Etikett: recept

En ständig jakt på recept

Av , , 3 kommentarer 8

 

Ester har anlänt med båt till Sverige och åker snart norrut, först till Lycksele där en hel lastpall med böcker lastas  av på Gammplatsen, sedan bär det  av mot Skellefteå, för att sedan transporteras av förlaget till Östra Ersboda i Umeå. Förlaget har slagit på stort och min förläggare gläds åt att boken, som krävt så stora insatser, både från författarens sida, som av förlagets korrekturläsare, lektör, förläggaren, till hon som skapat omslaget. Göran Lundin har onekligen tagit en ekonomisk risk, men han tror verkligen på min roman.

Älskade Ester

Titeln i äkta guld på den 600 sidor breda bokryggen.

Boken säljer sig själv, då stora skaror Lyckselebor förhandsbeställt hundratals böcker från förlaget Ord & visor. Nu kommer rapporter från vår återförsäljare i Lycksele, Skogsmuseet nere på gammplatsen, om en växande kö som vill köpa boken på plats. Sedan lär vi väl sälja storhopen av böcker den 10 juni när jag, utanför Ruselegården, ska signera böcker medan besökarna äter Ester-Bakelse och käkar Ester-palt.

Nog är väl detta en vacker sorti, min tack-och-bock-turné. Det är varmt kring mitt hjärta.

Jag längtar till dagen jag får hålla i mitt livs verk, bläddra i den, lukta på de nytryckta pappersarken.

I övrigt är jag trött. Jakten på recept, läkare och ingången i en väl försluten hälsocentral ute på Teg, har sugit i sig av min energi jag skulle ha behövt för en promenad. I måndags satt jag nästan en timme i bilen, parkerad utanför OK-macken i Lögdeå, i väntan på en kontaktperson som skulle ringa klockan elva, elva och ingen annan tid, för att hjälpa till med ett recept och att det blev tillräckligt många uttag så att medicinen skulle räcka över sommarmånaderna med läkarbrist och vikarier. Eftersom jag inte talar i telefon vid bilkörning väntade jag tappert – i nästan i en timme. Hon har vid dags dato ännu inte ringt.

Jo, det är speciella tider med vaccinationer och covid-19. Men vården måste väl ändå klara av att förnya recepten på redan ordinerade livsnödvändiga mediciner?

Jo, senare den dagen dök medicinen upp i appen till mitt apotek – men naturligtvis med antalet uttag som slutade under semestertider och att nästkommande uttag sammanföll med vaccinspruta nr 2 och dagen före jag ska signera böcker i Lycksele.

Fortsatt strul
Igår uppstod nästa receptstrul. Trots att jag ringde Tegs HC 07.00 så var kön till rådgivande sjuksköterska fulltecknad och sträcker sig till på måndag. Orolig väntan. Hoppet stod till 1177 webbapplikation där man digitalt förnyar sina recept. Fem dag är ställtiden, så jag hade försäkerhets skull beställt receptförnyelse sju dagar i förväg. Receptförnyelse via 1177 är ett lotteri. Ibland får jag min recept efter 3-4 dagar, ibland inte alls. Då brukar jag ringa en distriktssköterska på hälsocentralen – men den telefonlinjen blockerades ju av en telefonsvarare. Allt jag kunde göra var att gång på gång logga in, via appen, på  Apoteket Krononans receptlista.

Men vid tvåtiden kom ett recept – ETT! Men jag hade ju skrivit in TVÅ receptförnyelser! Två mediciner som kommande dag (alltså idag) vara helt slut. 1177 uppmanar oss patienten att förnya recepten fem dagar före det medicinerna  kan expedieras.  Alltså EN medicin av TVÅ. Hade läkarens ork tagit tvär slut mitt i processen av att klicka på knappen ”Förnya receptet”? Det är ett jobb som tar cirka en minut.

Jaha, inga telefonnummer på Tegs HC som var öppna. Så jag ringde regionens växel vid 14.00-tiden, förklarade situationen, och hon i växeln förklarade situationen för en sköterska som förskansat sig inne i Hälsocentralen. Jag fick vänta i det tysta, digitala väntrummet i tio minuter, innan hon i växeln återvände och förklarade för mig att en sköterska skulle ringa upp mig. ”Idag, imorgon eller  på måndag?” blev min fråga. ”Under dagen!”

Väntan. Hur många gånger har jag inte väntat på att sjukvårdens anställda ska ringa, men som sedan inte gör det. Hur många gånger har det gått åt hela dagar till att må dåligt, drabbas av stress i ovissheten om jag ska få något, några av mina recept utskrivna. Det handlar alltså om mediciner som ordinerats av en läkare, i mitt fall ofta specialister, efter läkarbesök och undersökning. Det är inga nya mediciner, utan är mediciner som jag i det ena fallet använt i ett års tid, i det andra fallet stått på sedan 2019. Ändå ska jag behöva tjata, leka detektiv, böna och be och ibland bli rasande. Vid 15.00-tiden ringde en sköterska från Teg och frågade ut mig om varför jag tog denna medicin?

