Etikett: Jul

Fånge i min trerummare

Av , , Bli först att kommentera 3

Kallt som tusan. Rysligt ovan vid dessa låga temperaturer. Efter en kraftansträngning gjorde jag mig i morse redo för en tur till Tegs hälsocentral, men när jag skulle kolla tiderna för blodprover och influensavaccin, visar det sig att hela centralen har stängt idag. Man ska se över sin verksamhet (som torde vara att på så bra sätt som möjligt ta emot så många patienter som det är möjligt).

Det krävs en hel del kraft för att jag mentalt ska göra mig klar för att utföra de enklaste av uppdrag. Känns som hela dagen kantrat. Får istället bli en dag för inhandling av snus och eventuella julklappsinköp.

Brain

En vecka med usel motorik har gjort att jag under en veckas tid suttit isolerad i min trerummare. Talat med tapeter och ett tomt kylskåp … Men min fina dotter räddade mig igår och åkte till apoteket. Hade helt slut på en del piller, vilket inte gjort saken bättre. Blir så arg på mig själv. Att det ska vara så svårt att be om hjälp … Inte ens när det livsviktiga insulinet tog slut i lördags, förmådde jag mig att be om hjälp. Trots att jag omger mig med människor som utan tvekan ställer upp när det gäller.

Väntar ännu på besked från förlaget. Godkänner de mitt manus? Kan jag äntligen börja med de sista bearbetningarna och släppa ut de schackspelande kufarna på sommarbete?

För övrigt har jag ett julklappstips: Köp någon av mina böcker.

Beställ >>> 

KentPsy

Änglarna i Umeå

Av , , Bli först att kommentera 5

Julen, gemenskapens och glädjens tid – en tid då vi strålar samman med familjen, släkten, nära och kära – tiden då vi känner oss som en i flocken. Men detta är ju inte alltid en sanning. Det finns så många i detta land som hamnat utanför fållan och som i juletider känner hur ensamheten håller på att förtära dem inifrån. Jag vet. Under en tid i livet ”firade” jag ofta jul ensam, mycket på grund av att jag ville dölja mina hemligheter, som att jag drack för mycket, men ofta för att jag vid juletid sjönk i stämningsläge både av en förväntanseffekt som av mina återkommande bipolära skov. Jag skämdes. Ensamheten kan verkligen bli ett gift och det finns studier som visar att ensamma människor lever ett kortare liv. Numera är jag inte ensam längre. Jag har träffat en alldeles underbar kvinna som älskar mig och jag älskar henne, min Lena. Jag har min dotter Hanna som jag träffar om jularna. I år åker vi buss till Skellefteå och firar hos Lena. Jag är åter en av flocken, Jag finns, jag syns och jag kan växa, och det utan hemligheter och löften som jag inte kan hålla.

Vasaplan 2015 nr 24

Under åren jag verkade som chefredaktör på gatutidningen Vasaplan, som säljs på Umeås gator och torg av de som hamnat utanför sitt sammanhang, de som lider av psykisk ohälsa, de som är hemlösa, de som har problem med droger e.c.t. För många av dessa var försäljningen av Vasaplan deras första ”jobb” på många, många år, och att våga stå där och blotta sin sårbarhet och sälja tidningen är dels modigt, dels så höjer det deras självkänsla och förstärker deras jag-bild – för att inte tala om den lilla, med betydelsefulla, slant de får av försäljningen (20 kr/tidningen). Minns en kvinna som berättade att hon hade sålt tidningar för drygt 500 spänn och som för pengarna skulle köpa en liten julklapp till dottern, något hon inte kunnat göra på flera år, och för resten av pengarna skulle hon köpa hem lite julmat. Hon var strålande glad när hon log sitt tandlösa leende och borstade undan sitt långa, stripiga hår.

Jag fick också insyn av allt gott som görs i Umeå. Godhet är inte en massa prat, det är en konkret handling. Öppen gemenskap serverar dagliga mål mat och ordnar julfester åt de som kommit vid sidan av gemenskapen, detsamma gör på Bakfickan som dukar upp julmat så att borden dignar och på Kärnhuset finns en gemenskap för alla de som lider av psykiskt ohälsa.Till det ska lägga kyrkans och Frälsningsarmén arrangemang. Nog görs det mycket gott här i världen. Det är många frivilligarbetare som på detta sättet verkligen gör skillnad. Änglarna i Umeå. Vare sig det gäller julen eller andra högtider, får vi aldrig glömma nödvändigheten av medlidande i den vanliga vardagen. Året består av 365 dagar och lika många nätter.

planeringTID

I stressen kring att ordna den perfekta julen, blir man lätt sitt eget projekt. Man ska bevisa något, leva upp till det som inte finns. Med dåligt samvete köper vi klappar som ingen vill ha och vi får ta emot klappar som känns hopplöst onödiga. När vi själva verket ska ge oss själva och alla andra omkring oss sinnesro. I söndags kände jag sinnesro. Då satt jag i Backens kyrka och lyssnade till körer, kyrkorgel som som framförde julsånger, Så enkelt borde julen vara, Detta i en värld som håller på att slitas itu och där folk tycks förflytta sig med fem centimeter luft under skorna.

