Det finns irriterande människor. Folk som ska lägga sig i. Folk som stör min tillvaro. Folk som min sjukgymnast.
Jag kommer dit efter en tids uppehåll.Ett uppehåll som inte skulle ha blivit men där besöken hos henne prioriterades bort i den allmänna strömmen av allt annat som var tvunget att göras för att man skulle hålla huvudet ovanför vattenytan.
Häromdagen naglade hon fast mig i Konsum-kön och tittade uppfodrande på mig. Det var ingen ide att försöka gömma sig bakom någon mjölk-kyl. Hade jag träffat henne ute hade jag åtminstone kunnat gå en lång krok. Då hade jag fått motion dessutom, det skulle hon ha gillat.
Nu står jag där och jag lovar dyrt och heligt att komma dit.

Så jag stegar in på morgonen. Jag har inte gjort några framsteg sen sist. Istället har jag pajat ett knä som ett mindre lyckat komplement till min trafikskadade axel som jag egentligen har gått där för att få ordning på. Jag misstänker starkt att hon inte alls ser det som ett bragdgulds-ämne att jag kraschade mitt knä ordentligt och oåterkalleligt på en konsert med Iggy Pop i somras.
Syrran som är sjuksköterska fick linda mitt svullna knä, kryckor hade jag kvar i källaren. Hur svårt kan det vara med ett eventuellt knäckt korsband? Jag tycker själv att jag är en utmärkt hobby-ortoped. Och så ligger jag ju inte sjukvården till last, tänker jag ursäktande.

Hon uppmanar mig att lägga mig på britsen, hon sliter och drar i mitt ben, hon hummar och nickar. Konstaterar en gammal korsbandsskada (Ha! Det var väl det jag visste) Frågar var det gör ont och inte. Det finns ingen som har så vassa pekfingrar som sjukgymnaster. I kombination med att de vet exakt var alla ömma muskelfästen sitter blir de komplett livsfarliga. Ibland gör det så ont att jag har lust att slå henne på käften.

Så ställer hon upp mig, sätter sig ner på huk, tittar bekymrat på mig och mitt knä och säger "så här kan du inte ha det, du borde ha kommit tidigare". En klassisk replik vad gäller mig. Jag är mästare på att skjuta saker framför mig, särskilt om det handlar om mig själv.

Hon säger åt mig att ringa Ortolab i Rundvik. "Du måste dit och styra upp, ja egentligen hela ditt ben" säger hon.
Här tänker jag direkt att jag har en möjlighet att slinka undan lite snyggt.(Ortolab? Nähäru, där blir det dyrt och jag har inte tid och det blir inte roligt och inte nu och?.)
Men det där kan jag ju inte säga, det fattar jag. Så smidigt jag kan säger jag istället
"okej, jag ska absolut ringa dit".

Det jag inte säger är det jag tänker, den där lilla skillnaden " jag ska absolut ringa dit så snart jag tycker jag har tid och lust".

Hur fan kan hon höra det jag tänker? I samma sekund som jag tänker tanken och har slunkit ur hennes grepp, kopplar hon en ny halvnelson.
"Nej, förresten, jag ringer själv och ordnar en tid åt dig. Nu."
"Åh , vad fint" säger jag.
Förbannat också, tänker jag.
Inom femtio sekunder har hon ordnat en tid bara en stund senare och det är ingen ide att försöka smita undan. Mannen på Ortolab ringer dessutom upp och dubbelkollar mig. Jag är helt infångad i en fälla!

Hon är irriterande min sjukgymnast. Mest irriterande är att hon känner mig alldeles för bra. Och ännu mer irriterande är att hon bryr sig om mig. Det blir alltid svårare att smita ifrån sig själv då. Jag tror hon har räddat livet på mig flera gånger. Det borde finnas fler irriterande änglar som hon.

Jag är i extremt behov av en ny uppfinning. En som mäter snor eller något liknande. Med skolstarten kommer alla förkylningarna. Just nu snörvlar alla mer eller mindre konstant. 16-åringen har feber och sitter med rödsprängda ögon i soffan. 11-åringen hostade sig iväg i morse utan större entusiasm. Själv har jag ont i halsen och är öm i kroppen. Känner mig allmänt vissen.

Var drar man gränserna? En unge som snörvlar är inte tvärenkel att diagnostisera klockan sju på morgonen. Är han tillräckligt sjuk för att stanna hemma? Eller är han bara morgontrött? Man vet ju själv hur vissa saker kan kännas oöverstigliga innan man satt foten utanför sängkanten.

Samtidigt vill man ju inte nöta ner ungarna. De måste ju orka med skolan. Man har ju inte heller lust att smitta ner halva klassen.

