När man har uppnått tantåldern och man  inte har så mycket annat för sig kan man ju alltid titta på väderleksrapporten och fundera över om man inte ska vara tacksam över att ändå bo i ett klimat som inte är sådär varmt och tråkigt och jobbigt som det är på andra ställen i världen. Eller kallt som vid polerna? Är det inte egentligen alldeles lagom att väderfarbrorn i morse stod och försökte pigga upp mig med att temperaturerna nu väntas stiga så att vi i Norrland kan få ÄNDA UPP EMOT 12 GRADER på söndag.

För övrigt så hör jag hur värmepannan går i källaren och varje gång den surrar igång hör jag liksom också hur min sommarekonomi dräneras med ytterligare några kronor. Det man tjänade i vintras förlorar man i maj. Nytt tillägg i Murphys lag.

Vi åkte vid 23-tiden från Stockholm på tisdag kväll och jag försökte sova fram till någon timme innan Sundsvall, eftersom min man körde första biten. Strax efter fyra på onsdag morgon körde jag in i Lögdeå och lämnade flicka nr 1. En kvart senare lämpade jag av maken i Nordmaling och fortsatte mot Umeå.
Jag tog mig friheten att lämna dottern nästan först eftersom hon hade nationella prov i spanska som första lektion och sen naturkunskapsprov på eftermiddagen. Även om tjejerna sov i bilen så sover man ju inte så himla bra sittande i en skumpig chrysler.

När jag lämnat av den sista tjejen hemma i Holmsund strax före 06.00 åkte jag upp till dotterns lägenhet och slumrade till ganska exakt en halvtimme innan jag blev väckt av telefon. Jag somnade om igen och blev väckt av klockan som meddelade uppstigning för att köra dotter och företagarpackning till skolan.

Tjejerna klara för UF-bankett och det var enligt utsago väldigt uppklätt folk som anlände dit. Lite studentbalskänsla sa min man. Själv sitter jag i solen utanför väninnans hus och bläddrar i en Hus och hem innan jag ska åka och hämta henne. Det blir trevligt att umgås bara vi fyra vuxna utan barn för en gångs skull. Det är sällan vi gör det. Jag gissar att Jag får min dos av ”barnprat” de 65 milen hem efter banketten.

Debut på Stockholmsmässan var det både för mig och Isa och hennes företagarkompisar i A Rainy Day . Nu ska vi strax hem till min kompis för dusch och uppsminkning innan de fem damerna ska tillbaka till mässhallen för kvällens bankett. Jag och maken passar på att äta middag med goda vänner och har bilen startklar så snart banketten är slut. Sen blir det nattkörning till Norrland för tjejerna har skoldag imorgon och maken jobbar. Lev hårt – ha kul är dygnets paroll! Själv ska jag sova i flera dagar sen !

Jag sitter I Kungsholmens kyrka. Jag har inte varit här inne sedan Eva begravdes. Jag sitter på samma plats som då och förUndras över hur stor kyrkan är. Jag minns den Inte sån. Jag minns bara att kistan såg så liten ut. Jag gick med Eva till den här kyrkan några veckor innan hon dog. Då gick vi igenom hennes begravning och hur allt skulle bli. Inte ens så ”såg” jag kyrkan. Jag var så förblindad av sorg. Idag ser jag den med andra ögon , men ledsenheten är lika påtaglig ändå. Precis som ordet Varför.

Vardagslivet pågår för fullt i Sundbyberg. Dottern har åkt till jobbet för länge sen , den andra dottern är i full gång på mässan och maken sover. Jag spenderar kvalitetstid med mig själv på en morgonpromenad. Häggdoften blandas med doften av nybakat bröd och kaffe, från något av de många konditorier som ligger här. Själv har jag skaffat mig en favorit på Conditori Boulevard som ligger ett kvarter kort på fias gata, strax nedanför det vackra vattentornet. Där har de nämligen de mest fantastiska pyttesmå chokladbiskvier.

Solnedgång i Sumpan. Far och dotter testar det som torde vara Det ultimata ungdomspartystället uppe vid vattentornet som ligger ett stenkast från stordotterns lägenhet. Det är helt fantastiska promenadvägar här. Nu ska jag fightas med maken om de 120 cm säng vi ska dela på. Företagarflickorna sover på hotell vid Stockholmsmässan. Hemifrån meddelas det att ett stycke resväska har anlänt från Barcelona. Allt är under kontroll med andra ord.

Det ser ut som en mindre krigszon här. Fullsmockad dag med fotbollsmatch i Hörnsjö bland annat. Say no moore. Jag höll minsann på att frysa ihjäl!
Tur man ska söderut igen. Tidigt i morgon bitti ska Isa och hennes Ung Företagar-kollegor till Stockholm och UF-mässan. Gissa vem som fick äran att köra ner dem?
Så nu har vi packat väskor och bil för att komma iväg på upphämtningsrunda av de övriga fyra i Umeå i morgon bitti. Det är ju en del som ska med när man ska fylla en stor monter på Älvsjömässan.
Sen ska vi bromsa in vid Scandic i Ö-vik där min man och son tydligen tillbringar natten efter personalfest lördag/kväll/natt. Maken får nämligen också följa med till Stockholm. Det får däremot inte sönerna. De får nöja sig med att se den sjunde och avgörande semifinalen i Stanley Cup mellan New York Rangers och Washington som jag strax ska vara vänlig nog att spela in åt dem. Och sen är det god natt för tanten.

Jag var på ett strålande humör när jag tuffade in mot besiktningen i Guldvolvon. Motorn spann som en katt så att säga. Vid första rödljuset vid Tegsbron stod en motorcyklist i filen bredvid mig. Jäklar vad hans hoj levde om, tänkte jag. När han drog ifrån mig i starten så förundrades jag över det där eftersläpet på det mullrande ljudet. När han försvann utom synhåll och det fortfarande mullrade omkring mig började jag ana oråd. Jag svängde in på en parkering och öppnade dörren.
Mycket riktigt. Det var Guldvolvon som mullrade. Inte riktigt som en V8 – mer som ett perforerat avgassystem. Ödeslotteriet hade talat.