Etikett: vänner

Prat om böcker

Av , , Bli först att kommentera 3

Så kom då äntligen sommarkvällen då jag återigen fick träffa polarna i läsecirkeln Bokpratarna. Nu när vi kunde sitta ute i den friska luften och på ett par meters mellanrum, kunde jag slappna av och glömde snart bort alla coronavirus. Vi är ett gäng äldre herrar som under fyra-fem år har träffats ca 4-6 gånger per år och diskuterat allehanda böcker, somliga bra, somliga mindre bra.

De flesta i gruppen känner varandra sedan många, långa år och har kommit att dela gamla minnen och värdegrund. Dock är vi ett gäng spridda karaktärer med olika infallsvinklar på livet. Vi är 60 +, flertalet har gått i förtida pension, och samtalsämnet brukar inledningsvis handla om våra sjukdomar. Vi är inte 20 år längre, inte ens 40. Vi håller på att bli ett gäng gammgöbba. I antalet svåra sjukdomar har jag kommit att bli en slags Guru. Men så är jag också Övre Norrlands sjukaste författare.

Våra olika karaktärsdrag leder ofta till en viss intellektuell spänst i våra diskussioner, våra val av böcker och naturligtvis i analyserna av dess innehåll. Ibland är vi helt överens. Vissa böcker sågas vid fotknölarna, vissa höjs till skyarna.

Jag har för närvarande ett stort behov av att bryta min isolering och påtvingade ensamhet – dock utan stoppa huvudet under armen och riskera att drabbas av Covid-19. Samtidigt måste jag ”roffa åt mig” 5-6 timmar per dag till mitt skrivande. Arbetspass som påbörjas vid 03-04-snåret och avslutat när andra kliver upp och äter frukost. Ett pussel som tar tid och energi – dessutom måste jag hinna ladda batterierna. Just den biten tar allt längre tid p.g.a. min Parkinson.

Från tidigare bokträffar.

 

Boken vi läst och analyserat är Johanna Elomaas biografi/roman/reportage ”Grottdykarna” om Mikko Paasis hjältedåd vid räddningen av tolv unga thailändska pojkar som höll på att dränkas i en grotta i Thailand. I den finns även en parallellhistoria om när Mikko i unga år råkade vådaskjuta en av sina bästa vänner. Upplagt för dramatik och spänning.

Men i detta fall menade vi alla att författaren misslyckats i berättarperspektivet, gestaltningen av karaktärerna och hade en avsaknad av inlevelse och dramatik. Hur kan man så kapitalt förstöra en sådan story? Det handlade trots allt om två kilometers dykning genom grottsystemet, enkel väg, där de ”fraktade” pojke efter pojke till räddningen – nersövda barn som räddades. Inte ens klaustrofobin får någon framträdande roll. Berättarperspektivet byts och bryts mellan nu och då vilket ger en ologisk tidsplan. Nä, det var synd på en sån fantastisk grundstory. Den får av mig + + Inte ett enda till.

En skrivandets dag. Har kommit fram till Esters tid som ”Prao” i Lycksele tingsrätt. Lördagen ska åtnjuta i solen med en picknickkorg tillsammans med den snälle och kloke Lars-Erik. På söndag bjuder jag min dotter Hanna på middag ute på balkongen. Sen börjar det dra ihop sig mot midsommar som jag ämnar fira, på nåt sätt, i Skellefteå hos Lena.

Lev väl go vänner!

/Kent

 

Tärande ensamhet

Av , , Bli först att kommentera 4

Får frågan då och då: ”Kent, varför är du så öppen om dina tillkortakommanden? Är du inte rädd för att ditt öppenhjärtiga bloggande en dag kan vändas emot dig?” Jo, emellanåt är jag livrädd. Men ofta rycker jag bara på axlarna och svarar med ett svagt leende på mina bleka, torra läppar: ”Jag skriver för att jag kan!”

hands-2906458_960_720

Våga vara sårbar
Genom att visa mig sårbarhet kan jag bli den jag egentligen är. Dessutom krävs det mod att vara sårbar. Jo, det finns en risk att man misslyckas och att man då blir djupt sårad. Dessutom är jag en berättande människa, som dagligen försöker formulera min värld. Jag vill försöka förstå den och sedan visa den för andra och mig själv. Om den är beboelig. I detta evighetsarbete tvingas jag vara ärlig och sann – och dessutom, om jag har tur, hjälper jag kanske en medmänniska i nöd. Min historia kan däremot aldrig bli ett facit som andra kan skriva av. Vi är unika som själva måste finna svaren, för att våga be om hjälp när världen kantrar.

