Jag och Uffe tog igår en kvällspromenad och hälsade på vår gemensamma vän Rose. Kaffe och nybakad sockerkaka, sedan bytte vi minnen och en hel del skratt. Jag och Rose gick gymnasiet ihop i Lycksele och har sedan hållit kontakten. Ibland intensivt, ibland med långa uppehåll – men vi alltid kunnat återvända till vår vänskap. Vänskap som håller över tid är värdefull – vänskap som inte slits itu av förflugna ord och som tycks växa genom kriser ska man vara rädd om och vårda. Jag har några sådana vänner. Det finns en trygghet i att veta att de finns, att känna att de kommer när det tar emot och som jag kan besöka och dela ett tokskratt med.

Har försökt landa efter urladdningen i onsdags, som kulminerade under kvällen med boksläppet av ”Spring Kent, spring!” Väl hemma satte jag mig i soffan och blev en grönsak. Var helt tom i skallen.Sedan en ovanligt tung sömn. Inga drömmar. Igår lufsade jag och Ulf Isenborg runt på stan och köpte presenter åt lillan – min alldeles egna Hanna fyller 17 år till veckan. Men vi ska fira henne idag, eftersom jag är i Skellefteå till veckan för att köra berättarföreställningen i Bodbysund utanför Bursträsk. Efter det väntar Skellefteå berättarfestival med fyra föreställningar och ett par veckor senare är det dags för boksläpp nummer två i Lycksele. Det rullar på.

Jag har fått många hejarop och ryggdunkningar efter boksläppet och det som blivit sagt och skrivet i olika medier. Många har talat om mitt mod och om hur viktigt det är att vi talar öppet om de bekymmer jag drabbats av: ADHD, bipolär sjukdom, paniksyndrom, dyslexi och missbruk.

Vi är ju rätt så många som försöker leva våra liv med neuropsykiatriska funktionshinder i ett samhälle som det kan vara svårt att anpassa sig i. Vi tvingas uppfinna strategier för att passa in, söka genvägar eller ta stora omvägar för att lösa problemen som ständigt uppstår. Jag skriver ju också om en problematik som var okänd på 60-talet, då rastlösa och okoncentrerade ungar stämplades som odågor och som på olika sätt skulle straffas. Det var en tid då föräldrarna till ADHD-barn anklagades för att haft en slapp uppfostran som gjort så att ungarna inte kunde sitta stilla eller hålla käften. Det skapade skuld och skam. Ungefär på samma sätt som de grupper som idag högljutt ropar ut att den medicinska behandlingen av ADHD-barn kommer att skapa en massa narkomaner – när det i själva verket är så att obehandlade barn leds in i missbruk och kriminalitet. Sånt trams skapar skuld och skam både hos barn och föräldrar. Vi som levt med obehandlad ADHD vet hur plågsamt livet kan bli.

Har inte hunnit (eller haft ork) att skriva på min roman den senaste veckan. Men det må så vara, tror att jag måste lägga det projektet åt sidan några dagar till. Ibland ska man bara leva, lägga sig på rygg i floden och flyta medströms; ligga med utsträckta armar och se den blå himlen passera ovanför, medan mängder av människor kämpar och sliter för att simma motströms.

För övrigt kan jag konstatera att det är rysligt ensamt att bära på hemligheter. För att bli fri från dem måste vi söka bundsförvanter att dela hemligheterna med; några som förstår vad det handlar om; några att spegla sig i.