Ibland känner jag mig som en gnällig gammal gubbe.

Jag svarade snällt, innan jag fick en chans att ställa frågan: ”Varför skriver läkaren ut bara EN av TVÅ mediciner?” (En tröttsam berättelse, va?) Till slut skulle sköterskan skriva akutrecept på en särskild blankett och knacka på hos doktorn och BE denna doktor att skriva ut medicinen. ”Akut å akut”, sa jag. ”Läget har ju blivit akut för att er läkare glömt skriva ut medicinen”, sa jag (förmodligen med världens larm och alla känslor kokande inom mig) i ett ironisk tonfall.

Jag fick inte bli en besvärlig patient. ”Mer kan jag inte göra”, sa sköterskan. En timme senare, efter fem-sex inloggningar via appen till  Kronans apotek, upptäckte jag att medicinen fanns att hämta ut. Inte för att jag orkade bry mig, men läkaren hade gjort sig mödan att ändra från fyra uttag (som skulle ha räckt en bit in i augusti) till tre uttag. Nåt jäkla straff skulle jag väl ha för att ha rubbat cirklarna …

Att jaga receptförnyelser och mediciner i mitten juli, i semestertid, är etter värre än nu i maj. Jag tänkte på Tage Danielssons film ”Släpp fångerne loss” och fängelsedirektören som skulle bestämma enbart för bestämmandets skull – om så hur pennorna skulle vässas. Även läkaren som förnyade mina recept, gjorde samma sak. Mitt i semestertider ska även det receptet jagas i fatt, fast med med en veckas intervall från det recept jag fick under måndagen. Nu ska jag oroa mig i två veckor för en sådan skitsak som att skiva antalet uttag, så att jag inte en solig och fin sommardag stannar inne, medan mina kära åker till en sjö och badar. Min Parkinson slår till vid minsta stress. Exempelvis då jag ska jaga ifatt sommarvikarierande läkare och sköterskor.

Varför är det alltid mitt fel att vissa recept inte förnyas i tid? Borde det inte finnas någon slags dataapplikation när en patients mediciner håller på att ta slut?

En sedelärande berättelse? Eller bara gnäll?

Nu ska jag göra klar en Facebooksida åt FoU-Panelen, skriva klart ”Kents skrivtips till blivande författare.” En lång text som ska in på min webb. Kika in där och se så fullmatad och ”snygg” den blivit. Besöksfrekvensen ökar för var dag som går. Sen ska jag försöka få nån av mina vänner att följa mig ut på rollatorpromenad. I går var det 25 plusgrader på min balkong. Våren håller på att slå över till sommar.

Jag kliver in bland mina ord och meningar. Jag ser och hör mitt språk växa fram och bli ett med Jaget. Ett språk, som jag likt med glömska läkare, måste bråka med för att bli förstådd och inte bli ett irrande bloss i glömskans mörker.

 

3 kommentarer
Etiketter: , , , , ,

Våra sociala rum

Av , , Bli först att kommentera 2

Sömnlös – som vanligt. Lägg därtill en jobbig helg som orsakades av ett systemfel i vården. En slarvig AT-läkare la mitt recept på en hylla, gick sedan glatt hem för fredagsmys, utan att ha skickat receptet till apoteket. Det kändes i kroppen att plötsligt avbryta en medicinering i nästan tre dygn; en medicin som försiktigt ska trappas ut för att inte orsaka kramper. Ringde 1177 och frågade om jouren kunde hjälpa mig: ”Jouren har inte tid för sådana saker”. Nähä.

Anteschack
Snälle Ante hjälpte mig i lördags.

Fick hjälp av snälle Ante att fixa ett bord under Pilgatans kulturmarknad, så att jag skulle kunna sälja några ex av min roman ”Män som spelar schack”. Solsken, värme mot kinderna. Satt på en stol och sålde några böcker, signerade dem. Efter två timmar var jag slut; jagad av en rasande oro och av panik. Det var bristen av den glömda medicinen som slog till i den kemiska fabrik jag bär innanför pannbenet. Så det var bara att knata hem med resterande böcker i min väska. Ibland känner man sig maktlös mot vårdmaskineriet. Det finns en inbyggd lynnighet i systemet; människor som genom långvariga studier har vinnlagt sig den fulla rätten till sanningen. Man får därför tänka sig för och inte bli en allt för bråkig patient – och som sann kristen förlåta en slarvig AT-läkare som glömt att skriva ut en viktig medicin. Man vill ju komma till himlen …

Har gjort två telefonintervjuer med kvinnor i Lycksele som redan under 60-talet började jobba på ålderdomshemmen och då lärde känna Ester Duva Nilsson. Nu börjar bilden av denna märkliga kvinna att växa fram. På utsidan ser jag en illa klädd kvinna, med en märklig hatt på huvudet och med ett par förstora luddor på fötterna, sommar som vinter. En kvinna som rörde sig sävligt, som styrde skorna under sig, som talade långsamt och som besökte stadens alla begravningar och bröllop.