För övrigt blir världen aldrig mer sig lik för den som varit nere på krondikets botten och orkat kravla sig upp igen. Efter det får man ett par helt nya glasögon.

Bartender på norskt sjukhus

Av , , Bli först att kommentera 1

Julaftonen rullade iväg rätt så fort. Firade den ensam – och det gick bra. Inga större problem, men någon riktig julstämning ville aldrig infinna sig. Julen är skapad för att firas i flock och trots de friktioner det kan uppstå, så är det tänkt att vi ska tränga in oss i små stugor med trånga rum för att rå om varandra. Just detta med att tränga ihop mig tillsammans med stora flockar har av någon anledning inte varit min grej. Men det har sina förklaringar ,,, men det tar vi en annan gång. Behöver utrymme, tillgång till luft.

snögubbar

Så jag har jobbat många jular under de år jag verkade som sjuksköterska. Två jular jobbade jag på Mo i Rana sykehus i Norge, båda gånger under i mitten av 80-talet. På den tiden hade de glada norrmännen en lite annan syn på hur gamla, sjuka människor skulle piggas upp under storhelgerna. Blev därför en aning paff när avdelningsföreståndaren om julaftonskvällen utsåg mig till bartender. Jag förseddes med en röd tomteluva för att lite färg på en annars rätt så blek och helt vitklädd sykepleijer från Sverige. ”Ja, ser du da ikke ser ut som julenissen, men du er også svensk. Men det er bra nok, det blir ikke bedre.” Så sa den barska avdelningsföreståndaren. Det var en serveringsvagn fullpackad med mängder av fina, dyra sorter av whisky (Glenfidish, Chivas Regal),  Cognac av olika de slag (Grönstedts VO), där fanns gin och vodka av finaste slag och där fanns även en uppsjö av olika likörer (Baileys, Cointreau, Galliano). I en kylväska på vagens underplan fanns norsk pils och is i fall någon ville ha sin sprit kyld. Ja, sedan hade jag naturligtvis med mig en hel del fina viner, röda, vita.

barvagn
Norsk sjukhusmodell av barvagn, typ.

Det var en märklig upplevelse att gå runt med denna ”minipub” – särskilt när jag följde tätt efter sköterskan som styrde på pillervagnen och delade ut medicinerna mot hjärtvikt och allehanda allvarliga fel som patienterna led av. Men när patienterna hörde skramlet från ”spritvagnen” så reste sig halvt döende och förlamade upp ur sina sängen och tindrade med ögonen. De flesta nöjde sig med ett glas vin eller en pils och en avec till kaffet. Men där fanns några som skulle ha en skvätt av allt. På en av gubbarnas bord ställde jag fram ett femton välfyllda glas. Eftersom jag även skulle jobba påföljande natt, fruktade jag det värsta. Men inget hände. Jo, förutom att det hördes julsånger och skratt från sjuksalarna och att samtliga sov som stockar den natten. Så gjorde de i Norge på 80-talet.

Jag har även jobbat några jular i Arvidsjaur, Skellefteå och i Lycksele. Då var det inte fråga om att gå runt om julaftonen med en vagn fylld med dyr whisky. Fast en julafton när jag jobbade på geriatriken i Lycksele körde jag ”Norgetricket”. I ett låst skåp inne på sköterskeexpeditionen fanns en hel drös med flaskor som samlat damm. På flaskorna satt remsor med ägarnas namn – och flera av dem hade avlidit för många år sedan. Äsch, tänkte jag och drog dit en vagn och ställde upp flaskorna på den, det blev en ansenlig mängd. Dock ljusår från drickesvagnen i Mo i Rana. Visste att detta var förenat med vissa risker i den frikyrkliga och nyktra staden Lycksele, men jag kände mig upprorisk. Någon hade ju gömt spriten för de gamla. Elakt gjort, tyckte jag då. Snart sjöng och skrattade gamlingarna kring julbordet, några berättade sedelärande anekdoter, någon drog fräckisar. och en äldre man kysste en rynkig gumma mitt på munnen. Långt senare stötte jag ihop med en undersköterska som jobbat den julen. Hon berättade att det fortfarande talades om den julaftonen – som en av de bästa och roligaste jularna någonsin på geriatriken.

