Utan att bita en enda själ i halsen fick jag blodsmak i munnen. Och min första tanke var just den om vampyrer. Tycker de om smaken av blod eller äter/suger de för att de måste leva bara?

På min cykelrunda finns det några riktiga mördarbackar. Vissa av dem vill jag inte vika ner mig i och hellre knäcker jag både korsband och ledband än att kliva av cykeln.
Idag trodde jag seriöst att jag skulle få en hjärtinfarkt! Men upp kom jag och blodsmak fick jag.

Sen åt jag resterna av sonens egenhändigt kokade fiberhavregrynsgröt till frukost när jag kom hem. Utan sylt. Jag vet inte om jag försöker straffa eler rättfärdiga mig själv för mitt syndiga leverna under veckan på Kreta.

Och sen gick luften ur. Vem är det som påstår att man blir pigg av motion?

Min kropp är uppenbarligen inställd på grekisk tid fortfarande. En timme hit eller dit gör hela skillnaden.
Alltså har jag snört åt joggingskorna runt mina fortfarande flygsvullna fötter och tänker ta en promenad trots att klockan bara är åtta och det är söndagmorgon.

Jag var bedövat trött igår kväll och det kan väl inte bara vara ’göra ingenting’ en vecka som spelar in?

Jag har faktiskt alla symptom på jetlag ser jag när jag läser om fenomenet. För det är inte bara affärsmän och idrottsstjärnor som reser tvärs över jordklotet som kan drabbas av det minsann.
’Jetlag är ett fysiologiskt tillstånd orsakat av störningar av dygnsrytmen. Sådana störningar kan orsakas av skiftarbete, resor över tidszoner eller genom förändringar i längden på dagen’

Gills en timmes skillnad tro?

Typiska symptom är: Trötthet, Förvirring och yrsel, Illamående och orolig mage, Huvudvärk, Sömnlöshet, Irritabilitet, Irrationalitet.

Jag kan uppvisa tillräckligt många av dem just nu för att skylla på Jetlag. Annars skulle ju vinglasen igår kväll kunna bidra till måendet. Eller det faktum att Leksand kliver in i serien på måndag. Sådär härligt och hemskt på samma gång.

Så var man raskt och bryskt nedkastad i den brutala verkligheten igen. Om man trodde man var saknad så var det åtminstone en överdrift.

När vi väntar på väskorna på flygplatsen ringer min mobil. ’När ska vi äta middag?’ Tja, när vi kommer hem, om några timmar, svarar jag.
’Men innan dess har vi svultit ihjäl’
’Okej, men sätt igång och gör mat då, så äter vi när vi kommer hem’
’Va?? Ska VI göra mat…nääe..det ids vi då inte’

Nehe..skitungar. De har klarat sig ypperligt en vecka utan oss, men tro att det blir nå¨t stort välkomstpartaj när man kommer hem, det kunde man ju glömma direkt.

Gymnasieeleven ligger i soffan och sover och höjer inte ens ett ögonbryn när vi kommer in. 11-åringen har inte ens behagat komma hem efter skolan, utan åker inlines med någon kompis. 13-åringen ligger halvt om halvt i fåtöljen och ser ut som om hon ska trilla ur den vilken sekund som helst.
På topp säger 19-åringen: Trodde ni att vi har saknat er eller? Du vi har ätit så sjukt mycket god mat. Varenda dag.

Jaha, nu kommer mamma hem och det blir bönor och linser och vitkålssallad och fullkornsbröd och havregrynsgröt. Tro fan att de tycker att deras semester är slut, lika mycket som min.

Termometern kryper en bit över 30 grader. Idag är det varmt som jag vet inte vad. Trots att det fläktade nere på stranden orkade man bara med att ligga där några timmar. Är det vad man kallar I-landsproblem?
Det enda man riktigt orkar med är att sitta i skuggan på balkongen och dricka champagne. Möjligen äta lite grekisk sallad också. Det känns lite divigt men helt okej, det kan jag försäkra.

