Hål i huvudet
Vi är lite dåliga på det här med att boka klipptider i den här familjen. För min del brukar det sluta med egenfrisering med nagelsaxen i panik när man ska någonstans och plötsligt tvingas se sig i spegeln för att upptäcka att man blivit katastrofalt långhårig. Sen får någon stackars frisör ordna till det där när det finns tid.
Min man däremot, han tycker att jag kan klippa honom med den där lilla fiffiga maskinen han har köpt. Jag brukar i det längsta dra mig för det, för jag vet hur det brukar sluta. Jag är helt värdelös på att klippa.
Det slutar alltid med att vi är osams dessutom. Då har jag som regel klippt honom i örat, skurit honom på halsen, råkat ställa in fel klipplängd och gjort som i förrgår. Ordnat ett hål i huvudet på honom.
Jag måste säga att jag var ovanligt nöjd med mitt verk när jag bara skulle putsa till längden lite där bak. ”Ställ ner den två hack” hade min man sagt. Hur svårt kan det vara?
Det var bara det att jag inte tog ner den två hack från längsta längd -jag tog den i botten och ställde upp den två hack. Så när jag fiffade till hans hår där på sidan så sa det bara vroooooom.
”Det där kändes väldigt kort” sa han direkt.
”Mmmmm” svarade jag bekymrat.
”Ser det hemskt ut” undrade han.
”Ja, fruktansvärt” svarade jag, ilsken över att jag hade åtagit mig det där trots att jag visste hur det skulle sluta.
”Men jag sa ju att …” började han och sedan bröt jag ihop.
”Du kan väl börja ha keps” försökte jag sedan jag insett att det knappast skulle gå att limma fast hår eller ens mörka till hårbotten med en tuschpenna.
Jag tröstade mig med att hans hår växer så det knakar och svor att ALDRIG mer klippa honom. Oavsett hur mycket han tjatar. Hans förskolebarn hade påpekat det lite försynt igår och vuxna hade undrat om han klippt sig själv.
Nu är det officiellt. Jag är den skyldige!
Igår ringde stordottern och meddelade att hon klippt sig.
Rakad på ena sidan huvudet och långt på andra, sa hon.
Det lät värre än det var nu när jag sett bilderna. Hon var faktiskt fin i det.
Så nu har vi två i familjen med lite ”hål i huvudet”. Och så jag då förstås, som har helt andra ”hål i huvudet” såhär i novemberdiset.
Senaste kommentarerna