Etikett: farlig ensamhet

Ester landar i postlådorna

Av , , 1 kommentar 6

Sov ut till 06.00. Synnerligen ovanligt. Brukar vara i farten vid 04.00tiden, ibland tidigare. Sol därute, alltid något. Får förära denna dagen med ett apoteksbesök, rent av svänga förbi OK och tanka bilen. Livet leker!

Boken om Ester Duva Nilsson, har börjat skickas ut till beställarna.

Runt om länet (80 procent Lyckselebor), jublar när de fått Älskade Ester i sina brevlådor. Storhopen av läsarna började förhandsbeställa redan i januari, februari, så många har troget väntat på boken. Faktum är att jag redan hösten 2019, när jag skrivit på romanen ett halvår, fick fyra beställningar.

”Harreligen, boka jer ju tjockare än bibla!” Ett citat av en av de som under gårdagen fick sitt exemplar.

Dock har Författaren själv ännu inte fått sina exemplar. Någon gång lär de 100 exemplaren som ska lagras här dyka upp. Ett par hundra ska finnas hos förlaget och 200 lämnats hos återförsäljarna i Lycksele, Skogsmuseet, som ska ha 150 ex, resten ligger och väntar på Förlagssystem. Med andra ord: Jag har aldrig tidigare varit med om att ha sålt så många böcker innan det officiella boksläppet. Det märks på kommentarerna på Facebook att läsarna längtat efter romanen om Ester Duva, som hon kallades i Lycksele.

Nu väntar en orolig väntan på övriga recensioner: Främst i Folkbladet, VK och Norran (om de nu tänker recensera Esterboken, det är inte säkert).

I övrigt har jag tagit av mig järnbojorna kring fötterna och börjat röra mig ute i den stora vida världen här på Ersboda. Besiktade bilen igår (inte en enda anmärkning). Sen handlade jag mat. Men med munskydd på och med ett rejält avstånd till folk inne i matbutiken och att då och då sprita mina händer. Det är lätt att tro man är säker – trots att det sagt att tre veckor efter vaccinationsspruta 1 har man mellan 60-80 procents skydd. Jo, jo polaren Peppe blev smittad under vecka tre och vilar nu i hemmet med en konstaterad Covid-19.

Nu ska jag skriva ett följebrev till den nya Hälsocentral jag tänker lista mig hos. Droppen var när jag efter att under ett drygt år träffat åtta olika läkare (flertalet AT-läkare som ”pryar” där under sin utbildning.) Bidragande var nog när jag blev utskälld av en sköterska, när jag frågade när vi multisjuka kunde boka tid. ”Träng dig inte före i kön” (vilket fullt friska redan gjorde).

När jag sedan, utifrån Patientlagen, begärde en fast läkarkontakt (alltså en lagstiftad rättighet) fick jag surt höra: ”Du får väl göra som alla andra å ta den läkare som finns till hands!” Men nog måste väl en sådan som jag, som bär på 13 diagnoser och räknas till de multisjuka, åtminstone få ställa frågan om en samordning och översyn, lite då och då, och att själv slippa  hålla koll på provsvar, felaktigt utskrivna mediciner och låta 75 procent av besökstiden gå på vänta på att en AT-läkare måste fråga om tillåtelse för att skriva ut en tub mot fotsvamp. En sköterska erkände att de råkat förlägga uppföljningen av min diabetes, vilket förklarade nya provtagningar och uppföljningen kom först efter ett år (för sent). Jag fattar att alla jobbar hårt med vaccinationerna – men den övriga vårdapparaten kan ju inte totalt avstanna. Jag har ingen lust  att dö i förtid för att personalen vägrar lyssna på mina frågor och argument.

Den dag när någon forskare i framtiden studerar pandemitiden och då ser hur många av de isolerade, de som inte fått övrig vård, som indirekt dött av inre stress, galenskap, hjärt- och kärlsjukdomar på grund av stillasittande och påtvingad ensamhet, så lär det vara chockerande siffror.