Många föreläsningar
På denna blogg har jag metodiskt skrivit om dessa ämnen och skaffat mig en rätt så stor läsarskara. Jag har även kuskat runt som föreläsare under åren 2016-17 och talat om psykisk ohälsa och missbruk, med min självbiografi ”Spring Kent, spring!” som underlag. Jag har även haft en del uppdrag av föreningen ”Hjärnkoll”. Föreningen består av föreläsare som alla har en personlig erfarenhet av psykisk ohälsa. Folk som vet vad de talar om.

flower-887443_960_720

Många fördomar
Tyvärr finns det mängder myter och fördomar kring så väl psykisk ohälsa som missbruk. En återkommande fördom är att vi med en diagnos, skulle gå omkring och vara galna precis hela tiden, dag som natt, vecka efter vecka intill livets slut. I själva verket är det så att de flesta psykiska åkommor kommer i skov. Man är sjuk i en period, sedan kan man vara besvärsfri i flera år. Fördomarna består av lika delar okunskap och rädsla. Nog tusan har dagens kriminalromaner och deckare bidragit till den statiska bilden av psykiskt sjuka mördare; en konstant, helggalen psykopat som på en kafferast hinner dräpa en hel by. Han är så galen att han inte ens märker när polisen genomborrar hans kropp med ett tiotal kulor.

sea-2915187_960_720

Den tärande ensamheten
Även om jag har ett stort behov att vara för mig själv, inte minst för mitt skrivande, så måste jag erkänna att det under de senaste åren börjat kännas allt mer ensamt. Om det beror på att jag numera har färre riktigt nära vänner, eller på mina kroppsliga åkommor, stroke och Parkinson som gjort mig bensvag och rädd, det kan jag inte svara på. Men i mina tysta rum tar ensamheten allt större plats. Den håller på att bli tärande. Detta är dubbelbottnat. För min självkänsla har ju samtidigt ökat med åren, med eller utan stöd från omgivningen – ensam eller inte. Jag har så saktat börjat tycka om den flintskallige tjockisen jag varje morgon möter spegeln inne på toa; den sjuklige mannen som lever sitt liv här på Pig Hill i Umeå. Och framför allt: Jag har blivit av med skammen. Man ska inte behöva skämmes för att man drabbats av en sjukdom.

hand-3978193_960_720

Tack till Er läsare
Vill passa på att tacka ER som troget läser min blogg. Har DU liknande problem så får ni gärna höra av dig, så kan jag kanske vara till nån hjälp. I varje fall som vägvisare. Kom ihåg: Första steget till ett tillfrisknande är att erkänna problemet, att kapitulera inför det faktum att du förlorat kontrollen över drogerna – och sedan be om hjälp.

För övrigt så kan man inte supa bort enbart EN av känslorna, typ rädslan. Hela känsloregistret sopas med bort och lämnar kvar ett svart hål inom en – och en egoist som kan byta bort sin morsa mot ett helrör brännvin.

© Kent Lundholm

Tips, hjälp? Skriv till mig: kent.lundholm@gamil.com

Beställ min nya roman: ”Män som spelar schack”

 

 

Den farliga ensamheten

Av , , Bli först att kommentera 2

(Fortsättning från bloggen ”Vänskap mellan män” den 26/5)

Vi vet vad som kan hända med männen när äktenskapet tar slut. (Inte alla, som tur är). Men de män som råkar allra värst ut, är de som under äktenskapets gång, struntat i att odla sina sociala kontakter, vare sig privat som på jobbet, och som låtit åren gå utan att ha hört av sig till sina gamla vänner. Den forne vapenslagaren, bästkompisen, har blivit ett ansikte på ett bleknat fotografi.