De största orsaken till att jag jobbat så många jular är att man kan på kort tid kan tjäna ihop en ansenlig mängd pengar, särskilt om man ger sig av västerut, mot Norge. Skulle väl behöva göra det igen, inte minst för att fylla på i min rätt så tomma kassakista, men jag orkar nog inte längre med allt spring, all stress. Ja, om jag nu inte skulle få vara bartender i Mo i Rana …

En dusch, klippa bort näshåren, klippa naglarna. Om fem timmar kommer den första gästen, några timmar senare, vid middagstid, dyker nästa gäst upp. Idag känner jag faktiskt av julstämningen, men så är också min flock på väg till Pig Hill, den jag numera tillhör. I går var jag ensam och ett byte för vargarna. Men inte idag.

matchstick

För övrigt säger jag: Tänd ett ljus och skingra mörkret. Tänd ett ljus för dem vi ska minnas, tänd ett ljus för de som väntar och oroar sig. Tänd ett ljus för de ensamma.

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,

Ensam på julafton

Av , , Bli först att kommentera 1

Julaftonsmorgonen. Stilla och tyst i huset där jag lever mitt liv, ett rött hus i två våningar, ett stenkast från Backenvägen, där jag huserar mitt liv, mitt hopp och min lekamen i en trerummaren med knarrande golv. Pyntat lite sparsamt. Struntade i plastgranen, då minnet av fjolårets tafatta försök att sätta samman grenarna med stammen lever kvar med en viss skräck. Det gick inte alls. Resultatet såg ut som om ett gäng fulla dadaister varit framme försökt säga något klokt om världen genom att sätta dit grenarna helt slumpartat. Det var helt enkelt ingen gran. Något annat. Men som tur är finns ju Clas Olsons med sitt rika sortiment av blinkande granar, tomtar och änglar.

Jo, nu är det jul!

snögubbar

Firar julafton ensam och än så länge går det alldeles utmärkt, men så är klockan bara några minuter över sju på morgonen. Kolsvart utanför mitt fönster. Inte ens den glade gubben i huset mitt emot, han med den lilla vita hunden, verkar ha vaknat – eller så ligger han och ser på adventskalendern. Sorterade julkorten och det tog inte lång stund. De som numera skickas per post blir allt färre. Jag har skickat mina via facebook eller via sms. En gång i världen brukade det ramla in 30-50 julkort, undertecknade med darriga, lite nervösa, stressade namnunderskrifter. Och gud nåde om de inte var skickade före dead line, nån vecka innan, då fick man skämmas, då kunde ju kortet dyka upp under mellandagarna – med sin försenade julhälsning. Var man lite fiffigt skrev man därför även dit ”Gott nytt år!”

Gläns över sjö och strand,
stjärna ur fjärran,
du som i Österland
tändes av Herran.
Stjärnan från Betlehem
leder ej bort, men hem.
Barnen och herdarna
följa dig gärna,
strålande stjärna,
strålande stjärna.

Den vackraste av julsånger. Den ställer frågan: Varför firar vi egentligen julen? För att det finns så mycket att köpa och ge bort? För att vi halvt äta ihjäl oss av de dignande matborden? För att få se glädjen i ungarnas vidöppna ögonen när de hysteriskt sliter bort det vackert omslagna pappret kring de inslagna paketet? Eller är det för att Kalle Anka så troget dyker upp vid 15-tiden varje julafton?

julkrubba

 

Nej, allt handlar om ett barn som föddes i ett stall i Betlehem för 2000 år sedan. Det var då som Gud föddes som människa i sitt försök att komma närmare mänskligheten. Det var den natten som herdarna hörde änglarna sjunga om fred, frid på jorden. Änglarna sjöng: ”Var inte rädd!” Sedan berättade änglarna att en frälsare blivit född.

Ja, detta är en förklaring som den kristna läran ger oss. Sen är det upp till var och en att tro på detta eller inte.

Trots all hysterisk kommers då vi köper julklappar och mat för miljarder och åter miljarder kronor, så är denna tid på året då vi ”tränar” vår empatiska förmåga; då kontrasten mot det materialistiska (kanske) får oss att se alla de som har det svårt. Under några få dagar i december är vi kanske en aning mindre missunnsamma och ogina. Kanske finns där kvar en del av den kristna värdegrund som bär upp vårt firande och gör oss givmilda – snälla.Tänk om vi kunde bära med oss känslan av snällhet resten av året och hålla borta det ogina inom oss.

fattig pojke uteliggare

 

Dagarna före jul gick jag och mina systrar genom det vintriga landskapet bort till farbror Filip och hans son Elon. Det hörde till traditionerna i Baklandet, att vi ungar skulle klä deras gran. Farbror Filip hade massor med gamla olikfärgade kulor av poröst glas, mängder av glitter, smällkarameller och en spira som skulle sitta i toppen. När det var klart bjöds vi på risgrynsgröt med kanel och sirap. Till det limpmackor med tjocka skinkbitar på. Julmust, i massor. Då hade julen kommit till Baklandet och allt, precis allt blev magiskt. Särskilt när farbror Filip skrattade sitt hö-hö, vilket fick oss ungar att verkligen tro att det var han som var den riktige tomten. Och var han inte det, så var han åtminstone en av de änglar som kommit till jorden för att säga till oss: ”Var inte rädda!”

