Jag har fyllt år. Åtminstone två veckor innan börjar en intensiv pappslöjd bland barnen, och paket öppnas flera gånger om dagen. Ofta får man samma present flera gånger. I förrgår fick jag slå in mina egna paket. Officiellt var de till Flickan med snickarbyxorna.

– Pappa! Kan du slå inte det här paketet i inslagspapper?

– Ja, det kan jag. Vem är det till.

– Det är till mamma, säger femåringen knipslugt.

– Jaha, jo.

Jag slår in det.

– Du pappa! Egentligen är paketet till dig, men jag tänkte att du inte skulle fatta det, så därför sa jag det där om att det är till mamma. Listigt.

– Mycket listigt, medger jag.

– Nu behöver jag tejp. JAG BEHÖVER TEJP NUUUU! skriker hon argt när pappret skrynklar sig.

– Hördu. Du kan be om saker på ett trevligare sätt. Folk brukar inte tycka om när man skriker åt dem.

– Okej, pappa!

Paus.

– Pappa?

– Ja?

– Jag har ett erbjudande till dej. Du kan få ta fram tejp åt mig om du vill.