När skilsmässan väl är ett faktum står männen ensamma utan någon att vända sig till. Han är inte längre den som ska skydda familjen mot vargens angrepp. I stället saknar han plötsligt ett socialt sammanhang; han tycks vara utraderad ur handlingen. Medan kvinnorna klokt odlat sina kontakter och har kvar många av sina vänner – och dessutom skaffat nya kontakter, så har mannen knappt en avlägsen jobbarkompis att ringa till. Faktum är att var femte man i Sverige saknar EN nära vän, vilket blir allt vanligare med stigande ålder.

despair-513529_960_720

De ensamma männen blir till slut frustrerade och bittra över sin situation och hamnar lätt i missbruk eller i politisk extremism. Ensamhet kan vara ett riktigt farligt tillstånd. Det kan ge såväl psykiska som fysiska symtom. Att som man hamna i social isolering är dubbelt så farligt som fetma, och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag.

Ensamma män dör i förtid.

Har skrivit på en ”mall” för hur man ska få vänskapen att fungera. Känner att ämnet engagerar mig. Periodvis i livet har jag befunnit mig på de ensammas arena och fått uppleva hur förödande det är bli socialt isolerad. Utan manliga vänner började jag tvivla på mig själv man – kände mig bitvis som en halv man. I punktform har jag försökt beskriva vad som behövs för att hålla vänskapen levande. Det är inte alldeles så lätt få en vänskap att bestå, än svårare kan det vara att skapa en ny kontakt som leder till vänskap. Tyvärr, riktigt goda vänner växer inte på träd.

  1. Håll kontakten. Om du gifter dig eller att du flyttar i geografin ­­– glöm inte bort dina gamla vänner. En dag kan du behöva dem. Försök att hålla kontakten och om möjligt se till att träffas någon gång per år. Numera är det dessutom enkelt att kommunicera via sociala media. En kontakt är bättre än ingen alls.
  2. Gemensamma övningar. Vägen till manlig vänskap kan vara att tillsammans försöka förstå hur man spelar schack, hur man bär sig åt för att få omkull käglorna med hjälp av ett tungt klot. Den vänskapliga värmen uppstår när man gör något tillsammans (det är typiskt manligt): fiskar, spelar ett partischack, ser på FA-cupen eller när man delar en god middag. Knyt band!
  3. Vänskap ska odlas. Därför måste man både ge och ta. Man måste ha tålamod och låta ge motparten tid att växa och blomma ut. Det kan ta tid, kanske år. Många har inte det tålamodet, utan tror att människor i begynnelsen blev stöpta i en särskild form – men människor förändras, växter, ibland krymper.
    rose-3802424_960_720
  4. Förståelsen. Med tiden växer förståelsen mellan vännerna. Till slut kan det räcka med en tyst blick, för att båda ska veta vad det handlar om. Man förstår varandras plågor eftersom man i vänskapen utvecklar ett medlidande för varandra. Det är inte ovanligt att djup vänskap skapar likartad humor – det är först när man skrattar åt samma skämt som man förstår vad vänskapen innebär.
  5. Trofasthet. En vän ska man kunna luta sig mot i vått och torrt. Det som sagts i förtroende ska stanna vännerna emellan. Man får absolut inte bryta detta förtroende. Vänner sviker inte, vänner far inte fram med osanning, då är man rökt. Vem ska man då lita på … 
  6. Respekt för den andres åsikter och intressen. Om den ena bara läser Expressen och den andre dyrkar Aftonbladet, så börja inte pika varandra och påstå att den andre läser fel tidning. Vänner är två individer av kött och blod som kan mycket väl ha olika värdegrunder. Det kräver respekt för den andres integritet. I en vänskapsrelation ska man vara försiktiga med vad som sägs – särskilt det som kan träffa en svag punkt som djupt sårar motparten. Tänk på: Det som är sanning för den ene, kan vara lögn för den andre.
  7. Empati är förmågan att sätta sig in i andra människors känslor och tankar och känna medkänsla. Den som utvecklat sin empati kan därför se saker både ur sitt och andras perspektiv. Nu är empatin inget man föds med, utan är en egenskap vi dagligen måste träna på – livet ut.
  8. Fördomar. Syns två män alltför ofta tillsammans, om de verkar hemlighetsfulla och öppet delar skratt och gråt, så finns risken att fördomarna om dem båda börjar frodas (fördomar är lika delar rädsla och okunskap).
  9. Geografiskt avstånd. Underskatta aldrig geografin. Bor ni långt ifrån varandra, så kan resorna med tiden bli tröttsamma. De kan bli riktiga energislukare, som tar tid och är kostsamma. Det krävs en hel del kraft för att på sikt hålla samman i en sådan geografistyrd vänskapsrelation.
    redwood-national-park-1587301_960_720
  10. Kvinnlig vän? Ja, varför inte söka efter en kvinnlig kamrat (Obs! Enbart vän!). Personligen har jag under årens lopp haft många kvinnliga kompisar. Det som är skönt med tjejkompisar, är att man slipper tävla; något som vi män så ofta sysselsätter oss med. VARNING! Det som ovillkorligen krossar vänskapen mellan kill- och tjejkompisar, är att göra sexuella anspelningar och inbjuda in till lite sex mellan lakanen. Ofta slutar detta klavertramp med att mannen får återvända till sin smutsiga, luggslitna fåtölj – ensam.

