…numera är jag bara och!

Så sa min mormor ofta trots att hon både var vacker och hade ett ungt sinne även vid 80-års ålder.

Snubblade över mina gamla fotoalbum från slutet av 80-talen och kom på hur man använder en scanner och vips – var pudelfrissan inte längre en dold hemlis:

– Det är ett mysterium hur du får på TV:n så gammal som du är, sa 16 år när han var yngre än han är just nu.

Jag ville se en film på DVD:n och visste inte hur jag skulle ställa in svensk text.

– Lilla Gubben, sa jag ursäktande. Det fanns ingen DVD när jag var liten.

– Nähä! Fanns det vanlig video då?

– Nej, inte det heller.

– Fanns det dator, tv-spel, mobbar, mp3?

– Nej.

– iPod?

– Nix!

– iphone då?

– No!

– Vanlig jävla CD dåra?

– Nej!

– Fanns det ens TV?

Äntligen!

– Ja det fanns TV men bara två kanaler – ettan och tvåan – och ingen fjärrkontroll.

– Stackars dej mamma. Hade ni ingenting att göra när du var liten?

*Host*

När jag var liten hade vi massor att göra, tänkte jag säga men hejdade mig i sista sekunden när det förflutna fläckvis kom tillbaka.

– Vi var oftast ute, klämde jag slutligen fram.

Visst var vi ute. Vi var ute och klättrade i berg och inte vilka berg som helst utan de mest branta och stupande vi kunde hitta.

Vi stal tändstickor och anlade skogsbränder för att se hur länge vi vågade låta det brinna innan någon förlorare slutligen offrade sig och stampande släckte elden.

Vi stal källarnyckeln och gömde oss för både vaktmästaren och hyresgäster. Undersökte sedan allt spännande i de mörka förvaringsutrymmena.

Vi byggde kojor och stal både virke och verktyg från närliggande husbyggen.

Vi hade tävlingar om vem som kunde klättra högst upp i ett träd för att sedan våga såga grenen man satt på, så långt som möjligt.

Vi åkte hela gäng för att fiska. Då var det behövligt med en båt som vi ofta lånade vid någon närliggande brygga. (utan flytväst och givetvis lämnades den tillbaka)

Vi ringde på dörrar för att sedan springa iväg och gömma oss. Ofta med bostadsägarens förföljelse och blodets smak i halsen.

Vi pallade hela långa hösten där äppelträdens ägare skickade ut sin ilskna schäferhund efter oss.

Vi tävlade om vem som vågade sig längst ut på den alldeles nyfrusna isen utan att plurra.

Vi stal snusdosor och klättrade upp på skolans tak och blev snusfulla.

Vi spände upp snubbeltråd, sköt med slangbella och ärtrör.

Vi var tio stycken som storknade oss igenom ett litet paket mjukpaketerade röda Prince långt bort från tätortbebyggelsen.

Vi gömde oss bakom stillastående bilar och bussar och höll fast i kofångaren när de körde iväg och tolkade därefter så långt vi vågade med våra halkiga allvädersstövlar.

Jag är relativt nöjd med att mina barn föredrar att sitta hemma framför datorer och TV-spel hela dagar.

En arbetskamrat från förr har efter mycket tjat äntligen format en helt underbar blogg:

http://www.doftochsmak.se/

Matte är inte bara en makalös matskapare utan även en mästerlig fotograf.

Att grilla kycklingfilé är jag relativt duktig på. Att grilla kycklingfilé så att det blir en hel hög över är jag bäst på. Istället för att kasta överblivigheten så hackar jag istället ner den och kastar in i frysen för en kommande gryta.

Igår var det då dags för en mustig höstgryta och små påsar med grillade kycklingbitar plockades fram för upptining. Trots att jag sippade på ett glas rött så var det något som sa mig att någonting på upptiningstallriken inte stämde.

