Besvikelse efter beslut om att inte återstarta Astamottagningen

Artikel Svt Västerbotten 22/9 -21 Reporter Anna Bergman

I beslutet röstade följande vänsterpartister för Elmer Erikssons (M) motion:

LiseLotte Olsson, Jonas Karlberg, Kjell Bäckman, Vilmer Prentius, Maria Westberg, Ylva Hedqvist-Hedlund och Ahmed Hersi.

Idag avgör Regionfullmäktige Astas framtid.

Asta-debatten

Eva Andersson (S) påstår att de som stödjer motionen om att återupprätta Asta-mottagningen är emot att sprida verksamhet till övriga länet. Det är naturligtvis inte sant.

LiseLotte Olsson (V) säger att det inte alls bara är (S)-gruppen som besökt den befintliga personalgruppen. Ta tillbaka Asta och sprid den verksamheten till hela länet.

Elmer Eriksson (M) säger att Eva har helt fel. Moderaterna har pratat med nuvarande personalgrupp.

N B

“Jag skulle inte vara vid liv idag om det inte var för ASTA”.
Detta är en mening jag har yttrat så många gånger att de är möjligt att veta hur många gånger orden lämnat mina läppar. Ännu mindre omöjligt att veta hur många gånger meningen snurrat runt i mina tankar. Vilka ord kan räcka till för att beskriva vikten som ASTA har haft i mitt liv? Helt ärligt räcker inte alla ord i den svenska ordboken till.

Idag är jag vid liv. Idag äger jag min kropp. Idag, även fast det finns stunder jag fortfarande kämpar med olika saker så är jag stark. Idag äger jag min historia. Den äger INTE mig. Vilket är mer än jag kunde drömma om för bara några år sedan.

För tre och ett halvt år sedan blev jag våldtagen av min chef. Min chef som även var en väldigt god vän till mig. Det var en natt som för evigt ändrade mitt liv. Det var en natt som kastade in mig i ett mörker så svart att till och med natten var rädd för det. Om man själv inte blivit utsatt av någonting liknande så är det svårt att förstå. Man kan tänka sig smärtan, skammen, rädslan, mörkret och den ständigt påminnande ångesten som kryper i kroppen. Man kan tänka sig det, men man kan inte helt förstå. Det är omöjligt. Men det som då kändes ännu mer omöjligt var att någonsin bli ”normal” och ”hel” igen.

Två dagar efter mitt övergrepp körde min pappa mig till psykakuten i Umeå där jag blev placerad i ett litet rum med en enkel liten säng. Där låg jag, i flera timmar. Det kom någon och pratade med mig om händelsen. Orden fastnade i halsen och kroppen var ständigt på spänning. Jag kände mig inte säker, jag skakade och var i en dvala. De kunde inte göra så mycket utan gav mig lite lugnande och skickade hem mig med rekommendationen att själv kontakta min vårdcentral. Vilket jag gjorde följande dag men där skickade de mig bara vidare till kvinnokliniken. Även här skulle jag själv ta kontakt med kliniken. Bara ett samtal var jobbigt. Bara att behöva erkänna att detta hade hänt tog all min kraft. I tre dagar blev jag runt skickad till olika platser tills jag till slut hamnade tillbaka på psykakuten. Där möttes jag av orden ”Men är DU här igen? Du vet vi inte kan hjälpa dig här.” och mitt svar var ”Jag vet, men det var hit jag blev skickad”.

Redan första dagen insåg jag att denna strid var min egna att lösa, denna strid mot mörkret var någonting jag själv behövde bekämpa då det inte fanns någon som var villig att hjälpa mig. Jag var ett papper som skickades runt, för jobbig att handskas med. Jag kan även lägga till att jag bor 6 mil utanför Umeå, vilket betyder att jag måste köra i ca 1 timme till stan och sedan 1 timme hem för varje möte. En lång bilfärd för någon som hittade färre och färre anledningar till att försöka ta sig ut ur mörkret.

Jag tog till sist kontakt med en psykolog på en vårdcentral inne i Umeå dit jag gick ca en gång var tredje vecka för att försöka arbeta mig igenom smärtan jag bar på. På grund av att min lilla by inte riktigt vet vad sekretess innebär så hade jag inget annat val än att åka tillbaka till den stad där min förövare bodde och levde för att försöka bli ”hel” igen. Men tyvärr var inte min psykolog den bästa. Ungefär sex månader efter övergreppet så frågade jag henne ”Jag förstår inte varför jag inte mår bättre, är detta normalt?” Hennes svar var då ”Nej, det är inte normalt. Du borde må bättre nu.” och med sitt andra andetag sa hon ”Sedan är det så att du har använt alla samtal som kommunen betalar för så du kan tyvärr inte komma hit mer.” Detta var hjälpen jag fick. Detta var det jag kämpade så hårt för att få.

