Det är okej med olikheter

Ingen av oss kan helt och fullt någonsin förstå någon annan. Vi har alla olika utgångspunkter för våra handlingar. Vi tänker olika, agerar olika och reagerar olika. I mellanmänskliga möten kan och bör vi sträva efter ömsesidig förståelse, genom att lyssna till våra medmänniskor och genom att fråga om saker vi undrar över. (Det låter ju enkelt.)

Ibland får vi svar, som faller utanför de ramar som vi själva agerar utifrån. Det betyder ej per automatik att den andre har fel. Det betyder bara att andra människor gör andra val än vi själva. Detta må vi försöka respektera och acceptera.

Nu skriver jag på individnivå. Opolitiskt. Om någon undrade.

Den vardag och det liv som känns rätt för den ene, kan te sig fullständigt främmande för grannen. Likväl må man som goda grannar försöka acceptera varandras olikheter och finna ett sätt att leva sida vid sida i samförstånd. Eller åtminstone i någon slags neutralitet.

Det är svårt ibland att ställa sina automatiktankar åt sidan. De där som liksom bara dyker upp, lite lagom dömande. Utan att vara öppet fördömande för det vill ju ingen av oss vara.

"Så där kan man ju inte…"

Oavsett vad det gäller, så kan man det oftast visst. Det är bara det att de flesta kanske ej gör precis det valet och då kanske det ser lite udda ut i jämförelse. Men, så länge människor själva mår bra av vad-det-nu-må-vara och ingen annan tar skada av det, så är det okej.

Omvänt är det precis lika okej att låta bli att göra som "alla andra", om det känns helt galet för en själv.

Man ska vara som den man är och är man osäker på vem man är så får man försöka vara sådan som man skulle vilja vara.

Hängde ni med?