Hoppet

Hoppet är det sista som överger människan. Bokstavligt talat.
Jag trodde aldrig jag skulle tvingas sitta och se hästhoppning i ett desperat försök att få se Sverige ta ett OS-guld. Men igår var jag och lillebror vid point of no return och försökte engagera oss och sätta oss in i poängräkningens mysterier så gott det gick.
Jag var väldigt sugen på att föreviga detta ögonblick med en bild på bror klistrad framför hästhoppningen, men fick ta emot en massa hot som skulle sättas i verket om jag skulle göra allvar av planerna.

Vi har också kommit överens om att britterna måste ha satt någo form av elektromagneter vid bommarna, så att de ligger kvar när det passar och faller av när det krävs för att Sverige ska missa de ädlaste valörerna. Vad har världen emot oss, mot Sverige???

Lillebror försökte intala sig att hästhoppning egentligen är en fin gammal anrik idrott.
När vi sedan läste på om idrottshistorien så utkristalliserades den definitivt som en riktig överklassport och ingenting som kreti och pleti fick ägna sig åt. Visste du att Sverige tappade en OS-medalj i början av seklet för att den som tävlade inte var fänrik, vilket var ett minimikrav för att anses som ”gentlemannamässig”. Prestationen som sådan räknades inte, om man inte hade rätt bakgrund.

Jag erinrade mig ett av mina besök på Elitloppet och det fascinerande faktum att man spelade nationalsången för hästen, inte för kusken. Nu undrar vi om Tyskland kan ha ridit på en svensk häst och därigenom faktiskt ha roffat åt sig ett Guld som rättmätigt tillhör oss?
Hur som helst så är vi glada åt ett Silver. Nu lossnar det , visst?