Etikett: Hälsocentral

En ständig jakt på recept

Av , , 3 kommentarer 8

 

Ester har anlänt med båt till Sverige och åker snart norrut, först till Lycksele där en hel lastpall med böcker lastas  av på Gammplatsen, sedan bär det  av mot Skellefteå, för att sedan transporteras av förlaget till Östra Ersboda i Umeå. Förlaget har slagit på stort och min förläggare gläds åt att boken, som krävt så stora insatser, både från författarens sida, som av förlagets korrekturläsare, lektör, förläggaren, till hon som skapat omslaget. Göran Lundin har onekligen tagit en ekonomisk risk, men han tror verkligen på min roman.

Älskade Ester

Titeln i äkta guld på den 600 sidor breda bokryggen.

Boken säljer sig själv, då stora skaror Lyckselebor förhandsbeställt hundratals böcker från förlaget Ord & visor. Nu kommer rapporter från vår återförsäljare i Lycksele, Skogsmuseet nere på gammplatsen, om en växande kö som vill köpa boken på plats. Sedan lär vi väl sälja storhopen av böcker den 10 juni när jag, utanför Ruselegården, ska signera böcker medan besökarna äter Ester-Bakelse och käkar Ester-palt.

Nog är väl detta en vacker sorti, min tack-och-bock-turné. Det är varmt kring mitt hjärta.

Jag längtar till dagen jag får hålla i mitt livs verk, bläddra i den, lukta på de nytryckta pappersarken.

I övrigt är jag trött. Jakten på recept, läkare och ingången i en väl försluten hälsocentral ute på Teg, har sugit i sig av min energi jag skulle ha behövt för en promenad. I måndags satt jag nästan en timme i bilen, parkerad utanför OK-macken i Lögdeå, i väntan på en kontaktperson som skulle ringa klockan elva, elva och ingen annan tid, för att hjälpa till med ett recept och att det blev tillräckligt många uttag så att medicinen skulle räcka över sommarmånaderna med läkarbrist och vikarier. Eftersom jag inte talar i telefon vid bilkörning väntade jag tappert – i nästan i en timme. Hon har vid dags dato ännu inte ringt.

Jo, det är speciella tider med vaccinationer och covid-19. Men vården måste väl ändå klara av att förnya recepten på redan ordinerade livsnödvändiga mediciner?

Jo, senare den dagen dök medicinen upp i appen till mitt apotek – men naturligtvis med antalet uttag som slutade under semestertider och att nästkommande uttag sammanföll med vaccinspruta nr 2 och dagen före jag ska signera böcker i Lycksele.

Fortsatt strul
Igår uppstod nästa receptstrul. Trots att jag ringde Tegs HC 07.00 så var kön till rådgivande sjuksköterska fulltecknad och sträcker sig till på måndag. Orolig väntan. Hoppet stod till 1177 webbapplikation där man digitalt förnyar sina recept. Fem dag är ställtiden, så jag hade försäkerhets skull beställt receptförnyelse sju dagar i förväg. Receptförnyelse via 1177 är ett lotteri. Ibland får jag min recept efter 3-4 dagar, ibland inte alls. Då brukar jag ringa en distriktssköterska på hälsocentralen – men den telefonlinjen blockerades ju av en telefonsvarare. Allt jag kunde göra var att gång på gång logga in, via appen, på  Apoteket Krononans receptlista.

Men vid tvåtiden kom ett recept – ETT! Men jag hade ju skrivit in TVÅ receptförnyelser! Två mediciner som kommande dag (alltså idag) vara helt slut. 1177 uppmanar oss patienten att förnya recepten fem dagar före det medicinerna  kan expedieras.  Alltså EN medicin av TVÅ. Hade läkarens ork tagit tvär slut mitt i processen av att klicka på knappen ”Förnya receptet”? Det är ett jobb som tar cirka en minut.

Jaha, inga telefonnummer på Tegs HC som var öppna. Så jag ringde regionens växel vid 14.00-tiden, förklarade situationen, och hon i växeln förklarade situationen för en sköterska som förskansat sig inne i Hälsocentralen. Jag fick vänta i det tysta, digitala väntrummet i tio minuter, innan hon i växeln återvände och förklarade för mig att en sköterska skulle ringa upp mig. ”Idag, imorgon eller  på måndag?” blev min fråga. ”Under dagen!”

Väntan. Hur många gånger har jag inte väntat på att sjukvårdens anställda ska ringa, men som sedan inte gör det. Hur många gånger har det gått åt hela dagar till att må dåligt, drabbas av stress i ovissheten om jag ska få något, några av mina recept utskrivna. Det handlar alltså om mediciner som ordinerats av en läkare, i mitt fall ofta specialister, efter läkarbesök och undersökning. Det är inga nya mediciner, utan är mediciner som jag i det ena fallet använt i ett års tid, i det andra fallet stått på sedan 2019. Ändå ska jag behöva tjata, leka detektiv, böna och be och ibland bli rasande. Vid 15.00-tiden ringde en sköterska från Teg och frågade ut mig om varför jag tog denna medicin?

