Det är dags igen. Väskorna står packade för avfärd så fort ungarna kommer hem från skolan. Då åker vi mot Göteborg, med ett stopp i Stockholm under helgen, och kommer inte hem förrän nästa helg.
På onsdag ska nämligen Petter operera sin höft på den så kallade IFK-kliniken i Göteborg. Efter en mycket smärtfylld fjolårssäsong visade idrottsmedicins utredning att han hade en höftskada som måste opereras. Enkelt uttryckt har det vuxit ut en benbit på höftkulan, vilket gör att den slår i kanterna på ”ledgropen” där kulan ska rotera. På sikt kommer höften att bli förstörd.
Han har dessutom likadan skada på båda höfterna vilket kan bero på att han är just hockeymålvakt. Det sliter ganska hårt på just höfterna.
Tydligen är det ganska ovanligt att man får det på båda höfterna och särskilt när man är så ung som i 20-årsåldern.
Petter var ganska lättad när han fick beskedet från idrottsmedicin. Det fanns liksom ett kvitto på att han hade ”rätt att ha ont”. Det var inte gnäll. Det fanns en konkret anledning.
I somras fick han beskedet att han hade turen att få komma till Göteborg för att göra den där operationen med ny teknik.
Hans läkare är sedan 2002 ortoped åt engelska fotbollslandslaget och det kan ju vara bra att kunna tekniken när man ska sätta kniven i David Beckham och Wayne Rooney. Jag gissar att man tycker att Petter är lämplig att träna på.
Alltså borde sonen vara i goda händer hos docent Leif Swärd.
Men mamma som jag är så inser jag att även om man är 21 år och till synes oberörd, så kan det bli ganska jobbiga dagar framför allt efter operationen. Och ska man ta sig dit och hem och klara omläggningar, mat, dusch, trappor, ja allt vardagligt, så kan det nog vara skönt med lite backup.
Alltså hyser vi in oss hos min lillebror i Göteborg som bor på andra sidan Slottsskogen från sjukhuset sett. Bara dubbelduschningarna med descutan och hibiscrub i tre omgångar hemma dagarna innan operationen kan bli ett äventyr.
Sen vill jag ju vara på plats ifall att. Om. If. Det är så många saker som kan hända på vägen. Och jag tror inte jag pallar att sitta 90 mil därifrån under den här veckan. Alltså följer vi med ner. Sen kan det ju bli lite intressant också. Jag har naturligtvis redan slagit upp allt jag kunnat hitta på nätet och har till och med hittat operationsbilder från liknande operationer. Och röntgenbilder före och efter.
Jag kan väl säga att Petter inte var fullt lika intresserad som jag.
Det enda som jag är rädd för nu är att han ska bli sjuk. För det får inte hända. Helst hade jag velat ha honom i karantän sedan i juli. Och när jag blev sjuk förra helgen ringde jag och förbjöd honom att komma hem.
Gissa vem som har med sig tvättsprit i handväskan nu.
Senaste kommentarerna