Våra kroppar och hjärnan blir sjuka av påtvingad ensamhet.

 

 

 

I väntan på vaccinet

Av , , Bli först att kommentera 6

Ensamhet, den frivilliga, självvalda, då man får stänga dörren efter sig, för att återhämta sig  i en värld som ofta har roterat för fort, har varit en nödvändighet under hela mitt liv. Mina vänner har sagt; ”Plötsligt var du borta, utan att du sagt ett knyst. Då visste vi att du dragit tillbaka för att hämta andan.”

Men den ofrivilliga, påtvingade ensamheten är något helt annat. Jag har inte haft något annat val (om jag vill leva) än att sitta isolerad sedan september förra året, att inte kunna släppa in mina vänner och bekanta, inte ens min dotter, på grund av smittorisken. Jag är de facto en av dessa högriskpatienter som knappast skulle överleva en behandling av en covid-19. Vår tids pest. Nu har jag bara ett mål: Hålla mig smittfri fram till vaccinationen, som ska ske någon gång i april – om det nu finns något vaccin? Sverige lider brist på vaccin och på många vårdcentraler (i många regioner) står vaccinationsprogrammet stilla på grund av vaccin som inte kommit – trots löften. Otåligt förbannar jag mitt öde.

Vi människor har genom historien ordnat oss i små och stora grupper, inte minst för att klara oss bättre mot ett yttre hot, men även av djupt allmänmänskliga orsaker, som vårt behov av trygghet och närhet – gemenskapen som uppstår när man tillhör en flock.

Någon sådan grupp, flock kan man omöjligt tillhöra när man sitter isolerad. Den påtvingande ensamheten sliter på psyket och kroppen, då det uppstår ett stresstillstånd när vi ”drar oss undan”. Kroppen är hela tiden i beredskap, radarn är påslagen för att på egen hand skapa ett slags skydd: Hormonproduktionen påverkas, blodtrycket, blodsockret ökar, immunförsvaret försämras. Stressmotorn, amygdala, som sitter i tinningarna trycker på gasen så att kortisolnivån ökar. Det är helt enkelt livsfarligt att var ensam.

Det är då vi ska låta vår kreativitet läka såren. I mitt fall genom skrivandet. Redan efter ha skrivit några rader får världen och dess människor konturer. Dörren i vårt inre, som jag stängt, kan symboliskt öppnas på glänt och ger mig tillgång till de ord jag saknat för att kunna beskriva exempelvis min ensamhet. Dessutom: Jag kan se se dem jag skriver till.

Nu lever jag i den digitala världen och umgås och jobbar med via min datorskärm. Jag lever i en social bubbla med det distanserad avståndet som en regel. De få gånger jag träffar några av mina vänner, så har vi tagit en promenad i friska luften – på rekommenderat avstånd. Jag har helt klart blivit smittad av den psykiska pandemin. Frågan är om jag i min väntan på coronavaccinet, hinner jag bli galen eller dö av en blodpropp. Alla dagar har blivit gråa, och jag vet ofta inte vilken dag eller datum det är. De är alla så förbryllande lika. Dessutom har mitt minne blivit uselt.

När får jag mitt vaccin?

Klockan som hänger på vägen inne i köket mäter tidens ursinne och visarna drivs framåt, alltid framåt, av oron. Om jag inte haft min kreativitet, mitt ständiga skrivande hade jag skrumpnat och blivit till en liten hög av rynkig hud på golvet ute i hallen. Jag har ju haft min Ester. I maj släpps romanen ”Älskade Ester”. Jag har fått min första bokning, i oktober, då jag ska delta i Skellefteå Berättarfestival. Har en annan beställning på G – men det är ännu en hemlis.

Min empatiske förläggare Göran Lundin.

