Promenad i torsdags. Igår var benen tunga som bly. Cement i skorna och en djävulsk värk. Parkinson visar upp sitt fula tryne. Separationsångest? Brist på kreativitet? Jag vet inte … Sovit dåligt efter ett tungt samtal med en god vän, som hamnat i knipa. Kan bara hjälpa med mina ord, genom att lyssna, resten av striden får den drabbade klara av på egen hand. Jag kan visa mitt medlidande, om nu det är en tröst.

Klart är – det händer ständigt något nytt i en människas liv. När man just fått ordning på ett problem, så dyker nästa upp. Det talas så fint om att man ska välja sina strider, men jag befinner mig ju i ett ständigt krigstillstånd. Välja sina strider… Det handlar mer om att slåss för sitt liv eller fly, men fienden väntar listigt på flankerna och tar en lätt under flykten. Rädslan tar över, styr en, blir verklig – trots att rädsla bara en känsla, ingen verklig varelse.

Försöker, så långt jag orkar sträcka mig ut ur min smärta, att vara en medkännande människa – men det är ju så lätt att bli självupptagen och bitter. När det gäller de sjukdomar som drabbar oss, kan det ju verka fåfängt att ta plocka fram svärdet och ta till strid. Jag gör så gott jag kan, mer går inte begära av den sjuke. Slåss mot uppgivenheten, mot maktlösheten. Dagen jag förlorar hoppet så har jag kapitulerat. Fast jag blev häromdagen uppiggad och glad, när en av polarna skrev att jag var urstark. Det är bra att få höra sånt, även om det är osant, för att orka kämpa och inte förlora hoppet.

Idag ska jag åter ut vandra, stödd av mina stavar. Vi ska gå en sväng längs strandpromenaden. Guran blir med. Mannen  som måste röka ett tiotal cigaretter och dricka två liter starkt kaffe för att överhuvudtaget orka hålla uppe ögonlocken uppe och så sakta vakna till liv. Han är en gammal vän som jag återfått. En bonuspolare. Tiden är ingenting. Nyss sparkade vi boll, nyss busade vi och drack mellanöl – sen ett tomrum, skilda vägar, för att stöta ihop igen, som sjukliga, gamla gubbar. Fast i sinnet spelar vi fortfarande boll (Nja inte Guran. Han svävar fram med två centimeter luft under skorna.)

En dikt? Inget tvång.

Osynliga fotspår

Den blöta myren,
gurglar hotfullt
för varje steg jag tar.

Skogsbrynets lövsly
piskar mitt ansikte.
Spikraka tallar pekar finger
mot himlen.
Äntligen fast mark under fötterna.

Efter att ha vandrat
i denna skog
i ett sextiotal år,
stannar jag mitt i steget,
och vänder mig om.

Mina spår är borta,
osynliggjorda
av markens andetag.

Tror mig veta var jag är.
Skogen och myrarna
ligger på mina domäner.

Sätter upp ett hundratal skyltar
och skriver
med mitt röda blod
ett budskap till eftervärlden: 

En gång,
i tid och otid,
vandrade här en man
som ständigt var
blöt om fötterna.

Sanningen är smärtsam.

En ensam människa
kan omöjligt göra en stig.

(Juli-feb 2020–21)

© Kent Lundholm