För att liksom understryka den där glamour-statusen simmade jag en timme i poolen i morse. Sådär som Oprah och Letterman och andra gör i sina pooler i Beverly Hills eller var de nu simmar på morgonen. Man bara tar handduken över axeln, nickar åt poolskötaren och dyker ner i sin pool och ligger där och rensar hjärnan och fattar de svåra besluten. Ska jag gå till stranden eller stanna vid poolen idag? Ska vi sprätta den där Moet Chandon-flaskan eller ska vi nöja oss med en fusk-champagne idag? Den där kalla Martini Astin? Ja sånna beslut ni vet. Fjärran från föräldramötet i kväll, i dotterns nyblivna sjundeklass.

Jag kom just på att jag dessutom utan problem kommer att klara mig från att bli klassförälder! Istället kan jag leva ansvarslöst med bubblet och hoppas att jag kan rutinerna på Artediskolan efter sju år som förälder där. Om inte lär jag väl bli varse.

Åh vad jag blir sjukt less på min man! Han ligger där en kvart i solen och sen tar han på sig sin fula Skellefteå-tröja.
"Jag tror jag sätter mig i skuggan och tar en öl"
Kan han säga ja. På den kvarten har han blivit brunare än jag kommer att bli under hela semestern! Det är så gravt orättvist att jag blir alldeles trött.
"Jamen du är jättebrun du med, oj vad brun du har blivit idag" säger han lögnaktigt och inställsamt.
"Sluta fjanta dig" säger jag surt och försöker hitta baddräktsränderna.
Jag överväger att bränna ihjäl mig i morgon. Ingen solskyddsfaktor.
"Det låter som en ganska dum plan, mamma" säger 16-åringen i telefon.
Jag vet. Jag vet. Jag vet. Men jag vill också bli sådär äckelbrun!

"Var nu inte en sån tjurskalle"
Vem? Jag? Jag fnyser åt makens kommentar. Vi tar den långa promenaden in till Chania som ligger fem långa asfaltsbeklädda kilometer från vårt hotell. När vi har gått ungefär en fjärdedel av sträckan dit, kommer jag ihåg att jag lämnade mitt knäledskydd på hotellet. Skit också. Nåja, inte ids jag vända, det här ska nog gå bra. Mitt knä har läkt ganska bra sedan korsbandsfadäsen i juni. Så vi går. Vi går och går och går. Vi äter god middag på ett litet grekiskt hak, men när maken ska vinka till sig en taxi hem så spjärnar jag emot.
"Vi går"
"Klarar ditt knä det då?"
"Absolut. Det tror jag"
När vi gått en av fyra kilometer hem börjar det kännas ordentligt. Och då menar jag ordentligt. Jag får uppbåda all kraft för att inte grimasera när jag ska uppför och nerför trottoarkanter. Det är då han säger det som är som att hälla bensin på elden.
"Var nu inte en sån tjurskalle, det finns ingen prestige. Tänk på att ditt knä ska hålla hela veckan"
Mot precis allt bättre vetande gör jag precis tvärtemot. Jag går. Hur svårt kan det vara?

Jag kan säga att det blir fruktansvärt mödosamma kilometrar hem. När vi ska nedför den sista backen mot hotellet har jag mest lust att lägga mig på gatan och rulla ner. De sista trappstegen upp till rummet är som en golgatavandring.
Jag går direkt till badrummet och gör mig klar. Jag är smärtsamt medveten om att när jag väl har lagt mig i sängen kommer jag aldrig upp därifrån.
Tjurskallen tar en alvedon och lägger sig och kvider tyst halva natten.
Behöver jag säga att promenaden ner till poolen var fullt tillräcklig idag?
Likafullt är det jag som några timmar senare föreslår att vi ska gå in till Chania ikväll också.
"Jag tror det kan gå bra, jag känner väl"
Han säger inget om tjurskalle. Men jag ser vad han tänker. Och sen säger han att vi äter på hotellet ikväll.

