Fjortis. Idag är han äntligen det. 14 år. Den där lilla pojken som föddes mitt i natten på den enda lediga dag jag hade i marskalendern det året. I morse såg min sleeping beauty ut så här. Och plötsligt under sportlovet den senaste veckan, har han blivit tvärstor min yngste. Igår hade han kalas för släkten eftersom han har match ikväll på sin riktiga födelsedag. ” det är väl mest praktiskt, och jag bryr mig faktiskt inte” . Min syster konstaterade att han plötsligt önskade sig nyttiga saker. Det är ett varningstecken. Eller naturens gång. Men i morse var han för några sekunder liten igen,när han upptäckte ljusreflexer på termoskannan och hade väldigt roligt åt just det. Sen återgick han till sin nya roll och fortsatte att irritera sina storasystrar. Det innebär ju ett visst ansvar att vara Fjortis och irriterande! Grattis Anton!

På väg till Paradisbadet roade sig övriga familjen och kompisar med sånglekar av olika slag. Ofta håller de sig till ganska nutida sånger. Men inte alltid.

Vilken morgon! Jag bestämde mig redan igår för att inget skulle hejda mitt goda humör idag. Har bakat hamburgerbröd,gräddat pannkakor och stekt hamburgare till utflyktsmat åt oss och tre extra barn. Jag känner mig som Ria Wägner eller något sånt. Vi har hunnit hacka frusen snömodd som någon väghyvel styrt loss i plusgraderma igår kväll och som nu hade frusit till isberg under natten framför garageinfarten. Vi har hunnit köra fast och tvingat fem barn att hjälpa till och styra loss bilen från blankis och frusen snösörja i djupa spår. I eftermiddag väntar belöningen. Då ska jag slappa i bubbelpoolen på paradisbadet och försöka glömma att jag fick fyra tvåor på besiktningen igår. Två av dem på olika CO-värden. Är det fel på allt drivmedel numera eller är det bilen??

Vaknade i morse med en rejäl baksmälla. Ont i huvudet, stel i kroppen och törstig som tusan. En krogkväll kan man klara av galant, men det är ju ingenting i jämförelse med en heldag på IKEA. Ändå pumpade jag i mig två liter vatten igår kväll när jag kom hem. Jag hade fotriktiga skor och såg till att kolhydratladda. Var boga med näringsintaget under dagen. Är jag för dåligt IKEA-tränad?

Det gick en gratisbil till IKEA idag sådär helt appropå. Och jag är ju inte den som är den! Nu har vi haft fikapaus vid Vedabron och det känns som när jag var barn och vi åkte till IKEA hela familjen. Jag i baksätet och mamma fram! Och så fikapaus med limpsmörgåsar. Den enda skillnaden är att vi brukade fika vid Timrå isstadion på den tiden.

Vi har en tradition från min familj, jag och min äldste lillebror. När våren kommer vill man hacka bort isen från garageinfarten och ha den bar i samma sekund. Snöfri. Vårlig.

Det går fort i täten. Jag ser att Mattias Fredriksson är uppe och drar och kör riktigt hårt. Han var en av dem vi träffade på IFK-kliniken i Göteborg,när sonen opererade sig där i oktober. Det känns ju som att Fredriksson har haft ett lyckat ingrepp i alla fall. Jag undrar hur docent Leif Swärd tänker när han sitter och tittar rent privat på folk han opererat? När han ser Beckham sparka, tänker han då att ”den där foten ser ut att hålla”. Eller när han ser Carolina Kluft tävla? Eller sitter han bara framför Vasaloppet denna morgon och kollar på Mattias Fredrikssons skidåkning utan att tittapå hans knän,fötter och höfter?

I brist på OS klev jag upp och satte mig framför TV:n för att titta på Vasaloppet istället. Ingen av mina närmaste släktingar åker i år, så jag har egentligen ingen att hålla utkik efter. Men det är onekligen ett häftigt skådespel att se starten . Jag citerar bisittare Blomqvist ”det är mycketenergi som släpps loss här,alla förväntningar,all glädje ” Och sen kan man ju alltid glädjas själv åt att man slipper åka nio mil.

Bara några timmar gammal. Tänk att det är 23 år sedan min lilla Sofia föddes.

Idag fyller min äldsta dotter Sofia 23 år. Det är den första födelsedagen jag inte kommer att träffa henne. Det känns väldigt konstigt. För alla hennes födelsedagar sedan den där morgonen 5 mars på Uppsala Akademiska Sjukhus har vi ju faktiskt firat tillsammans.

Uppdatering ! Min dotter ringde just och sa att det faktiskt är andra födelsedagen vi inte firar ihop. Hon var en födelsedag i fjällen med sin kompis Sara någon gång på högstadiet. Jag har absolut inget minne av det. Förstår vilket trauma det måste ha varit när jag har förträngt det???

Då var det dags igen. Min man tittar bedjande på mig och undrar om jag inte kan klippa honom. Jag vet hur det brukar sluta. Illa.