Jag har stoppat tiden idag. Med god hjälp av en man som närmar sig hundra år. Att kliva in till den här helt fantastiska människan, var precis som att stoppa tiden. Jag andades fort, pratade fort, tänkte fort, när jag klev in genom hans dörr.

Efter bara några minuter insåg jag att mitt tempo inte alls passade in där. Efter ytterligare några minuter hade han lärt mig att prata sakta. Andningen gick ner i tempo och tanken fick lov att stanna till medan han ibland sökte efter orden.

Nu satt vi där, bara klockans sakta tickande gav någon som helst fingervisning om att tiden faktiskt gick. Vi tittade på lönnen utanför hans fönster. Vi bläddrade i gamla fotoalbum. Det fanns ingen anledning att reda ut riktigt vad som hände när. Vad spelar några år hit och dit för roll i en hundraårings perspektiv?

Ibland har jag världens bästa jobb som får träffa de där människorna som man kan lära sig så otroligt mycket av.

Föräldramötet på Midgård var bättre än väntat. Kändes som en sundare inställning nu än sist jag hade en förstaklassare på skolan. Man får alltså ha roligt också under sina tre gymnasieår numera. Det gillar jag.

Men jag blir alltid misstänksam när talarna tittar ut över aulan och säger ’så här många föräldrar har vi nog aldrig haft här’.
Är det verkligen sant?
Eller är det en ’bet you say that to all the girls?’

Och hur ska man tolka det? Är föräldrarna till 91:orna ett jäkligt oroligt släkte? Är vi tröga på att ta information så vi måste vara två föräldrar till varje barn? Eller är vi bara mer engagerade? Jag hoppas på det sistnämnda.

Förresten blir jag aldrig klok på alla poäng som delas ut till höger och vänster. Jag kommer kanske att lära mig förstå dagens kursplaner lagom till de ändrar systemet.

Jag skulle behöva en ansenlig dos koffein för att komma igång. Hur får man till det när man inte gillar kaffe, utan mest bara dricker det när det handlar om kaffedrinkar? Jag kan väl inte sätta mig ner med en Irish såhär vid halv nio en tisdagmorgon?

Det måste finnas ett bättre sätt.

Jag kom iväg på föräldramöte och höll mig enkelt ifrån slutresultatet i hockeyn. Slog inte igång en dator, ingen telefon, ingen radio. Barnen var tysta när jag kom hem. Min man skulle aldrig ha vågat säga något.
Alltså sjönk jag ner i soffan och såg Leksand spöa skiten ur AIK när jag kom hem vid 22.30. Tvättberget hann dessutom krympa under tiden.

Men det gick ju givetvis inte att gå raka spåret från hockeyn och dunka ner huvudet på kudden.
Så nu är jag bedövat trött istället.

Jag skulle utan tvekan kunna tänka mig någon Starwars-utveckling där man äter ett piller till middag, ett piller till lunch. Fatta vilka vardagsproblem man skulle klara sig undan då. Vardagsmat är ta mig tusan något av det tråkigaste jag vet att ägna mig åt.

Kan man äta köttfärs till middag hur många gånger som helst på raken? Nu ligger där ett paket på diskbänken igen och mina våta drömmar om torsk till middag är på väg att torka in totalt.

Får barnen välja är det köttfärs varvat med kebab och kyckling som regerar. Möjligen palt också, men jag var inte så himla peppad på att kleta ihop paltar idag. Heller.

Pratade just med en annan mamma som ska på samma föräldramöte. Jo, de skulle dit båda föräldrarna. Båda??? Hur fanken får man ihop det tänkte jag. Vad gör jag för fel?

Sen slog det mig att hennes man är pensionär. En väldigt aktiv sådan. Men han har inga personalmöten att gå på längre. Det han vill prioritera med sig själv hinner han kanske på förmiddagen. Han tvättar säkert och diskar och städar och gör en massa nyttigheter hela dagarna!
Klart de kan gå på föräldramöten båda två!

Jag borde helt enkelt ha gift mig med en pigg och alert pensionär. Det är där skon klämmer.

Jag biter på naglarna och brottas med mitt samvete. Vara en god förälder eller prioritera mig själv?

Fram till igår kväll trodde jag att min heliga måndagkväll – Leksands allsvenska premiär – var vikt för mig och inget annat. Jag har förvissat mig om att vi har den TV-kanal som sänder matchen. Jag har kollat ungarnas tränikngstider coh skjutsningar till höger och vänster. Jag har, kort sagt, förberett mig för att ÄNTLIGEN få se Leksand spela hockey igen.

Och när jag som bäst sitter och njuter av det så säger Midgårdseleven: Du har väl inte glömt att det är föräldramöte då på Midgård?

Glömt? Nejdå. Jag har inte ens fått veta det, för lappen hade pappan tagit hand om när jag var borta. Så ingen skugga ska falla på Midgårdseleven.
’Bra då kan pappa gå’ säger jag.

