Långfredag. I mitt hus är det mycket tyst, men det beror kanske på att klockan bara är halv sex. Folk sover, helt enkelt. De må de få göra, påskfirandet kan kräva utvilade människor. Något jag minns tydligt från min barndoms påskar i Baklandet, var att det ofta var skarsnö vid denna tid på året. Det var en märklig känsla att kunna gå eller sparka vart helst man skulle, att kunna ta sig fram på detta vita rumsgolv. Bara dagarna innan kunde man sjunka ner till midjan i den mjuka, grovkorniga snön, och bli sittande där. Men sedan kom några kalla nätter och det frös på. Ibland kunde det till och med bli hästskaran. Pappa som en gång varit hästkörare åt Kronan, berättade att då kunde man lasta fullt och sedan  sätta fart på hästen, som drog timmerlasset över myrarna utan sjunka igenom. När det var hästskaran, så brukade några av de större grabbarna i byn köra moped på myrarna. Fast helt idiotsäkert var det ju inte. För en av grabbarna skar framdäcket igenom skaren, så att han skickades iväg i en vid båge in i skogen och med huvudet genom skaren. Han skar upp ansiktet något alldeles förfärligt. Han irrade runt på myren, blodig och tillfälligt blind. Efter den vådliga turen var det aldrig någon fler som försökte köra moped på skaren.

Påsktider. Då brukade vi från Baklandet följa med faster Inger och mina kusiner till fjällen, vill minnas att det var ett ställe ovanför Hemavan, Umasjö tror jag att det hette. Då skulle det fiskas ädelfisk, mest röding vill jag minnas. En av dessa påskar ute på en stor sjö, så låg vi alla på mage ovanpå ett renskinn, och pimpelfiskade. Man skulle kasta ner äggskal i hålen för att då tydligare kunna se botten och de fiskar som passerade. Jo, äggskalen såg jag, men aldrig nån fisk.

Själv ville jag mest röra på min rastlösa ADHD-kropp, åka pulka, skidor eller göra nåt som inte var lika mördande långtråkigt som att timme efter timme stirra ner i ett hål. Runt omkring var det smärtsamt vitt medan sjön låg inbäddad mellan resliga fjälltoppar – och från en klarblå himmel flödade solen. Ivrigast att få upp rödingar var morsan och faster Inger. De hade knappt tid att fika och att äta, utan de låg kvar på sina renskinn och vippade på de små pimpelspöna och försökte locka fiskarna att smaka  på maggoten som dolde kroken och dess hullingar. Pappa ropade flera gånger att de skulle ta på sig solglasögonen och inte tokstirra ner i snön för mycket. Men de lyssnade inte.

När vi skulle hem påföljande dag, fick männen leda kvinnorna nerför backen, bort till bilarna. De hade lindat halsdukar över ögonen, eftersom varje solstråle, minsta lilla ljus, skar som knivar i ögonen. De hade blivit snöblinda. Man kan bli det ifall allt för stora mängder UV-strålar träffar ögat, så att man får små sår på hornhinnan. Varje blinkning gör ont. Det tog ett par dagar innan de åter kunde se igen. Samma smärtsamma blindhet kan uppstå ifall man tokstirrar in i en svetslåga. I min debutroman ”Svin föder svin” skrev jag om en man som blev svetsblind och som blev liggande i svåra smärtor i flera dagar. Men i det mörkret började han att se ett ljus, ett inre ljus, där det flög omkring stjärnor och kometer.

Vad göra i helgen? Ta det lugnt. Kanske gå på  bio och att fylla kaffetermosen, göra mackor och åka ut naturen och lapa sol.

För övrigt läser jag att en före detta moderat kulturminister läser Avpixlat när hon vill veta ”sanningen”. Usch. Den världsbild som finns på den sajten ska vi akta oss för att ta del av. Om man nu inte vill att lögnen ska styra sanningen …