men ej på alla rum, finns det ett gammalt ordspråk som lyder. Det var ett av många min pappa tvingades lära sig när han läste juridik en gång för längesedan. En del var på latin och en del på gammal svenska. Det är det enda han kan komma ihåg.
Man skulle lära sig dem för att lättare komma ihåg all torr lagtext.
Men jag tycker det måste vara en usel skola som inte kan få eleverna att komma ihåg det dom lärt sig för bara 63 år sedan!
Nåväl, juridiken var för tråkig och opersonlig och han slog in på andra mer spännande banor.
Men det är lite komiskt vilka oväsentliga saker man lärt sig som pluppar upp i livets gång. Min tyskaramsa Aus, bei, mit,nach,zeit, von, zu t.ex. sitter som berget. Laga Ni Äta Vi rabblar folk i en viss ålder, latinska böjningar och psalmverser.
Ibland får man nästan det intrycket att skolan tänker:”vi vet aldrig vad livet kommer att kräva av dessa barn, bäst vi proppar i dom mesta möjliga utifall att”. Sen sitter man där som vuxen och undrar varför man tillbringade tiotals timmar i en lektionssal i akt och mening att lära sig skilja på tyskans ackusativ-och dativobjekt…
Etikett: tyska
Hon komme sej hem
i allafall, den förlupna 13-åringen! Skönt!
När man är ung, apropå ingenting, så går man ju runt och längtar efter att bli vuxen. Då tror man i sin tonårsenfald att de fasor och rädslor man har ska gå över av sig självt när man "blir stor".
Man har inte skuggan av en aning om när man går där på gatan som liten mager och förskrämd 14is att de flesta vuxna kutar runt med en känsla av att bara gästspela i vuxenvärlden. Liksom gå runt och samla vuxenpoäng medan man är livrädd för att någon (typ en av de där arga gubbarna med tjocka glasögon, portfölj och grå ytterrock som fanns på 60-talet) ska ta en i hampan, radera ut ens mödosamt hopsparade vuxenpoäng, förbjuda en gå till jobbet, ockupera ens hus och kasta tillbaka en till högstadiets tyskalektion med ackusativ- och dativobjekt…
Nej, kära Fröken Modin, Magister Elwing, Lindberg och Pietsch- jag kan det fortfarande inte. Skam. Men jag kan rabbla Aus, bei, mit, nach, zeit, von, zu om det kan vara till någon tröst.
Kungalängderna kan jag inte heller, kära mor. Latinska böjningar av verb är svaga, tangens kan jag inte räkna med, och eurytmilektionerna verkar ha gått spårlöst förbi- alla 11 åren.
Hur ska det gå för mig i vuxenvärlden? Jag får klara mig med att kunna ränta på ränta, och skillnaden mellan annuitetslån och rak amortering.
Nå, men det var Fasorna från de tidiga åren jag tänkte på i dagens kåseri. Man var alltså rädd att bli tagen i hampan, man kollar över axeln, skärper till sig, tänker på skolarbetet, o.s.v.
Detta kan dyka upp i vuxen ålder med. Där finns man, med sina poäng, kompetenser, hemstickade sockar, hembakta bröd, kokad sylt, tidspassning till jobb, betalande av räkningar och vaxande av bil.
Jag stod vid återvinningen och sorterade i snålblåsten: färgat glas, metall, plast, förpackningar, tidningar. DÅ kommer jag på mig med att tänka medan jag ser ett kvarglömt kuvert i tdningshögen som bara slurpar ner tillsammans med vk- ner i mörkret i containern: "Tänk om någon kontrollant från kommunen står där på Dåvamyran och kollar och så hittar de mitt kuvert med mitt namn och adress på! Tänk om de far hem till mig och…"
Och…ja- vaddå? Spöar upp mig med tre inlejda Björklövenbackar på dåligt humör? Ger mig böter på 3000 kr? Tar min hund som gisslan? Ringer mina föräldrar?
Nä. Det vore för lindrigt. De snor alla mina vuxenpoäng, förstås, och kastar iväg mig.
Okey…högskoleprovet…
är på lördag för den som har anmält sig ordentligt i tid. Har ni tränat på gamla prov interaktivt på nätet? Hej svejs. Man tycker man är är någotsånär allmänbildad och till åren kommen och tror sig riva av en läsförståelse ganska lätt åtminstone på svenska. Jojo.
Nu ska jag inte göra provet i höst men tjyvtränar för skojs skull. Om man nu kan kalla det "skoj" att känna sig som en totalnolla med en hjärna som flyter segare än melass i 20 minusgrader! De engelska texterna är proppade med obegripliga ord som reputed, ripens,utterly… man är stressad, klockan går orden simmar ihop och till slut går inte ens svenskan bra.
ÅÅÅååå- jag skulle pluggat mer i skolan istället för att skolka! Vi t.o.m. tävlade i att vara borta från skolan och satt nere på fiket på Åkeshovs sjukhus och åt räkmacka eller mer low-budget: dammsugare. Ironiskt nog kanske detta ledde till ett low-budget liv istället för en karriär i sus och dus som t.ex. advokat, dirigent eller miljöminister. Kemin gick bra- jag lärde mig stor del av periodiska systemet utantill, för vår kemilärare var snygg och hade tajta jeans. Fysik kunde vara kul om alla skärpte till sig- Hannes Rohrwacher var inte nådig när vi hade börjat på gymnasienivå för då var vi där frivilligt!
Samhällskunskap med Frans Carlgren (pappa till Andreas) var fantastisk, engarerande och bildande. Han for fram och tillbaka vid svarta tavlan och gestikulerade vildsint och glatt.
I tyska var jag lat och valde långsamma gruppen, då behövde jag bara skumma igenom läxan kvällen före. Eurytmi (Waldorfspecialämne) gillade vi inte och gjorde inte ett skvatt mer än vad som behövdes. Musik var JÄTTEKUL, nästan alla i min klass råkade vara musikaliskt överbegåvade och Peter Roden behövde bara kliva in i klassrummet och lågt säja: "Pass på" så blev vi tysta och uppmärksamma.
Körsången var dock lite knepig, eftersom Göran Fant kunde få för oss oförklarliga raseriutbrott.
Ja- så jag såsade omkring och skolkade obekymrat på, tills jag faktiskt blev relegerad! Walter Liebendörfer sa strängt till mig "vi lärare är mer bekymrade över din framtid än vad du själv är!". Det tyckte jag var helt naturligt- det var ju deras jobb, eller hur? (idejotiskt av mig)
Sedan blev jag efter 2 veckor tagen till nåder och fick gå kvar. I nästan alla ämnens betyg står det att "Maria kan om hon vill" vilket måste sägas vara en snäll omskrivning av att jag var- om än kanske begåvad- så lat!
Senaste kommentarerna