Etikett: stipendium

Vägen mot ett friskare liv

Av , , Bli först att kommentera 5

Kämpar för att leva ett friskare liv.

Det tar sig. Äntligen har det tagits ett samlat, gemensamt grepp kring mina sjukdomar, diagnoser som går in i varandra, hänger ihop och gör att jag de senaste åren levt nära avgrunden. Det tog nästan tre månader att ställa in mitt blodsocker som under  två-tre års tid legat på tok för högt, livsfarligt högt. Diabetes talar man om när fasteblodsockret (fP-gluc) på morgonen är över 7,0 mmol/l på två olika dagar eller om blodsockret vid blodsockertest överskrider värdet 11,0 mmol/l. Jag har under långa perioder legat över 25,0 mmol/l.

Hälsocentralen jag tillhört i ett tiotal år ”tappade först bort” min kallelse till  uppföljning och provtagning. Fick sedan träffa åtta olika läkare under loppet på ett år. Till slut fick jag hurtfrisk ST-läkare som antog utmaningen att få ordning på min galopperande diabetes. ”Du ska bli mitt projekt”, sa han och tog bort ALLT insulin och ersatte det med piller som göra så att jag helt sonika pissade ut sockret. Det var bara det att jag pissade hela tiden – och i kombination med min Parkinson (där man har 30 sekunder på sig att kasta vatten när det tränger på), var jag till slut tvungen att gå omkring med blöjor i kalsongerna. Vilket naturligtvis ledde till ett långlivat och plågsamt svampangrepp. Dessutom drabbades jag av ett flertal blodsockerfall – en gång ner till 2,1 mmol/l. Dödligt lågt. Blev plötsligt förvirrad, hittade inte ens i min egen lägenhet. Om jag lagt mig för att sova den gången, hade jag förmodligen aldrig vaknat upp. Som tur var hittade jag en marmeladburk som jag skyfflade i mig. Hamnade hos en specialist på medicinkliniken, som blev heligt förbannad då hon menade att ST-läkarens ordinationer och behandling inte fick kombineras med min Parkinson. ”Är han inte klok?” muttrade den kvinnliga specialisten.

Sen kom Pandemin och jag blev sittande på arslet ett par år. Inaktivitet och misskötsel av kosten bidrog att jag åter låg över 20 i blodsockervärdena. Fick meddelandet från min dåvarande HC att jag fick vänta med läkarbesök och provtagning. När det blev lite lugnare fram mot försommaren 2021, så bad jag återigen om ett läkarbesök och undrade om det var möjligt att få träffa en och samma läkare (vilket jag har rätt till enligt patentlagen), varvid jag fick veta att jag ”inte skulle inbilla mig någon särbehandling (= att jag inte skulle tro att jag var någon), utan jag fick göra som alla andra och ta den läkare som erbjöds”. Alla skulle få lika usel behandling. Jo, det är ju rättvist … Jag försökte säga att jag är multisjuk (har ett flertal farliga diagnoser) och att merparten av besökstiden gick åt att förklara, beskriva mina sjukdomar och hur de går in i varandra.” ”Så arbetar vi inte här”, sa damen bakom glasluckan. Då bytte jag Hälsocentral och är nu listad på Ersboda HC. Vilken skillnad! Här på Ersboda möts jag av leende sköterskor och engagerade läkare som tar mitt tillstånd på allvar. Vid ett läkarbesök i onsdags fick jag tredje coronasprutan – när jag ändå var på plats. Inga problem, inga sura miner.

Fick tredje sprutan för tre dagar sedan.

Ringer var vecka
Nu har jag enbart ett långtidsverkande insulin, som tog ett par månader att ställa in. Dosen ökades dosen var tredje dag och  blodsockervärdena sjönk. Nu verkar dosen vara perfekt och fastevärdet ligger kring 5-7 mmol/l. Denna engagerade, snälla diabetessköterska har under hösten ringt mig en gång i veckan för att höra hur jag mår och för att peppa mig. I onsdags var jag på Ersboda för provtagning och läkarbesök för att ta itu med min smärtproblematik. Inte minst beroende på ”puckelbildningen” av bröstryggen och snedställningen av nacken. Remiss till röntgen. När jag ändå var på plats, så fick DESSUTOM den tredje vaccinationssprutan! Va, utan att ha behövt ringa var dag i tre veckor för att till slut få vaccin nr.2 (detta efter att ha blivit utskälld ett flertal gånger på min förra HC.)

Som f.d. ambulerande sköterska har jag många gånger kommit till avdelningar där det råder kaos, där ilskan satt sig i väggarna, där patienterna är till besvär. Ofta finns det ett par-tre stycken i personalen med en informell makt som sprider negativa vibbar. 

När man är sjuk är det viktigt att bli sedd och tagen på allvar av vårdpersonalen. Det är läkande.

På måndag ska jag få träffa en neurologspecialist för justering av Parkinson medicinerna, då jag går sämre (korta steg) i kombination med sämre balans och med en mer trögtänkt hjärna. Ytterligare en klinik är inblandad i ”räddandet av Lundholms liv”. Träningsperioden på Neurorehab har förlängts med två veckor fram till den 22 december och jag har dessutom fått en permanent tid i träningsbassängen (onsdagar 09.15).

