Trollhättan på allas läppar och hos de allra flesta formas ord om förfäran, om den obegripliga ondskan och inte alltför sällan hörs ett stilla ”Varför?” Sen finns det en klick stollar i det här landet, som gömmer sig fegt bakom tangentborden och hejar på mördaren, tycker att det var en hygglig, rent av smart handling att på detta sätt få bort några av ”svartskallarna” från Moder Sveas jord. Det är så att man häpnar. Men dessa, förmodligen flertalet unga, ensamma män, är bara svansen till ”vargen” som gjort det legitimt med sin något sockrade, inlindade rasism och som dessutom skaffat sig rätten att säga det ”förbjudna” i landets riksdag. Sverigedemokraterna.Nu brinner flyktingförläggningar – samtidigt som SD:s planerar att smutskasta vårt kära fosterland utomlands.Allt hänger samman. Allt är planerat. Som ett grekiskt drama.

I dessa tider då vi ska frukta farliga ”monster”, utklädda ungar i gummimasker som smyger runt i jakten på godis, men dem ska vi inte vara rädda för. Sanningen är att vanliga människor är mångt farligare. Och särskilt farliga är rädda människor – så väl de som utför hemska dåd som de som står vid sidan och tittar på. När vi möter ondskan i bilderna från kriget i Syrien, när vi minns Breiviks massaker och naturligtvis knivdåden i Trollhättan, så är det som om världen faller i bitar och blir till en synnerligen obegriplig att leva på. Inte minst tänker vi: Hur i hela friden ska vi kunna försvara oss mot sådana illdåd?

I viss mån kan man kanske säga att våld är den maktlöses språk; att få sitt sagt genom att skada en medmänniska, slå nån på käften eller rent av göra något ”större” och utföra en terrorhandling. Dessutom vet vi hur vissa använt våldet för ett högre syfte, för att bli en del i ett större sammanhang – den som löser ett problem för den goda sakens skull.

Under andra världskriget var det många av vakterna vid koncentrationslägren som inte kände någon skuld och menade att de bara lydde order,att det var en del av yrket som soldat. Det blev helt normalt att döda och bränna upp miljoner judar. Men vilka, vem är befälhavare när vi ser sådana dåd som utförs i Trollhättan då gärningsmannen konsekvent gav sig barn med annan hudfärg. Eller är det hela resultat av ett massivt grupptryck som till slut får en att ta på sig rollen som den store hämnaren? Och alltid dessa unga män … Det är de som greppar vapnen. Ibland kan man få intrycket att manligheten är nån slags av kollektiv sinnessjukdom.

Någon tar ledningen, andra följer – precis om under vilket annat krig som helt. Så har vi män gjort i alla tider, ställt oss i led för att bli kanonmat i något av alla dessa krig. Och när allt är över så säger vi kör: Men vi lydde ju bara order.

Merparten av de 77 som Breivik dräpte blev skjutna i huvudet. Marxistyngel, som han kallade ungdomarna. Han blev överlycklig när han inte stämplades som galen och dagen till ära gjorde han en fascistisk hälsning i domsalen.

Vad som blir allt mer tydligt är uppdelningen av Vi och Dom, mellan rika och fattiga, friska och sjuka, mellan kristna och muslimer, vita och mörka – och i det skapas en känsla av att Vi är bättre än Dom. Det skapas myter om det ”annorlunda” (rent av att vissa grupper skiter på ett annorlunda sätt) och det är bara ett led av göra dem mindre mänskliga, vilket gör det ännu lättare att avsky dem. Nästa steg är att förnedra offret – slå det på käften eller rent av dräpa det (i en slags nödvändighet).

Det här som åskådarna spelar en viktig roll, alla de likgiltiga, passiva som tittar på, som inte ingriper. Åskådarna är en förutsättning för ondskan. ja, precis som i ett grekiskt drama. Någon måste se föreställningen. Jo,det torde rent av vara så att åskådarnas fruktan och det Ondskefulla är nån form av siamesiska tvillingar. Historiskt har det varit så – och då går det ju inte att låta bli att nämna 30-talets Tyskland och nazisternas maktövertagande och krossandet av demokratin.Det gjordes ju med hjälp av alla tysta åskådare.

En riktigt bra grogrund för våld och ondska är orättvisa, det visar mängder med studier på. När ojämlikheten och orättvisorna i ett samhälle ökar, ja då ökar även våldet. I orättvisorna bor frustrationen och i den skammen. Skammen över att sakna jobb, inte ha pengar till hyran, skammen över att inte var behövd, att vara utanför sammanhangen. Samtidigt som en klick skor sig och blir rikare och rikare. Och mer arroganta, drabbade av sitt högmod. Ilska, knutna nävar i byxfickan. Hos en del växer ett allt starkare behov av revansch. Och då! Jäklar i min lilla låda, dyker det inte upp några välklädda och välkammade män med tvivelaktig bakgrund (typ järnrör i nävarna) som säger sig ha lösningen på eländet – inte minst vet de vilka syndarna är, vilka som tar jobben, som går före i köerna och hotar firandet av jul och midsommar, som stjäl och våldtar våra vita kvinnor. Sanningen! Ta rygg på vinnarna!

Det är en farlig tid. Det nu vi behöver är allt det mod vi kan uppbåda. Precis allt.

För övrigt är det vår moraliska plikt att  hjälpa de som far illa, att räcka ut en hand till en drunknande, att dra ut någon från ett brinnande hus. På samma sätt som det är vår plikt att kasta ut trollen från garderoben. För i ljuset förbleknar de och blir upplösta.