Ibland känner jag mig som en gnällig gammal gubbe.

Jag svarade snällt, innan jag fick en chans att ställa frågan: ”Varför skriver läkaren ut bara EN av TVÅ mediciner?” (En tröttsam berättelse, va?) Till slut skulle sköterskan skriva akutrecept på en särskild blankett och knacka på hos doktorn och BE denna doktor att skriva ut medicinen. ”Akut å akut”, sa jag. ”Läget har ju blivit akut för att er läkare glömt skriva ut medicinen”, sa jag (förmodligen med världens larm och alla känslor kokande inom mig) i ett ironisk tonfall.

Jag fick inte bli en besvärlig patient. ”Mer kan jag inte göra”, sa sköterskan. En timme senare, efter fem-sex inloggningar via appen till  Kronans apotek, upptäckte jag att medicinen fanns att hämta ut. Inte för att jag orkade bry mig, men läkaren hade gjort sig mödan att ändra från fyra uttag (som skulle ha räckt en bit in i augusti) till tre uttag. Nåt jäkla straff skulle jag väl ha för att ha rubbat cirklarna …

Att jaga receptförnyelser och mediciner i mitten juli, i semestertid, är etter värre än nu i maj. Jag tänkte på Tage Danielssons film ”Släpp fångerne loss” och fängelsedirektören som skulle bestämma enbart för bestämmandets skull – om så hur pennorna skulle vässas. Även läkaren som förnyade mina recept, gjorde samma sak. Mitt i semestertider ska även det receptet jagas i fatt, fast med med en veckas intervall från det recept jag fick under måndagen. Nu ska jag oroa mig i två veckor för en sådan skitsak som att skiva antalet uttag, så att jag inte en solig och fin sommardag stannar inne, medan mina kära åker till en sjö och badar. Min Parkinson slår till vid minsta stress. Exempelvis då jag ska jaga ifatt sommarvikarierande läkare och sköterskor.

Varför är det alltid mitt fel att vissa recept inte förnyas i tid? Borde det inte finnas någon slags dataapplikation när en patients mediciner håller på att ta slut?

En sedelärande berättelse? Eller bara gnäll?

Nu ska jag göra klar en Facebooksida åt FoU-Panelen, skriva klart ”Kents skrivtips till blivande författare.” En lång text som ska in på min webb. Kika in där och se så fullmatad och ”snygg” den blivit. Besöksfrekvensen ökar för var dag som går. Sen ska jag försöka få nån av mina vänner att följa mig ut på rollatorpromenad. I går var det 25 plusgrader på min balkong. Våren håller på att slå över till sommar.

Jag kliver in bland mina ord och meningar. Jag ser och hör mitt språk växa fram och bli ett med Jaget. Ett språk, som jag likt med glömska läkare, måste bråka med för att bli förstådd och inte bli ett irrande bloss i glömskans mörker.

 

3 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Farlig läkarbrist

Av , , 2 kommentarer 3

Drog golvtrasan efter mig, gick i vida svängar över golvet, sopade en stund, dammtorkade teven inför kvällens friidrott. Tills ryggen sa stopp. Tänkte tvätta kläder, men det tänkte visst grannen också. Så jag satte mig och letade efter en ny bostad, måste ju hitta nåt på bottenplan eller med hiss. Annars lär min Parkinson parkera mig på soffan – i all evinnerlighet.

bostad
Bostad sökes. Gärna med hiss.

Det finns en hel del märkliga bostadssajter ute på nätet. Bilder på hus och lägenheter, utan någon övrig information, som typ hyra och markplan. Men stora röda knappar uppmanar en att kontakta hyresvärden – vilket kostar 10 kr. Ja, så skaffar man en god månadsinkomst. Man låtsas förmedla lägenheter, men tar en tia av varje besökare. Vimlar av sådana sajter som på ett eller annat sätt skojar till sig pengar – medan lägenheterna bara finns i deras fantasi. Nån som vet av en 2:a på markplanet – i Umeå.

stormtrooper-2296199__340
Bärhjälp till hälsocentralen.

