Vi kunde se ädelfisken retfullt hoppa över våra revar. Men ingen fångst. ”Fick nån fisk”, frågade tipsarna dagen efter och log lite snett. ”Jo för tusan”, svarade vi. ”Tio var! Riktiga bjässar.” Sen fick vi fler tips. Ett av dem var en tjärn, eller pöl, där det flöt omkring skräp. Men här skulle storgäddorna hålla till. Jag fick en stor, brun stövel! Det var väl nu det gick upp för oss att vi inte längre kunde lita på de idiotsäkra fisketipsen vi fått. Jag fick EN fisk under de där åren i Arvidsjaur (se bilden ovan), en halvdöd abborre vars fjäll var stenhårda. Den gick inte ens att rensa och bena upp. Minns inte vad jag gjorde med min dyra, fina fiskeutrustning, kanske gav jag bort den eller lämnade den vid nån sjöstrand däruppe. Efter fiskeäventyren i Arvidsjaur har jag inte fiskat många gånger, tappade liksom sugen.

För övrigt har jag mått riktigt bra under den gångna helgen och har fått en hel del gjort – sådant som blivit liggande under de dagar då golven gungat och väggarna lutat inåt. Borde åka och köpa mig ett par vandringskängor, men har en tid att passa uppe på Nus. Ett återbesök.Det har blivit några sådana sedan jag fick min stroke för en dryg månad sedan.

Möten som stärker

Av Kent Lundholm, 20 juli 2015 kl 07:41, Bli först att kommentera

Sovit som en stock efter gårdagens odyssé i inlandet. Det blev drygt 40 mils bilkörning. Dagarna i Baklandet och turerna runt omkring har varit mycket givande. Det var även kul att efter alla dessa år återvända till Arvidsjaur, där jag under flera års tid jobbade som stafettsjuksköterska. Behövde verkligen denna roadtrip; behövde komma ifrån vardagslivet här på Pig hill. Nu är jag åter på Backenvägen och sitter vid min dator och skriver på min roman. Men ska ut en sväng till, då jag har hyrbilen hela dagen. Men vart jag åker vet jag inte. Får se – kanske får min impulsiva sida styra.

Man ska välja sina strider. Annars får man inte göra annat än att bråka. Men man måste även fundera på vilken kostnaden är för att ta striden – och, priset för att inte ta konflikten. Vem är jag i striden? David eller Goliat? Vilka sympatier får jag beroende vilken roll jag har? Eller möter jag en ”martyr” som kokar om sanningen som passar dem; ni vet sådana där som inte förmår att se helheten, som manipulerar omgivningen med ett tillrättalagt skeende. Sådana människor är svåra att möte i ”strid”. De är rent av omöjlig att möta. Då är det bäst att vända dem ryggen och gå sin väg.

Det är skönt att möta människor där man inte behöver förställa sig, inte tvingas göra sig till, då man istället kan mötas ”mitt på hållet” i ett stillsamt samtal. Det är så enkelt då. Inga stormar, ingen oro. Gud vad jag söker efter det. Att kunna se och bli sedd – att kunna vända ryggen till utan att vara rädd för att bli knuffad. Att kunna räcka till, att kunna vara sårbar.

Renskriver anteckningarna jag gjorde under inlandsresan. Blev en hel del. Har under livet fört noggranna anteckningar, både i dagböckerna och i block där jag samlar det som ska bli litterärt. Jo, jag har ganska bra koll vad som händer och har hänt. Säger någon människa något bra – eller jävligt dumt – så hamnar det ganska fort i mina anteckningar. Det gör mig trygg – ifall någon skulle fara med osanning.

För övrigt känner jag mig befriad och hoppfull. Jag är på väg.

Roadtrip i inlandet

Av Kent Lundholm, 19 juli 2015 kl 22:06, Bli först att kommentera

Har i afton återkommit från en roadtrip i inlandet – och Baklandet. Intensivt, lärorikt och fullständigt nödvändigt. Har träffat de jag inte sett på år och dar, sökt igenvuxna platser, luktat på barrskogen, vandrat längs smala grusvägar och kört en himla massa mil i Väster- och Norrbotten.