Men det var inte allt förgäves – för jag hade hört talas om ASTA och jag bad henne rekommendera mig dit då hon nu inte längre kunde ha kvar mig. Bara någon vecka senare blev jag kontaktad av ASTA och min resa till healing kunde börja på riktigt. På ASTA syntes jag. På ASTA blev jag inte runt skickad som ett papper eller dömd som en siffra på en nota. Det hjälpte mig att lära mig prata om det som hänt, de hjälpte mig att arbeta mig igenom smärtan och skammen. De lärde mig att se mitt värde. Under min ASTA tid höll jag även på med mitt rättsärende.

Jag är en av de få som faktiskt anmälde min förövare och min rättsprocess var allt annat än lätt. Mellan att min förundersökning lades ned, min överprövan, mina polisförhör, samtal där polisen ringer till mig och säger att jag borde flytta för att min förövare har all rätt att leva fritt i Umeå. Och när allt kom ut i tidningen. Mellan allt detta stod ASTA starkt vid min sida och gav mig råd när de kunde. Stöttning när jag behövde det och viktigast av allt, accepterade mig för den jag var. Oavsett om jag var ledsen, arg, frustrerad eller orolig så stod dem där. Såg mig. Accepterade mig. De fick mig att känna att jag var okej – precis som jag var.

Även efter ASTA behandlingen var klar fortsatte min rättegångsprocess. En process som fortsatte hela vägen upp till hovrätten där min förövares överklagan blev nekad och jag efter års av kämpande vann. Flera år av kämpande som jag aldrig hade klarat utan ASTA vid min sida. Denna berättelse beskriver bara en ytterst liten del av de ASTA gjort för mig. För ord räcker inte till. Tack vare ASTA fortsatte jag kämpa. För de visade mig att jag är värd att kämpa för. Jag är värd att bli sedd. De visade mig att jag är okej – precis som jag är.

Sexuellt utsatta behöver veta att de är okej precis som de är, de behöver få veta att skammen inte är deras att bära. De måste få hjälp att läka och de måste bli sedda! Världen behöver fler ställen som ASTA för de ”vanliga vården” räcker inte till. På många sätt kan de även göra mer skada. Så var det i alla fall för mig. Jag tror att nyckeln till att bli ”hel” och leva ett lyckligt liv igen efter att ha blivit utsatt är någonting ”den vanliga vården” inte riktigt greppat. De hjälper en i stunden, men lugnande piller och ett oengagerat samtal hjälper inte med mörkret inombords.

Men hos ASTA hjälper inte de dig bara på en gång utan hjälper även framtida dig. De ger dig de verktyg du behöver för att kunna fortsätta bygga dig stark även när behandlingen är över. De ger dig verktygen att när du hamnar i ett mörker igen så har du verktygen att kunna skapa ditt egna ljus.

Tack vare ASTA körde jag aldrig av vägen även fast det så många gånger lockade mig. Utan ASTA hade jag inte levt idag. De gav mig ljuset när mörkret tog över och gav mig verktyg att själv kunna ta mig tillbaka till ljuset. Stäng inte ASTA – vi behöver fler bärare av ljus, inte färre!

Här presenteras de politiker som är medlemmar i ett feministiskt parti men som ändå struntade i att lyssna på de sexualvåldsutsatta kvinnorna, som behöver Astamottagningens hjälp, i omröstningen i Regionstyrelsen den 7 sept.

Patientlagen och hälso- och sjukvårdslagen säger att man ska lyssna på patienternas önskemål om behandling. Även om den behandlingen patienten önskar är dyrare ska man välja den behandling patienten önskar eftersom andelen patienter som är hjälpt av behandlingen ökar.

Politikerna nedan struntade i både lagen och de allra svårast utsatta kvinnornas önskan om behandlingsmetod:

Peter Olofsson, S

Eva Andersson S

Janet Lundberg, S

Ewa-May Karlsson, C

Nina Björby, S

Emma Lindqvist, MP

Stig-Lennart Karlsson, S

Lilian W Nilsson, V

Håkan Andersson, C

Åsa Lindhagen har återigen diskuterat våldsutsatta kvinnor på Facebook och Instagram.

Hon konstaterar att sexualbrottsutsatta behöver bättre tillgång till traumabehandling. När Åsa var här i Umeå, som Jämställdhetsminister, prisade hon Asta-mottagningens verksamhet och ville ha fler mottagningar som Asta i hela landet. De lokala MP:arna lägger i detta läge ner Asta-mottagningen och låter de sexualbrottsutsatta endast få tillgång till ordinär psykiatriverksamhet.

MP i Västerbotten borde lyssna bättre på sin minister.