Vänner som försvinner
Vänner ska vi inte ta för givet. Somliga av dem får vi bara behålla en liten stund. Det är ofta de bästa. De kommer och går. De dör.

religion-3491357_960_720

Andra flyttar utomlands, några enstaka bygger hyddor ute i skogen och drar sig undan. När man blir allvarligt sjuk, är det lätt att bli självupptagen och involverad i sjukdomen man lider av. Då är det mycket lätt att isolera sig. Jag vet.

För övrigt, så måste vi lik förbannat, trots alla regler och tips – slåss för att behålla vänskapen och för att få den.

 

© Kent Lundholm

Vänskap mellan män

Av , , Bli först att kommentera 4

Jag känner en molande sorg över vännerna som gick före mig över bron – och försvann för alltid. Med några års mellanrum tackade några av mina bästa vänner för sig. Plötsligt fanns de inte mer. Först ut var Börje, sedan var det Christer tur och slutligen försvann Stefan. Mina tre vänner mötte döden med en gemensam nämnare: Cancern – som fått härja på tok för länge i deras kroppar. Det fanns inget att göra. Ingen av dem blev lastgammal, i snitt var de alla mellan 55 och 60 år.

Jag har funderat en hel del över manlig vänskap, vad som skiljer den åt den kvinnliga vänskapen? Manlig vänskap lär ska visst vara mer praktisk lagd och äger rum ”sida-vid-sida” (inte ansikte mot ansikte som är mer typisk kvinnlig vänskap). Men det är väl inte allt? Så enkelt är det väl inte? Om man rör sig skuldra vid skuldra eller hur man har ansiktet vridet.

ensamman

Ensamma män
När äktenskapet tar slut blir männen ofta ensamma. Medan kvinnorna blommar ut, flyttar, ändrar frisyr, målar läpparna knallröda, sitter männen i skitiga kortkalsonger och glor på sportnytt. Männen isolerar sig allt mer och börjar dricka grogg alla dagar i veckan. Ja, detta är naturligtvis en schablonmässig bild som naturligtvis inte gäller för  alla. Men faktum är att nästan var femte man i Sverige saknar EN nära vän, vilket blir allt vanligare med stigande ålder. Vi män tycks ha glömt hur man skaffar vänner. Istället blir vi bittra och introverta.

22 procent av de 45-åriga männen har inte blivit föräldrar och när det gäller männen med låg inkomst är siffran hela 41 procent. Tolkningen är att kvinnorna ratar männen som inte lyckas på arbetsmarknaden. Män som blir frustrerade (i kombination med alkohol) över sin situation löper risk att hamna i kriminalitet, missbruk eller politisk extremism. Ensamhet kan ge såväl psykiska som fysiska symtom. Att som man hamna i social isolering är dubbelt så farligt som fetma, och lika skadligt för hälsan som alkoholism eller att röka 15 cigaretter per dag. Risken ökar också för psykiska ohälsa.

hunting-261632__340

Ta sig av daga
Årligen i Sverige är det 1200 som tar sina liv. 70 procent av alla självmord begås av män eller pojkar. När män bestämt sig för att ta sitt liv väljer de oftast dödligare och våldsammare metoder än vad kvinnor gör. I Norrland använder män i stor utsträckning jaktgevär för att ta sina liv. Ska man ändå död, så ska det vara idiotsäkert – och rejält. Dessutom – män går inte till en psykolog. Bra karl reder sig. De berättar inte om sin hjärtesorg, om sin ensamhet. De skjuter sig och tar med sig sin förtvivlan ner i graven. De som dessutom råkar lida av bipolär sjukdom löper större risk att fullfölja självmordet.