Först for jag till själva Baklandet, där bland annat Bäckmyran, min födelseplats ligger. Bolagen ligger verkligen i för att fälla varenda (jävla) fura i området. Kalhyggena gapar stora och öppnar sig över det som varit slutet, skyddat.

Sen bort till Näset (Arvträsk) där syrran huserar. Om man går runt på Näset så finner man små installationer som gömmer sig i gräset.

Länk till vår facebook-sida.

Åkte längs riktigt smala, backiga grusvägar för att komma fram till vackra Siksele. Träffade min berättarkompanjon Linda Marklund, som är med i vårt gemensamma berättarprojekt ”Bland ved, rabarbersaft och andra passioner”. Vi tränade på texterna och funderade lite över höstens upplägg. Spännande tycker vi båda.

Med morsan till Vormsele. Forsar, hantverk, loppis och glass.

Åkte till vägs ände, till Kroksjö, och träffade barndomsvännen Anders Karlsson. Det var si så där 25 år sedan vi träffades senast. Trevligt – och jag bjöds på riktigt gott kokekaffe.

Bild tagen vid 12-tiden en lördag i Lycksele. Drog till Arvidsjaur.

I Arvidsjaur friskade jag upp minnet – vilket kan vara bra inför skrivandet av min sjätte roman som handlar om att resa i geografin i tron att man kan fly från sig själv. Fick även se vackra Sandviken – ett Sang-ri-la invid en väldig sjö. Sen hem till Umeå.

Hej, hej!

Var ligger Umeå?

Av Kent Lundholm, 16 juli 2015 kl 05:33, 1 kommentar

Snart bär det av mot Baklandet. Ringde Avis igår för att hyra bilen några dagar extra, men det visade sig vara stört omöjligt. Ringde det nummer de satt ut på sin webb och hamnade någonstans i Europa. En kvinna som talade engelska skulle hjälpa mig. Det visade sig att en förlängning av hyrtiden endast gick att göra om jag hämtade bilen på flygplatsen. ”Ok, det kan jag väl göra”, svarade jag. ”Då får ni hämta bilen 09.00 i morgon på Arlanda flygplats.” jag tyckte att det lät onödigt långt bort och att det skulle bli dyrt att betala en taxiresa på 60-70 mil. Hon frågade var jag bodde och jag svarade Umeå. ”Var ligger det?” frågade hon. Det här känns inte bra, tänkte jag. ”Men kan du inte först kolla vad det kostar att hyra bilen en dag till?” Då svarade hon 3200 kronor. ”Låter mycket”, svarade jag och berättade att de fyra dagar jag redan hyrt bilen för, kostat mig mig 1200 kronor, skulle då en dag till kosta tre gånger så mycket? Nä, det visade sig vara hur krångligt som helst att hyra bilen en enda dag till. Så det fick vara.

Snart bär det av till Siksele. Sen blir det Näset och Lycksele, innan det på söndag bär av till Arvidsjaur. Återvänder dit efter tjugo år. Det känns som nyss när jag höll till på akutmottagningen som stafettsjuksköterska. Nu ska jag försöka återfinna en del betydelsefulla platser, fotografera, minnas och sedan använda det i en kommande roman. Det är så man gör. Åker runt och försöker återuppväcka minnet. Men jag har bett om hjälp. A. som är snäll har sagt att hon ska hjälpa mig att hitta rätt.

För övrigt blir det ett uppehåll här på bloggen. Tar semester från skrivandet några dagar. Lev väl, sköt om er. Det ska jag göra och det är jag värd.

/Kent

Etikett: Arvidsjaur

Män blir sjukare

Inte ett napp

Frusna minnen

Möten som stärker

Roadtrip i inlandet

Var ligger Umeå?

Presentation

Samlade teman

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Arkiv