I går fick jag oväntat besök. Det var Ulf H. som stod där i trapphuset med några böcker i händerna. Under ett ögonblick trodde att det var Jehovas vittnen som kommit för att rädda mig från den förfärliga och ogudaktiga julen, men det var en av mina vänner från tiden i Lycksele.Sen såg jag: Han bar några av de romaner jag skrivit. Han ville ha dem signerade, i varje fall ”Konungarnas konung från Baklandet” som han skulle ge till mamma Hjördis. Henne jobbade jag ihop med på långvården i slutet av 70-talet, en hiskeligt många år sedan. Sen satt vi och pratade en del om de kartor som Ulf var med och gjorde över Baklandet med omnejd. Ett besök som gladde mig.

Nu ska jag tvaga mig, raka mig och byta underkläder för det är ju trots allt julafton. Skinka och risgrynsgröt får det bli. Åt upp skumtomtarna redan i går kväll. Längtar till i morgon när Lena och Hanna kommer på besök. Kvinnorna i mitt liv.

karbertil

Karl Bertil Jonsson: ”Kör till slumkvarteren!”

För övrigt hoppas jag att det vänder 2016. På alla de sätt. Det är vad jag önskar mig den här julen.

 

 

VM i magplask

Av , , Bli först att kommentera 2

Åtta dagar kvar till julafton. Jaha. Har fått den rätta julkänslan att infinna sig. Är det så att jag håller på omorientera mig i livet efter det som hände mig i augusti? Kanske, för jag tänker väldigt ofta på vikten att ta tillvara det som sker här och nu; på hur skört livet är och fort det går när man rycks bort. Torde nog kunna påstå att jag är en överlevare, inte minst utifrån vad som hänt tidigare i mitt liv. Men överlevare känns en aning passivt. Vill istället var en som lever livet, så intensivt det bara går. Tiden är begränsad.

ljus

Nu när slutkorrekturet är skickat till förlaget för tryckning, så kan jag återgå till det romanmanus jag jobbat med en längre tid. Nu kan jag helt och hållet flytta mitt fokus till det. Dessa ständiga skrivprojekt. Det är ju så mycket jag vill hinna med att skriva, åtminstone tre romaner till, plus att jag har några pjäser och filmmanus som snurrar runt i skallen. Det är då jag måste ta ett djupt andetag, räkna till tio och tänka: ”En sak i sänder. Gör det enkelt.”

Igår hade vi ett redaktionsmöte på kafé Mekka och planerade innehållet i februarinumret av Vasaplan. Har ju två nya arbetskamrater i redaktionen, Erika och Madde (nu sedan Lars slutat). Det känns som att dynamiken fungerar, att diskussionerna är konstruktiva och att det finns utrymme för en hel del skratt. Även detta nummer har jag som chefredaktör en mer tillbakadragen roll, då mina strokeläkare varnat mig för stress och att ha för ”många bollar i luften”.

Det sägs ju att idrott för oss samman och att sportande i lagom dos gör oss sanslöst friska, snudd på odödliga. Och kan man inte bli stjärna i de etablerade sporterna, så kan man söka sig till de lite mer udda, exotiska. Varför inte ställa upp i VM i magplask? Visserligen en sport som kräver mod. Världsrekordet är ett hopp från 11 meter i en pool med endast 30 cm vatten.

magplask

”Worm charming”, eller ”masktjusning”, är en mycket viktig och lyhörd sport som utövas i England, USA och Kanada.Genom att banka på jorden eller spela vacker musik så ska man locka upp så många maskar som möjligt – på tid förstås.Världsrekordet är 567 maskar. Schackboxning är en sport som kräver såväl intelligens som styrka (en rätt så ovanlig kombination, visserligen). Fyra minuters schack som åtföljs av tre minuters boxning – i elva ronder!

”Extreme ironing” låter spännande i mina öron. Utövarna tar helt sonika med sig strykbräda och strykjärn till otillgängliga platser, för att sedan stå och stryka kläder på höga bergstoppar, broräcken, järnvägsspår. Någon listig jäkel har utvecklat sporten till ”bungee ironing” där man stryker kläder under ett bungyjumphopp.

Hoppas dessa tips hjälper er att lämna ett nyårslöfte om ett bättre, aktivare och sundare liv! Det finns hopp för oss slöfockar. Själv ska jag satsa på ”cheese rolling” där man på tid rullar stora ostar utför en brant backe.

För övrigt vet jag inte riktigt vart jag ska, men jag är helt klart på väg.