Vänskap finnes
Djup och frodig vänskap finns verkligen mellan män, både som par och i grupp. Här i Umeå har vi bildat en bokcirkel där vi träffas och diskuterar spännande och aktuella böcker. Vi är alla i åldern kring 60 år. Det är underbart att få spegla sig i andra män, att få dela och att ta emot kommentarer. Dessutom är det gubbfika två dagar i veckan, där män i min ålder träffas för att snacka på gubbars vis – om sport, lite kort om dagens politiska händelser, om kvinnfolket och sedan finns det utrymme för de som lider av nån åkomma att klaga inför gubbhögen. Dock kan man inte vänta sig några sympatier.

20150813_201208

Schacksällskapet
Det finns ännu ett exempel på manlig vänskap. Vi var fem män i Umeå som regelbundet träffades för att spela schack och dricka vodka – och vi trivdes så bra ihop att vi lyckades hålla samman schacksällskapet under åren 1994-2008. Många usla partier blev det, men vi växte samman och fick våra roller. Det var tryggt. Detta märkliga schacksällskap är förebild i min kommande roman ”Män som spelar schack.”

Ytliga kontakter
Sedan har vi ju alla så kallade bekanta. De man träffar då och då, helt oregelbundet, som vi artigt hälsar på och frågar: ”Hur står det?” ”Jo tack. Och det regnar i dag.” Det är människor man känner sympati för, men som man av någon anledning aldrig har släppt in på livet – och detta är förstås ömsesidigt. Men varför växer inte vänskapen fram mellan mig och flera av de bekanta jag känner? Det är ju trevligt och intelligent folk. Var finns spärrarna? Men – det kan ju inte vara meningen att vi ska bli vänner med merparten av världen. I så fall lär det gå inflation i begreppet vänskap. På Facebook har jag 795 ”vänner”. Storhopen är ytliga kontakter som jag rakt inte känner alls, med där finns ett femtiotal bekanta och ett tiotal som tillhör kategorin: mina vänner.

20151012_192142

Glömsk författare på turné
Alla känner apan, apan känner ingen. Under de perioder jag är ute på turné för att lanserar mina böcker, kommer folk fram och hejar glatt: ”Men så roligt att få träffa dig igen. Det var inte igår”, säger en kvinna som torde vara i min ålder. ”Få se nu”, säger kvinnan och räknar på fingrarna.  ”Det är minst 30 år sedan vi stötte ihop”, fortsätter den frodiga kvinnan och ger mig plötsligt en hård kram. Där står jag och ser dum ut. Till saken hör är att jag är usel på att minnas namn, då mitt arbetsminne inte fungerar som det ska på grund av min ADHD. Men en ytlig kontakt måste väl vara bättre än ingen kontakt alls, tänker jag. Till och med om det är en kontakt med en kvinna som man inte kan namnet på …

© Kent Lundholm

Våga tvivla

Av , , Bli först att kommentera 3

Vaknade i ottan. Sovit hårt, bitit ihop käkarna, gnisslat tänder. Kanske var jag förbannad i någon av mina drömmar? Skit samma. Igår var det årets varmaste dag. Satt inomhus fram till 16.00 då kursen avslutades. Cyklade hemåt med en varm vind som kupade sig kring mina kinder, satte mig på balkongen och läste igenom texterna som är underlag till höstens berättarföreställning. Brände mig på min något utputande mage. Den blev röd.

Det är inne att bilda olika slags nätverk, inte minst på nätet. Det är säkert bra, till en viss gräns, men det är lätt att glömma bort vänkretsen, ens riktiga vänner, de människor som är beredda att hjälpa en utan något kontrakt eller krav på ”återbetalning”.

händer

Jag tror att det är bra att tvivla; det är ett sätt att ifrågasätta saker och ting. Om man ständigt säger ja och amen till allt och alla, finns en uppenbar risk att man förvandlas till en undergiven, konflikträdd ”tjänare”. Likadant är det med dem som ständigt säger ”jag vet …”, de som stängt in sig med sina absoluta ”sanningar”. Det leder ofta till blindhet. Tvivlet, som förutsätter ett tillbakablickande, behövs för att vi ska förstå den värld vi lever i; det kräver långsamhet – inga snabba beslut med ”magen”. Genom tvivlet kan vi ifrågasätta stolligheterna och få oss att säga NEJ.

För övrigt ska vi vara nyfikna ända in i döden. Vi ska utforska livet och våga ställa frågor.