Någon borde uppfinna nåt unikt snabbtest. Något som inte bara mätte feber utan hela allmäntillståndet liksom. En snor- och temperaturmätare som kollade antikroppar och sänkningsreaktioner bara sådär poff. Och som inte tog hänsyn till om man var morgontrött eller inte.
Minns ni de där gamla feberremsorna man satte i pannan?Lite så hade jag tänkt mig den där uppfinningen. Man bara smäller på den i pannan på ungen och inom tio sekunder får man svaret. Rött för sjuk – grönt för frisk.
Man kanske skulle kunna ställa in den på olika nivåer beroende på vad man ska göra under dagen? Ska man spela match kanske det inte räcker med grönt för skolarbete?
Tänk vad enkelt det vore då.

Jag känner mig extremt präktig och duktig när jag står och rör i gröten på morgonen. Det är lite blandade känslor hos barnen, alla är inte lika förtjusta som Gunde Svan.

Oftast är det en del gnäll så här på hösten, men de lite äldre har släppt den biten nu. De väntar tålmodigt ut mig, för de vet att den där präktighetsivern på hösten brukar ge med sig ju mörkare dagarna blir och ju tröttare mamma blir. Lagom till allhegonahelgen finns det goda möjligheter att mamman har hasat ner i mjölk-och-macka-träsket igen.

Det kommer inte att hända i år. Jag lovar. ’ Höhö, nähä..säger du det så ’ säger barnen och flinar.
Jag borde vara tillräckligt mycket tävlingsmänniska för att hålla grötfanan högt minst till jul.

Döden-funderingarna kommer och går. Nästan alltid är det någon i familjen som har en extra existentiell period med många funderingar. Det är ju inte alltid så tvärenkelt att trösta eller förklara heller. I ärlighetens namn är jag inte själv särskilt säker på vad som händer sen.

11-åringen har en tuff tid just nu. Varje kväll börjar tankarna på det där, förmodligen, hemska som väntar. Att man liksom inte finns i flera miljoner år där allt bara är svart. Precis som jag själv tänkte i samma ålder. Han vrider och väder och har svårt att somna. Känner sig orolig och ledsen. Så vad gör man?

13-åringen har passerat det där stadiet för tillfället. En kväll när jag inte var hemma, tog hon saken i egna händer. Barnens bibel borde väl kunna ge en liten hänvisning. Så hon skickade in den till lillebror och föreslog att han skulle läsa i den. En bra tanke. Den ger ju i alla fall en fingervisning om ett liv efter detta.

Det började också bra, men så kom han till historien om Kain och Abel. Den som kan sin bibel vet att där handlar det om skräckfilm på värsta nivå. Inte blev han mindre rädd av den.

Frågan är vad som är bättre. Att "bara" vara rädd för att dö, eller att dessutom vara rädd för att bli ihjälslagen av sin bror?

Ibland tar reptilhjärnan över och det kliar i fingrarna, en sorts ohämmad lust att nypa tag om armarna på de små liven man fött. Så pass hårt att de omöjligt kan slingra sig ur greppet och tillräckligt för att åsamka dem viss smärta.
Men det gör man ju inte. Bilden bara flashar förbi medan man står lugnt och räknar till tio. Eller tusen. En dag skulle det nog ha behövts tiotusen. Jag la mig på kudden för att slumra till en stund till efter en usel nattsömn, men vaknade av illvrål från nedervåningen. Det lät som någon hade stuckit kniven i sin lillebror. Gång på gång.
När jag kom ner var jag så arg att jag bara såg de där bilderna flimra förbi. Jag hade helst velat låsa in 15-åringen och 11-åringen i varsin madrasserad cell. 18-åringen med för den delen för då hade jag sluppit höra Mendelsons brudmarsch på piano ackompanjera slagsmålet om fjärrkontrollen i soffan.
Det är märkligt att det har varit så mycket enklare att hålla sams och låta bli att jäklas när huset varit fullt av kusiner och morbröder en hel sommar.
Men nu fanns här tydligen plötsligt både tid, möjlighet och yta för att testa syskonkärleken. Ibland blir man så himla less.

Jag blir galen. Hur man än försöker få struktur på 11-åringen så stretar han emot in i det längsta. Morgonen är utan tvekan värst. Om någon skulle mäta mina stresshormoner mellan frukost och skolstart, skulle de svimma av mina värden.
Här kommer det intressanta. Om någon skulle mäta hans skulle de hitta en lugn och avslappnad 11-åring.

Man tror liksom att man har koll på läget. Man tror att HAN har koll på läget framförallt, där han sitter vid frukostbordet påklädd.

När han reser sig upp klockan fem i åtta (han börjar kvart över) visar det sig att han har tagit av sig byxorna igen för de behövde lagas. Strumpor är överkurs. Istället för att gå och hämta sina kläder, hittar jag honom djupt försjunken i matteboken ( nu slår klockan åtta).

Jag blir förstås vansinnig och försöker, till en början, ändå så lugnt jag kan påtala att man får göra vissa saker i en viss ordning. Att klä på sig måste ändå vara prio ett. Att göra läxan som han har en dag till på sig att göra är absolut inte prio ett.
Jag har 13-åringen på min sida. Hon fyller i det där hemska mammatjatet när jag missar nån replik.