Primärvården går på knäna. Idéerna om en god service där patienten är i centrum och där man fritt kan lista sig hos en läkare som är färdigutbildad och empatisk är skrotade. I varje fall på Tegs HC. Jag söker med ljus och lykta efter en rutinerad distriktsläkare som kan vara spindeln i nätet i behandlingen av mina många sjukdomar. Nu går det inte längre lista sig hos en speciell läkare; numera listar man sig hos hälsocentralen och sen får man göra som hon i luckan sa: ”Du får göra som alla andra patienter och ta den läkare som du tilldelas”.  Jo, jo … Kanske en charmkurs? Under det senaste året har jag träffat tre underläkare och två ST-läkare. Alla fem under utbildning. Skulle du lämna din nya bil till en verkstad som annonserade: ”Trevliga mekaniker, alla under utbildning. Låt de träna på din nya bil!” En av dem skrev ut en dödlig dos av antiinflammatoriska preparat till mig som äter blodförtunnade efter en stroke. Tur att de larmade på Apoteket. En annan doktor, under utbildning, vägrade skriva en remiss till neurologen trots att jag fallit tre gånger och bland annat brutit revbenen (typiskt Parkinson).

Fem besök, alla fem gångerna måste jag dra min långa och komplicerande sjukdomshistoria. Det har blivit så att jag säger mindre och mindre, i hopp om att  de läst lite grann i min journal. När primärvården faller ihop, så måste patienterna stanna kvar i specialistvården allt längre, vilket gör att man blir en propp i deras system så att färre ”utifrån” får chansen att träffa en specialist.

learn-2412776_960_720

Nu måste jag gå till tre olika inrättningar och träffa storhopen av olika läkare. På neurologen funkar det bra. Har träffat samme Parkinsonläkare tre gånger. Däremot påminner psykiatrin om hälsocentralen. Även här har jag träffat fem olika läkare det senaste året. När jag ska ha nya recept så måste jag ringa psyket för mitt litium, hälsocentralen för blodtrycksmedicinen och neurologen för Parkinsonmedicinen. Alla tre inrättningarna vill ha fem arbetsdagar på sig för att fixa recepten. I bland när man har otur, så kan jag tvingas gå till apoteket tre dagar i rad. Sen ska man börja be till Gud att apoteken har medicinen hemma i sina allt mindre läkemedelsförråd (medan ”butiken” vid ingången får allt mer plats till deodoranter och skönhetsprodukter.)

På mitt apotek hade de härom veckan REA. Japp 30 procents rabatt på alla produkter. Även på medicinen, frågade jag syrligt. Nä, men på den här antirynkkrämen, sa den paranta damen som dessutom bjöd på nyttigt naturgodis. Äsch, låt ICA ta över hela skiten, hälsocentralerna och hela psyket. De gör ju reklam för en egen appdoktor. Står han vid charken? Vid fläskfilén? Till slut blir man som patient cynisk och smått ironisk. Kanske leder det till en för tidig död – i mitt fall så frigör det en himla massa resurser och mer plats till andra behövande.

axe-984008__340
Doktorn som valde veden. 

För övrigt hade jag en gång en distriktsläkare som var kanonbra. Han kallade mig varje halvår för att kontrollera min diabetes. Han var empatisk och påläst. Men så köpte han köpte min roman Vedtjuven och började allt mer prata om romantiken med att hugga sin egen ved, att klyva och stapla den i märkliga, konstnärliga former. Det är mycket möjligt att Umeås bäste distriktsläkare, på grund av min bok, numera klyver ved dagarna i ända …

Fånge i min trerummare

Av , , Bli först att kommentera 3

Kallt som tusan. Rysligt ovan vid dessa låga temperaturer. Efter en kraftansträngning gjorde jag mig i morse redo för en tur till Tegs hälsocentral, men när jag skulle kolla tiderna för blodprover och influensavaccin, visar det sig att hela centralen har stängt idag. Man ska se över sin verksamhet (som torde vara att på så bra sätt som möjligt ta emot så många patienter som det är möjligt).

Det krävs en hel del kraft för att jag mentalt ska göra mig klar för att utföra de enklaste av uppdrag. Känns som hela dagen kantrat. Får istället bli en dag för inhandling av snus och eventuella julklappsinköp.

Brain

En vecka med usel motorik har gjort att jag under en veckas tid suttit isolerad i min trerummare. Talat med tapeter och ett tomt kylskåp … Men min fina dotter räddade mig igår och åkte till apoteket. Hade helt slut på en del piller, vilket inte gjort saken bättre. Blir så arg på mig själv. Att det ska vara så svårt att be om hjälp … Inte ens när det livsviktiga insulinet tog slut i lördags, förmådde jag mig att be om hjälp. Trots att jag omger mig med människor som utan tvekan ställer upp när det gäller.

Väntar ännu på besked från förlaget. Godkänner de mitt manus? Kan jag äntligen börja med de sista bearbetningarna och släppa ut de schackspelande kufarna på sommarbete?

För övrigt har jag ett julklappstips: Köp någon av mina böcker.

Beställ >>> 

KentPsy