Etikett: kbt

Knäppa terapier

Av , , Bli först att kommentera 3

På 70-talet var det inne med matt-terapi. Folk lät sig bli inrullade i mattor för att återuppleva sin födsel. Numera ska vi krama våra tysta vänner träden. Tja, man kanske skulle ge sig på en stortall som i coronatider lär ska stärka immunförsvaret. Eller en björk som effektivt renar kroppen från gifter och har du brutit ett ben så är det en gran du ska klamra dig fast vid. Jo, matt-terapeuterna har omskolat sig till trädterapeuter. Vad ska vi tro taxan ligger på – en tusenlapp per timme? När träden i sig står där helt gratis.

Själv har jag provat på två beprövade terapiformer: Psykodynamisk samtalsterapi och KBT. Båda hade sina förtjänster. Men den som hjälpte mig i kampen mot mina rädslor var KBT. Jag har bara träffat välutbildade, kloka terapeuter. Nu dräller det av märkliga terapiformer som tycks gå ut på att skinna sårbara människor på pengar. Bedrövligt – och lika bedrövligt är bristen på bra terapeuter inom psykiatrin. Kön till en KBT-terapeut kan vara flera år lång.

Problemet för psykiatrin har varit och är att det som våra känslor förmedlar inte är mätbart och går heller inte att väga på en våg. Däremot vet vi en hel del om den kemi som styr våra hjärnor. Men inte hur ”lång” rädslan är.

Ibland tycks psykiatrin hamna i samma fålla som tron. Dit når inte de naturvetenskapligt utbildade läkarna. Samtidigt som skojarna inom alla märkliga terapiformer tycks kunna påstå de mest häpnadsväckande saker, som att vi bör betala 1000 kr i timmen för att krama en tall.

Under 70/80-talen pågick en öppen strid i Umeå mellan de två dominerade synsättet, psykodynamisk terapi och kognitiv terapi (KBT). 1985 fick jag tid hos en läkare som tillhörde KBT-gänget och som ställde en diagnos på mig. En månad senare tog en PDT:are bort den förra diagnosen och satte en ny. Det innebar att jag missade 15 års behandling av min bipolära sjukdom.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Leva eller överleva

Av , , Bli först att kommentera 8

Så mycket tid har gått åt till att överleva, att det knappt att blivit nån tid över till att leva. Livet, det jag levt, har bestått av så många faror, så att merparten av de känslor jag känt mest bestått av rädslor. Rädslan har ställt sig i vägen för glädjen, nyfikenheten och ibland även för kärleken. Livet kan bli riktigt trasslig då man är rädd för att leva och rädd för att dö – på en och samma gång.

Klart att jag begriper att valet att välja livet är det bästa för mig. Men det är ta mej tusan inte så enkelt. Det funkar inte så att man vaknar en morgon, reser sig upp och utropar: Nä nu jävlar ska jag leva livet. Att bli en överlevare är något som är djupt rotat i min personlighet. Om det dessutom är så att man varit nära Döden några gånger, så åker garden upp. Slappna aldrig av, för då smäller det!

Från och med att jag med hjälp av KBT-terapi lyckades släcka ut de fobier som vuxit fram i mig, så verkade jag sänka garden så mycket att de kroppsliga sjukdomarna ersatte de psykiska. Slag i slag kom de och tvingade mig att återigen att försöka överleva den stroke jag drabbades av.

Stroken högg sig fast i lillhjärnan och jag var några millimeter från döden. Några millimeter till och proppen hade fastnat i hjärnstammen och jag hade dött på golvet i arbetsrummet. Jag kämpade i 45 minuter för att överleva – då jag kröp fyromfot eller ålade runt lägenheten för att finna mobilen. Ett par år senare började jag snubbla, falla och vingla som om jag vore drucken och 2019 fick jag diagnosen Parkinson.

Nu sitter jag isolerad sen 32 dagar och försöker överleva coronavirus och Covid-19. Livet? Ja, det finns väl nånstans därute. Här i min tvårummare håller sig livet undan. Här överlever jag.

Begreppet överlevare används ju även som ett epitet för de som överlevde Förintelsen under 2:a V-kriget. Medan miljoner dukade under av nazisternas utrotningsexperiment fanns det en grupp som lyckades överleva – mot alla odds. För många av dess överlevare, fann de vägen tillbaka genom att viga sina liv åt att vittna om nazismens ondska. Vet inte om dessa överlevare lyckades återfinna lyckan i att i nuet leva sina liv. Jag har en känsla av det måste ha varit svårt. Det fanns ju även många överlevare som aldrig berättade nåt om vad de upplevt. De bar på hemligheter.

