Hopplöst fall
Jag såg på något av morgonprogrammen en mamma som fick håret fixat. Mamman hade blivit utvald till en sån där gör-om-mig-grej för håret, just för att hon var mamma med ett hjärtsjukt barn. Nu var barnet snart friskt och väntade bara på den sista operationen.
”Fantastiskt” utbröt programledaren.
”Man ser ju där på bilden innan vilket risigt hår du har för att du inte hunnit med. Nu kan du äntligen få tid för dig själv”.
Missförstå mig rätt. Jag unnar den här stackars mamman en stunds vardagslyx.
Men det har funnits tider i mitt liv när kikhostan drabbade fembarnsfamiljen och jag inte sov mer än 20 minuter i stöten under tre månader. Det har funnits tider när astmaanfallen avlöst varandra och man åkt fram och tillbaka mellan sjukhus, barnmottagning och vårdcentraler i en vad som kändes som aldrig sinande ström. Det har funnits tider när vattkopporna tog ett barn i taget och på så sätt höll oss i karantän i en hel sommar. Det har varit brutna fötter, nyckelbensbrott och benbrott.
Man har varit så trött att man inte sett riktigt klart, man har varit så trött att man ställt mjölkpaketet bredvid bordsskivan och fått torka mjölk från golvet en halv förmiddag.
Man har varit så trött att man somnat sittande på en pall i ett undersökningsrum på akuten.
Men inte en enda gång under alla dessa år har jag tänkt tanken.
”Bara ungarna blir friska ska jag satsa på mig själv och en ny frisyr”.
Jag hade kunnat döda för att få en barnvakt så man fick sova i två timmar. Jag hade kunnat sälja en högerhand för att få huset städat. För att få tvätten tvättad. För att få middagen lagad.
Men det där med frisyren har faktiskt aldrig kommit till mig.
Jag är nog ett hopplöst fall.
Senaste kommentarerna