Här Är Åsas Facebookinlägg från den 12 sept:

Maud B

”Om kvinnor bara kunde lära sig att säga ifrån”,
var en kommentar som jag fick i samband med ”Metoo” och som fick mig att totalt rasa samma känslomässigt hösten 2017.

Jag kände en ilska som jag inte känt förut och en maktlöshet utan gräns. För första gången på nästan femtio år stod jag inför ett tydligt och smärtsamt minne av mina våldtäktsmän och kände hur jag fullkomligt tappade greppet. Jag som under hela mitt liv lärt mig kontrollera och gömma undan mina minnen från min barndom om de övergrepp som jag då utsattes för.

Jag blev våldtagen som barn inte bara en gång utan vid flera tillfällen och av flera män. En liten vilsen flicka på tolv år som i samband med sina föräldrars skilsmässa blev helt utelämnad, oskyddad och ensam i en värld full av monster. När kommentaren om att säga ifrån fälldes så kom alla minnen från den tillbaka med fullkraft och jag ramlade ner i en mörk grop av förtvivlan och maktlöshet som jag inte visste hur jag skulle kunna ta mig upp ur igen. Jag hamnade i ett mörker utan slut och kunde inte göra annat än att gråta och ligga i ett mörkt rum för mig själv.

Jag tog kontakt med min hälsocentral och fick omgående träffa en läkare som remitterade mig till en psykolog. Det tog tid att få komma till henne men så småningom träffades vi och jag fick börja berätta min historia. Vi träffades ett antal gånger och hon var tydlig med att hennes kunskaper om PTSD och om behandling av sexuellt våld och övergrepp var begränsad. Med hennes hjälp fick jag ändå möjlighet att börja bearbeta mina minnen. När vi träffats en tiotal gånger och hon började förstå vidden och konsekvenserna av de övergrepp jag utsatts för i form av ångest, skam och skuld, tillits- och relationsproblem, förträngning, självskadebeteenden etc, så hon skrev en remiss till ASTA.

På hösten 2018 fick jag komma på ett första förberedande möte med ASTA. På ASTA har jag ingått i en grupp av sju kvinnor med olika upplevelser och erfarenheter av sexuella övergrepp och sexuellt våld och vi träffades tjugo gånger under 2018/2019. Med hjälp och guidning fick vi möjlighet att berätta och dela våra upplevelser. För mig var det en läkande och helande process att inse att jag inte är ensam och att skammen och skulden inte är min. Vi fick tillsammans med erfarna samtalsledare möjlighet att beskriva och sätta ord på våra minnen och känslor. Jag fick bit för bit i en trygg och kompetent miljö lyfta fram och formulera minnen som jag förträngt och tryckt undan allt för länge. Utan den erfarenhet och kunskap som våra samtalsledare hade så tror jag inte att jag vågat eller förmått att berätta om det svåra som jag varit med om.

Tack vare den hjälpen ASTA gav mig så har jag kunnat påbörja min läkningsprocess. Det har inte varit enkelt eller smärtfritt men idag mår jag bättre och känner att jag befinner mig på en plats där jag kan hantera mina känslor på ett bättre sätt och kan se på mig själv med förståelse och acceptans.

Så snälla, lägg inte ner ASTA utan låta ASTA få finnas kvar med all den kloka, kunniga, varma, empatiska och kompetenta personal som finns där. Den erfarenhet och den kunskap som teamet på ASTA besitter är ovärderlig för oss som blivit utsatta för sexuella övergrepp och sexuellt våld. Jag känner stolthet och tacksamhet över att vi har kloka politiker och beslutsfattare i Umeå och Västerbotten som skapat en plats där kunskap och kompetens i dessa frågor kan möta
behovet hos oss blivit sårade, sargade, skadade och utsatta för något som kan vara svårt för omgivningen att förstå.

”Om kvinnor bara kunde lära sig att säga ifrån”.
Nu har jag sagt ifrån och jag hoppas att ni lyssnar.

Roks – Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige har uppmärksammat vår kamp för adekvat vård för sexualbrottsutsatta.

När vården brister ökar trycket på kvinnorjourer och tjejjourer att hjälpa de sexualbrottsutsatta kvinnorna.

Idag är det suicidpreventiva dagen

Jenny

Haft kontakt med Asta när jag var yngre. Sexuella övergrepp/ incest/ psykisk misshandel av min styvpappa (var inte den enda utsatta, han blev dömd och fick ”fängelsestraff”.)

Gick först i samtal på bup men de gjorde mer skada än nytta. Inte förens Astateamet fick jag verkligen stöd och hjälp.

Gick hos Marie-Louise. Kommer alltid att se hon som en ljusängel. Lever bra idag, kommit vidare och långt. Har barn (flicka 10 år) och en underbar sambo sen snart 17 år.

Asta kommer alltid att stå mej varmt om hjärtat, blir förskräckt när dom planerar att lägga ner den mottagningen!