Mitt bland alla kycklingbitar hade en nedhackad tjockpannkaka smugit sig. Jag upptäckte som sagt förvillelsen men kan inte sluta fundera på om det inte i alla fall kunde ha blivit en klassiker.

Tillsammans med övriga ingredienser blev den trots allt bäst!

…till Metalkryssning!

KOLLA HÄR: http://www.sabatoncruise.com/?page_id=37

 KOLLA HÄR:   http://www.sabatoncruise.com/?page_id=37

Nu har vi kämpat hela veckan och äntligen är klassens tidning Nr.2 klar.

Mäkta stolt är vi!

Förra gången var jag reporter och denna gång fotograf så vid nästa tidningsmakeri antar jag att jag blir redigerare – stackars tidning.

Vårt nyproducerade alster kommer att kunna läsas här http://strombacksfolkhogskola.se/journalist/  redan nästa vecka.

I ett par dagar har Mr Charming haft ett överdrivet intresse för sin mobil. Det har kommit sms på sms och om jag frågat från vem så har han svarat:

– Ingen!

En tidsskrift vid längre dassbesök är utbytt mot mobilen, mobilpip stör numera nattsömnen och helt plötsligt har jag fått äran att styra vid längre bilturer.

När bilen rullade in på gården efter Mr Charmings jobbanattpass så kom han som brukligt inte in från parkeringen på en gång. Om jag gluttade lite i fönstret så såg jag att han satt kvar vid ratten fängslad av sin mobilen.

Här om dagen rann bägaren över när Mr Chrming av fri vilja erbjöd sig att hänga tvätt. När tvätthängningen tagit över en timme gick jag med bestämda steg ner i källaren och slet upp tvättstugedörren på vid gavel. När mina ögon vant sig vid mörkret hittade jag honom väl tillrättalagd i en stor hög lakanstvätt där mobilens ljuskälla var det enbara som avslöjade hans åtrå för displayens innehåll.

– VEM ÄR HON, skrek jag så puts fontänlikt sprutade från källarens väggar.

Kritvit borstade en förvånad Mr Charming sig ren från rester av grunden som bar upp vårt hus och sa med darrande röst:

– Vaereom?

– Du har en annan…erkänn!

– Alltså…jag spelar Wordfeud!

…mer dess innehåll!

Till vem spar jag alla saker jag i årtionden samlat i garaget och på vinden?

Tror jag i min vildaste fantasi att mina barn kommer att använda min gamla studentmössa? Att de efter min bortgång årligen kommer att ta fram min studentmössa för att ingående studera dess invändiga inskriptioner Kent Ingrid Ruth Lennart och prova den eller gud förbjude nåla upp den på vardagsrumsväggen invid flatscreen’en?

Varför spar jag gamla täcken, kuddar, påslakan och filtar när jag köper nytt? Trots att de förvaras i knutna jättelika svarta sopsäckar luktar de ändå garage eller kallvinda hur många gånger de än tvättas och är därefter oanvändbara.

Varför har jag en förvarad kartong med tre grå Höganäsmuggar, två kantstötta Tulipantallrikar och ett Lasse Åberg glas tillsammans med en brödrost som är full med smulor, en skitig kaffebryggare samt en wok?

En annan karton var fylld med bäbbekläder, en åkpåse, ett regnöverdrag till en sedan länge bränngropsförpassad sittvagn, bäbbeleksaker och en ofantlig massa bäbbeskor.

Visst kan det vara kul att ha en del kläder sparad från den tid yngel var små men varför gör man då inte någonting av dem? Varför tar man inte och stryker den lilla klänningen i storlek 50 och ramar in den och hänger upp på väggen? Eller nåt…

Kartong nr.48 innehöll diverse skolprylar sedan barnen var små. Visst även här är det kul att ibland gå igenom vad yngel hade för sig i första klass trots att det inte nämnvärt skiljer varandra emellan när stora A och lilla a skulle formas.