DuvaKatt
Ester Duva Nilsson.

 

Men under den ytan finner jag en läsande och grubblande kvinna som älskar att diskutera samhällsproblem, politik, och om det som händer ute i världen. Många var de som dömde henne efter utsidan, som antog att denna långsamma kvinna var sinnesslö. Men det är ju så att vi även måste se insidan på en människa, innan vi dömer. Hon blev bland annat vän med en överläkare, ett par prostar och med självaste häradshövdingen brukade hon diskutera olika rättsfall med, då hon ofta besökte olika rättegångar. Det är snudd på märkligt att hon kunde bli denna tänkande, kännande kvinna efter endast två månaders skolgång. Det tyder på intelligens. Skriver vidare på romanen, fyller i de fakta jag fått in, och tolkar resten med empati och fantasi. Det ska bli en roman, inte en biografi.

black-and-white-1678414_960_720
Vi möts i våra inre, sociala rum.

För övrigt bildar vi sociala rum, när vi i olika möten speglar oss i varandra. Redan de tidiga jägarfolken överlevde tack vara dessa sociala rum, där de kunde samarbeta och dela bytet lika och rättvist.

© Kent Lundholm

Strul med recept

Av , , 2 kommentarer 3

Det är några dagar sedan jag bloggade, men det har varit några tunga och intensiva dagar. Jag har lyckats skriva klar den fjärde versionen av min kommande roman, det blev en riktig tegelsten, men som nu ska ligga till sig inför nästa omskrivning, då med fokus på språket. Det är så jag jobbar – skriver om, skriver om till dess det sitter. Jag är ju av den typen av författare som är mer intresserad av en bra berättelse, än att krydda texten med metaforer och liknelser.

Piller

Gårdagen gick åt till att få två av mina mediciner utskrivna och eftersom jag hade helt slut på dem båda, så skulle jag komma att missa två av doserna vilket gjorde ont. Det är inte första gången jag har haft problem med att få ut mina recept från psykiatrin i Umeå. Ständigt nya stafettläkare och brist på specialister skapar problem och otrygghet för oss patienter. Började ringa vid nio i morse då jag hade helt slut på två mediciner, vilka skulle kunna jämföras att min diabetesläkare gett tusan i att skriva ut insulin trots att han vet att jag kan dö utan den. Efter tre samtal vid 09-tiden kom jag fram till den sjuksköterska som lämnar ut beställningar till psykläkarna. Kollade en gång i halvtimmen på apoteksmappen, men ingen mediciner. Ringde 13.45 till sköterskan som nu inte visste var läkaren var. Men hon skulle ge sig ut på jakt då läkaren lovat skriva ut min medicin. Då jag haft en stroke, så reagerar jag starkare på stress vilket ger mig ångest, sämre minne och motorik – och huvudvärk, vilket jag ska undvika som strokepatient. Strax efter 15.00 dök recepten upp på min app. Då var jag så slut att jag var tvungen att beställa taxi. Hade svårt att ta mig nerför trappan, snubblade flera gånger, samtidigt som skallen höll på att explodera. Taxiresan kostade mig 160 kr.

Stoppskylt

Igår vid 19.15 dog en av mina allra äldsta och bästa vänner, Stefan. Det gick rasande fort, en dryg månad från att de upptäckte cancertumören i ena armen till sista sucken. När Stefan skulle höja upp armarna över huvudet, så gick helt sonika högerarmen av. De ville först tro att det berodde på den EDS som han lidit av stora delar av livet, men efter en röntgen såg man fler tumörer i skelettet och lungorna och binjurarna. Sedan började han få blodproppar lite varstans, i den skadade armen, i lungan, i foten. Sedan gick det fort. Stefan är den tredje vännen som inom några få år dukat under av cancern. För två av dem så smög den sig på dem: inga symtom, bara pang-bom och sedan var det över. Jo, åldern mellan 50-60 år är en farlig sträcka. Men överlever man den så kan man klara sig riktigt länge – om man inte blir överkörd av en lastbil.

Ska snart iväg och föreläsa om dubbeldiagnoser på rehabiliteringshemmet Blåsippan ute på Teg. Det är ju inte helt ovanligt att de som dricker för mycket har en underliggande, ännu inte diagnostiserad psykisk sjukdom som bipolär sjukdom eller ADHD. Varje gång jag varit där och föreläst så har det lett till någon form av utredning, vanligtvis ADHD.

För övrigt skapar vi våra liv genom våra val.

2 kommentarer
Etiketter: , , , , ,