I ÖVRIGT VÄNDER DET
Samtidigt händer det plötsligt en massa positiva saker i mitt liv. I måndags kom ett skattefritt stipendium på 100 000 kr. Dessutom ska en god vän hjälpa mig att ”plantera” ett tiotal filmmanus hos rätt person inom filmbranschen.

Tackmejlen fortsätter att strömma in, men nu allt oftare utanför mitt provinsiella bakland. De senaste veckorna har mejlen och telefonsamtalen kommit från läsare i Ystad, Malmö, Karlskrona, Stockholm, Göteborg. ”Älskade Ester” fortsätter att sälja bra. Förlaget som för två veckor sedan fick hem den femte upplagan sedan boksläppet den 10 juni, har snart, återigen, slut på böcker. Helt otroligt. Samtidigt fortsätter inbjudningarna att strömma in. Nu senast från Granö och Grubbe bilioteket. (Är dock ”ledig” fram till februari.)

Kom till Pilgatan och köp den perfekta julklappen: ”Älskade Ester”. Signerad!

I övrig: Detta förbannade coronavirus. På med munskyddet, undvik folk i klunga, sprittorka händerna.

Ett stipendium – igen!

Av , , 2 kommentarer 7

Plötsligt händer det.

En glädjens dag. Dels har smärtorna gett med sig, jag går stadigare, bättre balans. Jag har över en stor kopp kaffe haft ett intressant samtal med en man som verkligen kan filmbranschen och som övertalat mig att göra något vettigt av högen av filmmanus som blivit liggande sedan 2005, då SVT:s ekonomiska kris sköt TV-serien ”All världens lycka” i sankt.

På vägen hem handlade jag på ICA . Nästan framme vid bilen saknade jag käppen. Det var bara att vända om. Det var ju Brakäppen; den av metall, med en spik. Bra vid halka och utifall jag blir jagad av gamla tanter

100 000 – skattefritt
Väl hemma sätter jag mig vid datorn och blicken fastnar direkt på en e-postrubrik: ”Ettårigt arbetsstipendium.” Ta mig tusan! Jag har tilldelats ett arbetsstipendium på 100 000 kronor. Skattefritt. Detta för arbetet med Älskade Ester. Jubel, klackarna i taket .. Sen en tår. Fan, vad jag fått slita ont med denna roman och ovan på detta: 15 författarbesök och fortsatta bokningar i februari-mars.

Lön för mödan. Pengarna kommer väl till pass.

Stolt och glad
Jag känner mig oerhört stolt och till freds. Nu kommer belöningarna för två års stenhårt slit, faktiskt med livet som insats. Jag satt på arslet och skrev i stort sett varje dag mellan 8-14 timmar, ofta med start vid 03.00-04.00-tiden. Emellanåt i trans, i ett drömlikt tillstånd. Ändå föll pusselbitarna på plats, då jag äntligen vågade skriva romanen om Ester Duva. Jag hade ju varit på väg att börja skrivandet i drygt 20 år. Men genom att jag förstod mig själv, så kunde jag tolka Esters emellanåt märkliga beteende.

Det hade sitt pris
Dessutom skrev jag under hot. Parkinson var mig i hälarna, men jag var först över mållinjen. Nu kommer efterspelet. Det har sitt pris att tokskriva en roman som kom att väga 1,3 kilo. Är återigen sne å krokig. Nu är tre kliniker inblandade i försöken att få ordning på medicineringen och stoppa min galopperande diabetes. Träning krävs.

Alla älskar Ester
”Älskade Ester” med sina 600 sidor, är skriven på rekordtid, och alla verkar älska Ester. ”Älskade Ester” är en succé för mig som författare men även för det lilla förlaget Ord & Visor, med förläggaren Göran Lundin vid rodret  – mannen som under årens lopp hjälpt mig att få ordning på mina sju romaner. Tack Författarfonden, tack mina kära läsare, ännu mera tack till gänget på Ord & Visor.

Träning och vila ett par månader, sen fortsätter jag min turné.

Skriver hyggligt bra
Jag skriver nog inte så illa som ryktet som säger. Eller som Biggan på förlaget tröstade mig med när inte en enda recension hade publicerats efter två månader. ”Lugn Kent, de kommer inte förbi din bok om Ester! De måste stanna och läsa den!” Hon hade rätt. Plötsligt rasslade det till och alla (nästan) skrev gott om boken och även om mig. Efter att ha fått stipendier på 200 000 kronor för arbetet med Esterboken, så kan jag sträcka på mig. Det är den litterära kvaliteten som är avgörande när Författarfondens styrelse delar ut sina stipendier.

”Styrelsen för Sveriges författarfond har den 7 december 2021 beslutat att tilldela dig ett ettårigt arbetsstipendium på 100 000 kr. Stipendiet är personligt och skattefritt. Inför beslut om stipendier väger författarfonden samman en rad olika syn­punkter: i första hand den litterära kvaliteten.”