Undrar just om jag tittar i dessa böcker mer än en gång vart tjugonde år? När jag sedan trillar av pinnen fördelas dessa böcker till dess rätte ägare som eventuellt titta i dem en gång vart tjugonde år tills det är dags för dem att trilla.

Varför står dessa banankartonger i garaget och upptar värdefull plats och varför släpar jag runt på dessa tunga kartonger vart jag än flyttar? De förflyttas ju enbart från vind till vind.

Spar jag gammalt porslin, terrakotta Tekannor, fula brödrostar, rispade bakbunkar och Höganäs muggar bara för att mina barn är i utflygningsåldern?

Tror jag i min vildaste fantasi att de i sitt alldeles första nya hem vill ha mina sunkiga gamla prylar som jag själv förpassat sedan länge eller tror jag att de vill köpa läckert nytt på Lagerhaus, Ikea eller någon internetsajt?

Borde man här inte inneha rätten att kasta in en dunk bensin i garaget tillsammans med en ask solstickan och vips har man löst både sorterings och förvaringsproblem.

Jag höll precis på att glömma den kartongen som innehåller vykort, julkort och grattiskort från nittonhundrakallt. Till den kartongen säger jag bara – Tack internet!

Varför kurrar det alltid i magen vid minst passande tillfälle?

Nu menar jag kanske inte ett vanligt litet sött kurr utan det där avgrundskurret som om man skulle ha haft en hungrig drakhona uppstigen från de uråldrigabergens berg?

Detta bullriga avgrundsvrål som oftast sammanhängande varar i minst två minuter har en förmåga att enbart visa sig vid viktiga möten där minst 20 okända personer sitter vuxet tysta och lyssnar på en talare åt gången.

…eller när man ligger hos tandläkaren.

…eller sitter i lönesamtal.

…eller har utvecklingssamtal i barnens skola.

…eller när man är på anställningsintervju.

Vad är meningen liksom?

Det spelar ingen roll hur mycket eller hur lite man ätit innan likaså förbannat verkar det som att magen tvunget ska lägga sig i.

Vad vill den liksom?

Att man ska dra upp tröjan och utöva en övermogen exotiskt dans som efterföljs av skalv i form av medelålders bilringsdaller bara för att visa att den finns?

Vid vissa tillfällen har man helt enkelt lust att bara slå ihjäl den!

Är det någon som minns Heta Linjen?

Dåtidens Facebook där man kunde prata flera stycken samtidigt.

Från början ringde jag och vågade inte annat än lyssna till samtalen. Avslöjad blev jag direkt om morsan oknackandes råkade komma in i rummet eller om jag råkade hosta. Ingen kunde se mig, ingen visste vilket nummer jag ringde från och ingen visste vad jag hette. Men jag minns den avslöjande känslan och hur jag kastade på luren när någon på linjen skrek:

– Ha…det är någon som tjuvlyssnar!

Det måste ha varit i slutet av -70 eller strax början av -80. Jag var nog oskyldigt nyfiken 14 eller 15 år. Morsan kunde inte förstå hur jag kunde prata i telefonen så länge utan att säga ett ord. Den klumpiga grå telefonen med snurrskiva var kopplad till en förlängnings dosa och sladden låg som en korvad snubbeltråd genom hallen hela vägen in i mitt flickrum.

Alla på Heta Linjen hade olika användarnamn som Blomman, Spike och Mysan och ingen använde sitt eget. Ljög gjorde man om sin ålder där man gärna plussade på några extra år. Likaså ljög man om sin position för hur flådigt var det att berätta att man bodde i Holmsund?

Jag har för mig att man från början kunde prata med hur många som helst på Heta Linjen men ganska snabbt var det någon clever person som tog över och organiserade det hela så man bara kunde prata fyra åt gången. Passade inte sällskapet la man bara på luren och ringde upp igen. Hade man tur så hamnade i ett annat chattrum och höll man andan utan att ge sig till känna…kanske man kunde få höra att just HAN med stort H var ute på linjen…nu för tiden är vi inne på Fejjan.