Min förläggare ringde igår och berättade om förlagets intensiva arbete som pågår. När de nu gjort kapitelindelningen har romanens omfång ökat till över 600 sidor. Då kan man inte köra med de mjuka, ”danska banden”, utan Ester skickas till de baltiska staterna där den trycks och blir inbundna med hårda pärmar. 600 sidor – att det kunde bli så mycket … och om jag inte strukit vilt vid förra korrekturläsningen, så hade jag slagit Klas Östergrens ”Renegater”, en tegelsten 750 sidor. Omslaget blir snyggt, En blandning mellan mörker och ljus – där en blå himmel visar sig mellan molnen och där det syns en duva som flyger upp mot evigheten. Redaktören som ringde på en knastrande linje (han satt på cykeln på väg in mot Skellefteå centrum) var kvittrande glad och berättade att de på förlaget som läst korrekturet, kunde intyga om att detta är det bästa jag skrivit (Oj, sitter jag här och förhäver mig mig?). ”Vilket underbart slut, Hur kom du på det”, frågade förläggaren. Jag svarade att ibland så vet man inte riktigt vad man skriver. Som vanligt kom jag på slutet mitt i språnget. Ofta har det varit så i mitt romanskrivande: Om slutet vet jag sällan ett dyft om. Det ger sig till känna när jag väl kommer dit – och nu blev Ester inbjuden att bli fullvärdig medlem i en flock.

En författare i ständig väntan.

Isoleringens baksidor

Av , , Bli först att kommentera 7

I detta nu sitter flera miljarder människor isolerade på grund av pandemin. En del av egen vilja, en del under hot. Jag är inne på min 25 dag av ”frivillig” isolering i ett höghus i Ersboda, Umeå. Jag är en högriskpatient som inte skulle överleva Covid-19. Redovisade fall enligt WHO är att 2,6 miljoner blivit smittade och drygt 183 000 har avlidit i Covid-19. Mänskligheten lever under ett världsomspännande hot, ur flera aspekter.

Stoppa spelandet
Precis som jag skrivit klar denna långa blogg håller regeringen en presskonferens, just om de indirekta sociala riskerna som uppstår när folk tvingas sitta instängda. En av riskerna är ett ökat spelberoende (vi bör nog lägga till alkohol och andra droger). Nu ska regeringen ändra regler. Låter bra! Men varför ”dutta på” med begränsningar på de summor man får satsa – förbjud skiten! Det är samhället (ej de godmodiga spelbolagen) som får stå för rehabiliteringskostnaderna av hjorden av spelmissbrukare.

Orons tidevarv
Somliga är oroliga för sjukdomen och dödshotet, andra bekymrar sig för det ekonomiska på det personliga planet, kanske även för samhället i stort. En del räds brunskjortorna som försöker dra nytta av den rädsla och ilska som uppstår. Man kan, som jag gör, känna oro för samtliga påståenden. Pandemin är en livssituation vi inte styra. Lika lite som vi kan kontrollera vulkanutbrott, tåg som spårar ur, jordbävningar.

Bristen på kontroll kan i sig skapa en massa oro. Just nu kan ingen heller säga när denna karantän tar slut. Det vi vet är att därute finns ett dödande virus, inte för alla, men i högre grad för de s.k. riskgrupperna.

Det finns som alltid vid olika kriser, en ”upprorisk” grupp som misstror myndigheterna och som av nån anledning tror sig kunna svär sig fria dödshotet. Detta gäller inte dem! ”Jag går ju för tusan på gym fyra gånger i veckan!” De tror sig kunna köra sitt ”egna race”.

Många i det så kallade ”krogfolket” lutar sig mot myten om att unga (och starka) inte kan bli smittade eller insjukna i Covid-19. En riktig skröna.  Visserligen får barn och yngre färre symtom och mindre biverkningar, men visst dör väl relativt unga i Covid-19! Men vad ”krogfolket” däremot kan göra, med sitt spring där coronaviruset kan frodas: Det är att de lik förbannat kan sprida smittan! Till sin gamla mormor eller hjärtsjuke svåger, eller astmasjuke granne.Trots att de går på gymmet. Jag tycker att det visar på brist på empati och medlidande för andra människor.

