Jag ska besikta guldvolvon idag. Efterbesiktning. Efter många turer med mycket ilska, gråt och ont i magen så är den äntligen i ”besiktningsbart skick”. Lillebror fick till slut rycka till undsättning och besparade mig därmed en högst sannolik hjärtinfarkt! Tack! Jag lyckades dessutom kunna omboka min tid från torsdag till fredag, på en av de mindre stationerna i Umeå. Jag kände mig som en högvinstvinnare.

Ja det är ju trots allt torsdag. Det är kallt, regnigt och allmänt jävligt. Vad kan höja humöret mer än en klassisk shot, trevligt sällskap och Aviciis discohit (Leksands måldänga) Stiko Per Larsson, Etype, Hardy Nilsson, Mando Diao och andra väl valda uppåttjacklåtar på min spotify-lista? Ingenting faktiskt , om du frågar mig! Jag lyssnar vidare på Ta mig tusen dagar härifrån, Jag gör som jag vill, Life, Dont stop me now och Im still standing innan jag fortsätter med You dress up for Armageddon, Shes so modern och Heroes. Toppar med Hot Love, Guilty of love och Kom till kusten nu när maken är hemma igen. Säg det i toner och Inte i ord!

”30 grader i februari” lät för all del skönt i SVT:s serie. ” 30 grader i maj” hade jag hoppats på i Spanien, men så var det definitivt inte. Det har däremot sonen i Barcelona just nu. Själv har jag numera mer moderata krav. ”30 grader i juli” känns  långt borta.

Jag blev förälskad i en kaffeservis på loppis förra sommaren. Eftersom det bara fanns tre koppar till den,men fulla uppsättningar fat, så köpte jag till nya billig-muggar. Varje gång jag tar fram de där assietterna, kannan och gräddsnipan, så känner jag mig som en liten tant på kafferep. Något speciellt och extra fint liksom. Jag använder den mest som tekanna och igår gjorde den mig och väninnan sällskap när vi skulle se ikapp fem avsnitt av Desperate housewives. Guldkant på tillvaron- inte bara på tallrikarna!

Igår diskuterade jag, Petter och Julia hur man kunde göra ett så katastrofalt misstag som man gjorde i Finland nu underi hockey-VM. Alltså, hur kan det slinka igenom en hockeyaffisch där någon har klippt in huvudet på Breivik och Valjakkala i finska hockeylandslaget?? Ni som har missat det kan läsa om det HÄR.
Från det gick diskussionen vidare till andra mördare eller brottslingar i allmänhet, inte minst sådana som Josef Fritzl.
Julia: Fast jag tycker andra fall är mer intressanta.
Petter: Vilka då?
Julia: Såna där som när det som verkar vara en helt vanlig människa plötsligt mördar hela sin familj en natt.
Petter: Okeeeeej. Jag tänker inte sova hemma här i natt i alla fall!
Tilläggas kan att vi var vid liv alla tre i morse.

Jag är gräsänka några dagar. Det sammanfaller med lillsonens Barcelonaresa. Jag trodde det skulle borga för lugn och tystnad i huset. Det var ju uppenbarligen en feltanke. För Julia sitter i sitt rum och sjunger för full hals och från källaren smäller det och dundrar som attan. Jag var tvungen att se efter vad det var som hände.
Det visar sig att storsonen, som ska jobba i Nordmaling i morgon och därför har mellanlandat i föräldrahemmet, tränar i källaren. Vad han tränar? Brännboll.
 Ja, ni läste rätt. Han tränar brännboll inomhus. Han skulle ut och träna slag på grusplanen här, men där var det upptaget. Alltså flyttade han in. Jag undrar hur många bollar han kommer att slå in i sitt eget huvud via studsar i betongväggen i källaren? Man kan i alla fall inte anklaga honom för att vara oseriös inför brännbollscupen i slutet av maj.
Det enda barnet som jag skulle vilja höra något från just nu är däremot helt tyst. Jag skulle tro att han inte bedömer det som nödvändigt att meddela huruvida han kommit fram till Barcelona eller inte. Inga nyheter är förmodligen goda nyheter.

Anton har just smällt ihop resväskan inför resan till Barcelona i morgon. Sofia är i Madrid på reportageresa. Och själv har jag just packat upp Malaga-väskan. Tre personer ur samma familj åker till Spanien samma vecka, till tre olika städer, från tre olika flygplatser i Sverige. Vad är oddsen på det?

För övrigt är jag rätt mör efter dagens kalasande. Jag fick ett hugskott och bestämde mig för att bara baka tårtor jag aldrig har gjort förr. Det resulterade i en flarntårta med kanelgrädde och äpple-mango-päronkräm och en Cappucinotårta på mandelbotten. Odds på det?
Som om inte det var nog blev jag plötsligt oresonligt sugen på anisbröd, något som jag i princip bara åt hos farmor när jag var liten. Jag har inte bakat dem själv på drygt 20 år. Så det var väl dags idag. Kände mig som en munkbagare på marknad där i frityrångorna. Kan det bli en ny karriär?

Jag tänker inte ens kommentera snön. Bara så ni vet.
Men snacka om att bli nersläppt mitt i smeten så att säga.
Igår blev det lite hastigt bestämt att vi ska fira min mans födelsedag idag, några dagar i förskott eftersom Anton åker till Barcelona och min man inte ens är hemma på sin riktiga födelsedag på måndag. Och vi vet ju alla ungefär hur många vi blir på kalasen i den här folkrika släkten.  Alltså packade jag ur väskan i morse vid 7-tiden, hämtade Anton på LAN efter hans vaknatt och satte igång med tårtbakning.

Alltså…Det var kallt att landa i Umeå! Jag har i och för sig hållit värmen genom att springa efter bussar och tåg ! Som jag givetvis missat! Och hur flygbussen kan skryta med ” avgång var 20:e minut” när det bara gäller rusningstid ett par timmar för – och sen eftermiddag, det är för mig en gåta. Det gick fortare från dotterns lägenhetsdörr i Stockholm till Umeå, än vad det gör från Umeå flygplats till Nordmaling. Det känns Inte helt ok. Jag blev genast en gnälltant.

Sista natten med gänget. En riktigt spansk avslutning med helt fantastisk tapasmeny, sangria och catelansk creme caramel. Jag tror aldrig jag ätit så god bläckfisk och så goda musslor någonstans som just på den här baren. Det har heller aldrig tagit oss så lång tid från stranden och hem som ikväll. Nu är vi strax utstädade ur lägenheten och väntar på taxin till flyget. Om några timmar landar vi i Sverige vilket känns som en helt bisarr tanke just nu! Det är varmt och skönt ute och minusgrader känns mycket avlägset. Däremot ska det bli kul att träffa dottern ikväll och övriga barn och man i morgon. Det är en lite ovan känsla att åka utomlands utan vare sig man eller familj. Det har jag inte gjort på nästan 30 år faktiskt! Jag gissar att vi kommer att sova rätt gott på flyget hem i alla fall. Det har varit intensiva dagar med så meningsfulla samtal i timmar och åter timmar. Ett fantastisk sällskap där några känner varandra väl och andra knappt alls . Och så mycket skratt och galenskaper. Massor av god mat och dryck, sol och värme. Den huvudsakliga shopping har bestått av just mat och dryck och eftersom packningsmöjligheterna är begränsade när man flyger med bara handbagage. Vi har dessutom haft så intressanta samtal att man nästan Inte haft tid att varken lägga sig eller gå på toa! Man kan ju missa något liksom!