Bli först att kommentera
Etiketter: , ,

Besatt av minnen

Av , , Bli först att kommentera 1

Solen lyser utanför mitt fönster. Det kan bli en fin dag; en dag som vi tänker ägna åt kultur. Det är ett tag sedan jag besökte Bildmuseet, men nu tycks det vara dags. Har vi tur så blir det även en promenad i det vackra vädret. Under gårdagen var jag en troglodyt, orkade inget, ville inget, var ljusskygg. Tröttheten efter framträdandet i Lycksele (och alla de andra de senaste veckorna) slog till och gjorde mig lam. Måste ladda batterierna.

Och nu över till nåt helt annat, nåt mer allvarligt.

Några rader om de människor som ständigt kliver över gränserna, som en dag kan klampa in i ditt liv med avsikten att göra dig illa. Se upp för dem! Det är inte alltid att misshandel är fysisk och sker med knytnävarna, den kan ibland vara  mer svårgripbar, diffus, märklig och skrämmande. Jag talar om den verbala misshandeln som går ut på att träffa dina allra känsligaste punkter och som gång på gång river upp de starka, stora känslorna och får dig att vackla till och rent av förlora fotfästet. Den verbale misshandlaren är en mycket manipulativ person, men så har hon/han också tränat på att göra illa människor hela sitt liv – förmodligen började träningslägret redan på skolgården.

woman

Precis som fysisk misshandel kommer den verbala misshandeln smygande. Det riktas anklagelser, misstankar mot dig, inte allt för sällan handlar det om svartsjuka då du får veta att du varit otrogen. Det kan räcka med att du har tittat på någon alltför länge. Du blir skuldbelagd för sådant du inte gjort. Går du till motattack möter du förnekelser och dina upplevelser förkastas. Du märker att det aldrig går att komma till ett avslut – trots misshandlarens ”tomma löften”. Den verbale misshandlaren (och även den fysiske) varken vill eller kan förstå sitt beteende, det är som att tala med en vägg. Ytterst handlar det om makt och kontroll. Istället får du höra att du inbillar dig, att du är överkänslig, rent av ”dum i huvudet”, att du är sinnessjuk. Kontrollbehovet växer då misshandlaren vill behålla offret i sina klor – för allt handlar ju om misshandlarens låga självkänsla, brist på empati, vilket leder till en oförmåga att reda ut alla sårande missförstånd och att sluta fred.

vägen

Vägen ut handlar om att försöka sätta gränser, att stålsätta sig och bestämma sig för ”hit men inte längre”, att vägra bli dömd som en dumskalle och bakas in i sådant om bara finns i förövarens skalle. Det handlar om att resa sig upp och gå, att vända våldet ryggen. Men det är lättare sagt än gjort, då såren efter en verbal misshandel inte syns utanpå. Börja med att berätta för en god vän (eller för ett ”proffs inom vården) vad som sker och har skett – för du behöver hjälp att slita dig loss. Det är inte allt för ovanligt att misshandlaren inför det faktum att bli övergiven, spelar upp storslagna scener med gråt och tandagnisslan, samtidigt som mängder med löften om bot och bättring erbjuds. Det är bara tomma ord. Tyvärr – sådana människor är svåra att rädda – och frågan är om du, som blivit utsatt för tortyr, ska vara den som kastar ut livbojen?

Oväntat besök i går kväll. Det brukar gå många år mellan våra träffar. Men vi vi känner båda de starka banden mellan oss. Han hade något att berätta och jag erbjöd genast min hjälp. Självklart. Vad ska man annars ha vänner till? I en stor livskris tvingas vi omtolka vår livsberättelse, för att vi ska kunna se livet i ett nytt ljus.

minnen

Jag har varit och är besatt av minnen. Kanske är det därför jag måste berätta historier, skriva långa romaner där det mesta bygger på minnen. Besattheten av minnen visar sig i alla de dagböcker jag skrivit (för att minnas), alla prydligt iordningställda fotoalbum, mitt samlade på brev och dokument. I bokhyllan ligger pappas alla papper och handlingar, till och med hans första arbetsbok och de små, blå böckerna där han förde in hur mycket korna mjölkat och ersättningen från mejeriet. När vi skulle dela upp efter farmors död, så ville de flesta av oss anhöriga ha byråer, gungstolar, porslin – medan jag ville ha hennes samling av brev och simpla vykort. I det skrivna söker jag minnen som får mig att förstå mina minnen. Klart är att de minnen som fäster sig starkast, är ofta förknippad med en stark känsla. Sedan ska det sägas att många minnen är konstruktioner som med tiden omformas och förskönas, eller förvärras. Vi minns oftare fel än vi tror.

