Det tycks vara färdigsovit för i natt. Torrhostan har slagit till med full kraft och jag är för lat för att gå ner och hämta hostdämpande.
Istället ligger jag och räknar ut hur många minuter till jag egentligen borde sova och låter matchsekvenser från Leksand-Malmö flimra förbi i huvudet. Detär alltid roligt att spela ut skåningar och jag blir fortfarande upplivad av att tänka på totaldominansen i den andra perioden.
Lövens vinst mot Almtuna borta med 0-1 kanske hade varit ett mer lämpligt sömnpiller?

Det låg en fotboll mitt på gatan när jag skulle ut på jobb i morse.
Min första tanke var att ta in bollen som mina barn naturligtvis hade slarvat iväg.
Men så insåg jag plötsligt att det där nog inte var vår boll.

Det slog mig att just nu har vi en massa barnfamiljer runt omkring oss och det är inte längre mina barn som råkar slänga ut fotbollar på vägen.Det är inte ens säkert att det är mina barn som lever om mest i kvarteret. Det är inte mina barn som leker på den förbjudna gatan numera.

Jag kan säga att det var inte med ett uns vemod jag konstaterade detta faktum.
Jag stör mig inte på att grannbarnen leker på gatan eller tjoar och skrattar.
Jag stör mig inte på att det studsar in bollar på min gård eller att jag får flytta på en och annan dockvagn ibland när jag ska backa ut bilen.
Tvärtom.  Jag njuter av liv och rörelse.

Men mest tror jag att jag njuter av att jag slipper ta ansvaret och känna mig som en usel mamma som inte har dockbarn som sitter stilla i sandlådan utan hellre har levt rövare på gården. Den där bollen blev som en symbol för nya tider med nya möjligheter.

Man ska aldrig, aldrig, aldrig sätta sig med ett poängspel vid midnatt. Innan man vet ordet av är man inne på en rekordbana och när man har avslutat den och tror att klockan är typ kvart över tolv, så visar den sig vara halv två.

Fast jag var nöjd med mina 88203 poäng. Ända tills jag satte upp mig på Highscore-listan och såg att de 30 första hade sexsiffriga poäng. Nu har jag tappat sugen lite. Och vad värre är – jag har tappat sovtid! Att jag aldrig lär mig!

Min chef har fått barn i natt. Eftersom han är Luleåanhängare ( i den verkligt bisarra och smaklösa kombinationen med Mora-inslag) så kan man ju misstänka att ännu ett barn lyckligt ovetande föds in i hockeymisär!
Jag funderade på om jag skulle skicka honom en liten Leksandströja, men jag insåg att den ju självklart aldrig kommer att hamna på det stackars lilla barnets kropp.
Man får vara smartare än så. Alltså skickade jag ett sms till honom i morse.

"Jag är inte säker på att du vet att Leksand har en sorts figurer som funkar ungefär som små voodoo-dockor…där man kan ge små bebisar livslång hockeykänsla och medlemsskap i Leksands IF, helt utan att föräldrarna vet om det! Gissa vem som använder den tekniken just NU. Grattis!"

Jag är en liten glädjespridare jag. Jag ringde upp mitt intervjuoffer ikväll igen.

Jag: Hej. Monica Lundqvist igen.
Han: Du låter liiiite bättre på rösten
Jag: Jo, men det är jag.
Han: (gapskrattar)
Jag: Vad är det?
Han: Jag tänker på när du ringde igår. Jag har aldrig hört en så hes människa. Jag 
          hade aldrig hört att det var du om du inte sagt det!
Jag: Nähä.
Han: Haha, jag kan inte sluta skratta när jag tänker på det!

Det är ett jädra handikapp att vara utan röst minsann. I morse skulle jag ringa en stockholmstidning som jag gjort ett uppdrag åt, för att kolla att de fått vad de beställt från mig. Vi hade grava kommunikationssvårigheter jag och den unge Oscar i andra änden.
"Det är så svårt att höra vad du säger, du är så hes" förklarade han.

No shit Sherlock??? Jag fick till slut maila honom istället.

Samtidigt är jag lite besatt av att höra min egen röst när jag låter såhär. Som småungar när de blir hesa. Men nu är jag ju trots allt vuxen och ska försöka agera som en sådan, så det blir till att hålla käft helt enkelt.
Jag måste prata lite jobb senare  idag dessvärre. Med betoning på lite. Jag hoppas jag kan väsa så pass att jag klarar det.

Det taktfasta ljudet av min mans ”anti-snark-maskin” är inte ett dugg sövande när man ligger och försöker låta bli att hosta. Tvärtom. Det ärhelt omöjligt att låta bli att lyssna och höra nyansskillnader i hans väsande. Jag har däremot testat min röst ensam i badrummet under denna tidiga sömnlösa timme och det låter som att jag kanske har någon form av ton senare idag i alla fall. Men då är det väl hjärnan som slutar fungera,av sömnbrist, istället! Man vill ju inte vara alltför förhoppningsfull och positiv…..man har ju trots allt norrbottensblod i ådrorna!

De odrägliga barnen tycker det är väldigt roligt att jag inte har någon röst. Jag gissar att de ger igen för uteröjningen. Isa började fnittra hysteriskt när jag skulle försöka ge lite order. Vid middagen satt Julia och hennes kompis Tinika vid matbordet och hade roligt åt mig.

Jag har gruvat hela dagen, men ikväll tog jag mig i kragen och ringde ett tänkt intervjuoffer för att boka en tid. Jag tog i från tårna för att göra mig förstådd med min knappt hörbara röst.

Barnarbete i dess bästa form!Eftersom vi kommer att vara borta i flera helger nu så var det ingen återvändo på utejobbet.Alltså har trädgårdsmöblerna och studsmattan plockats in,krukorna tömts,häcken klippts, riset räfsats ihop och altanen rensats.Ena bilen har fått vinterdäck och barnen har hackat loss murbruk från 127 begagnade tegelstenar som ska fylla luckorna efter våra gamla utbytta fönster.Detta har gjorts under mycket gnäll och sura miner och jag har inte bara en gång velat bunta ihop mina tre hemmavarande barn och göra sånt som Lars Ekborg en gång föreslog…Viss aggresionskontroll har jag dock. Jag har inte ens skrikit åt dem-mest beroende på att det inte varit lönt. Jag har nämligen ingen röst nu efter den här piss-förkylningen.