Tjaa är det inte den ena så är det den andra. Nu är Teo sjuk.
Låter ungefär som sin mor i halsen, snorar och vilar förvisso mycket, men på ungars vis är han ändå förhållandevis alert. Konstigt det där. Har det med ålder att göra eller… Tja vem vet.

Efter ett nästan oräkneligt antal sjukdagar i novemer o december (för att vara jag) och så lite vabbdagar nu då, så funderar jag som bäst på mitt lönekuvert i januari…

Haha vilket skämt det kommer att vara. ..Undrar vad man kan förvänta sig få för de 4 halvfartsdagarna i december plus helfartsdagen nu i onsdags…resten nollfart.

Tur vi inte har gått på julklappslockelsen "köp nu betala i januari"… 
Nåväl.

Det spelar ju mindre roll, så klart. Det blir som det blir, det är liksom bara att gilla läget. Man får se det positivt istället. Igår till exempel, varvade jag och Matte vabbandet och när Matte kom hem och skulle byta av mig så sa han att det ju egentligen är så här man skulle ha det. Jobba en stund och sen åka hem en stund och bli slagen av Teo i Monopol, och så jobba igen.

Rätt trevligt när man ser det så.

"Näemen. Om man skulle ta och prova på att jobba en dag då. För omväxlings skull"!

Tänkte jag i morse efter att ha varit sjuk i 12 dagar.

Himmel va bra start det skulle bli.
Mjuk liksom. Vilket jag läst ska vara bra efter influensa. Jag och mina närmaste kollegor skulle ju "bara"sitta på Folkets Hus och planera nästa halvår. Hur jobbigt kan DET vara?

Jag bestämde mig för att det var lagom ansträngande.

Teo underströk dessutom vidden av att jag nog faktiskt borde visa min goda arbetsvilja och ansåg att det var på tiden att jag skulle på jobbet äntligen.
"Hur så då" undrade jag, "man rår ju inte för om man är sjuk".
Rätt lugnt sa jag det, eftersom jag vet att jag har mycket förstående arbetsgivare.

"Ja men MAMMA, svarar Teo mästrande, du måste ju akta dig så du inte får en sån där KICK"!

Och ingen vill ju ha kicken! Gubevars. Så jag for jag.

Gick bra.
Nästan hela dagen.

Nu måste jag vila igen. Och hosta. Ganska mycket.

Hoppas faktiskt på nån slags kick imorgon, inte en sån som Teo pratade om dock.
Den kan jag klara mig utan.

När man mest befinner sig i horisontalläge, lite halvslumrande så där går det åt en del tid åt att fundera på allt möjligt.

Och just nu slår det mig att på söndag, då är det 13 år sedan Wilma föddes.

Jamen 13 år!
Du hör ju!
Hon blir tonåring!

Våran lilla tjej… med korta flätor á la Pippi, som skulle gifta sig med en pinne hon hittade på Lycksele djurpark… hon som alltid hade en blå kanin vid namn Ivan i släptåg och bjöd på många, många kloka ord redan som tvååring.

Både tjejen och flätorna är längre nu, pinnen garvar hon åt, kaninen är "konserverad" i förrådet men de kloka orden består. Hon är så klart världens finaste och bästa.

Det är häftigt när man liksom börjar se vilken typ av människa ens barn kommer att bli, intressen, talanger och kunskaper. Och det är samtidigt lite läskigt när man inser att hon nu är lika gammal som jag var när jag gick i sjuan (surprise)… för den tiden tycker jag att jag minns ganska så bra och jag minns att jag och mina kompisar tyckte att vi vid det här laget kunde och visste det mesta… Jaa hade man frågat oss då hade vi absolut tyckt att vi var i det närmaste vuxna.

Herregud! Så är då inte fallet med min lilla tös. Hon med den blå kaninen. Hon kan bli hundra år men kommer antagligen fortfarande vara min lilla unge. 

Löv u W.

Det började helt oväntat förra söndagen, 28/11.
Efter en fantastiskt rolig helg kunde man, om man var lite elak, tänka att jag mådde lite halvkymigt på söndagen pga det. Men ganska precis kl 16.00 på eftermiddagen övergick de misstankarna till ren och skär vetskap om att jag höll på att bli sjuk.
Pang sa det så hade jag massor med feber och en värk i kroppen som inte var av denna värld.

Så låg jag sen. Hela veckan. Försökte se på tv ett par gånger. Men det har föga effekt det, när man måste hålla för ögonen för att det ärför ljust och ha på nolläge på volymen för att det skränas för högt när de pratar…

I fredags tog jag en oändligt långsam promenad runt lekparken här hemmavid och på lördagen började jag hosta så smått. Nu i söndags var jag så faktiskt ute en rejäl sväng. Wilma hade dansuppvisning i Glashuset som man så klart ville kolla på.

Och visst är man väl frisk efter en vecka?! Herregud!

Fast nä. Fortfarande feber och på det då, en hosta som skulle kunna liknas vid något som uppfunnits i… jaa Helvetet.

Många med mig känner igen den, jag vet.

Sist jag hade flunsan var julhelgen 2004 och man är ju tacksam att man sällan är drabbad. Igår var det bara att traska till fru doktorn och få läkarintyg för fortsatt sjukdom och här sitter jag nu med min infektion. Men jag är bättre. Så mycket bättre. Och tack vare frälsningen i form av Cocilliana Ethyfin (stavas TYP sådär) har jag sovit skönare i natt än jag tror att jag nånsin gjort faktiskt.

Så snart så. Snart är jag tillbaka.