För övrigt har jag nyss druckit min första balja med svart, starkt kaffe. Känner mig rätt så utvilad och anar att orken är på väg tillbaka. Avslutningsvis: I ett förhållande måste man lära av varandra och samtidigt acceptera varandras olikheter. Man kan inte börja med att försöka bygga om varandra. Det handlar om att dansa samma dans.

 

 

Bli först att kommentera
Etiketter: , , ,

Ständiga strategier

Av , , Bli först att kommentera 2

Jag och Uffe tog igår en kvällspromenad och hälsade på vår gemensamma vän Rose. Kaffe och nybakad sockerkaka, sedan bytte vi minnen och en hel del skratt. Jag och Rose gick gymnasiet ihop i Lycksele och har sedan hållit kontakten. Ibland intensivt, ibland med långa uppehåll – men vi alltid kunnat återvända till vår vänskap. Vänskap som håller över tid är värdefull – vänskap som inte slits itu av förflugna ord och som tycks växa genom kriser ska man vara rädd om och vårda. Jag har några sådana vänner. Det finns en trygghet i att veta att de finns, att känna att de kommer när det tar emot och som jag kan besöka och dela ett tokskratt med.

friends-1013691__180

Har försökt landa efter urladdningen i onsdags, som kulminerade under kvällen med boksläppet av ”Spring Kent, spring!” Väl hemma satte jag mig i soffan och blev en grönsak. Var helt tom i skallen.Sedan en ovanligt tung sömn. Inga drömmar. Igår lufsade jag och Ulf Isenborg runt på stan och köpte presenter åt lillan – min alldeles egna Hanna fyller 17 år till veckan. Men vi ska fira henne idag, eftersom jag är i Skellefteå till veckan för att köra berättarföreställningen i Bodbysund utanför Bursträsk. Efter det väntar Skellefteå berättarfestival med fyra föreställningar och ett par veckor senare är det dags för boksläpp nummer två i Lycksele. Det rullar på.

Jag har fått många hejarop och ryggdunkningar efter boksläppet och det som blivit sagt och skrivet i olika medier. Många har talat om mitt mod och om hur viktigt det är att vi talar öppet om de bekymmer jag drabbats av: ADHD, bipolär sjukdom, paniksyndrom, dyslexi och missbruk.

Neat

Vi är ju rätt så många som försöker leva våra liv med neuropsykiatriska funktionshinder i ett samhälle som det kan vara svårt att anpassa sig i. Vi tvingas uppfinna strategier för att passa in, söka genvägar eller ta stora omvägar för att lösa problemen som ständigt uppstår. Jag skriver ju också om en problematik som var okänd på 60-talet, då rastlösa och okoncentrerade ungar stämplades som odågor och som på olika sätt skulle straffas. Det var en tid då föräldrarna till ADHD-barn anklagades för att haft en slapp uppfostran som gjort så att ungarna inte kunde sitta stilla eller hålla käften. Det skapade skuld och skam. Ungefär på samma sätt som de grupper som idag högljutt ropar ut att den medicinska behandlingen av ADHD-barn kommer att skapa en massa narkomaner – när det i själva verket är så att obehandlade barn leds in i missbruk och kriminalitet. Sånt trams skapar skuld och skam både hos barn och föräldrar. Vi som levt med obehandlad ADHD vet hur plågsamt livet kan bli.

Har inte hunnit (eller haft ork) att skriva på min roman den senaste veckan. Men det må så vara, tror att jag måste lägga det projektet åt sidan några dagar till. Ibland ska man bara leva, lägga sig på rygg i floden och flyta medströms; ligga med utsträckta armar och se den blå himlen passera ovanför, medan mängder av människor kämpar och sliter för att simma motströms.

För övrigt kan jag konstatera att det är rysligt ensamt att bära på hemligheter. För att bli fri från dem måste vi söka bundsförvanter att dela hemligheterna med; några som förstår vad det handlar om; några att spegla sig i.

Bli först att kommentera
Etiketter: , , , ,