Utskälld av en femåring

Igår blev jag riktigt ordentligt utskälld av en femåring, Min egen, tack och lov. Eller tyvärr kanske jag borde säga, för det känns ju inget vidare att göra sina barn besvikna.

När jag klev in i hallen på sonens förskola igår eftermiddag fick jag minsann veta att jag var sen. ”Du ska komma klockan fyra och nu är klockan mer än fyra och du är sen! Du är alltid sen! Du älskar visst att vara sen!” Och så fortsatte han med att förklara hur besviken han var och hur det kändes inuti kroppen när jag kom sent.

Ord och inga visor. Och det värsta är att han har helt rätt. I tidsschemat på dagis har jag själv skrivit in att jag ska hämta honom kl 16. Och själv så tänker jag att det är kl 16 ± 10 minuter, men klockan är nästan alltid fem eller tio minuter över innan jag är på dagis. De antal dagar under hela hans tid på förskolan som jag kommit fem eller tio minuter FÖRE utsatt tid kan jag räkna på ena handens fingrar. Men det är så lätt att det kommer saker emellan precis när man ska gå från jobbet, någon som bara ska fråga något eller ett mejl som dimper ned i mejlboxen som jag bara ska svara på lite snabbt. ’Ska bara’, precis som Alfons… Och sedan är det bilkö genom stan eller så fastnar jag bakom en riktig vägsnigel på E12an.

Hade jag varit på väg till ett avtalat möte eller på annat sätt haft en tid som jag känt att jag MÅSTE passa skulle jag ju åka i god tid, men av någon anledning respekterar jag inte den tid jag sagt att jag ska hämta mitt barn på dagis på samma sätt? Kanske för att jag många gånger möts av följande utrop när jag kommer för att hämta: ”Nej mamma, jag tänker INTE åka hem för jag vill spela klart/bygga färdigt/gunga en stund till”? Men även om det känns jätteskönt att min son trivs så bra och inte gråtande står i dörren och väntar på att bli hämtad så gäller ju den tid man har sagt.

Sonen utdömde som enväldig domare mitt straff: att idag hämta en timme tidigare än vanligt. För att jag skulle veta när det var dags tyckte han att jag skulle ställa ett larm på mobilen och åka på en gång när larmet ringde. Sagt och gjort, och tack vare den betydligt glesare trafik som råder på E12 mellan halv tre och tre jämfört med en timme senare lyckades jag till och med komma några minuter före utsatt tid! Som belöning för att jag lyckats så bra tyckte sonen att det var lika bra att jag bjöd på hamburgare. ”Det tycker jag blir bra”, sa han lillgammalt och satte sig i bilen. Och även om det kändes som en bakvänd logik så fick det bli så. Man måste ju sona sina brott…