Men pappa har personalmöte och kan absolut inte gå.
Jag blir som en barnunge. Jag har lust att hamra på honom med knytnävarna. Det är så jävla typiskt när man för en gångs skull tror att man har allt under kontroll!
Istället låter jag honom få veta att han minsann inte varit på ett enda föräldramöte, än mindre ett utvecklingssamtal på någon av gymnasieskolorna hittills. Han försvarar sig inte ens och jag slår vad om att han tänker att han inte kommer att gå på något i år heller.

Så nu får sonen spela in matchen. Jag får se den i efterskott när jag kommer hem. På Midgårds föräldramöte torde folk vara lindrigt intresserade av hur det går mellan Leksand och AIK tänker jag. Jag kommer inte att svara i telefon eller läsa sms. Jag tänker slå av radion redan när jag parkerar bilen och den kommer inte att sättas på under vägen hem.

Barnen har fått stränga order att inte röra TV:n eller videon under min frånvaro ikväll.

Och jag ska koncentrera mig på att vara förälder…..

Hon ser ut som en dränkt katt min syster när hon ilsket kommer klivande mot min bil. I ett halvmeterdjupt dike sitter syrran fast med sin bil. På skolans nyanlagda gräsmatta.

Det regnar som fasen här. Så mycket att jag helt emot mina principer skjutsar ungarna till skolan. Det gjorde syrran också, för jag såg hennes bil vid den nybyggda skolan. Jag konstaterade också att där blir det en helt ny trafikstockning, för varken gata eller parkering är dimensionerad för någon form av skolskjutsar.

Jag hann in genom dörren hemma och just så pass få av mig skorna när hon ringde. ’Jag sitter fast. Har du bilen hemma?’

Jorå, det har jag ju. Så jag slänger mig i bilen och åker dit. Det är länge sen jag såg en så blöt människa, ja som inte har badat vill säga. Och arg.
Bilen satt som i ett skruvstäd och vi fick hålla på ett tag innan den där sugande lergropen släppte taget om den. Bogserlinan rycktes av. Vi trampade lera kring däcken som om vi vore långt borta i landet ingenstans under regnperioden. Fick dra loss den bakåt och det var nästan så man hörde sluuurp-ljudet när den till slut lossade.

Jo, hon hade hamnat i den där trafikstockningen. Många skulle lämna barn och alla har bråttom. Så hon girade ut några decimeter på den där gröna kanten för att släppa fram en annan morgonstressad mamma. Poff så satt hon i smeten bokstavligt talat.

En regnställsklädd man från ett av byggföretagen lovade för övrigt att fylla åt gropen så inget barn drunknar i den.

Försök lossa knuten på bogserlinan man bundit kring kulan på sin bil. Det är ingen lek. Efter ett ilsket försök lät syrran den sitta kvar och kastade helt sonika in resten av linan i bagageluckan. Hon skulle skära loss den för att få utlopp för sina aggresioner när hon kom hem.

Det såg ut som om bilen åkte hem med svansen mellan benen ungefär. Fast jag tyckte den viftade lite med bogserlinsstumpen när den rundade kurvan.

Inte fasen blev det något bröd bakat. Jag fattar inte hur jag tror att jag ska hinna en massa saker, när schemat är fullt ändå som det är. Jag borde försöka trycka in Bodil Jönssons ’Tankar om tid’ i min hjärna.

Sonens hockey gick fint, dotterns fotbollsmatch blev en uddamålsförlust. Nån sorts genomsnittligt okej-läge med andra ord.

Som middag idag åt vi kakor och tårta. Jag tänkte liksom skapa någon sorts jämvikt till fibrehavregrynsgröten i morse.
Vi hade kombikalas för sonen som fyllt år och svägerskan som fyllde dagen innan, men som var i Turkiet då. Det är ett hyfsat jobb att få ihop tider och scheman så att folk ska kunna ses någon gång mellan varven.

Och nu är jag trött. Trött som bara den.
Jag spanar ut över tvätthögarna och upptäcker att det hann jag inte heller idag. Eller så prioriterade jag helt enkelt bort den där tvättvikningen. Det lär ju straffa sig i morgon bitti när det är full panik och alla ska iväg och det inte finns kläder i ordning. Ändå gör jag inget åt det just nu. Jag orkar inte. Ids inte. Varför göra saker idag om du kan skjuta upp dem och få stressa lite på slutet?

Mamma, kan vi inte göra det där goda linfröbrödet som är som små runda kakor?
15-åringens fråga innebär sällan att ’VI’ ska göra det. Underförstått är det mamma som ska. Men det låter väl som en bra intention om man säger vi gissar jag.

Så idag la jag huvudet på sned och sa: Jovisst, det kan ’VI’ göra. Jag visar dig hur man blandar och du gör deg, kavlar ut och gräddar.

Hon såg lite ertappad ut men sa okej. Jag tror inte hon har förstått att jag menar allvar än. Men om en kvart kommer hon att göra det.

Det blir hennes åtagande medan jag ser på hockey. Jag tycker det låter som en jädra bra plan.