De överlevare jag försöker beskriva har ofta tidigt i livet blivit bekanta med Döden och blivit så skrämda att Livet hamnat i skymundan.Man börjar tidigt att gå på tå för att undvika alla faror. Livet påminner om ett minfält med nergrävda hot. Överallt dessa faror som lurar runt hörnet. Inte ta några onödiga risker. Alltså, ge tusan i att dö. Vägra släppa taget, trots att naglarna lossnar. Lidandet blir ett naturligt tillstånd – man lider till och med i förväg; plågas av allt som ännu inte inträffat – men kan inträffa. Även om risken är 0,000000001 procent. Ja, ni hör så dumt. Men en överlevare väljer inte.

Några drömmar om nåt bättre har man inte tid att unna sig. Eller, så blir man rysligt effektiv, en arbetsnarkoman som skyndar sig sig fram genom tillvaron för att hinna med så mycket som möjligt ”innan det smäller”. Fastnar i olika projekt och när ett är klart så kliver man in i nästa. Så undslipper man ångesten – och naturligtvis att leva livet.

Det väl för fan bara att bestämma sig för att välja livet, att utmana alla de rädslor som begränsar en, spotta i händerna och njuta av Nuet och livet. Tänk om det vore så enkelt … Det är ju inte helt ovanligt att i överlevarnas mörka klangbotten finns en rad psykiska åkommor som begränsar ens vilja och valmöjligheter.

Så detta med att överleva och leva är komplicerat och inget som man förändrar från en dag till en annan. Överlevnadsstrategin växte i mitt fall fram redan i barndomen och har sen följt mig genom livet. Har det inte varit så att jag på egen hand försökt uppsöka Döden så bär jag på sjukdomar som när som helst kan slå mig till golvet. Vad som kom först vet jag inte riktigt – om det var den psykiska ohälsan eller mina somatiska sjukdomar. Än knepigare blir det om man lägger till genetiken – den genetiska ärftligheten. Det sociala och kulturella arvet. Det jag såg och hörde som barn kanske fick mig att omedvetet att spegla mig den strategi som en överlevare använder sig av. För att … överleva. 

 

 

© Kent Lundholm 2020

Rädslan tar makten

Av , , Bli först att kommentera 3

Höll mig inomhus, och svettades, när Lena under dagarna två åkte ut till Bölesholmarna för att sola och bada. Hör till min glädje att det ska bli mildare. 20 grader är klart bättre än 34 grader. Jag har solbadat färdigt.

Av våra känslor är väl rädslan den som kan styra våra liv allra mest. En vanlig strategi, som jag själv praktiserat genom livet, är förneka, stänga av och fly. Spring Kent, spring! Till slut blir man rädd för precis allting, vilket begränsar ens liv. Nu ska det sägas att rädslan är nödvändig. Möter vi en ilsken björn får rädslan oss att springa för livet. Rädslan säger till oss: nu börjar det att bli farligt, ta till flykten. Men när rädslan börjar inkräkta på allt i ens liv, kan det gå så långt att vi till slut blir rädda för att vara rädd. Det är då vi låser in oss, då som vi stänger av alla andra känslor, för att undvika rädslan. Till slut kommer paniken och vi blir än mer rädda.

abyss-2036211_960_720

Det är nu det krävs mod för att ta våga ta strid och utmana rädslan. En viktig känsla i denna strid är nyfikenheten, som hjälper oss att utforska och ställa  frågor: ”Och vad var det egentligen som gjorde att jag blev rädd den här gången?” Vi måste tillåta oss att känna känslorna, ge dem uppmärksamhet så att vi får chansen att öva.

Själv fick jag av diagnosen paniksyndrom i 20-års åldern. Till och från kom paniken att begränsa mitt liv enormt mycket. Var ju övertygad om att paniken och rädslan skulle dräpa mig. Förnuftet hade inte ens chans mot känslan. Jag blev inte av med eländet förrän jag blev drygt 50 år, då jag genom KBT fick hjälp att utmana rädslan. Det var en fruktansvärt jobbig och obehaglig träning, men till slut blev rädslan begriplig och snudd på ofarlig.

student-849825_960_720

Åren med panik och rädsla kom att göra mig kreativ. Genom skrivandet kunde jag fokusera på annat än att vara rädd. I mitt berättande blev jag medveten om mina problem och ville lära mig mer om dem. Jag bestämde mig för att att själv skriva mina manus; inte ge bort dem till nån annan. Visst, det gör ont att skriva om sin egen sårbarhet och sina tillkortakommanden.