 

Redan dubbelt drabbade
Det finns en rad psykiska tillstånd/sjukdomar där de drabbade, med eller utan pandemin, är vana av att lida av svår ångest och rastlös oro. Det finns även grupper som socialt straffas dubbelt av att tvingas till isolering. Vad svarar en hemlös på frågan: ”Varför är du inte hemma som alla andra för att inte sprida viruset?” I Indien sitter dryga miljarden lydigt i karantän, medan ett tiotal miljoner ”fuskar” – de hemlösa. Skulle de lyda order, svalt de ihjäl. Sedan har vi en stor grupp kvinnor som lever ihop med våldsamma och alkoholiserade män. Att bli instängd med en sådan karl en längre tid, kan kosta dem livet.

Farlig ensamhet
Vi är flockdjur som söker oss till andra ”djur” för att få finnas med i en gemenskap. Gamla system går igång vid olika slags hot. Ett sådant är att bli lämnad ensam, bli tvingad till isolering. Ulvarna kan ta dig! Alltså – stressystemet går igång vare sig vi vill eller inte. Isoleringen gör oss mer sårbara. Vi vet sedan tidigare, att ensamma människor löper en högre risk för drabbas av stroke, hjärtinfarkt, depressioner, och har lättare att ta till flaskan. Amerikanska studier visar att socialt isolerade och ensamma människor löper över 30 procents högre risk för stroke och 25 procents högre risk att drabbas av cancer.

Nu och framtiden
Det är klart att vi i dessa unika tider då mänskligheten hotas, att vi lyder de som vet, de som kan. Då krävs det ödmjukhet från vår sida. Men vi ska vara medvetna att det kommer tid efter pandemin och isoleringen: Då med andra konsekvenser. Det torde var en fördel att redan nu vara medvetna om dem. Kunskap är A och O.

Då får vi hoppas att vi har politiker som står stadigt i myllan och ser till att det finns en rättvis fördelningspolitik och visioner om ett framtida tryggt, rättvist samhälle.

Vi kommer att få slåss för det öppna samhället och demokratin. Det finns Mörkermänniskor som vill dra nytta av osäkerheten i samhället och ilskan hos folk.

 

Dessa fantastiska män som vet hur man angör en brygga …


”Jag inte har sett något virus flyga omkring”…

Citat: Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko

”Som en vanlig förkylning”
Det finns ett gäng ledare som redan i dagsläget försöker dra politisk nytta av pandemin. Vitrysslands president Aleksandr Lukasjenko förnekar epidemihotet eftersom han ”inte har sett något virus flyga omkring”. I Ungern har parlamentet godkänt en undantagslag som ger premiärminister Viktor Orbán så gott som obegränsad makt och som kringskär yttrandefriheten. Brasiliens högerspöke till president Bolsonaro, har sagt att ”covid-19 inte är värre än en förkylning”. Allt dumt som Trump sagt skulle krävas timmar av skrivande. Men visst var det han som sa att i USA hade man minsann god kontroll som förutspådde att alla besökte påskmässan. Mannen i öst, Putin, sa för ett par kvällar att i Ryssland hade man kontroll över virusläget. En lögn!

Tron på konspirationer
Konspirationsteorierna frodas. Rädsla och okunskap får somliga att söka förklaringar i dolda komplotter. En teori är att corona är skapat i ett brittiskt labb på uppdrag av Bill Gates.

En annan teori menar att coronaviruset används för att dölja den farliga strålningen från de nya 5G-masterna. I alla tider har folk trott att epidemier och pandemier är en planerad utrotningskampanj.

För övrigt: Håll ut! Spela lite schack (mot er själva …) Överlev Covid-19. Håll er sysselsatta, försök behålla rutinerna. Skriv och läs. Ring, mejla vänner och bekanta – nån av dem borde väl svara. Om inte: Omdefiniera ordet vänskap …

© Kent Lundholm