Han lommar iväg till garderoben och kommer tillbaka iklädd shorts. Shorts?
Ny diskussion om huruvida sommaren är slut eller inte (klockan är nu tre minuter över åtta).Jag plockar fram nya byxor och övervakar att de hamnar där de ska.

För ett ögonblick släpper jag koncentrationen när han är på väg mot hallen. På något sätt måste han göra en gir för i nästa ögonblick hör jag honom spela Doktor Bombays SOS på pianot i vardagsrummet.

Jag vrålar åt honom att han måste göra sig klar NU (klockan är fem minuter över åtta). Plötsligt står han i dörren, påklädd och klar med ryggan på axlarna. Utan jacka. Jag kalkylerar med att jag har råd med en extra minut och tvingar på honom jackan ( klockan är nu sex minuter över åtta)
I samma ögonblick som jag ska stänga dörren om honom blir han varse sitt gamla cykellås som varit borta länge. Tio sekunder senare har han fiskat upp nyckeln och är på väg för att hämta låset som plötsligt måste förvaras inomhus ( för lite ordning vill man väl ha på sina grejor påstår han)

Klockan är nu nio minuter över åtta. Jag biter ihop så käkarna knakar. Han småvisslar där han sätter sig på cykeln.

När jag stänger dörren och drar en suck av lättnad för att den här morgonstriden är över upptäcker jag att den förbaskade Doktor Bombay-låten har satt sig i skallen på mig. Texten sitter som klistrad sen någon sommar för länge sen och jag nynnar
’ SOS, the tiger took my family’

Är det ett önsketänkande en morgon vis åttatiden?

Hockeyn gick fint. Det är skönt att vara tillbaka i ishallen igen!
Fotbollen gick fint till en början. Visserligen regnade det redan från uppvärmningen, men ingen av småttingarna är ju gjord av socker.
Däremot blev det lite kymigt när blixtarna lyste upp planen gång på gång och när dessutom knallarna kom oroväckande nära beslöt man att avbryta matchen. En del ungar var faktiskt riktigt rädda.

Nu blir det sen middag med kolhydratladdning. Det är en strategiövning värdig ett smärre världskrig att få ihop middagstiderna på helgerna.

Jag undrar om någon högre makt slog till nyss. Fotbollsplanen i Umeå står under vatten. Det innebär att en av tre matcher idag är inställd. Då behöver jag bara göra en enda nolltidsförflyttning. Det borde man väl klara av – fembarnsmamma som man är?

Hur många gånger har man inte stått inför dubbelbokningar på föräldramöten där skolan tycker det är praktiskt att ha möte i alla klasser samma dag. Ibland är det som att den här världen är gjord för familjer med ett barn, eller möjligen två om det finns både en mamma och en pappa som har all tid i världen.

Det slår aldrig fel. Jag får sova hur länge jag vill, men givetvis vaknar jag klockan tidigt och vrider och vänder. I morgon bitti samma tid kommer jag att vara stensänkt.

Så jag bestämmer mig för att kliva upp och ta en morgonpromenad. Det är innan jag ser att regnet vräker ner. Förbaskat också. Úngarna har två fotbollsmatcher och en hockeymatch idag. Och jag hade tänkt hinna få ungefär tio maskiner tvätt torra på klädstrecket ute. Nu när man är ledig alltså. Det är väl så vilodagen funkar för oss nuförtiden?

Idag är det 23 år sen jag och min man gick förbi den där guldsmedsaffären i finska Vasa och konstaterade att de hade utförsäljning på förlovningsringar. Min man har alltid varit ekonomisk. Jag minns att expediten fick något oroligt i blicken när vi inte ens hade bestämt datum utan var tvungna att hitta en lämlig lördag eller nåt i kalendern. Det fick bli 1 september. Mer nostalgiskt än så är det inte.

Sen dess har vi passerat en del förlovningsdagar. Vissa minns man. Som den femte när vi var på Cypern och åt middag ute med våra två ungar. Eller den sjunde, när jag som då var höggravid och barnledig med de andra två barnen, hade dukat fint hemma och lagat jättegod mat. Min man kom insvepande genom dörren stannade till i hallen och meddelade att han tänkte åka och spela tennis några timmar.
Sure sa jag. Surt. Fast det hörde han förstås inte där i hallen, när han snörde på sig tennisskorna.
Jag och barnen åt ensamma.

Straffet fick han ju ändå själv senare när han kom in i köket och såg resterna av den dukade festmiddagen och insåg att han totalt glömt att det var vår förlovningsdag.
I´m so bad.

Tilläggas kan att jag lika ofta glömmer den själv. Den har inte särskilt stor betydelse för någon av oss. Men bröllopsdagen firar vi alltid.