Det måste väl finnas ett land, ett liv som ligger mellan ordning och kaos. Där man befinner sig ungefär mitt på hållet, i nån slags vägkorsning, där man kan stå och vila upp sig. Dock med risk att bli överkörd av de som i en rasande fart kör mot det ordningsamma landet.
I tider av kaos, under hotet av ett dödligt virus som tvingar oss till isolering, så är de goda samtalen av vikt. Under den senaste månaden har de mest skett via mobilen, ett och annat via dörrspringan – och förstås de korthuggna meddelanden jag lämnar på Facebook som leder till ett och annat ”gilla”, tummen upp, rent av ett hjärta eller en leende gul gubbe.
Ibland är det inte så himla noga vad som sägs när man väl får tag i nån att prata med. Det är mer intressant vilka känslor och tankar som bubblar upp under samtalets gång. Varje dag talar jag med Lena, så har vi gjort i stort varenda dag i fyra års tid. Det brukar i snitt bli en halvtimme, ibland mer, då vi rapporterar om hur dagen varit. Det är trivsamma och ofta glädjande samtal, om vår längtan, vårt medlidande och en och annan politisk analys. Igår pratade jag en timme och tio minuter med Uffe i Stockholm. Vi ringer varandra nån gång i månaden, ibland med längre uppehåll. Därav de långrandiga samtalen. Det är en hel del skoj och flams när vi talas vid och det fyller sin roll. Det är det skrattande samtalet.
I det goda samtalet blir vi utforskande, upptäcktsresande samtidigt som vi själv vågar tala klarspråk. Ett sådant samtal får tid och rum att försvinna, där vi ger och tar och där båda månar om rättvis fördelning av ordet. Sånt som stärker gemenskapen och relationen. Det är då som vi kan spegla våra tankar och ord i någon som lyssnar. Någon som tar oss på allvar.
Det är nog ganska viktigt att man känner trygghet, att det finns så pass mycket harmoni att man vågar säga vad man egentligen tycker, utan att vara rädd för att den andres värld ska rasa sönder och samman. Samtidigt som man själv måste lära sig att stå pall för lite konstruktiv kritik. Det kan vara förödande om man under samtalet måste stå i ständig beredskap mot ironiska nålstick, passiv aggression – där det finns en svårtydd undertext. Vissa samtal är dömda att misslyckas. Sådan man har med någon som fått för sig att vara den viktigaste personen på jorden, den toppar ligan för personligt lidande och som visar noll intresse för omvärlden.
Men visst måste man tillåta att andra, periodvis, är mer sårbara, som mår så illa att de har svårt att lyssna på andra. Då handlar det om empati. Fast den kan ju ha sina gränser. Om denna sårbarhet pågår ständigt och jämt, utan synbart slut, så kan det bli tröttsamt. Personligen har jag alltid haft svårt att föra samtal i grupp, när det babblas till höger och vänster om mig. Bättre har det inte blivit med åren, särskilt inte då jag drabbades av Parkinson. I den sjukdomen kan tankeverksamheten gå långsammare. Hur jag än försöker hänga med och försöka få ordet, så är jag steget efter. Det är rent av pinsamt. Så jag blir ofta tyst.
Men goda samtal med en och en, öga mot öga eller via mobilen, är livsviktiga. Särskilt i tider av isolering och påtvingad ensamhet.
© Kent Lundholm 2020
Senaste kommentarerna