2 1/2 år kvar till 50

Helt plötsligt en dag så vaknade jag upp ur dvalan och insåg att om 2 1/2 år så är jag 50.

Närmare 60 än 30!

Varje ny födelsedag borde välkomnas med storslagen glädje eftersom den är ett bevis på överlevnad där mitt alternativ hade varit döden.

Jag har alltså levt mer än hälften av mitt liv och borde då inneha en mängd erfarenhet, betydande mognad och ett stort inre lugn. Jag borde ha ett fast grepp om tillvaron och befinna mig exakt på den plats i livet jag vill utan tankfulla funderingar om vad jag vill bli när jag blir stor.

Ungefär nu borde jag ha lärt mig att en näringsriktig frukost snarare består av ekologiskt fullkorn istället för gårdagens kvarlämnade pizzaslajs av oklart ursprung.

Arrangemanget i min garderob borde styras av en organiserad tydlighet där korrekta dräkter i färgskalans mörkare ton anständigt matchandar blommiga knytblusar på rad. Bästföredatumet för mina kläder i lack, glitter, högslitsat och fransig coolhet borde alltså för länge sedan ha förfallit och därför donerats till någon yngre version.

Varför hänger det då ett par skinnbrallor i min garderob som passar perfekt?

Helgerna borde följaktligen utan spontanitet vara planerade i minsta detalj där klimax är att få krypa ner bland soffans mjuka kuddar och dra en filt upp till hakan och förhoppningsvis skymta en blottad manlig bringa i lördagens program ”Lets dance”.

Inrutat vuxenliv är tydligen när man på riktigt tycker det är kul att storhandla. Tillber de stunder man fritt får vandra bland butikers hyllmetrar, jämföra drivor av storpack med portmonnäns samlade rabattkuponger och glatt få fantisera ihop kulinariska bjudrätter i parmiddagsform.

När vuxenvärlden har bjudning debatteras heminredning, jämförda uppvärmnings kostnader, inte längre barnuppfostran men dock tonårsfasoner. Efter middagen drar sig äkta makar tillbaka ner i pannrummet för att studera brännvärdet i diverse vedträn. Diskplockande kvinnor som sedan länge förlikat sig med sitt gäddhäng och ansiktets nya livslinjer övertygar varandra om att utstrålningen inte försvinner bara för att brösten numera ser ut som kranar.

Varför är min enda fundering här om biljetterna till ”Sweden Rock” är slut?

På gymmet borde jag förstå att alla blickar jag får inte betyder att de beundrar min vältränade nätta lilla bakdel. Sannolikare är att de fasas över den övermogna slapprumpans katastrofala framfart som är fasligt nära att slå i mitt bakhuvud och därmed vålla en smärre hjärnskakning. Sammanfattningsvis kan jag väl anta att de förmodligen kastar ängsliga blickar åt mitt håll av fruktan att min höftkula snart ska komma rullande.

I vuxenvärlden är det inte längre tillåtet att sova med makeup eftersom detta tydligtvis påskyndar dragspelsliknande lockhäng över ögonen. Lämpligt är det inte heller att kavla upp ärmen i en tatueringsstudio och låta tatueraren fritt bläddra bland gäddhänget för att förbättra den blekta färgen i tribalmotivet. Jag har därmed också förstått att den enda möjligheten i vuxenlivet att få glida omkring i en T-shirt med bungyjumpmotiv är att lägga högsta bud på tradera eller att ha turen att damma av en gammal kvarleva på vinden. 

– Sluta lyssna på rebellisk musik, slänga dina läderbyxor och växa upp, hör jag ofta.

Att vara vuxen vad innebär det? Är det summan av erfarenheter och en stor portion medvetslöshet som gör att man är nöjd med att ligga i soffan och drömma om svunnen tid? Man har inget behov av att uppleva nya saker utan nöjer sig med att låta andra leva och själv vara en betraktare?

Att vara vuxen är det någon bestämd känsla som infaller vid en viss ålder och man bara förvandlas? Eller är det en medveten handling där man själv bestämmer när det är dags?