KentPsy

I arbetet med min biografi ”Spring Kent, spring!” (2016) så tvingades jag återvända till situationer där det var mörkt och skrämmande. Men genom att stå för min sanning och att våga känna, inte fly, så kunde jag tolka mina reaktioner. Jag överlevde. För rädslan höll verkligen på att dräpa mig. Sedan har åren av ”dödskamp” satt sina spår i min kropp: diabetes, stroke, parkinson. Allt har sitt pris.

För övrigt är väl rädsla i kollektiv form det som skrämmer mig mest. Ridande på fördomar (som består av rädsla och okunskap) så pekas det åter igen finger mot de som är annorlunda, som inte lever sina liv som vi gör. Numera kan man ogenerat skrika: ”Kasta ut dom jävlarna! Åk hem till landet ni kom ifrån!”

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Error och panik

Av , , Bli först att kommentera 0

Framträdde igår med berättarföreställningen i Bodbysunds bygdegård inför 65 betalande. Återigen berättade jag om vedkriget i Baklandet 1974, medan Linda lyfte fram sina starka kvinnor. Var rätt så slut efteråt. Min hjärna släckte ner. Error.

PhotoGrid_1460146012944

Och nu över till nåt helt annat …

Ungefär tio procent av befolkningen har någon gång upplevt en panikattack. Tre procent utvecklar ett paniksyndrom. För att paniksyndrom ska kunna kallas för en sjukdom krävs att attackerna är oförklarliga och att de inte går att förutsäga, och att de återkommer gång på gång, och då med en sådan kraft att livet begränsas. Det blir svårt att fungera i vardagen och sköta sitt jobb. De intensiva panikattackerna ger kraftiga kroppsliga symtom, som framkallar en obegriplig dödsångest. Man är övertygad om att man ska dö.

stress

Ett paniksyndrom börjar ofta i tonåren och det finns en samsjuklighet med bipolär sjukdom och ADHD. De kraftiga panikattackerna gör att ADHD:n blir värre, som i sin tur kan sätta fart på den bipolära sjukdomen. Man blir sämre och får mer panik. Ett riktigt ekorrhjul kan sätta igång. Mitt paniksyndrom började i 20-års åldern och har följt mig genom livet.

Det finns vissa ärftliga komponenter bakom uppkomsten av paniksyndrom. En annan förklaring är det blivit en obalans i hjärnans larmsystem. Inom KBT talar man om att det uppstår en feltolkning av kroppssymtomen. Man har även kunnat se att traumatiska upplevelser och långvariga separationer i barndomen kan öka risken för att utveckla paniksyndrom.

Vid ett paniksyndrom feltolkar man kroppssignalerna. Blotta tanken på en attack fick mig att känna symtomen och med tiden började jag att undvika de platser och situationer som kunde utlösa en panikattack. Periodvis la jag ner allt mer av sin uppmärksamhet på det som hände i kroppen, hur hjärtat slog, om det bullrade till i magen, vilket ledde till en förväntansångest. Tänk om det händer igen? Livet blev allt mer begränsat, jag började isolera mig. Det var nu jag blev rädd för att bli rädd.

KBT, kognitiv beteendeterapi, är mycket effektivt vid paniksyndrom. I mitt fall så förändrade en mycket skicklig KBT-terapeut mitt liv under de två åren vi tillsammans kämpade med att få bukt med mina rädslor. I stort handlar det om att med terapeutstöd utsätta sig för sina rädslor, att utmana sina automatiserade tankar, ifrågasätta sina ”sanningar” och stegvis försöka förstå vad som händer med en ens kropp. Eftersom man i ett paniksyndrom feltolkar sina känslor och de signaler som kommer från kroppen, så utvecklar man med tiden ett ”katastrofbeteende”. Med KBT kan man göra en nyinlärning, så att man gradvis kan hantera panikattackerna.

För övrigt ska jag på secondhand idag.

Bli först att kommentera
Etiketter: ,