Det gamla vanliga och det ovanliga

Polisen och soc var där och informerade. Inget nytt under solen tänker den luttrade fembarnsmamman. Möjligen då att det sups mycket mindre bland ungdomarna i Nordmaling idag och att det är väldigt lugnt i jämförelse med för 10 år sedan.

Vi var några föräldrar som smålog åt polisens undervisningsmaterial som nog har en hel del år på nacken. Bilden på en unge som trashar en telefonkiosk kändes lite inaktuell. Jag vet inte ens om det finns just några telefonkiosker längre?  

Det som var bra var att det var så många föräldrar där att man fick plocka fram fler stolar i flera omgångar. Upp emot 150 föräldrar faktiskt. Om jag hade varit ny bu-chef hade jag definitivt tagit chansen att presentera mig just på det här mötet. Ett guldläge.

 

Men nu är jag ju inte bara mamma. Jag har ju ett jobb också, ett som jag alltid får försvara. Jag satt länge och väntade på det obligatoriska ”media skriver ju så mycket skit om skolan och Nordmaling” men faktum är att Artediskolans rektor har bra koll på det där.

Hon vet att media skriver när det är saker som vi borde skriva om. Slår elever ner lärare, hotar varandra med kniv eller täcker över övervakningskameror så kommer det att stå i tidningen. Samma sak om elever skickas hem en massa timmar i veckan för att skolan inte har vikarier. Alltså har jag befriande nog inte behövt stå ut med påhopp om att media ”bara skriver negativa saker”. Tvärtom tog hon upp bland annat trivselpengar ”som ni kanske har läst om i tidningen”.

 

Men till slut kom det i alla fall. Det där gnället på media  Från polisen. Man hade nog fått leta ett tag i minnet eftersom man tog upp en händelse som mina kollegor hade skrivit om för två år sedan. Ett slagsmål mellan invandrare och Nordmalingsungdomar. Och det mina kollegor hade gjort då, var att fråga polisen flera gånger om det var mycket bråk, vilket polisen uppfattade som att man försökte tvinga fram ett uttalande om att det var problem, trots att man inte tyckte att det var det.  

Om jag ska se det från andra sidan kan det ju faktiskt vara så att det polisen ansåg vara lugnt, kanske inte ansågs vara lugnt av varken invandrare, gode män eller tjejerna som jobbade där. Och man kan ju inte alltid veta vilken bakgrundsinformation media fått heller? Kanske var det därför man frågade flera gånger? För att sanningarna krockade? Sanningen har alltid minst två sidor, oftast fler.

 

Jag vet inte heller om jag fick något klart svar på en förälders fråga om varför inte polisen vistades mer ute på skolan och pratade med ungdomarna informellt, för att bygga upp förtroende. Jag tycker inte att polisens förklaring att poliser är olika som människor håller. Att polisen inte skulle åka ut och prata med ungdomar för att vissa poliser tillhör en generation som tycker att det är jobbigt, det tycker jag låter skrämmande. Jag vet inte om man är lämplig för ett jobb som närpolis då? Eller tänker jag fel?

Det uttalandet diskuterades i alla fall en del bland de föräldrar jag träffade på väg till klassrummen.

 

Eftersom maken låg nerbäddad så fick Isas föräldramöte gå utan förälder. Vi var flera som var i samma sits, med dubbla barn på högstadiet och bara en förälder i bruk. Men Isas mentor är en fena på sammanfatta föräldramöten och vara snabb med information, så vi har säkert senaste nytt uppspaltat i mailen under dagen.