"Hej, vad gör ni?"
Vilken dum fråga tänker jag innan jag svarar.
"Ingenting"
Jag ligger vid havet på grekiska Kreta och gör, just det, absolut ingenting. För mig är det liksom essensen av semester just nu. Jag vill inte åka på en enda utfärd, jag vill inte ränna runt köpcenter, jag vill inte vara social och trevlig. Jag vill göra precis ingenting, möjligen läsa någon av de böcker jag hade packat ner och grotta ner mig i mig själv.
Äta god fetaost och dricka gott rödvin på balkongen i solnedgången. Ta en ouzo mitt på eftermiddagen. Simma några längder i en svalkande pool. Ja och så vara lite social med maken förstås. Man har nämligen tid med det när man lämnat barnen hemma. Det är rätt skönt att göra ingenting ihop också.

Jodå, vi kom iväg. Till ett bra hotell där solen alltid lyser och sängen bäddas utan ens hjälp varje morgon. Till ett turkosblått hav med varma vågor. Fri från disk, tvätt städning och föräldramöten. En hel vecka utan barn.
Redan första kvällen börjar det.
"Oj, vilken fin pool, den skulle ungarna ha gillat."
"Kolla gräsmattan där, gissa vad Anton och Petter skulle ha lirat fotboll mot den där muren" "Titta på det där schackspelet, precis ett sånt som Isa skulle ha älskat"
" Jösses vad dåligt med shoppingliv, Julia och Sofia skulle ha gått in till stan varenda dag" Det går plötsligt inte en minut utan att man tänker på de där ungarna man har hemma.
Så man ringer hem.
"Saknar ni oss"
" Nja, eller det går ganska så bra" säger Anton och berättar om helgens matorgier.
"Nudlar på fredag, hamburgare på Frasses på lördag och hämtpizza från Sunrise på söndag"
"What?? Vad hände med all mat jag handlat hem?"
"Ni kommer väl inte förrän på fredag" svarar han.
När katten är borta verkar det riktigt trevligt hemma. Kompisar och kusiner sover över. Man äter det man vill, när man vill. Storasyskon undviker det värsta tjatet. Man förfogar ensam över pappas konsumkort. Kort sagt – det är semester

Jag springer runt som en yr höna. I förrgår bokade vi en sista minuten-resa till Kreta, min man och jag. En bekant ska åka senare i höst och har tagit ledigt från jobbet ett par dagar innan avresa, för att hinna packa.

Hos familjen Lundqvist är läget ett helt annat. Sju korgar tvätt är visserligen vikta på vardagsrumsbordet i, om inte prydliga, så i alla fall i högar. Där hoppas jag att jag hittar några kläder att ta med mig. Jag tycker jag hade bra framförhållning när jag för exakt för en kvart sen i alla fall sneglade på tvättkorgen med otvättat och funderade på om det var något där som skulle tvättas innan vi åker.

Det var det. Mina svarta shorts och ett linne till exempel. Det slängde jag in i maskinen nyss. Det tar 90 minuter. Dä närmar sig klockan lunch. Vi måste checka in senast 16.00 vilket innebär att vi måste åka hemifrån helst före 15.00 om vi ska ha någon form av marginal med bilöverlämningar och annat.
Jag har ett besök hos fotgurun en mil bort klockan 13.00. Ett måste om jag ska kunna gå i Grekland och det hade jag ju tänkt.

Jag kanske borde börja packa nu? Det vore ju bra om jag hade varit och handlat hem mat till barnen som ska vara hemma en vecka.
Något säger mig att shorts och sånt kommer att packas ner blött. Det måste väl torka även på Kreta?

Hektisk morgon. Äldste sonen fyller 19 år idag och ska man hinna med fika på säng innan alla ska till skolor och jobb så får man kliva upp i ottan. Natten blev med andra ord kort.

Men stor har han blivit ’lillpojken’. Det läste jag på www. eliteprospects.com. Det är en sån där ovärderlig internet-sida när man ska kolla fakta på hockeyspelare.
Eftersom sonen spelar hockey i ett A-lag så finns där prydligt både längd och vikt på honom, annars skulle jag inte ha den blekaste aning.
Jag skulle bara ha konstaterat att han snart är ikapp sin pappa. Lite bra var det onekligen att veta ungefär hur stor pojken är när jag skulle handla ett hockey-underställ i födelsedagspresent.

Nätet är fantastiskt.