Ja, så är den här, julafton. 

Det som när man var liten förföll vara "det enda rätta" – just de traditioner som min familj upprätthöll – har modifierats, justerats, och sakteliga har man när man blivit mer och mer "självständig" skaffat sig distans, sett att det kan se så varierat och olika ut. 

Vissa försöker att till varje pris upprätthålla likheten med barndomens jul. Försöker överföra det till sina barn, men ofta med en logiskt följd – huset svämmar över av folk! Hörde någon som skulle vara 25 personer samlade på julafton. Det kan förstås vara underbart och jätteroligt, men kan nog också bli lite kaotiskt… 

Upprätthållandet av exakt samma potpurri av tecknad film varje år är en liknande tendens. När jag var liten var tecknad film exotiskt. Jag minns att jag satt och genomled Godmorgon Sverige på helgen för att få se en kortfilm tecknat med Tom och Jerry eller en hackspett som jag glömt vad han hette. Att då på julafton kunna se nästan en hel timme tecknad film var just som en egen julklapp och superlyxigt. Dagens barn ser tecknad film varje dag, och tycker nog inte Kalle Ankas jul är särskilt märkvärdigt. Mina år i Katalonien på jul har också varit en avvänjning för min del – jag känner inget större behov av att se Kalle Ankas jul just idag.

Framför allt kan julafton vara en dag som inte alls är så rolig. Många har förväntningar som spolieras. Andra har inte ens förväntningar då de vet att det kan bli mest trist. En särskild tanke till dessa personer. 

Sen funderar jag över en datapaus i juldagarna. Vet inte om det blir så, men skulle jag komma i det ilet blir det inget bloggande heller.Vi får väl se!